Puff

Måste återigen puffa för bloggträffen. Datum är satt till den 29/3. Gå in i Tingelings blogg och läs mer om du är intresserad av att följa med.

Måste ta tag i det snart

Jag pratade med min studievägledare idag. Hon tycker att jag ska börja med ex-jobb så snabbt som möjligt.

Naturligtvis har hon rätt.

Men jag gillade tanken på att skjuta upp allt lite till, läsa några roliga kurser till, försöka bli gravid och vänta ytterligare lite till.

Men jag måste ta tag i mitt liv nu. Hitta ett exjobb, vara tydlig med att jag hoppas att exjobbet ska leda till en doktorandtjänst och sedan sätta igång.

Skulle jag bli gravid får jag lösa det då.

Jag är faktiskt inte så dum att jag planerar mitt liv efter något som väldigt osannolikt kommer att inträffa. Även om jag hemskt gärna skulle vilja vara precis så dum.

Jag har för dåligt självförtroende och är rädd för att gå och prata med lärare och påstå att jag skulle vara så bra att de ska slå knut på sig själva för att hitta ett bra exjobb till mig som kan leda till något annat. Men jag måste strama upp mig och våga!

Win win-situation

Jag beställde just ett lass med ägglossningstest.

Ja jag vet, det är stressande. Men jag vill veta om jag ägglossar.

På slutet av min beställning fick jag ett erbjudande om att i utbyte mot en mailadress till en väninna få ett gratis graviditetstest.

Men jag vill fan inte ha några graviditetstest liggande!

Jag tror inte att jag kan bli gravid. Jag vill inte stressa upp mig med ett dumt test som bara kommer visa på försmädliga minus.

Så nä, jag anger inga väninnor. Och slipper på så sätt ha ett äckligt graviditetstest hemma.

Sömn

Jag har sovit varenda natt sedan jag bestämde mig för att inte läsa mer kemi.

Jag tänker inte säga att det hänger ihop, eller att jag kommer att sova bra i fortsättningen, jag tänker inte ens ta för givet att jag kommer att sova inatt. Men det är fantastiskt att lägga sig i sängen läsa några sidor, släcka lampan och sedan sova. Det är nästan så att alla borde prova på en tid med sömnproblem för att uppskatta hur fantastiskt det är att kunna sova.

I natt hostade Lillkatten så mycket så att vi vaknade allihop, och han slutade aldrig hosta. Till slut ammade jag honom för att jag tänkte att det kanske skulle få stopp på hostandet, och det lyckades. Och det fantastiska i den här historien är att när Lillkatten somnat om gjorde jag också det, direkt.

Känsligt inlägg

det jag tänker skriva nu är så otroligt dumnaivt och dessutom ett hårt slag i magen på alla som kämpat i åratal för att bli gravida*

Nej jag är inte hoppsan-gravid, men ändå ska kanske den som är känslig sluta läsa nu.

För jag tänker skriva om planering av graviditet. Det skulle nämligen passa mig så himla bra att bli gravid den här cykeln eller nästa. Jag skulle kunna läsa en restkurs jag har kvar sedan gammalt, där jag redan tagit labbarna och bara skulle behöva gå på några föreläsningar, sedan skulle jag kunna kräkas mig igenom sommaren och så läsa två roliga ekologikurser nästa termin för att sedan föda barn och vara föräldraledig så länge jag nu ska vara det. Och sedan skulle jag kunna sätta igång med mitt exjobb direkt följt av den där doktorandtjänsten som jag ju ska få.

Sen när jag är igång i karusellen och startat mitt exjobb kommer det att bli mycket svårare att göra avbrott, och dessutom blir jag inte yngre, så att vänta några år tills jag är klar känns inte så lockande.

Men jag är mer medveten än de flesta om att det inte bara är att trycka på en knapp så är man gravid. Inte ens om det är så att jag ägglossar nu och vi skulle lyckas pricka ägglossningen finns det några garantier för att jag verkligen blir gravid.
Egentligen borde jag kanske köpa ägglossningsstickor för att i alla fall ha en rimlig chans. Men jag är rädd för att fastna i en desperat jakt på graviditet där inget annat betyder något och där sex bara blir en barnalstrande aktivitet.

