Paus

I morgon åker jag och Lillkatten ut till sommarstugan i några dagar. Är det fint väder stannar vi längre, regnar det så kommer vi kanske hem redan på onsdag.

Erkännande

Jag tycker inte att bebisar är så söta. Kattungar och hundvalpar är söta, men bebisar är mest röda och skrynkliga. Och sedan får de en massa plitor i ansiktet och skorv och så har de oftast något lustigt märke.

Nu när Lillkatten inte är en nyfödd bebis längre kan jag erkänna. Jag tyckte inte att han var det vackraste och mest bedårande jag sett. Jag tyckte att han såg ut som en bebis, och bebisar är ju inte söta.
Däremot kände jag en enorm ömhet och visste nästan direkt att jag skulle göra allt för honom.

Leka kalas

I dag var alltså jag och Lillkatten på födelsedagskalas för en ettåring. Hela idén med ettårskalas är ungefär som att leka med dockor.

För en tid sedan fick jag ett mail där avsändaren påstods vara det blivande födelsedagsbarnet. Men som alla vet kan inte ettåringar skriva, de kan inte ens diktera vad som ska skrivas. Jag svarade på mailet och skrev under med Lillkattens namn, som inte heller han kan skriva. Jag tror dessutom att han låg och sov både när jag fick mailet och när jag svarade.

Sedan inhandlades present, en tröja med en katt på. Katt eftersom både jag och födelsedagsbarnets mamma håller på med katter. Återigen något för de vuxna med andra ord. Lillkatten var visserligen med när presenten inhandlades, men han sov gott i sin sjal och hade inga åsikter alls om presentvalet.

På själva kalaset var alla barn mer eller mindre uppklädda, verkligen för oss föräldrar. Barnen själva hade nog föredragit något mer praktiskt och lekbart.

Tårtan och bullarna gick nog hem hos de barn som var tillräckligt stora för att smaka och russinen och kexen i fiskdammspåsen var goda. Men inte var det något av barnen som förstod varför de skulle slängas ett snöre över en duk för att få tag på påsen. Men återigen tyckte vi vuxna att det var väldigt roligt och sött.

Tänk vilken tur vi haft som fått våra små dockor att leka kalas med. Tids nog blir nog barnen så stora att de själva har åsikter, men fram tills dess kan man alltid låtsas.

Språkligt

Idag är Lillkatten bjuden på födelsedagskalas och förstås har han valt ut en fin present åt sin kompis.

Men vad skriver man egentligen på paketet?

Grattis J på födelsdagen önskar Lillkatten med familj

Är det korrekt svenska?

Vad är det man önskar egentligen?

Jag sitter inte här och raljerar över språkliga uttryck, utan jag undrar faktiskt. Kan någon hjälpa mig med vad man brukar skriva?

6 månader

Idag blir vår lilla bebis sex månader. Tänk, sex fantastiska månader har vi haft tillsammans.

Och jag ser fram emot ett fortsatt liv fullt av nya upptäckter.

Förstår inte

Jag läste någonstans att något av charterbolagen bestämt sig för att bygga hotell för "vuxna". Många av deras resenärer tyckte att hotellet var viktigare än resmålet. Den här nya typen av vuxenhotell skulle byggas i bl.a. Spanien och Thailand.

Själv blir jag alldeles stum av förvåning. Hur kan hotellet vara viktigare än resmålet? Varför reser man då överhuvudtaget utomlands?

Att flyga till Thailand är extremt miljöförstörande. Varför kan man inte stanna hemma i Sverige istället? Här finns det massor av lyxhotell. Och vill man prompt ha cancer så kan man ju sola solarium. Det går säkert att bygga ett solarie-rum så att den som inte gillar solariekonstruktionen kan låtsas att h*n ligger vid poolen. Den riktiga stranden vågar sig nog den här äventyraren ändå inte bort till.

Varför sa jag inget

Jag har precis kommit hem efter att ha varit på ett yoga-pass. Yoga handlar om andning och koncentration och för att klara av det behövs det lugn och ro.

På mattan brevid min stod det en tjej som nog var på sitt första yogapass och hon fnittrade högt och skrek ovidkommande frågor till instruktören.

Ingen av oss andra sa ett ord, men jag är säker på att vi var många som blev irriterade.

Inte ens efter passet gick jag fram till henne och vänligt bad henne vara lite tystare nästa gång. Varför gjorde jag inte det?

Bråttom

Om tre dagar blir Lillkatten sex månader. Vill man teckna försäkring som ska gälla vid vissa utvecklingsstörningar måste man göra det innan sex månaders ålder.

Och vi som hela tiden tyckt att det varit gott om tid.

Hur gör man förresten med adoptivbarn? Är de automatiskt diskvalificerade?

Kors i taket

Vi har köpt en spjälsäng till Lillkatten.

Han ska fortsätta att sova hos oss på nätterna. Det fungerar jättebra och jag tror att det är bra för anknytning och trygghet.

Men nu börjar han bli så stor att jag är rädd för att han ska ramla ur sängen om inte vi ligger som stöd runt honom. Så därför ska vi prova att ha honom i spjälsängen när han sover på dagarna. Vi har inte provat ännu, så vi har ingen aning om ifall han kommer att kunna sova där eller inte.

SPAM

Jag brukar verkligen inte lägga ut mail som skickats privat till mig, i min blogg. Men det här anser jag inte vara av privat karaktär vad den som skickade mailet än påstår. Vad tycker ni?


Hej!
Jag heter Madelaine Nilsson och jag skriver till dig för att berätta att du kan få annonsera helt kostnadsfritt på www.xxx.se. Detta är ett litet projekt jag dragit igång för att se om det finns någon möjlighet alls att förbättra de annonsmedium som finns idag.

Vi kommer inom kort att synas både i radio, tv och i annan media samt annonsera på ett antal av det mest trafikerade sajterna i Sverige. Under vår så kallade BETAFAS är du och ditt företag välkommet att annonsera (detta gäller radannonser med eller utan bild) helt kostnadsfritt. Om du tycker att detta verkar vara något för dig så ser jag fram emot att se dina annonser hos oss.

Som avslutning kan jag meddela att detta är inget SPAM utan jag finns som person och jag svarar på ett eventuellt mejl från dig om du skulle vilja det. Om vi inte hörs igen önskar jag dig en skön sommar!

PS: alla som annonserar är med och tävlar om en resa för två - till BALI! Glöm inte att du kan annonsera som privatperson eller som förtag :DS

Med vänliga hälsningar
Madelaine Nilsson

Ömsesidig respekt

Innan jag fick barn retade jag mig ständigt på personer som hade barn och som inte kunde prata om något annat än barnen.

Nu är det tvärtom.

Jag tycker fortfarande inte att alla i ett sällskap ska behöva lyssna på timslånga beskrivningar av hur Lillkatten rullar runt, eller vilken sorts blöjor som är bäst.

Men jag vill inte behöva sitta och lyssna på detaljerade redogörelser för en viss krog på Stureplan och vad som kan hända där. Jag har inte varit ute på den typen av festligheter på flera år och har inget att tillföra diskussionen.

Visst man växer ifrån varandra, och är man på olika platser i livet, det ena singel den andra nybliven mamma så har man kanske inte så många gemensamma samtalsämnen. Men vill man fortsätta umgås får man anstränga sig från båda håll. Man kan kanske prata om det gemensamma intresset som en gång i tiden förde en samman (jag har inga kompisar som jag bara festat med) eller prata om något man läst i en tidning eller vad som helst som alla kan ha åsikter om.

FAN, FAN, FAN

FAN, FAN, FAN

Det här inlägget är tillägnat Tinsel.

Inkörd

Jag mår inte så jättebra. Känner mig alldeles matt i kroppen och darrig på benen. Fömodligen är det ett virus eller något liknande. Men det enda jag kan tänka är "Jag är nog gravid"

Snacka om att vara inkörd på ett visst tankespår.

Sömn (inlägg 4376 på temat)

Med jämna mellannrum skickar Pampers ut små häften med texter om barns utveckling. Nu när Lillkatten snart blir sex månader handlar häftet om sömn.

Häftena är skrivna i england och översatta till svenska och det märks.

För inte en enda gång handlar det om var barnet ska sova. Det förutsätts att barnet sover i ett eget rum och att det gjort det från start.

Hur många svenska föräldrar låter sin lilla bebis sova i ett eget rum undrar jag? Inte ens de som är hårdnackat emot allt vad AP innebär och så klart också är emot samsovning brukar tycka att det är något konstigt att ha bebisens säng i föräldrarnas sovrum den första tiden, kanske upp till ett års ålder.

Jag blir alldeles nervös bara av att tänka på att ha Lillkatten i ett annat rum. Jag skulle inte få sova alls eftersom jag skulle vara tvungen att gå och kolla att han lever och mår bra minst en gång i timmen.

Sömn

Jag tror att vi löst hela Lillkattens sömnproblematik. Att min fortfarande kvarstår är ett annat problem.

Hela semesterveckan sov Lillkatten hur bra som helst, men så fort vi kom tillbaka så började problemen om. Och efter en del funderande så kom vi på att en skillnad på då och nu var att han inte sov i tygblöjor under semestern. Så inatt provade vi att låta honom sova i engångsblöja, och han sov som en stock hela natten. (En stock som ammade två gånger visserligen, men det är helt normalt i hans ålder)

Många har gett mig tipset att prova att låta honom sova i en egen säng för att se om han skulle sova bättre. Och jag har ju inte velat vara rigid intill dumhet med samsovningen. Sover han inte bra hos oss så ska han så klart ha en egen säng. Men någonstans har jag känt att det inte var samsovningen som var problemet. Och skulle det visa sig att jag har rätt så är jag jublande glad, för jag tror verkligen på samsovningens fördelar.

En annan av mina käpphästar, tygblöjorna, får visserligen stryka på foten. Men bara på natten, dagblöjorna fungerar fortfarande hur bra som helst.

Snart kommer det nog ett inlägg om Kattmammans sömnproblem. För att Lillkatten får sova betyder inte att jag gör det. Finns det några femminutersmetoder som fungerar för mammor?

Ja till livet

Helt plötsligt sitter jag och läser ett uttalande från "Ja till livets" ordförande och håller med.

DN idag har en artikel om sena aborter. Jag är abortförespråkare. Vilken kvinna som helst som känner att hon inte vill ha barn av vilken anledning som helst ska slippa föda barnet.

Men någon som vill ha barn, som aktivt bestämt sig för att behålla barnet och som sedan får reda på att barnet har gomspalt och som då väljer att göra en mycket sen abort de människorna tycker jag är mycket tveksamma som föräldrar. De borde få göra aborten och dessutom sterilisera sig. För med den sortens människosyn ska man inte ha barn.

Att som i artikeln välja att abortera ett foster som ändå inte kommer att bli livsdugligt är det mest humana både för föräldrarna och barnet. Men att ta bort ett barn som visar sig ha ett litet korrigerbart handikapp när man VILL ha barn, det tycker jag faktiskt inte borde vara tillåtet enligt lag.

Jag är dessutom ganska kritisk till att man får abortera foster med Downs syndrom efter vecka 18 och jag vet att det är kontroversiellt.

Jag har haft en enorm tur att få ett barn som i alla fall ännu så länge verkar helt frisk, så det är förstås lätt för mig att sitta på mina höga hästar och fördömma andra. Men jag tycker att oviljan mot det lite annorlunda är motbjudande. Vem har rätt att bestämma vilka liv som är värdiga att leva?

Vill inte

Aldrig förr har sommarlovets start känts så tung. Jag har bara en ynka sommar kvar med Lillkatten. Sedan ska jag tillbaka till skolan.

Jag önskar att jag inte trodde så mycket på att dela föräldraledigheten lika, och att jag inte var gift med någon som krävde att få minst halva tiden med sitt barn.

Semester

I morgon åker vi iväg på en liten minisemester.

Kattpappan ska inte ha så många dagar ledigt i sommar eftersom vi vill ha så många dagar som möjligt som vi kan ha som föräldrarledigtdagar.

Dessutom är vår budget ganska knaper just nu.

Så det blir en liten stuga i några dagar Och förhoppningsvis lite promenader och kanske lite kultur också om vi har tur.

Vi är tillbaka i början av nästa vecka.

Men försök inte göra inbrott i vårt hus för det kommer inte att vara obebott!

Stört?

Jag kommer precis in från en regntung trädgård där jag har hängt upp den våta tvätten på "tork"

SMHI lovar att det ska bli en regnfri natt och jag litar på dem. Det värsta som kan hända är att tvätten inte torkar och då får jag ta in tvätten i morgon och torka den inne men då har jag i alla fall försökt.

Jag gillar tvätt som torkat utomhus.

Tur är det i alla fall att ingen ser in på vår tomt där vi har tvättstrecket för jag är inte säker på att alla tycker att det är en jättebra idé att hänga tvätt i regnet, men nu behövde ingen se mig.

Svårt

Flera nätvänner kämpar fortfarande på och har inte sett tillstymelsen till plus på ett enda graviditetstest. Behandling efter behandling misslyckas. Vissa höll på redan när vi startade vår utredning, andra har kommit till allteftersom.

Och jag vill orka peppa och stötta. Men ibland räcker jag inte till.

Mina ”peppande” kommentarer känns bara skorrande falska. För vem är jag att peppa, jag som faktiskt vet att jag kan. Jag har ju lyckats. Jag hoppas att min son kan vara en tröst ibland, det går ju faktiskt. Men jag vet att det finns stunder när alla barn, graviditeter och barnbesked gör ont. Och hur ska jag med mina käcka kommentarer veta när jag bara är i vägen och när jag verkligen gör nytta?

Kära medsystrar (och bröder), jag gråter med er på riktigt och känner så starkt för er! Måste ni få ert efterlängtade barn på det sätt ni önskar

Personligt meddelande till barndomskompisen J

Har du fått ditt barn nu? Eller jo det har du ju förstås eftersom du skriver det.

Jag är inte inne på Aff så mycket nu för tiden, men nog har jag hållit utkik efter meddelanden från dig, men inte hittat några.

GRATTIS!!!!

Kan man få veta lite mer om underverket kanske?

Har du någon mailadress till mig? Eller ett privat meddelande på Aff? Jag vill ju veta!

Kanske kan vi till och med träffas och ta en fika någon dag?

Hör av dig!

Kramar

Sömn igen

Nu sover Lillkatten mycket bättre. Det var nog värmen som gjorde att det var så jobbigt ett tag.

De senaste tre nätterna har han bara vaknat två gånger mellan 23 och 06 och det är nästan rekord för att vara han.

Det nya är dock att han är svårsövd när han väl vaknat. Förrut har han vaknat, ätit och sedan somnat om. Nu vaknar han, äter, somnar vid bröstet men vaknar direkt när jag försöker lägga ner honom på hans kudde. Så nu vankar jag eller Kattpappan omkring med honom ett litet tag och sedan går det utmärkt för honom att somna. Problemet är att det inte är lika lätt för oss. Har vi varit uppe och sprungit är vi oftast väldigt vakna och somnar inte om i första taget.

Jaja, man kan väl inte få allt. Den dagen när han både "bara" äter två gånger och dessutom kan somna om kommer säkert att inträffa vilket år som helst.

e: ditt tips om pappametoden (som jag läst om även på andra ställen) ska provas så fort vi får tid. D.v.s Kattpappan måste kunna vara vaken flera nätter på rad utan att det påverkar vår inkomst alldeles för mycket.

anna: Han sover redan själv. Han ligger visserligen i vår säng men på en egen kudde och med ett eget täcke, så när vi sover rör vi faktiskt inte vid varandra.

Och till sist. Jag vill alltid be om ursäkt när jag skriver sådana här inlägg, för jag tycker att det är ganska dålig blogging. Men det tänker jag inte göra. Bara upplysa om att jag inte är helt nöjd med inriktningen just nu.

Uppdatering

Jag gjorde misstaget att spela lite dataspel för några dagar sedan och nu har jag så svårt att sluta.

Jag är periodare av nästan missbruksproportioner.

Och eftersom jag har väldigt lite tid när jag inte är uppbunden av Lillkatten så har det inte blivit tid till något annat än att spela.

Lillkattens sömn fungerar bättre i alla fall. Och jag ska kravla mig upp ur spelträsket och komma tillbaka till min blogg mycket snart!

Vad bra det är med bloggar!

Jag mindes att anna en period skrivit mycket om Lilla Mys sömnproblem. Så jag räknade ut när Lilla My var lika gammal som Lillkatten är nu och så gick jag tillbaka i annas blogg och läste.'

Och jag hittade det här inlägget, och det här. Och helt plötsligt så kändes det inte så ensamt längre.

Och när jag hittade det här inlägget så kändes det som att det nog kommer att lösa sig!

Jag är inte ensam om att ha ett barn som inte sover!

Skitnatt

Jag har många gånger sagt att jag inte har några problem med att Lillkatten väcker mig på nätterna och vill äta.

Det har jag inte haft heller förrän nu.

Den senaste tiden har han sovit kortare och kortare stunder. Och i natt slog han alla rekord. Han sov bara i 20 minuter mellan amningstillfällena. På 20 minuter hinner jag oftast inte somna alls, eller hinner slumra i 10 minuter.

En enda gång på morgonen hade han en lite längre sovperiod. Då sov han i en hel timme, och sedan ringde Kattpappans väckarklocka och han var klarvaken igen.

Nu sover han gott, men det gör inte jag. Jag kan tyvärr inte somna när det är morgon, även om jag bara sovit någon timme på natten.

Ni kloka med erfarenhet som läser min blogg. Vad ska jag göra?

Jag har försökt att inte amma utan bara krama och vyssja, men då skriker han högre och högre och är till slut knappt kontaktbar. Somnar gör han absolut inte förrän han får äta.

Jag tror inte att det är mjölken som inte räcker, för på dagen klarar han sig 3-4 timmar på samma mjölk.

Första försöket eller sjunde?

Jag lyckades på första försöket. IVF-försöket alltså.

Det finns ingen uttalad hierarki i barnlöshetsvärlden. Men ibland känner jag av den outtalade. Jag lyckades ju på första försöket…

Mina sex tidigare misslyckade behandlingar räknas inte riktigt.

Men för oss med PCO är behandlingar med Pergo verkligen riktiga behandlingar. Vårt hopp är lika stort som hoppet hos någon som gör IVF. Av de sju behandlingar jag gjorde (två med tabletter, fyra med sprutor och en IVF) så var faktiskt IVF:en den som var lättast att utföra. Det handlade inte alls om någon egen prestation och jag tyckte att det var skönt att kunna lämna över allt till läkarna.

Det här är ingen anklagelse riktad till någon särskild person, och kanske inbillar jag mig bara. Men ibland får jag för mig att behandlingar som inte är IVF:er inte riktigt räknas. För mig spelar det ingen roll längre. Jag har fått mitt barn, och att komma sist i tävlingen vi som lider mest är bara positivt. Men de som fortfarande kämpar kan kanske behöva en extra tanke även om de inte gör IVF?

Vilka ska få bli föräldrar?

Till inlägget nedan om homoäktenskap startades det en intressant diskussion bland kommentarerna. Så här tycker jag.

Jag skulle inte säga att jag är tokliberal. Däremot så tycker jag att det är rätt oväsentligt hur jag väljer mina kärlekspartners i frågan hur bra förälder jag blir. Jag är inte för att sätta adopterade barn i någon skottglugg för att visa att alla familjebildningar är lika mycket värda. Barn får aldrig användas i politiska syften.

Men är det verkligen så annorlunda att växa upp med två mammor?

Barn blir mobbade för tusentals olika saker, men personligen så tror jag att de barn som har en grundtrygghet hemifrån klarar sig bättre. En grundtrygghet där de vet att de är älskade och där de fått självförtroende att klara av olika situationer.

Varför skulle just det faktum att man är två personer av samma kön göra familjen så ovanlig?
Själv är jag judinna. Mina barn får kanske inte fira jul som alla andra barn. Gör det mig till en sämre förälder? Jag tror inte det.

Jag är även rödhårig, och har haft glasögon och tandställning. Biologiska barn riskerar att ärva de här egenskaperna. Borde jag låta bli att föröka mig? Detta är ju saker som barn sägs kunna bli retade för.

Jag tror att alla familjer sticker ut i något avseende. Men det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt.

Så jag vidhåller min åsikt. Hellre bra föräldrar än föräldrar som visserligen följer någon nu rådande norm, men som inte är intresserade av barn i övrigt.

Jag tycker vidare att alla som av olika skäl inte kan få barn borde få samma hjälp av sjukvården. Är man ensamstående, lesbisk eller infertil har man ju svårigheter att klara det utan läkarhjälp. Däremot är jag inte säker på att det ska gälla alla. I dag kan människor som aldrig skulle få godkänt i en hemutredning för adoption ändå få hjälp med IVF. Där samhället går in och skapar barn borde man försöka se till att de barnen får en dräglig uppväxt. Jag tror visserligen inte att det här problemet är så stort. De som orkar kämpa sig genom fertilitetsbehandlingar är nog nästan uteslutande sådana som hunnit tänka genom sitt beslut och som blir bra föräldrar på sitt eget sätt.

Inte just nu

Jag plockade precis bort forumen ”Svårt att bli gravid”, ”IVF” och ”adoption” från mina favoriter på Aff.

Jag identifierar mig fortfarande med dem, men hör inte dit just nu.

Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel?

Dagens debattartikel i DN är bland det dummaste jag läst. Jag såg att massvis med bloggare redan kommenterat, men jag har inte läst vad någon annan skriver utan här kommer mina kommentarer.

Artikeln heter "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel"

Ska lagar stiftas för att tillgodose vuxnas intressen och krav, eller för att skydda barnets (den svagaste partens) intressen och rättigheter? ........
.......äktenskapet "inte bara är ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktigande ramverk av rättigheter och skyldigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt".
Här säger man alltså att olikkönade par alltid är bättre föräldrar än samkönade. Undrar om det även gäller i de fall där pappan slår mamman, eller där båda de olikkönade föräldrarna är narkomaner?

att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön - detta som ett biologiskt faktum samt som en förpliktelse för både mamman och pappan.
Undrar om mitt äktenskap borde ogiltigförklaras? Jag kan ju inte reproducera mig.

Även om inte alla äktenskap leder till att barn föds, avvisar den franska utredningen argumentet att homosexuella par, genom till exempel assisterad befruktning, kan bidra till reproduktionen. Man konstaterar det uppenbara faktum att i en samkönad relation måste ytterligare en person, en tredje part, en person av annat kön, alltid vara inblandad.
Även jag och min man måste ha en tredje part inblandade (en läkare) för att reproducera oss.

Så länge äktenskapsbegreppet förblir i sin nuvarande form innebär det också, enligt den franska utredningen, att faderskapspresumtionen kan bevaras och att äktenskapet därmed kan sammanlänka föräldraskapets tre dimensioner: den biologiska, den juridiska och den sociala.
Återigen, är ett olikkönat föräldrarpar alltid det bästa för barnet? Det finns tusentals par som är gifta och är av olika kön som inte klarar av den sociala delen i barnuppfostran. Enligt mig borde alla barn få växa upp med vuxna människor i sin närhet som älskar dem och som har förmåga att ta hand om och uppfostra barnen. Om de vuxna sedan lever ensamma eller tre personer av samma kön tillsammans är helt oviktigt i sammanhanget.

Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion.
Gör det? I så fall borde alla äktenskap där det av olika skäl aldrig blir några barn också förbjudas.

En könsneutral äktenskapslag i Sverige skulle också kunna öka främlingskapet inför vårt samhälle bland många nyanlända medborgare. Kulturella och religiösa motsättningar av långvarig art kan komma att polariseras i vårt land om inte äktenskapsfrågan hanteras med varsamhet och försiktighet. Aspekten att integrationen skulle försvåras måste tas på fullaste allvar.
Annars brukar man skrika väldigt högt om att de som kommer hit ska integreras i Sverige och följa svenska lagar och traditioner. Inte tar man hänsym till andra kulturer när man stiftar lagar om könsstympning av flickor. Varför ska man helt plötsligt ta efter förtryckarskulturers diskrininering här i Sverige?

Uppdaterar igen

Eftersom det faktiskt verkar finns de som läser min vikt-blogg, den som jag inte skrivit i på evigheter, så tänkte jag bara berätta att jag börjat uppdatera den igen.

Utmanad

Nä, jag är inte utmanad. Men jag valde att ta baby or nots lista som en utmaning och göra en egen. Bara för att jag tyckte att den var så rolig att läsa.


Minnen

Från graviditeten
Jag vågade aldrig tro att det verkligen skulle komma ett levande barn.
Att barnet skulle kunna vara friskt fanns inte i min värld. Men det gjorde ingenting. Alla barn var välkomna.
Jag fick aldrig avsmak för någon mat.
Jag fick inte heller några cravings.
Jag kräktes till vecka 24
Jag mådde fruktansvärt illa hela graviditeten och det ända som hjälpte var att ständigt ha något i munnen
Jag gick upp 33 kilo
Jag tyckte inte om min uppsvällda kropp som gjorde ont
Jag mådde psykiskt dåligt hela tiden och hade ingen ork och lust att göra någonting

Från förlossningen
Jag andades mig igenom varenda värk
Jag ville inte ha någon medicinsk smärtlindring
Sterila kvaddlar fungerade jättebra
Jag tappade inte humöret en enda gång och kved inte eller skrek. En enda gång sa jag ett aj, och då var jag alldeles ensam i rummet så ingen annan hörde.
Jag åt ingenting men försökte dricka nyponsoppa för att f lite energi
Jag var fokuserad under hela förlossningen
Jag gillade CTG-apparaten för att jag kunde se när värken började avta.
Men det var nog bättre att känna efter, vilket jag fick göra större delen av förlossningen eftersom jag då inte hade någon apparat.
Alla mina barnmorskor var helt underbara.
Jag var jättenyfiken på vilket kön bebisen hade trots att jag tänkt vänta så länge som möjligt med att ta reda på det.
Eftersom jag blev nerkörd till operation när moderkakan inte lossnade hade Kattpappan redan hunnit äta lunch innan vi fick vår bricka.


Den första tiden med Lillkatten
Jag fick klåda av epiduralen de lagt när de opererade loss moderkakan.
Lillkatten sugreflexer var inte utvecklade, så han fick inte i sig någon mat.
Vi stannade nästan en hel vecka på BB, medan han lärde sig att suga.
Det togs massor av blodprov på Lillkatten. Till slut var han så sönderstucken att det bara var huvudet kvar som det gick att få blod ifrån.
Lillkatten lärde sig till slut att äta med en gummitutte utanpå bröstvårtan, det var jättepyssligt att få den på plats.
Jag älskade att vara mamma från första stund.
Jag tyckte inte att någonting med Lillkatten var jobbigt.
Men jag grät över att jag inte hade fått säga hej då till vår lägenhet innan flytten

Nu
Lillkatten har lärt sig att äta ordentligt
Jag älskar fortfarande att vara mamma

Förlossningsberättelse

Taa Daa

Äntligen har jag skrivit färdigt min förlossningsberättelse. För den som orkar läsa.

Förlossningsberättelse

Den 29 december lossnade slemproppen. Jag som var beräknad till slutet av januari tänkte att det nog inte betydde någonting och att den nog skulle återbildas. Eftersom jag inte hade en enda förvärk och dagarna gick så stärktes jag i min övertygelse om att slemproppen inte var ett tecken på något. Jag tänkte mig att jag skulle gå maximalt över tiden och sedan att igångsättningen skulle ta minst tre dagar, så jag riktade in mig på att föda barn tidigast i början av februari.

Den 6 januari skulle vi flytta in i vårt nyinköpta radhus. Den 3:dje blev vi hastigt och lustigt tvungna att ta en tur till IKEA, vi skojade lite om att de som vill sätta igång sina förlossningar går dit och att vi kanske också skulle sätta igång något. Vi kunde inte tänka oss sämre tidpunkt än att förlossningen startade då precis innan flytten.

Men så klart blev det precis som vi inte hoppades, dagen efter IKEA-besöket gick vattnet, och när vattnet har gått finns det ingen återvändo. Senast två dygn efter vattenavgången sätts man igång om värkarna inte har startat av sig själv innan dess, vilket de nästan alltid gör.

Och allt ska så klart hända på samma gång. När jag ringde Kattpappan för att informera om läget (att vi inom några timmar bör pallra oss iväg till BB för en koll) så hade han precis lånat en bil för att provköra den och eventuellt senare köpa den. Han var på väg till Jakobsberg med bilens ägare, sedan skulle han till huset i Södra Förorten och hämta upp min far och sedan var planen att de två skulle köra vidare till Skärholmen och IKEA. Jag försäkrade Kattpappan om att det verkligen inte var någon panik och att vi kunde vänta några timmar med att åka in, jag hade nämligen fortfarande inte känt av en enda värk. Barnmorskan på BB tyckte visserligen att vi skulle skynda oss in men någon timme extra tyckte jag nog att det kunde vänta.

Medan jag väntade på att Kattpappan skulle komma hem packade jag en BB-väska. Jag var säker på att vi skulle få åka hem igen, men tänkte att det ändå var bra att ha väskan med utifall att. Dessutom hade jag fått order från barnmorskan att vara beredd på att inte få åka hem.

Jag funderade även på att springa bort till MVC och be att få låna en TENS-apparat. När jag försökt få med en sådan hem vid det senaste besöket någon dag innan tyckte de att det var för tidigt. Men jag besinnade mig och insåg att det var fredageftermiddag och att det rann vatten om mig, så det blev ingen TENS.

När Kattpappan kom hem i vår lånade bil så åkte vi in. Jag satt på tredubbelt lager av handdukar eftersom jag trots dubbla bindor läckte ansenliga mängder vatten. På vägen blev vi stoppade i en poliskontroll och Kattpappan fick blåsa. Senast jag var med om en nykterhetskontroll var jag ungefär fem år och det var min pappa som körde. I alla fall var det roligt att se polisens min när hon vid frågan om det var dags snart förstod att vi var på väg in till BB. Jag hade ju fortfarande inga värkar så jag tog det hela med jämnmod, hade jag haft ont är det inte säkert att jag tyckt att det var så kul att få ett extra stopp på vägen.

Det tog oss ett ganska bra tag att komma fram eftersom vi lyckades hamna i de värsta eftermiddagsköerna och när vi väl kom fram hade mina värkar hunnit sätta igång. Det gjorde inte farligt ont ännu men det kändes.

Väl framme gjordes det ett CTG. Bebisens hjärtljud registrerades jättefint, så gjorde dock inte mina värkar. Den allra första värken syntes på remsan men sedan hände något och inga fler värkar ritades upp trots att jag hade flera stycken. Nu var ju inte värkarna särskilt starka, men jag tror inte att barnmorskan hade gett oss rådet att gå på bio ifall hon sett hur ofta de ändå kom.

Vi fick en tid för igångsättning exakt två dygn efter det att vattnet börjat sippra. Men redan i bilen på väg hem var jag tvungen att andas för att orka med värkarna. Vi hade verkligen inga planer på att gå på bio.

Medan jag satt i soffan och andades genom värkarna som kom allt oftare och blev allt starkare packade Kattpappan ner det sista av vårt hem i flyttkartonger. Han monterade också ihop vår säng, i förhoppning om att värkarna var på riktigt och att vi snart skulle få en plats på BB. Samtidigt klockade han värkarna och när de bara var två minuter mellan dem krävde han att jag skulle ringa till BB. Själv hade jag ingen tidsuppfattning alls och hade gärna suttit kvar där i soffan i all evighet, det gjorde fortfarande inte så farligt ont och jag var så avslappnad att jag nästan somnade mellan varje värk.

Barnmorskan vi pratade med ville absolut inte ha in oss. Eftersom jag kunde prata även under värk tyckte hon att vi kunde stanna hemma många timmar till. Det visade sig senare att jag aldrig blev särskilt smärtpåverkad och kunde prata hela förlossningen igenom. Så skulle vi ha gått efter hennes rekommendationer skulle vi aldrig ha åkt in vilket det skulle visa sig att det var väldig tur att vi gjorde.

Vi stannade i alla fall hemma i flera timmar till och jag var fortfarande ganska nöjd med att sitta där i soffan och var inte alls sugen på att behöva röra på mig och inte heller på att behöva sitta i en bil.

Men till slut så hade jag lyckats göra mig i ordning för att åka eftersom jag kände att det var det som förväntades av mig.

Till min förvåning så var det inte ett dugg jobbigt att sitta i bilen och ha värkar, jag bara fortsatte att andas precis som tidigare.

Jag har alltid tänkt mig att den barnmorska som ska vara med under min förlossning ska vara minst tusen år gammal och klappa mig på kinden och låta mig vara ett litet barn. Men den ängel som hälsade oss välkomna visade sig vara ung, förmodligen yngre än både mig och Kattpappan. Men ändå var hon så bra och så rätt.

Först av allt sattes ett CTG och jag fick sitta i förlossningsrummets soffa och kunde på så sätt fortsätta med min andning och min totala avslappning. Den här gången fungerade registreringen av både barnets hjärtljud och mina värkar. Enligt barnmorskan hade jag lämnat latensfasen och var inne i den aktiva fasen hon tyckte inte att något mer behövdes göras för tillfället om jag inte hemskt gärna ville bli undersökt, men det ville jag faktiskt, jag ville veta hur långt jag kommit.

Så en vaginal undersökning gjordes och hon konstaterade att livmodertappen var helt utplånad och att jag var öppen två centimeter. Detta besked gjorde mig en aning besviken, jag hade hoppats vara en bit längre på väg och förberedde mig nu på en lång natt och förmodligen en lång nästa dag också.

På profylaxkursen vi gått hade vi fått en massa massagetips och vi hade i förväg tränat, men nu i skarpt läge ville jag inte bli rörd alls. Jag satt i min egen värld helt utan tidsuppfattning och tog värk efter värk. Kattpappan fick hämta nyponsoppa åt mig och hjälpa till med andra praktiska uppgifter men annars var hans största stöd mest närvaron. Emellanåt kunde han slumra lite på soffan.

Jag ville inte prova lustgasen eftersom jag inte gillar känslan av att vara berusad och jag hade inte gillat gasen när vi provade på rundvandringen. Jag provade med lånad TENS-apparat, vetevärmare och varm dusch, men inget av det gav någon vidare smärtlindringseffekt. Duschen var visserligen bra eftersom det fanns en så bra stång att hålla i under värkarna och en så bra pall att sitta på i mellantiden, dessutom såg jag att det kom massor av blod efter varje värk och det visade ju att värkarna hade effekt och att jag öppnade mig mer och mer.