*Inklusive mig själv

Recension

Jag har ju köpt tygbindor och här kommer en första snabb recension efter att ha använt dem några timmar i dag.

För det första så brukar jag aldrig använda bindor, utan tamponger (utom någon gång på natten) så egentligen borde menskopp vara mer min grej nu när jag vill vara miljövänlig. Men jag är lite rädd för menskoppar, jag känner till åtminstone en person som blivit rejält sjuk av sin.*

Jag är faktiskt väldigt nöjd med tygbindan. Det känns inte alls som att ha en blöja på sig, vilket jag tycker känslan är med de flesta bindor, hur lövtunna de än sägs vara. Det är ju bara mer tyg i trosorna, och det känns inte alls.
Däremot så fungerar inte riktigt anordning. Jag vet inte om jag är anatomiskt felbyggd, men jag blöder inte bara på själva tygbindan utan även på hållaren (den man sätter fast i trosorna för att bindan ska sitta fast.) Det här betyder att jag måste byta hållare varje gång jag byter binda, men jag fick bara tre hållare i paketet.

Så omdöme så här långt. Den känns jättebra och fräsch, men jag måste komplettera med fler hållare om jag ska fortsätta med tygbindor.


*Jag känner till massor av personer som blivit sjuka av en massa saker som jag ändå inte är rädd för att prova, men just menskopp är jag alltså rädd för.

3

Nu tre nätter i rad med sömn, utan sömntabletter.

34

Idag började min cykel om. Jag är inte gravid, men jag har en cykel på 34 dagar!!!!

Det är nästan så jag vill hoppa runt och dansa.

Jag är under de där 35 dagarna som är den magiska gränsen för att ägglossa.

Jag kanske ägglossar, jag kan kanske bli gravid?

Två nätter

Jag har sovit två nätter på rad utan att ta sömntabletter. Jag kan faktiskt inte minnas när det hände senast.

Jag tänker inte dra några slutsatser av fattade beslut, utan tänker bara konstatera faktum, och se hyr framtiden utvecklar sig.

Rätt ska vara rätt

Jag tycker att ämnet biokemi blivit lite styvmoderligt behandlat i min blogg.

Egentligen är det inte ämnet som stressar mig. Jag tycker att det är roligt med proteiner. Att få möjlighet att forska på svåra sjukdomar och kanske ge något ett bättre/längre liv ligger ganska högt upp på min önskelista.

Men det är något i kemikorridorerna som knäcker mig.

Jag har läst tillsammans med ganska många kemister, och de har inte känt varandra. Men de har nästan alla trott att bara högsta betyg gäller. Flera har sagt till mig att om man inte har VG i alla ämnen får man inte forska.
Jag har ingen aning om var det här ryktet kommer ifrån. På många av kemiinstitution finns det flera doktorandtjänster än vad det finns doktorander.
Själv är jag övertygad om att ett bra exjobb och en trevlig personlighet smäller mycket högre när det gäller att få en tjänst än ett gäng VG på en papperslapp.

Den här galna jakten på högsta betyg gör ju så klart grupparbeten och pluggkvällar blir ganska hysteriska. Och jag har alldeles för lätt att dras med i hysterin.

Dessutom är det här en väldigt framstående biokemiinstitution. Det sägs att det är den "bästa" i Sverige. Jag kan inte avgöra om det är sant. Men jag vet att de flesta forskargrupper flera gånger blivit publicerade i Science och Nature (mått på stor framgång i min värld) och att flera av professorerna har framstående uppdrag i vetenskapsråd och Nobelkommittéer. Detta driver ju också på tempot.

Så summa summarum. Jag klarar inte av att läsa kemi på mitt universitet. Hur det hade varit någon annanstans vet jag inte.

Fortsatta tankar om framtiden

Igår pratade jag igen med min lärare. Och han hade massor av projekt på gång, och lovade nästan bort en doktorandtjänst till mig på momangen.

Nu är jag lite för mycket realist för att tro att allt är klart. Det finns inga pengar ännu för någon av de tjänster han pratade om. Det finns ingen plan alls, det handlade bara om saker han tyckte borde göras, och som han tyckte att det borde gå att få finansiärer till. Bl.a. tyckte han att precis de förslag jag lade fram om rovdjursutredningen måste göras, och att länsstyrelsen borde betala.

Dessutom är jag ju inte klar med min utbildning. Efter sommaren skulle jag som bäst kunna börja på mitt ex-jobb, eventuellt kan jag inte börja förrän efter jul.

Jag är inte så naiv att jag tror att det alltid är så enkelt att bara för att man är duktig och intresserad så får man jobb. Det handlar om tur och lite annat också.

Men jag är 31 år nu. Jag måste våga försöka med något en enda gång i mitt liv. Kanske går det åt helvete, och jag blir sittande med en spretig examen utan doktorandtjänst och utan stora möjligheter att få jobb. Men då har jag i alla fall försökt. Jag har dessutom förhoppningsvis inte blivit långtidssjukskriven av en sömnpsykos, något som jag är rädd för hotar mig ifall jag fortsätter att kämpa med saker jag inte klarar.
Jag är inte riktigt frisk fortfarande. En vänlig förfrågan från en nära vän om jag hade lust att träffas en måndagskväll utlöste närmast panikstresskänslor hos mig. Jag behöver göra saker jag trivs med, och förhoppningsvis kommer jag att bli friskare och friskare, och därmed också sova bättre. Det hänger ju för övrigt intimt ihop.

Blev visst ett väldigt långt inlägg det här.

I dag avslutades kursen i bevarandeekologi med en tenta. En rolig tenta som för min del utmynnande i två små sagor. Hoppas att min lärare uppskattar dem och ger mig poäng. Jag är inte speciellt orolig för resultatet. Jag vet att jag kan och att jag har förstått begreppen och frågeställningarna. Det kan bli minuspoäng för att jag missat att ta upp någon aspekt eller för att jag presenterat materialet på fel sätt, men på det stora hela förstår jag resonemanget.

Kan någon människa, gärna en hobbypsykolog förklara för mig varför jag hade bestämt mig för att inte satsa på den här inriktningen. Den jag tycker är superintressant, den jag förstår och gör bra ifrån mig på, den inriktning jag faktiskt valde utbildning efter. Jag ville läsa just populationsgenetik och bevarandebiologi, det var därför jag valde att utbilda mig till biolog.

Varför i hela fridens namn bestämde jag mig då för att satsa på kemi? När jag mår så här, och så här, och så här för att inte tala om att jag mådde så här, när jag försöker.
Den gången när jag blev sjukskriven var jag också mitt inne i en termin av kemi.

Att jag inte kopplar signalerna, utan fortsätter att sträva på mot det jag inte klarar.

I hela mitt liv har jag gjort korkade val och gjort saker som fått mig att tro att jag är riktigt dum i huvudet. Jag gick teknisk linje på gymnasiet trots att jag hade riktigt dåliga betyg i matte, kemi och fysik på högstadiet. Jag hade däremot bra betyg i svenska och samhällsorienterade ämnen.

Sedan utbildade jag mig till nätverkstekniker trots att jag även på gymnasiet hade haft dåliga betyg i matte, kemi, fysik och dessutom i teknologi. Fortfarande hade jag bra betyg i svenska och de samhällsorienterade ämnena

Så klart gick inte nätverksteknikerutbildningen så bra den heller. Jag saknade en del grunder, och var dessutom helt ointresserad. Men jag lyckades på något sätt få jobb, och jag trivdes med mina kollegor och lärde mig en hel del om hur det är att vara vuxen och vad det innebär att ha ansvar. Men jobbet var jag aldrig bra på.