Efter tre timmars värkarbete var det dags för nästa undersökning, frivillig den här också. Värkarna hade blivit ganska besvärliga och jag hade fått gå upp en nivå i andningen. Jag bestämde mig för att om jag hade öppnat mig mindre än en centimeter skulle jag be att få ordentlig bedövning eftersom det redan i början gjorde så ont.

Men det visade sig att jag redan var öppen 5 nästan 6 centimeter, jag var alltså nästan framme vid smärttoppen och jag hade fortfarande en andningsnivå kvar.

Barnmorskan frågade om jag ville prova sterila kvaddlar som jag nämnt i mitt förlossningbrev att jag var intresserad av att prova. Tydligen ska kvaddlarna göra otroligt ont att ta, men så här i efterhand minns jag knappt att de kändes. Jag fick tolv stick, sex i magen och sex i ryggen. Till min förvåning så släppte smärtan nästan helt. Fantastiskt vad kroppens egna endorfiner kan göra.

Strax därefter startade krystvärkarna. Jag hade gått från 6 cm öppen till helt öppen på nästan ingen tid alls.

Barnmorskan var lite orolig för bebisens hjärtljud och frågade om det var ok att hon satte en skalpelektrod på den. Naturligtvis var det det, bebisens hälsa var så klart det viktigaste.

När skalpelektroden var på plats visade det sig att hjärtljuden var väldigt låga. Jag fick andas ren syrgas.

Ungefär samtidigt var det dags för nattbarnmorskorna att gå hem och förmiddagsteamet att börja. Vi hade turen att få två barnmorskor den här gången. Den ena hon som var huvudansvarig var nämligen precis nyanställd och gick bredvid en annan för att lära sig rutiner och var saker och ting fanns på just vårt BB. Men hon var inte alls någon novis på förlossningar.

Jag provade förlossningspallen och älskade den. Tyvärr gjorde inte bebisen detsamma för hjärtljuden nästan försvann, och trots idogt andandes av syrgas från min sida fick vi ganska snart ge upp den ställningen.

Istället fick jag sitta i sängen i nästan gynställning, och Kattpappan fick hjälpa till och hålla i mitt ena ben. Det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig att föda, men eftersom bebisen mådde bäst när jag satt så här fick jag göra det.

Två gånger var läkaren inne och tog ett blodprov på bebisens huvud för att se om vi kunde fortsätta eller om den behövde komma ut fort.

Jag krystade och krystade, men det kändes inte som att något hände och eftersom barnet inte alls mådde bra fick jag värkstimulerande dropp. Av någon anledning, antingen att droppet inte kom in i kroppen, det verkar vara lite problem med slangen, eller om det är av något annat gav droppet ingen effekt trots att de drog upp det till max.

Jag hoppades hela tiden att de skulle plocka fram sugklocka eftersom jag inte kände att något hände.

Innan hade jag hört många säga att vid krystvärkarna var det skönt för äntligen fick man ta i och känna att något hände. För mig var det precis tvärtom. Vid de vanliga värkarna hade jag stått i duschen och sett hur mycket blod det kom efter varje värk. Vid en extra ond värk var blodmängden extra stor, och på så sätt så förstod jag ju att jag öppnade mig hela tiden. Vid krystvärkarna däremot hände ingenting trots att jag tog i för allt vad jag hade. Det var lite stressigt eftersom bebisen inte mådde bra och med två barnmorskor, en läkare och en sköterska blev det ännu mer.

Till slut kallades ytterligare förstärkning in i form av ytterligare en barnmorska och en sköterska till. Tur att BB Stockholm har så stora rum, för inne på SöS små rum hade nog inte alla fått plats.

En barnmorska tryckte på min mage, två sköterskor höll i mina ben, en annan barnmorska stod beredd att ta emot barnet, och de tredje försökte få droppet att fungera.

Utan värkstimulerande dropp men med press på magen kom så äntligen den lilla bebisen ut. Den skrek nästan direkt, så farhågorna om att den var medtagen kom på skam. All extra förstärkning försvann tyst ut ur rummet och helt plötsligt sken den genom hela vintern tidigare frånvarande solen.

Jag fick upp den lilla på magen och Kattpappan grät. Själv var jag mest förvånad över att det faktiskt hade gått att föda barn, och att det knappt hade gjort ont. Jag hade inte riktigt fattat att jag blivit mamma.

Efter ett tag blev bebisen blå och läkare tillkallades, men han hittade inga fel och efter idogt gnuggande fick han (bebisen alltså) tillbaka sin rosa färg. För jo det var en liten han.

Placentan (moderkakan) lossnade inte. Jag fick, akupunktur, massage av bröstvårtorna, kateter för att tappa blåsan och till slut även en spruta med något som skulle starta värkar igen för att få loss placentan. Men inget hjälpte.

Så jag blev nerkörd till operation och lämnad i en hall att vänta på min tur att bli opererad. Och där inne tror jag att miraklet gick upp för mig, jag hade faktiskt blivit mamma. Så jag låg där och tårarna rann nerför mina kinder. När narkossköterskan kom för att hämta mig trodde hon att jag var rädd för operationen, men jag förklarade att det var glädjetårar.

Jag som klarat hela förlossningen utan någon medicinsk smärtstillare fick nu en stor dos ryggmärgsbedövning, och så plockade de ut placentan i smådelar. Den satt så hårt fast att det inte gick att få ut den på något annat sätt, jag hade kunnat krysta ihjäl mig utan att lyckas.

Jag blev också sydd för jag hade spruckit rätt rejält både inuti och utanpå tack vara det forcerade slutet.

Så här gick det till när lille Lillkatten kom till världen och numera pratar jag alltid om hur lätt det är att föda barn. För det gjorde ju inte särskilt ont. Inte ens så ont att jag behövde använda mig av den sista nivån av andning.och att spricka kändes överhuvudtaget inte. Jag skulle kunna tänka mig att föda barn ofta, om jag bara slapp vara gravid innan. För graviditet var jag inte bra på.

Så olika

Jag stod på apoteket och skulle köpa nässpray. I ögonvrån såg jag en mycket ung tjej som stod och valde bland graviditetstesten. Jag fick en stark känsla av att ifall hon var gravid var det en stor katastrof. Världen är verkligen orättvis ibland.

Egentid

Jag har lite egentid alldeles för mig själv. Lillkatten är ute på en långpromenad med sin pappa och de förväntas inte vara hemma förrän om tidigast 1½ timme.

Nu ska jag tvätta och vika tvätt i lugn och ro. Och sedan kanske få lite tid framför datorn för mig själv. Först ska jag betala lite räkningar och sedan kanske jag hinner skriva färdigt förlossningsberättelsen.

Lycka är att ha ett så barnfullt liv att tid att få betala räkningar känns lyxig. Jag är lyckligt lottad!

Ska jag ringa?

De som följt min blogg länge kanske minns (eller förmodligen inte) att jag bröt med en vän efter att hon ringt till mig och beklagat sig över att det var jobbigt att vara gravid.

Detta hände ganska nära inpå mitt missfall, när jag precis diagnostiserats med en ”grav depression” Vännen kände till hela min historia.

Det var flera som kommenterade i min blogg och tyckte att jag överdrev. Och visst gjorde jag det! Men just då var jag så under isen att minsta, minsta lilla fick mig att helt tappa fotfästet och jag tycker fortfarande att det var rätt osmidigt av henne att beklaga sig, så då är det inte så konstigt att jag då tyckte att det var det elakaste hon kunde göra.

Vi har inte hörts av sedan dess, och jag vet inte ens om hon fått något barn? Men har hon det så är inte barnet mycket äldre än Lillkaten. Det hade varit roligt att dela graviditeten med henne, och det vore roligt att dela småbarnstiden.

Jag funderar på om jag ska våga mig på att ringa henne?
Jag tror att jag sårade henne rätt mycket? Just då klarade jag inte av att säga att jag trodde att det skulle gå bra med hennes graviditet utan jag berättade att jag fått mitt missfall en vecka senare än vad hon var i just då
Men vad ska jag säga? Jag är inte redo att ringa och be om ursäkt, jag tycker ju fortfarande att hon gjorde fel och att min reaktion var ganska väntad.

Bara bra att vänta med barn?

I natt har det varit en sådan natt när Unge Herr Katt inte låtit mig sova längre än en halvtimme åt gången, så jag kan inte formulera mig.

Men jag kan inte låta DN:s artikel om äldre mammor gå helt obemärkt förbi. Jag blir provocerad av en så helt okritisk artikel. Någon mamma nämnde visst att det kunde vara problem att få barn. Men inte med ett ord nämns det att fertiliteten sjunker med växande ålder. Istället räknar man upp fördel på fördel med att vara äldre förälder. Det ska tydligen komma fler artiklar i ämnet jag tar för givet att det blir mer nyanserat då. Men jag tycker ändå att det även i dagens artikel kunde funnits en faktaruta där den sjunkande fertiliteten nämndes.

Jag hoppas kunna återvända till ämnet när jag är lite klarare i skallen.

Förlossningsberättelse på gång (igen)

Jag skrev aldrig färdigt min förlossningsberättelse. Men nu ska jag ta nya tag. dessvärre har jag redan glömt en del, men ju längre tiden går desto mer kommer jag förmodligen att glömma.

GI vs Fettsnålt

På senare tid har en del forskningsrapporter publicerats där man säger att det är effektivare att äta GI-kost än att äta fettsnålt om man vill gå ner i vikt.

Men efter vad jag kan utläsa i rapporterna har viktminskningen varit väldigt blygsam för både de som ätit GI och de som ätit fettsnålt.

Människor som enligt BMI lider av fetma har gått ner mellan 1-5 kilo. Den lilla viktminskningen borde de få genom att bara ändra någonting, kanske bara genom att de måste gå lite längre i butiken för att hitta de nya varorna till kostprogrammet?

Jag skulle vilja se en stor undersökning där många överviktiga människor blivit normalviktiga genom sin kost och sedan lyckats hålla sin nya vikt i flera år, något annat är egentligen inte intressant.

Fram tills den undersökningen kommer tänker jag fortsätta att försöka undvika både väldigt fet mat och snabba kolhydrater. Och jag tänker dessutom försöka träna några gånger i veckan. För det tror jag är det bästa sättet att må bra.

Vad underbart!

Jag följer en hel del barnlösas bloggar, och det har varit så förtvivlat tunt med positiva graviditetstest trots en rad med behandlingar.

Men nu har Mina lyckats.

Jag vet att det inte hänger ihop på riktigt, men ofta känns det som att det blir ett spann av positiva tester. Så nu hoppas jag på fler graviditeter.

Trams

För ett tag sedan så berättade någon jag känner om hur hennes tre-månaders bebis bara tramsade. Och eftersom Mamman visste när det var trams och när det var allvar ignorerade hon bebisen de gånger de var trams.

Jag är av den bestämda uppfattningen att så här små bebisar inte kan tramsa. De är alldeles för små för att förstå sig på manipulationens svåra konst.

När min bebis gråter är det för att något inte är bra. Må så vara att jag tycker att det är en larvig anledning, men han tycker inte att det är larv just då.

För ett år sen

Jag kan inte låta bli att skriva det även om jag tycker att det är rätt dålig bloggning.

Idag för exakt ett år sedan kunde jag inte låta bli att tjuvtesta... och fick ett högst tveksamt positivt resultat.

Dockor roligare än bilar

Lillkatten har ett flertal skallror. Bland annat har han en med bilar på och en annan med ”Lilla My” i form av en docka.