Och under alla de här åren var jag övertygad om att jag var dum i huvudet och lat. Jag hade ju genomgående dåliga betyg i de "viktiga" ämnena och jag var inte särskilt duktig på mitt jobb.

Så brast då IT-bubblan och jag hade den stora turen att bli arbetslös (inte för att jag hade misskött mitt jobb så grovt utan för att mitt företag gick i konkurs)

Och i ett fall av klarsynthet bestämde jag mig för att satsa på något som jag verkligen ville göra. Jag skulle utbilda mig till biolog. Och det visade sig att jag inte alls var dum i huvudet. Jag läste dubbel takt på komvux och lyckades på en termin och en sommarkurs läsa upp alla ämnen jag förut misslyckats så grovt med.

Så jag började på biologlinjen och allt var frid och fröjd i något år, innan det där galna kom fram igen. Det där galna som inte vill låta mig lyckas utan tvingar mig att välja en väg som kanske ser rätt ut på pappret men som blir fel eftersom det inte är min väg.

Jag tillåter inte mig själv att välja det som är roligt och enkelt. Enkelt för mig eftersom jag förstår och är intresserad. Istället måste jag välja något avancerat som jag inte klarar av. Jag fattar inte vad det är för mönster som ständigt upprepas i mitt liv, och varför jag inte ser det själv?

Från början var det mina föräldrar som "tvingade" mig. Jag ville läsa på naturbruksgymnasium, men det enda som dög för dem var en teoretisk utbildning. Och eftersom mina betyg var låga var det bara teknisk linje jag kom in på (på den tiden slogs inte gymnasierna om eleverna utan eleverna slogs om platserna) Jag grät när jag fick intagningsbeskedet...

Men jag är vuxen nu, och kan göra mina egna val. Varför fortsätter jag i deras anda?

Olustigt

Det känns lite olustigt att skriva om skolan och mina val inför framtiden här i bloggen. För det är ju faktiskt en jobbsökningssituation. Men så länge jag inte skriver något ofördelaktigt kan det nog inte ligga mig i fatet att jag skriver om det här även om potentiella arbetsgivare skulle läsa? Däremot finns det ju en hel del annat som jag skriver här som jag inte vill dela med mig av, så jag får väl helt enkelt hoppas att de inte läser.

Beslutsångest (och jo, jag är mer än lovligt ytlig)

Jag lider av åkomman beslutsångest. Både när det gäller stora livsavgörande frågor som vilken utbildning jag ska välja och mindre frågor som nu, vad ska jag göra med håret.

Jag har flera gånger hårmodellat och varit väldigt nöjd med resultatet varje gång. Ordentlig klippning och färgning nästan gratis, och supertrendiga frisyrer. Men det tar en hel dag, och det skulle innebära att tid jag kunde tillbringat med Lillkatten ska tillbringas hos en frisör.

Alternativ nummer två, det Kattpappan förespråkar är att jag bestämmer mig för att låta mitt hår bli jättelångt. Jag har tidigare haft det så långt att jag precis kunde sitta på topparna, och även om det nog tar tid att få det så långt igen, så kan jag ju klippa det rakt och börja spara.

Jag tänker inte klippa mig hos en vanlig frisör och betala pengar för det, jag blir bara besviken. Efter att ha blivit klippt av de bästa så känns inget annat som jag har råd med roligt. Så det är inget alternativ.

Jag älskar att blogga

Lite försiktigt uttryckte jag lite oro över Lillkattens tänder, och vips så dyker det upp andra mammor i kommentatorsrutan som också haft barn som fått tänder sent.

Nu är jag helt lugnad.

Tack ni fantastiska människor som delar med er!

Inga tänder

Lillkatten är 13 månader och lite till. Han har ännu inte fått några tänder.

Jag försöker vara den coola "det löser sig, sånt är individuellt, alla barn får tänder"- mamman.

Men min orosgen pockar på och vill oroa sig över tandbristen.

Familjen Katt goes miljövänligt

Nu tänker jag slå mig för bröstet och se ner på alla andra och tycka att jag är så mycket bättre än dem?