Lillkatten tycker mycket bättre om dockskallran än vad han tycker om bilskallran. Vad borde jag dra för slutsatser av det här? Inga alls tycker jag men jag kan lätt se hur jag hade kunnat tänka om han varit flicka, och hur jag då kunnat berätta att redan vid fyra månaders ålder var hon helt ointresserad av att leka med bilar, och sedan kunde jag i fortsättningen med gott samvete bara ha köpt ”flickleksaker”, hon hade ju själv valt.

Alltså (förtydligande)

I inlägget under skrev jag om min mammagrupp och att vi som tillhör kärngruppen alla haft det kämpigt att få barn.

Men jag menade inte att alla som lätt får barn klagar, eller att de alla tar för givet att det alltid ska vara lätt. Det finns ju förstås alla sorter i alla läger.

Jag reflekterade bara lite stillsamt över vilket mirakel det är att just vi tre går där med barnvagnar, vi som ett år tidigare tänkte att vi alltid skulle stå utanför föräldragemenskapen.

Finns det någon som bara "gör" barn?

Uppslutningen till promenaderna med mammagruppen är inte speciellt stor. Men vi är tre mammor som varje vecka i nästan vilket väder som helst dyker upp.

Det är Linneas mamma som kämpade i två år innan Linnea äntligen blev till, det är Thereses mamma som försökte göra barn i fyra år innan de sökte hjälp och till slut lyckades med ett frysförsök och det är jag, Lillkattens mamma.

Där går vi med våra mirakelbebisar och förundras över att det är VI som äntligen får vara med. Och om vi pratar om syskon så säger vi inte när utan om. Och ingen av oss känner för att klaga på att det är jobbigt att ha barn, för vi vet alla att det är så mycket jobbigare att inte ha dem.

Frisk

Lillkatten är fortsatt frisk.

Igår var vi på nytt test av Lillkattens andningsfunktioner. Lillkatten deltar ju i ett forskningsprojekt och får samtidigt en grundig utredning och han reagerar tydlige precis enligt instruktionsboken. Det bästa resultat hon sett sa forskaren (som dessutom är min faster)

Det är ju skönt att få det bekräftat att han inte har några indikationer på att helt plötsligt bara sluta andas.

Glamourliv

Förut när jag skulle någonstans räckte det att ta med solglasögonen som packning.

Nu behövs det blöjor, våtservetter, extra kläder ifall något blir smutsigt, en filt om det blir kallt, solhatt om det blir för soligt, leksak om det blir långtråkigt, sjal, vagn, napp och så en hel del saker till.

Innan vi kommer iväg någonstans ska minst en blöja bytas och så ska det ammas.

Smink, frisyr och smycken till mig är helt bortprioriterade tidsmässigt, hinner jag byta till jeans istället för mjukisbyxor så är jag glad.

Är det bara jag?

Lillkatten sover och det har han gjort i över en timme.

Och därför måste jag nu gå upp till honom och känna att han fortfarande andas, förmodligen kommer han att vakna och jag kommer inte att få äta min lunch i lugn och ro som jag egentligen ser fram emot.

Bekännelse

Jag har inte uppdaterat min gå-ner-i-vikt-blogg på länge. Och det beror på att jag skäms för vad jag äter.

Helt plötsligt efter 19 år (med vissa avbrott) så har jag börjat äta kött igen.

Vi behöver spara pengar och låtsaskött är dyrt. Bönor och linser är jättebra proteinrik mat och billigt också, men jag orkar inte äta det varje dag. Och protein behöver jag, särskilt som jag försöker att träna ganska mycket.

Så därför äter jag just nu kött. Jag tror inte att det är beständigt för jag försöker verkligen göra vad jag kan för miljön, och att äta kött är verkligen inte miljövänligt.

Tips till (blivande) småbarnsföräldrar

Jag kan verkligen rekommendera tygblöjor. Jag var ganska skeptisk till dem innan jag provade, men eftersom jag kunde se så många fördelar med dem så tänkte jag använda dem även om det var besvärligt.

Men det visade sig vara hur lätt som helst. De är lika enkla att sätta på som engångsblöjor och tvättar gör vi ändå varje dag så där blir det inte heller mer jobb.

Vi använder fortfarande engångsblöjor när vi ska bort någonstans så att vi inte ska behöva ha väskan full av äckliga blöjor på hemvägen. Men hemma är det bara tyg som gäller.

Och det känns så bra att spara både på ekonomin och framförallt på miljön.

Stort barn

Idag fyller Lillkatten fyra månader. En oändligt lång tid har förflutit sedan han föddes.

Vid fyra månaders ålder kan man börja introducera bebisen för smakportioner. Jag var väldigt skeptisk och vill ju ha kvar min helammande bebis länge till, och dessutom har han inte verkat så intresserad av mat och jag vill vänta tills han själv väljer att vilja smaka.

Men bara för att Lillkatten har en så fin stol och för att den nya fina hakklappen är så grön och för att vi har så mycket morötter i kylskåpet, så gjorde jag morotspuré. Vi tänkte väl att han kunde få smaka lite och så kunde vi slänga resten och vänta några veckor till innan vi försökte igen.

Men purén gjorde succé. Vi ville inte ge honom så mycket så här första gången, men han blev skitsur när han inte fick mer än en sked. Så i morgon får han nog mer.

Komplimang

Jag fick en så fin komplimang på mail igår.

Lillkatten och jag var och träffade en nätvän för första gången igår och eferåt skickade hon ett mail där hon skriver "Du var väldans lättpratad och trevlig hörru"

Och det tyckte jag var så fint skrivet!

Att det var väldigt trevligt att träffa den här vännen och lite magiskt också eftersom det var så länge sedan vi bestämde oss för att träffas sedan när vi båda hade barn, vilket vi nu alltså har gjorde inte saken sämre.

Principer

Det är jobbigt att ha ambitioner.

Jag vill inte att lillkatten ska lära sig redan nu hur en familj ”ska” se ut. Jag vill helst att han ska tycka att en familj med två pappor är lika ”normalt” som bara en mamma eller en man och kvinna utan barn eller…

Jag sjunger mycket sånger för Lillkatten och även om jag inte tror att han förstår någonting av texten ännu har jag börjat göra om sångerna för att försöka variera normerna lite. Te.x. ”Sju vackra pojkar i en ring” som ser sig om bland de vackraste pojkarna häromkring och så där.

Jag bävar inför sagostunderna som kommer sedan, där blir det riktigt svårt att göra om så att det fortfarande passar till bilderna.

Eller så är det så att lagom till sagoläsningen kommer jag att ha börjat i skolan igen och ha bättre saker för mig än att försöka slåss mot väderkvarnar?

Redan skitit sig.

Precis efter att jag skrev föregående inlägg om surfdisciplin surfade jag runt på sidor som jag inte skulle besöka.

Nu ska jag gå och tvätta istället, i tvättstugan fastnar man sällan på fel ställe.

Disciplin

Idag är det disciplinerad surfning som gäller.

Jag har börjat få ordning på mitt liv, och är numera nästan lika ordnad och strukturerad som jag var innan depressionen.

Men mitt surfande är fortfarande helt i oordning och tar alldeles för mycket tid.

Så här ska det se ut nu!

1. Betala räkningar och andra måstesaker
2. Svara på mail
3. Blogga och läsa andras bloggar
4. Läsa forum

Allt annat kan jag faktiskt låta bli för det finns så mycket annat jag vill hinna med som jag aldrig gör eftersom jag sitter framför datorn alldeles för mycket.

Till Astillbe (hur katter och barn går ihop)

Jag har fått en fråga om hur det fungerar med katter och barn.

Våra katter accepterade direkt Lillkatten. Jag vet inte om de ser honom som en människa, men de har i alla fall fattat att det är något man ska vara försiktig med. Inte en enda gång har de busat på honom som de kan göra på saker.

Ibland när Lillkatten sitter i knät på någon av oss kan katterna komma och vilja vara med, och då händer det att de kliver på honom. Att bli kliven på uppskattas verkligen inte av vårt barn. och han är inte särskilt glad åt katterna alls.

I dagsläget gillar alltså katterna barnet mer än vad barnet gillar katterna. Men av erfarenhet från kompisar med äldre barn vet jag att det där kommer att skifta. Jag tror verkligen att det är bra för barn att växa upp med djur och lära sig om ansvar och medkänsla.

Vi har valt att inte ha katter i sovrummet. Framförallt för allergirisken. Hela huset är indränkt i katthår, och vi vill att Lillkatten ska få andas kattfritt i alla fall på nätterna. Eftersom vi flyttade i samband med Lillkattens ankomst så har katterna aldrig fått vara i det rum som är vårt sovrum och det är därför inget konstigt. Att helt plötsligt ändra reglerna ifall de är vana att få vara med i sovrummet är nog mycket knepigare.

Vi har ju vår bebis i vår säng, så då fungerar det inte att ha katterna där. Men tänker man använda spjälsängen redan från början går det säkert att lära katterna att det inte är deras plats.

Annars ska man väl tänka på det vanliga, att försöka ge katterna lika mycket tid som innan, försöka ha kvar så mycket av deras rutiner som möjligt, och vara konsekvent med det nya man vill lära dem.

Vi har en trotsig tonårskatt här hemma som testar gränser hela tiden, men ur Lillkattens synvinkel har allt gått bra.

Nummerologi

Jag är fascinerad av nummer och datum. Jag har en almanacka , men den behövs egentligen inte eftersom jag alltid kommer ihåg alla datum och klockslag.

Jag kommer också ihåg datum för när olika saker hänt i mitt liv.

Den 5/1 06 konstaterades mitt missfall.

Exakt ett år senare den 5/1 07 föddes Lillkatten.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det här, förmodligen inte alls. Men ett sorgedatum blev helt plötsligt det bästa någonsin.

I smyg

Jag försöker att vara ödmjuk när någon tycker att det är jobbigt att bli förälder. Tycker att det är jobbigt att inte få sova, jobbigt att aldrig få någon egentid, jobbigt, jobbigt, jobbigt.

Men innerst inne är jag skadeglad. För jag älskar att vara mamma, älskar allt med det. Och jag lider inte ens av sömnbristen. (Jag är ju van vid att inte sova så det är inte så stor skillnad mot hur det brukar vara)

Synd om oss!

Jag och Lillkatten är förkylda och gnälliga. Stackars oss.

Dagens outfit

• 
  
• Förlåt, men jag måste visa upp Lillkattens outfit.
• 
  
• 
  
• Byxor: Farmor har stickat
• Body: H&M
• Strumpor: Kappahl

Bil

Jag tycker inte om att åka bil.

Det är snordyrt
Det är miljöfarligt
Det är livsfarligt

Nu har vi flyttat ut i förorten, och jag tar mig inte härifrån så mycket. Vi har fantastiska kommunikationer här i Stockholm, men det tar ett bra tag att komma någonstans med dem och bilen vill jag som sagt helst inte ta.

Inte samma sak i text

Jag har så många kloka välformulerade blogginlägg i mitt huvud. Men när jag ska få ner dem i text blir det aldrig lika bra.

Vad händer sen?

Jag har hela tiden sagt att ska vi ha syskon så blir det adoption, jag orkar inte med fler behandlingar.
Men frågan är om jag orkar med adoptionsköerna? I dagsläget verkar de vara oändligt långa.
Och ska sanningen fram var det inte speciellt jobbigt att göra IVF. Känslomässigt var det fruktansvärt men fysiskt så mådde jag bra hela tiden, och jag slapp ju t.o.m. spraya som verkar vara den jobbiga delen.