Eller så tänkte jag komma med ett enkelt tips för dem som liksom jag har miljöpanik. Tipset fick jag av en kompis.

Familjen Katt har bytt ut den vanliga salladen till maten (den där med isbergssallad, tomater och gurka) mot vitkålssallad (sån där pizzasallad, fast hemmagjord och god). Mycket miljövänligare och förmodligen nyttigare också.

Det här kanske alla andra hade fattat för tusen år sedan, och jag hade nog också läst om det förut. Men inte förrän min kompis berättade att de hade ändrat salladsvanor, och vi fick tummen ur och provade insåg vi hur gott och lätt det är.

matvägran

Lillkatten har slutat äta, förmodligen har det med förkylningen att göra Han ammar fortfarande så egentligen går det ingen nöd på honom.

Men jag kan inte hjälpa att jag blir lite orolig.

Kärlek!

Min man har just sytt ihop en av mina klänningar som jag hade haft sönder.

Kärlek!

Lillkatten ramlar

Lillkatten ramlar flera gånger om dagen och slår sig. Han har fler blåmärken än vad som går att räkna. Näsblod blöder han nästan varje dag efter att ha slagit i näsan.

Jag känner mig inte som en dålig människa eller förälder, skamsen möjligtvis när han ramlar ur sängen för att vi inte tänkt hela vägen, men inte som en dålig förälder!

Min son råkar höra till de mer oförsiktiga, han är inte rädd för något och provar på allt. Vi låter honom hållas så länge han inte gör livsfarliga saker. Att ramla när man springer fast man inte riktigt kan är inte farligt, att slå huvudet i bordet för att man inte lärt sig hur lång man är är inte heller farligt, men att ramla ner för stentrappan i trädgården är farligt, och där stoppar vi honom.

För övrigt mår Lillkatten mycket bättre nu. Febern är helt borta. Istället har jag fått ta över lite av febern... men det är inte alls lika illa för mig som det var för honom.

Hur tänkte vi?

Duns lät det när Lillkatten for i golvet.

Eftersom han är sjuk så lät vi honom sova i vår säng. I vanliga fall lägger vi honom alltid i spjälsängen och lyfter över honom till oss om han vaknar. Men nu fick han alltså sova själv i vår säng. Inte så genomtänkt kan man tycka att lägga ett febrigt barn som sover feberoroligt i en säng utan gavlar.

Nu har han ett stort rött märke i pannan som kanske blir en bula till i morgon. Och så har han två skamsna föräldrar. Men nu sover han igen i sin egen säng, och där får han stanna kvar tills vi går och lägger oss och kan skydda honom på varje sida.

Sjuka

Lillkatten är sjuk på riktigt. Han har hög feber och är ganska medtagen.

Jag inser att vi haft otrolig tur med att ha en frisk bebis. 13 månader gammal hann han bli innan han blev sjuk. Inte ens någon magsjuka har vi råkat ut för.

Nu hoppas vi verkligen att det här inte ska bli en vana, och att han ska bli frisk snart.

Vad är det?

Jag har ont i vänster äggstock. Eller i alla fall där det gjorde ont när jag hade en cysta, och när jag släppte massor av ägg till IVF:en

Först hoppades jag lite naivt att det var ägglossning på gång. Men nu har det hållit i sig i nästan två väckor, och så länge ägglossar man väl inte?

Vad kan det vara? Någon med fungerande kropp som vågar sig på en gissning, Själv är jag så ofungerande så jag vet inte hur saker ska kännas i de där regionerna. Jag har inget naturligt att jämföra med, bara hur det känns efter diverse konstiga hormonstimuleringar.

Lite halvprivat så där

Lillkatten har feber och jag äter sömntabletter och kan inte köra bil.

Så ikväll blir det ingen ridning för mig.

I år kom jag ihåg

Så där ja. Nu har jag betalt medlemsavgiften för 2008 till föreningen där jag i många år satt som ordförande.