Dessutom så tänker jag att det vore en aning egoistiskt att adoptera. När det finns så få barn tillgängliga för internationell adoption så ska kanske inte vi som kan på andra sätt ta upp en plats i kön bara för att vi tycker att det verkar vara ett så häftigt sätt att bli förälder på. (För jo, jag tycker att det verkar vara bland det häftigaste man kan vara med om)

Allt det här är ju hypotetiska lyxproblem. Vi har det mest underbara man kan ha. Och blir det inga syskon så kommer vi inte att sörja så mycket, bättre än så här kan det inte bli

Svar till Inger

Inger har skrivit en kommentar om sjalar och så här tror jag

Jag tror att nog att de flesta bebisar som vants vid sjal från början trivs i den. Vi hade med oss sjalen redan till BB och Kattpappan provade att bära Lillkatten och det gick jättebra. Lillkatten är som jag tidigare skrivit ett väldigt nöjt barn och han trivs bra både i sjal och vagn.

Sen handlar det nog lite om föräldrarnas inställning, vill man verkligen att det ska fungera med sjal så går det nog bättre än om man är skeptisk. Men så klart så finns det alla varianter på barn både de som är riktigt närhetstörstande och de som är ganska självständiga redan från början

Deklarera

Att deklarera måste vara det mest korkade som någon kommit på.

Jag sitter och fyller i ett papper med vägledning av en broschyr, där står det exakt var jag kan hitta siffrorna jag ska skriva i. Siffrorna har jag fått skickade oftast från Skatteverket själva och ibland från någon annan som även skickat uppgifterna till Skatteverket.

Om det är någon ruta där jag är tveksam till vad det ska stå där kan jag ringa Skatteverket och så berättar de för mig vad jag ska skriva.

De har ju alla mina uppgifter. Varför måste jag sitta och skriva in dem själv? Varför kan inte hela deklarationen vara förenklad?

Egna regler

Jag skriver inga blogginlägg, inga mailsvar, inga svar på bloggkommentarer och läser inte på några forum just nu, för jag ska deklarera.

Och när man ska deklarera kan man inte nöjessurfa. Konsekvensen av detta beslut blir att jag surfar på en massa sidor som jag inte ens är intresserad av... då nöjessurfar jag ju inte.

Men deklarerat blir det inte.

Måste börja NU

Jag vill inte ha några husdjur

Ett av katteländena har kissat på min förlossningsjournal.

Jäkla skitkatt

Erkännande

Innan Lillkatten föddes skrev jag mycket om att jag inte ville ha någon vagn och att jag bara tänkte använda sjal.

Och nu måste jag erkänna att vi använt vagnen hur mycket som helst. Den är jättebra att ha ifall man ska bära med sig något.

Jag tror fortfarande att vi hade klarat oss utmärkt med bara sjal, men vi hade då behövt köpa varsin sjaljacka. Nu har vi haft vagn och ja den är bra att ha!

Någon säng har vi däremot inte införskaffat till sonen och ännu så länge går det jättebra, och jag tror nog att han kommer att sova i våra sängar länge till.

blått och rosa för tusende gången (kanske)

Ja jag vet att jag skriver väldigt mycket om rosa och blått. Och visst är det så att det inte är där problemen ligger egentligen. Livet och feminismen är så mycket mer komplexa än så.

Men i min lilla föräldralediga värld är det just det rosa och blå som syns så tydligt, och som jag tror är början på allt det andra. För den dagen man inte tycker att det är livsviktigt att veta om den lilla nyfödda bebisen har snopp eller snippa innan man pratar till den, den dagen tror jag att förutsättningarna för riktig jämställdhet finns på riktigt.

Jag tror fortfarande att det är bäst att dela ansvaret för barnen

Motvallskärringen har skrivit en kommentar till ett inlägg som hamnat rätt långt ner, och jag känner att jag vill svara.

"Måste bara skriva lite motvikt. Barnets liv blir inte förstört för att pappan inte har möjlighet att ta lång föräldrarledighet!Jag har träffat många barn som har nästan bättre kontakt med sin pappa än sin mamma trots att pappan inte har haft möjlighet att vara hemma med barnen flera månader. Det viktigaste är ju att man umgås med barnen när man är ledig...// Motvallskärringen "

Jag håller inte alls med om att det är viktigast att umgås med sina barn när man är ledig. Jag tycker att det viktigaste som finns är barnen och att man ska försöka få så mycket tid som möjligt med dem när de är små. Och jag kan faktiskt inte förstå hur något kan vara viktigare än att få den tiden?

Kvantitet är så mycket viktigare än lite kvalitetstid. För man kan inte berätta för ett litet barn som vill sitta i knäet att på lördag, då är pappa ledig.

Det största problemet som jag ser det med att mamman tar ut all föräldraledighet är ändå att det nästan alltid leder till att hon fortsätter att ha huvudansvaret för barnet. Hon är den som går ner i arbetstid och är den som är hemma med sjuka barn. Och eftersom hon ändå är hemma mest så tar hon ju förstås huvudansvaret för hemmet också. Och på så sätt så har vi bara förlorare. Mamman som inte får chans att utvecklas i sitt yrke och som ständigt är trött av att sköta ett helt hushåll själv, barnen som inte får träffa sin pappa och har en slutkörd mamma och pappan som inte får träffa sin familj och som dessutom ofta måste jobba extra mycket eftersom han får allt större del av det ekonomiska ansvaret eftersom hans frus lön inte alls stiger i samma takt som hans (hon jobbar ju inte ens heltid)

Det där sista var ju ett utvik från ämnet, men inte alls irrelevant i sammanhanget tycker jag.

Varför?

I dag satt jag på öppna förskolan. Runt omkring mig satt mammor i min ålder. De hade känt varandra i många år sedan de äldre syskonen var bebisar.

Och då kom lite av den gamla sorgen tillbaka. Lillkatten är det bästa som har hänt mig. Men varför kunde det inte fått hända tidigare? När de här mammorna gick med stora magar, gick med vagnar med nyfödda bebisar, såg sina bebisar börja gå, skolade in sina barn på dagis, under hela den tiden gick jag omkring och väntade. Jag har förmodligen lärt mig någonting av barnlösheten men det är aldrig värt det.

blått och rosa (igen)

Varför kan flickor ha blå kläder medan väldigt få verkar tycka att det är ok att pojkar har rosa?

Är det för att det som räknas som manligt är bra och flickor gärna får sträva efter att ta efter, medan det som räknas som kvinnligt är lite sämre?

Leva i nuet

Aldrig förut i livet har jag varit så nöjd med att vara just här just nu. Tidigare har jag alltid planerat framåt och längtat till något som ska hända senare.

Men nu vill jag vara här hemma i mina mjukisbyxor tillsammans med min tre månader gamla son och jag skulle gärna stanna tiden så att vi fick många, många flera sådana här dagar.

Fler länkar

Så där ja. Nu har jag samlat ihop ännu fler länkar med bloggar av personer som kämpar/har kämpat för att få barn.

Det är verkligen synd att det ska behöva finnas så många.

Uppföljning på gamla inlägg (lite av varje)

Här kommer ett sammlingsinlägg med lite diffusa svar på kommentarer jag fått till inlägg de senaste dagarna.

Inlägget med rubriken borde som handlar om ridning var lite ironiskt skrivet. Självklart gör jag som jag vill d.v.s. väntar med att rida. Men jag kan känna mig lätt stressad över vad jag tror att andra tycker att jag borde göra. I det här fallet alla ridkompisar som frågat när jag kommer tillbaka. Självklart är frågan ställd i all välmening och helt utan baktankar, det är bara jag som läser in krav.

I beslutsångestinlägget skrev jag om vilken inriktning på livet jag ska välja. Som tur är behöver jag inte välja riktigt ännu. Jag kan säka till allt och sedan behöver jag inte bestämma mig förrän på uppropet. Då kommer det att ha kommit ut noggrannare kursplaner och scheman. Dessutom kan jag alltid ändra mnig mitt i. Eftersom jag valt att byta utbildning mitt i följer jag inga i förväg uppgjorda kursplaner utan plockar som jag själv vill.


Och i inlägget om barnlöshet som något egoistiskt så skrev jag om andra sorger. Jag tror faktiskt att arbetslöshet kan vara minst lika tärande och sorgligt för den som råkar ut för det. Må så vara att ifall samma person råkat ut för både barnlöshet och arbetslöshet så känns barnlösheten tusen gånger värre. Men kan man inte jämföra erfarenheter så tror jag att vilken sorg som helst kan vara den värsta. Och jag vill inte sätta mig till doms och berätta för någon vad han eller hon ska känna. Och på samma sätt vill jag tycka att det värsta jag råkat ut för är att inte kunna få barn när jag ville.

Tydligen inte känsligt längre?

I ett plötsligt fall av sinnesförvirring fick Aff för sig att forumet ”Svårt Att Bli Gravid” inte längre skulle tillhöra ”Känsliga snack” det skulle placeras under fliken ”Graviditet/Vänta barn”

Som tur är så har de nu ändrat sig. Forumet kommer tyvärr fortfarande inte att vara känsligt men det kommer i alla fall att slippa ligga under graviditet.

Två kommentarer från (vad jag tror) olika personer här i min blogg har sagt att ”Ni som har svårt att få barn tror att alla andra har det så lätt här i livet”
Det tror vi inte alls eller i alla fall tror inte jag det, och mig veterligen har ingen annan uttalat något sådant heller.
Men när vi skriver i våra bloggar eller på våra forum skriver vi om vår sorg. Så klart skriver vi också om våra känslor inför andras magar och uttalanden om att t.ex. planera barn till en viss månad. Det betyder inte att vi tror att det är lätt att vara sjuk, eller är lätt att ha sjuka barn, eller att vara arbetslös eller…. Flera av oss har nog råkat ut även för andra saker än bara barnlösheten. Men den sorgen får inte plats på barnlöshetssidorna. Någonstans måste vi få ha ett forum för att vräka ur oss utan att bli ifrågasatta hela tiden, och det var just det som var tanken med känsliga snack. Synd att redaktionen inte förstår det.

Glad

Ibland får jag en kommentar av någon för mig okänd person som läser i min blogg. Jag blir otroligt glad då!

Så klart att jag blir jätteglad även åt kommentarer från dem jag ”känner” men inte lika förvånad.

Beslutsångest

Hur ska man välja vilken inriktning man vill ha på sin utbildning.

Att utbilda sig till biolog är redan det ett ganska korkat företag för det är ju inte så att det vimlar av jobb direkt.

Jag har tre alternativa vägar att välja.

Antingen kan jag satsa på det jag verkligen, verkligen tycker är kul. I dagsläget är det detsamma som att kliva rakt in på ICA och söka jobb för den här marknaden finns verkligen inte. Men jag hoppas ju förstås att världen ska förstå hur viktigt det är att jobba med bevarandeprojekt av utrotningshotade arter.

Eller så kan jag satsa på molekylärbiologin. Ett skojigt område som hela tiden spås bli en framtidsindustri. Men hittills så har det varit tunt med jobb här också, även om det inte är lika illa som på bevarandesidan.

Alternativ tre är att jag ger mig på biokemi. Ganska svårt och innehåller delar som jag är totalt ointresserad av. Men jag tror att det är möjligt att få jobb här, kanske till och med ett jobb som verkligen betyder något ifall jag siktar in mig på medicinsk forskning. Det där nobelpriset kan väl inter vara så långt borta?

Borde?

Jag älskar att rida. En stor del av mitt sociala liv finns i min ridgrupp. Utan ridningen inga kompisar eller i alla fall mycket färre sådana.

Men just nu ger tanken på att börja rida igen mig ångest.

Att ha en absolut tid att passa, till något som jag dessutom måste ta mig till med bil det fixar jag inte.

Förutsättningarna för att det hela ska lyckas är att Kattpappan är med i stallet och underhåller Lillkatten. Han är en utmärkt pappa, och jag har förstås inga betänkligheter mot att lämna vår son hos honom. Men han har inga bröst… och blir liten hungrig kan han inte trösta honom på något sätt.
Det är en så otroligt kort tid i litens liv när han helammas, och för mig fungerar det bra att vara uppbunden. Jag har inga problem med att inte kunna rida just nu. Utom problemet med vad jag tror att jag borde göra.

För visst får man inte gå så helt upp i föräldrarollen att man försummar sig själv. Visst borde man lära sitt barn att ta flaska så att man kan lämna bort dem till vem som helst när som helst. Jag och Kattpappan borde nog åka iväg en weekend också för att få tid för varandra eller?

Föräldratidningar II

Vi har fått ett erbjudande från en annan av föräldratidningarna. Innehållet verkar vara precis detsamma som den jag skrev om tidigare. Men premien den här gången var en grön filt. Detta gillas mycket bättre av mig!

Lite tid kan inte ge lika bra effekt som mycket.

I par där papporna inte tar ut någon föräldraledighet brukar det sägas att han visst kan få samma bra kontakt som mammab med sitt barn de träffas ju på helgerna.

Även om jag inte trodde på det tidigare heller så tror jag ännu mindre på det nu. När kattpappan är hemma så försöker han lägga all sin tid på Lillkatten. Han bär, försöker trösta, byter blöjor o.s.v.
Men ändå är det så tydligt vem Lillkatten tittar på, vem som kan få tyst på honom när han gråter och var han känner sig tryggast. Det är hos mig, den person som är hans vardag. Jag tror naturligtvis inte att det har ett endaste dugg att göra med att jag är Mamma/Kvinna utan har bara med vanan att göra. Och när vi sedan byter så att Kattpappan är hemma och jag är borta på dagarna tror jag att det kommer att bli tvärtom.

Stackars alla pappor som inte får uppleva vardag med sina barn!

Medsystrar

Idag var jag på promenad med en mamma från föräldragruppen. Jag gillade henne redan innan. Men idag när vi pratade om våra barns vaccinationssprutor så berättade hon att hon blivit sprutexpert eftersom hennes dotter kommit till genom IVF och sedan hade vi så klart hur mycket som helst att prata om.

Jag känner starka band till alla medmänniskor i kampen för att få barn. Och varje gång jag möter någon ny så slås jag av hur lika våra upplevelser och känslor är/varit. Att vi alla som bloggar tänker likadant skulle man kunna förklara med att vi inspireras av varandra. Men den här tjejen hade inte läst en enda blogg eller på ett endaste svenskt forum.

Så klart

Idag lyckades jag få tag på studievägledaren i skolan.

Hela universitetet håller på att anpassas till internationella regler, och så klart så sätter det käppar i hjulen för mig. Helt plötsligt är jag inte behörig till någon av de kurser jag hade tänkt läsa. Men... den kurs jag hade tänkt läsa först är samma kurs jag läste i samband med mitt missfall men aldrig avslutade då eftersom jag blev sjukskriven.

Så studievägledaren trodde att jag nog skulle få läsa den igen eftersom jag redan varit intagen en gång, och kommer jag in på den kursen så är jag sedan automatiskt behörig till de andra kurserna.

Men jag kan inte gå omkring och inte säkert veta att jag kommer att få komma in, så nu måste jag snabbt bestämma mig för alternativa kurser att läsa utifall att. Och jag som har så svårt att tänka mig ett annat liv än mammalivet just nu, hur ska jag kunna bestämma mig?

Panik

Jag ska bara vara hemma med Lillkatten i åtta månader och tre av dem har redan gått. Jag måste börja ta tag i fortsättningen nu och söka till kurser på universitetet. Men det känns väldigt avlägset just nu.

HOPPAS

Jag har en kompis som är gravid.

Alla mina tummar och tår och all min goda karma läggs på förhoppningar om att det den här gången ska bli ett barn. Det brukar inte bli så för henne...

Föräldrartidningar

Jag har något emot föräldrar/barn-tidningar. Inte för att jag läst i dem utan bara för att jag tittat på framsidorna och läst i deras gravidvarianter.

I gravidvarianterna är allt så kristdemokratiskt heteronormativt. I varje nummer finns det ett upplysnade repotage om något "ovanligt" för att visa hur fördomsfri tidiningen är. Men aldrig att det är det lesbiska paret som poserar i ultraljudsrepotaget eller den inseminerade ensamstående kvinnan som pratar om sina cravings.
Till på köpet har jag läst artiklar om hur man ska göra för att få en pojke eller flicka, om hur tätt man bör ha mellan barnen och en artikel om väntande mammor över 40. Men däremot aldrig någon artikel om att det kanske inte alltid går att planera, att man kanske är överlycklig över ett barn oavsett kön och att fertiliteten avtar redan efter 30.

Som nybliven förälder överöses brevlådan med reklam, bl.a. fick vi ett erbjudande att prova på någon av föräldrartidningarna för ett förmånligt pris. Och trots min skepsis mot den här sortens tidiningar så tänkte jag att jag skulle prova, det kan ju vara bra att få artiklar om olika utvecklingsstadier och lite tips på pyssel och sånt.

Men så fick jag syn på premierna. Det var en fotoram, en filt och något mer som jag inte minns, och man var tvungen att ange om man ville ha det i blått eller rosa. Där förlorade de mig som prenumerant.

Spöken från förr

Helt plötsligt började det dyka upp mail från Manpower i min mailbox. Matchmail kallades de för. Jag slängde en hel del olästa, men idag läste jag ett av mailen.

I mailet fanns det förslag på fyra jobb de tyckte att jag skulle söka, jag klickade på en av länkarna och kom in på en sida jag tydligen skapat för sex år sedan. Jag mötes av ett personjligt brev från mig själv som började med. "Hej! Jag heter Kattmamman och är 25 år" Sedan följde en lång uppräkning över vad jag gjort och vilken sorts jobb jag var intresserad av.

Kattmamman för sex år sedan har inte så många likheter med Kattmamman som idag sitter och skriver det här inlägget, i alla fall inte på ytan.

Kattmamman idag har gjort så otroligt mycket mer, träffat så många fler människor, lärt sig så mycket om livet. Jag saknar den glada naiva 25-åriga Kattmamman. Även om en hel del underbart har hänt så finns det så mycket jag helst inte hade velat vara med om. (och nu tänker jag inte bara på barnlösheten) Men jag antar att det är livet och att vara vuxen, och att ingen slipper ifrån det.

I dag

Idag har följande saker inte fungerat.

• Jag hade tänkt åka och träna på en anläggning som jag inte åkt bil till tidigare. Med var förstås GPS:en som skulle berätta för mig vilken väg jag skulle ta. Men området är helt ombyggt och min GPS uppmanade mig att svänga höger i cirkulationen på en liten allégata så långt från cirkulationer som det gick att vara. Jag kom aldrig fram till gymmet.
• Jag tänkte ställa Lillkatten i dagiskö, men lyckades inte använda de digitala blanketterna. Var fyller man i vilket dagis man vill att barnet ska gå på?
• Jag tänkte att jag skulle kolla upp vilka kurser som ges nästa termin. Senast 16/4 måste jag ha ansökt. Men hela systemet är omgjort och jag vet inte vart jag är behörig. Försöken att ringa studievägledaren sket sig så klart också.

Hoppas kvällen blir bättre.

Namninsamling

Skriv gärna på den här listan som protesterar mot att IVF-behandlingar inte ingår i vårdgarantin här i Stockholm.

Jag är inte förvånad

Något som verkligen fick mig att se rött innan Lillkatten föddes var kommentarer av typen "det kommer du att förstå när du får egna barn" Särskilt när ämnet var att jag inte kunde förstå hur det kändes och att jag skulle bli förvånad över hur mycket jag skulle tycka om mitt barn.

Antingen är jag ovanligt känslokall och har inte utvecklat de där förvånantsvärt starka känslorna.

Eller så är det som jag tror, att jag visst visste hur det skulle kännas. Min graviditet var ju inte direkt något misstag och jag var inte rädd en enda gång under graviditeten över vad vi gett oss in på, däremot hade jag otroligt höga förväntingar på hur det skulle bli. Alla förväntningar har verkligen infriats, det var precis så här jag hade tänkt mig att det skulle vara, varken bättre eller sämre, det är kanske lite lättare bara.

De som blev så väldigt förvånade kanske inte var så färdiga i sitt beslut att bli förälder?

När jag ändå är inne på familjer.

I natt drömde jag att båda mina systrar väntade barn, den ena via adoption och den andra via magen. Jag var inte glad och såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att ta hand om Lillkattens kusiner också, och jag tänkte på att ett adopterat barn ju ofta behöver extra mycket tid, tid som jag inte fattade var jag skulle ta ifrån.

När jag vaknade blev jag lättad för så vitt jag vet är det inga barn på väg i min familj.

Min mellansyster är världens snällaste, hon är 25 år och har ett bra jobb, dessutom älskar hon Lillkatten. Så hon har en del förutsättningar för att kunna bli mamma. Men det finns en del som talar emot henne också. Hon har inga sociala talanger och kan inte läsa av en situation alls, hon sårar ofta människor. Inte för att hon menar något illa utan för att hon verkligen inte förstår. Det var inte länge sedan man tvångskastrerade de som var annorlunda i vårt land, det gör man tack och lov inte längre. Men jag kan inte önska något barn att växa upp med en dysfunktionell förälder som handlar väldigt irrationellt. Jag vet nämligen hur det är, min syster har ärvt sin "sjukdom" av vår pappa.

Min andra syster är världens gulligaste, och hon kommer att bli en utmärkt mamma, men inte ännu, hon har inte ens fyllt 20!

Orättvisor

Kattpappan är förkyld och har ådragit sig en riktigt hemsk skrällhosta. Lillkatten som i vanliga fall inte ens vaknar av en kastrull som ramlar i golvet en meter ifrån honom rycker till och blir klarvaken varje gång hans far hostar.

Så nu sover stackars sjuka Kattpappan nere i arbetsrummet på en fällsäng och jag och Lillkatten vräker oss i hela stor dubbelsängen.

Tillbakablick

Texten här neden skrev jag för ungefär ett år sedan, den är inte tidigare publicerad men nu finns det inget kvar att skydda.

Kattpappan (min man) ska alltså få ett syskon (om allt går bra)

Kattpappan:s pappa (som vi kan kalla för idioten) har ett riktigt knäppt kvinnoförflutet med X antal äktenskap bakom sig + extremt många andra förhållanden och älskarinnor. Idioten är för tillfället tillsammans med en kvinna (vi kan kalla henne Q) som är nio år äldre än Kattpappan och 16 år yngre än Idioten. Jag är verkligen av den åsikten att all kärlek är lika mycket värd, och jag vill verkligen inte sätta mig till doms över åldersskillnader!

Q har inga barn.

Idioten och Q har haft ett stormigt förhållande (liksom alla idiotens förhållanden) När jag och Kattpappan skulle gifta oss bjöd vi naturligtvis in både idioten och Q. Strax innan bröllopet meddelade idioten oss att Q inte skulle komma istället skulle han ta med sig A som varken jag eller Kattpappan hade hört talas om tidigare. Jag blev nog väldigt upprörd men Kattpappan ryckte mest på axlarna, han är van vid idiotens kvinnoaffärer. Någon dag innan bröllopet ringde idiotens bror (Kattpappan:s farbror) upp oss och berättade att Q och idioten nu var gifta och att det var Q och inte A som skulle komma med som bröllopsgäst.