Jag brukar alltid glömma att göra det, och det är faktiskt pinsamt.

Jag hade helt glömt bort att jag sitter i valberedningen, vilket i sig är pinsamt. Men ingen behöver veta om det, för nu låtsas jag att jag är verkligen engagerad...

Nyttig

I dag spårade jag ut totalt i min vanliga så stränga och strikta diet.

Efter Aerobicspass och nyttig middag har kvällen varit en ren orgie i onyttigheter, och för att avsluta på rätt sätt tänker jag nu gå och trycka i mig glass jag inte gillar.

God natt

Tröttast

Jag råkade komma in i en blogg där man förespråkar avskjutning av vargar för att vi ska kunna ha en stam på 200 stycken här i Sverige.*

Det är bara så dumt och korkat. Men tyvärr går den nya utredningen jägarnas och inte bevarandets ärenden.

Får man skjuta korkade jägare och utredare?

*Det är antalet jag vänder mig mot. Jag skulle inte ha något emot vargjakt ifall vi hade tillräckligt stora stammar.

Tack

Tack för alla peppande kommentarer över mina funderingar om karriärsinriktning.

Jag vet inte var jag landar till slut, men det känns bra att det finns några som läser vad jag skriver och tror på mig.

Att ge sig in i politiken hoppas jag ha tid att ge ett eget inlägg senare.

Hår överallt

Igår köpte vi en ny fåtölj. För någon timme sedan monterades den ihop. Nu har katterna redan gjort den till sin, och den är hårig intill oigenkännlighet.

Varför försöker vi ens inreda vårt hem?

2007

Jag har inte skrivit någon årskrönika, inte sammanfattat mitt 2007.

Och jag tänkte inte göra det nu heller.

Tänkte bara reflektera över att vart jag än vänt mig*, har alla utnämnt 2007 till ett skitår. Men för mig har 2007 varit det bästa någonsin. Redan den 5 januari anlände Lillkatten, och bättre kan det inte bli.

*I bloggvärlden förstås, verkligheten tar sig inte in i mitt medvetande

Suck så förutsägbart

Jag orkar inte ens skriva att jag sitter här sömnlös igen. Varannan natt så sover jag, varannan natt så skriver jag sömnlöshetsinlägg.

Det här börjar bli långtråkigt.

Rovdjurutredning

Jag har till uppgift att läsa rovdjursutredningen och komma med kommentarer om den, som sedan faktiskt ska skickas in som remisssvar till regeringen.

Och det är helt fantastiskt tragisk läsning.

Det här t.ex:
"Den genetiska statusen för kungsörnen i Skandinavien är inte känd eftersom ingen populationsgenetisk studie genomförts. Baserat på befintlig ekologisk kunskap finns inget som tyder på att kungsörnar i Skandinavien har genetiska problem."

Om man inte gör några studier är det så klart lätt att säga att inga problem upptäckts. Så kan man ju lösa alla problem. Man gör ingen studie på klimatförändringarna, så kan man sedan säga att de inte finns. Eller man låter bli att göra en studie över de hemlösa, så kan man säga att de inte heller finns!

Blunda för problemen så har vi löst dem, så tycker jag att vi ska styra Sverige.

Delad föräldraledighet

Kattpappan älskar vår son, och han njuter verkligen av att få vara hemma med honom och klara av det själv.

Men han tycker ibland att det är lite understimulerande och skulle nog må bra av att få göra något vuxet då och då.

Själv älskade jag varenda sekund av min föräldraledighet. Jag tycker att det är roligt att gå i skolan, men jag längtade inte en enda gång efter avslutet på ledigheten.

Handlar det här om biologi, att jag är Kvinna, och därmed mer benägen att vilja spendera tid med mitt barn? Jag tror knappast det, jag har massvis med vänninor som känner precis som Kattpappan. Jag har inte så många manliga vänner som känner som jag, men det beror på att jag känner ganska få som fått chansen att vara hemma verkligt länge med sina barn, och därför inte vet ifall de skulle älskat det hela tiden, eller ifall de skulle ledsnat mot slutet.