Den här helgen var sedan länge inplanerad för att åka och hälsa på idioten. För c:a tre veckor sedan så berättade idioten att det var slut mellan honom och Q igen. Jaha tänkte vi, det var ju inte så förvånande. Men när vi landade på flygplatsen i den lilla håla idioten bor i var det Q som kom och hämtade oss. Jag och Kattpappan orkade återigen inte ens bli förvånade.

Q åt middag med oss, men sen åkte hon hem till sin lägenhet och sov där. På lördagen var jag och Q ute och simmade och sedan fikade vi hemma hos henne och nu fick jag veta. Q är gravid i vecka tio. Det är inte första gången hon varit gravid med idioten. Förra gången var för fyra år sedan då hon var idiotens älskarinna och då gjorde hon en abort. Under de år Q och idioten levt tillsammans har Q blivit utslängd flera gånger och varje gång har A flyttat in, A finns ju förmodligen med i bakgrunden hela tiden. Jag och Kattpappan har vetat om det här med Q och A. Vad vi inte vetat om är att under de perioder Q och idioten varit ett officiellt par har de gått på fertilitetesbehandlingar. Nu är alltså Q gravid, och det är hon genom insemination.

Idioten slängde med andra ord ut Q någon vecka efter att hon testat positivt av en graviditet som absolut inte kommit till av misstag. Dagen efter bodde A återigen i hans hus.

Kattpappan har varit så glad för att hans pappa varit påläst och verkat intressera sig för kampen att få barnbarn. Men så är alltså inte fallet, idioten har inte tänkt en enda jävla tanke på sin son! Hur kan han inte berätta? Vi har varit väldigt öppna och berättat vad som händer oss. Q har velat att idioten ska berätta för Kattpappan, så det är inte för hennes skull han hållit tyst. Jag tror faktiskt inte att idioten fortfarande nämnt någonting för Kattpappan. Jag tror att Kattpappan vet att Q är gravid, men jag tror inte att han har en aning om hur det har gått till. Jag tror att han tror att Q har lurat till sig en graviditet genom att säga att hon skyddar sig.Kattpappan försvarar alltid sin pappa i alla lägen, Kattpappan har ju ingen annan.

Jag fattar inte hur jag ska kunna berätta allt det här för honom?

Det hade varit jobbigt att ta in att det skulle komma ett syskon, men hade vi fått veta att de kämpade precis som oss skulle vi kunnat acceptera det. Men nu i denna härva av lögner och svek, jag tror allvarligt talat inte att jag någonsin mer kommer att kunna umgås med min svärfar igen.

Med risk för att såra någon

Med facit i hand kan jag säga att graviditeter är inte min grej.

Visst var det underbart att det låg någon i min mage och känna sparkar är häftigt.

Min graviditet var normal och allt var bra. Jag drabbades inte av någon åkomma som var det minsta farlig medicinskt. Däremot lyckades jag dra på mig allt graviditetrelaterat obehag man kan ha utom nästäppan.
Värst var kanske illamåendet som faktiskt aldrig släppte. Jag slutade kräkas i vecka 24 och då fick jag för mig att jag slutat må illa, men nu i efterhand inser jag att illamåendet hade blivit ett normaltillstånd för mig. Av någon anledning fick jag för mig att hulkande och obehagskänslor var något alla lider av. Någon dag efter Lillkattens födelse kom jag ihåg hur det egentligen skulle kännas.

En endaste sekund med Lillkatten gör det värt hela graviditeteseländet, men jag kan inte se tillbaka och tycka att det var en fin tid, jag tycker inte ens om att se på foton på hur jag såg ut... jag blir lätt illamående.

Men kan jag tänka mig att göra om det? Jo då det kan jag visst om jag har förmånen att lyckas ännu en gång.

Jag är så ödmjuk

Allt går så bra med Lillkatten. Han mår verkligen bra vilket gör att han sover bra på nätterna, äter snällt, kan ligga på en filt och underhålla sig själv, alltid sköter sig när vi hittar på aktiviteter o.s.v. i all oändlighet.

Och så läser jag om andra vars bebisar skriker sig igenom någonting, där det krävs minutiös planering för att inte kaos ska utbryta när man ska göra något så enkelt som att gå och fika.

Och så sitter jag där och känner mig förträflig och som en perfekt mamma som lyckas få ihop allting.

Men sanningen är förstås att jag varken är en bättre eller sämre mamma än någon annan, bara det att jag har haft tur att få ett barn som är lätt att ha och göra med.

Utmaning III

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Underlighet 1: Jag föder upp katter. Ingen nyhet för den som läst min blogg tidigare, men ack så underligt i mångas ögon.

Underlighet 2: Jag tycker att det är jättekul att åka på lajv. Inte heller detta någon nyhet för flitiga läsare men kanske ännu underligare än att föda upp katter. Vuxna människor som leker lekar?!?

Underlighet 3: De tre senaste pojkvänner (den sista blev min man) jag haft kommer alla från Skåne. Och jag som aldrig hade varit i Skåne innan och verkligen inte tyckte att skånska lät så charmigt.

Underlighet 4: Jag har en katt som hjälper till med allt som sker här hemma, det är lite varierande standard på det hon utträttar

Underlighet 5: Jag älskar att tvätta.

Underlighet 6: Jag är totalt ointresserad av heminredning och trädgårdsskötsel men har ändå köpt ett hus.

Utmaning II

BOOST-LISTA

* 3 saker du gillar med ditt utseende:
Mitt hår, min längd, mina ögonfransar

*3 saker du gillar med din personlighet:
Att jag sällan bara snackar - säger jag att jag ska göra något blir det oftast av, Att jag är så öppen, Att jag tydligen är ganska trevlig att umgås med eftersom så många av mina kompisar fanns kvar trots att jag inte hörde av mig på mycket lång tid.

* 3 saker du lyckats med och är stolt över:
Lillkatten, alla högskolepoäng jag tagit, träffat Kattpappan och gift mig med honom

* 3 personer du kan ringa mitt i natten:
Om det verkligen var något viktigt tror jag att jag kan ringa till vem som helst av mina vänner när som helst

* 3 personer som sagt "jag älskar dig" till dig:
Jag har ju som policy att inte namnge folk i min blogg, så jag säger så här, vän 1, vän 2 och vän 3.

* 3 saker du uppskattar hos en medmänniska:
Solidaritet, feminism, medkänsla (ifall jag ska vara pretto, annars uppskattar jag ju det där vanliga som humor och sådant)

* 3 vänner du vill träffa snart:
Se två frågor upp

* 3 celebriteter du uppskattar:
Usch, jag får alltid krypningar av sådana här frågor. Jag står för mina politiska åsikter, men när det gäller "idoler" så vågar jag inte komma ut. Jag är helt enkelt för osäker för att försvara eventuella svar på frågan.

* 3 saker du ska unna dig själv i morgon:
Kramas med Lillkatten, Kramas med katterna, tvätta

* 3 personer du utmanar att göra boost-listan:
Om någon enda ännu inte gjort den, utmanar jag henom.

Utmaning I

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18 rad 4,vad står det där?
övrigt se ut hur som helst.

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan,vad rör du vid?
Väggen

3. Vad såg du senast på tv?
Liten del av reprisen av gomorron Sverige från i morse. Jag ser små snuttar av allt möjligt när jag ammar

4.Utan att se efter gissa vad klockan är?
Jag klarade inte av att inte titta...

5. Bortsett från datorn vad hör du just nu?
Radio. Lantz i P1

6.När du senast var ute vad gjorde du då?
Jag och Lillkatten var på BVC på vägning och sedan tog vi en promenad med Linnea och hennes mamma

7.Vad tittade du på innan du började med denna undersökning?
Se punkt tre

8.Vad har du på dig nu?
Svarta mammamjukisar, svarta strumpor med bondgårdssjur på, vita trosor, vit amnings-BH, kammomönstrad amningströja och bärsjal

9.Drömde du något i natt?
Massor, men jag minns inte. Jag är för trött och groggy så jag minns ingenting.

10.När skrattade du senast?
Mot Lillkatten när han skrattade mot mig. Vi gör roliga saker som att räcka ut tungorna åt varandra och sedan skrattar vi högt åt det.

11.Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Gul färg, massor av bokhyllor med innehåll, en gitar, fönster och ett väggfast skrivbord.

12. Har du sett något konstigt på sista tiden?
En bebis, som är MIN

13.Vad tycker du om den här utmaningen?
Lång är den i alla fall

14.Vilken var den senaste film du såg?
1984 i går kväll

15.Om du blev multimiljonär-vad skulle du köpa då?
Mest skulle jag nog betala av lån. Och så skulle jag nog köpa ett badrum och en miljöbil.

16.Berätta något om dig själv som folk inte vet om?
Jag är så otroligt uppenbar så jag tror inte att det finns något folk inte vet om. Kanske tror man inte att ett av mina favoritprogram på TV är direktsändningar från riksdagsdebatter?

17.Tycker du om att dansa ?
Absolut! Därmed inte sagt att jag är bra på det eller att jag gör det så ofta.

18-19.Vad ska dina barn heta,pojke resp flicka?
Min son heter som han gör, får jag flera vet jag inte vad de ska heta. En dotters namn finns på vänt men vad det är är hemligt.

20.Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Det skulle jag gärna göra! Men jag vill alltid återvända till Sverige (Stockholm)

21.Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Förklara vad jag gör där och vad som händer nu.

En eloge

Idag var vi hos BVC igen för att väga Lillkatten. Han går upp i vikt men fortfarande inte rasande mycket.

Men tydligen följer han någon sorts kurva och vår BVC-sköterska är nöjd.

Och idag sa hon till mig att hon ville ge mig en eloge för att jag är så bra på att känna in mitt barn och förmedla vad han behöver.

Så ifall jag nu någon gång tänkt någon tanke om att hon är lite mossig är det nu bortglömt och förlåtet. Med lite smicker får man mig vart man vill.

Kortkorta versionen

Jag har så mycket jag vill blogga om, när jag ammar på nätterna författar jag alltid långa välgenomtänkta blogginlägg, men jag lyckas inte hitta tid att få ner dem i skrift. Och det kommer jag inte göra i kväll heller.

Så jag tänkte bara berätta att Lillkatten fick ersättning i en dag, men att jag nu med BVC:s välsignelse inte ger honom mer. Hela historien kommer kanske sen.
Jag är i alla fall väldigt tacksamn för all support jag fått av er!!!!

Sen så har jag tre utmaningar som jag ska försöka ta mig ann snarast, förhoppningsvis redan i morgon.

Går inte upp i vikt

Lillkatten ska stödmatas. Av någon anledning går han inte upp i vikt så mycket som BVC-tanten vill. Jag har massor av mjölk i brösten, det bröst han inte äter från för tillfället sympatiläcker hela tiden, och så skulle det inte vara om det fanns för lite mjölk så det är inte där problemet ligger.

Lillkatten är en väldigt nöjd och glad bebis som trots att han är född för tidigt idag fick godkänt på samtliga moment på tvåmånaders-kollen.

Så jag vill inte stödmata. Min filosofi är att så länge han mår bra och dessutom går upp i vikt så är allt bra.

Men utan att ha diskuterat det alls med Kattpappan vet jag att han vill att vi ska följa BVC:s råd.

Jag har gett Lillkatten hans första mugg med ersättning nu (för jo, jag vill inte ge i flaska utan det får bli koppmatning) och min förhoppning är att han inte ska gå upp mer i vikt av ersättningen utan att det ska visa sig vara som jag tror att han bara är en person som inte har så lätt att lägga på sig.

Enligt min mamma var jag precis likadan som bebis och jag är inte direkt ett benrangel nu i vuxen ålder.