Om vi någongång skulle begåvas med fler barn, ska vi då ta hänsyn till våra olika personligheter, och inte dela exakt lika, eller ska vi stå över det för principens skull, som jag tycker är galet viktig. Jag tycker att varenda påbättring av statistiken är ett led i kampen för kvinnans möjlighet till lika lön och lika möjligheter på arbetsmarknaden.

Olika

Har just spenderat lite tid i soffan framför skidskyttet och sett gravida Anna Carin Olofsson tävla. Själv kräktes jag om jag försökte lämna soffan, men vissa kan visst tävla på elitnivå. Det är olika det där.

Bitter jag? aldrig!

Självpepp

När jag pratade med min lärare i förrgår sa han att "duktiga människor finns det alltid jobb för" Varvid jag genast tänkte "Jaha, ja då menar han inte mig för jag är ju inte duktig".

Varför tänker jag så? Vad är det för negativa självdestruktiva krafter som trycker ner mig, och massvis med företrädelsevis andra tjejer?Jag är visst duktig så det så!!!!!

När jag läste en kurs med den här läraren förrut fick jag högsta betyg, duktigare än så kan man väl inte vara? På populationsgenetikkursen skrev jag i princip alla rätt, det var någon ord jag inte kunde definiera helt rätt, men alla resonemang fick jag full pott på, är inte det ett tecken på att jag förstår och kan? Tydligen räcker inte det för mig? Jag känner mig oduglig och okunnig, och tror att alla andra också tycker det.

Skärpning nu Kattmamman, du kan ju!

Tidig morgon

Så värst mycket sömn på morgonen blev det tyvärr inte. Lillkatten hade en morgonpigg dag. Men jag ska nog ta mig genom dagen ändå.

Jag ska skriva kommentarer till regeringens rovdjurutredning, och får för en gång skull skriva på svenska. Det borde jag klara även om jag är lite trött.

Nattvak

Min vana trogen måste jag skriva en kommentar när jag sitter här på natten och inte sover.

Men jag har ingen ångest. Jag förstår att jag har sovit även om jag inte märkte det, för helt plötsligt var klockan nästan fem och sist jag såg på klockan var den ett, så fyra fyra timmars sömn har det säkert blivit minst. Och jag tror att jag kommer att kunna somna igen.

I morgon är det skolk som gäller för mig. Så då kanske jag kan få någon extra timmes sömn också. Ifall inte Lillkatten envisas med att vakna för tidigt.

Plan

1. Äta lunch med barndomsvän som håller på och doktorera inom ekologi. Hon tänker hoppa av nu efter två år och bli socionom istället. Hon får förklara för mig varför man inte ska doktorera i ekologi.
2. Prata med min favoritkemilärare, så att han kan förklara för mig hur roligt biokemi är.
3. Ringa kemikursaren som jag planerat att läsa nästa kurs tillsammans med, så att hon kan förklara för mig varför jag ska läsa kursen.
4. Fungerar inget av ovanstående får jag prata med studievägledaren om hur jag ska lägga upp fortsatta studier för att kunna göra ett exjobb inom molekylär ekologi.
5. Eventuellt göra två exjobb, ett i ekologi och ett i kemi så att jag verkligen vet varför jag väljer det ena framför det andra.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Det här är verkligen inget nytt ämne i den här bloggen. Jag är så ambivalent i mina tankar om framtiden.

Det var inget bra drag att välja att läsa en ekologikurs.

Jag hade bestämt mig för att jag tyckte att biokemi var roligt och att jag tyckte att det var jätteroligt att ta en examen i något som kunde leda till ett framtida jobb.

Men så läser jag nu den här ekologikursen. Och jag kan inte hjälpa att jag är tusen gånger mer engagerad i den svenska vargstammens varande, än hur snabbt proteinet S6 veckar sig när man gjort en permutation.

Jag diskuterade mitt dilemma med min ekologilärare och när jag pratade med honom lät allt så enkelt och självklart. Först gör du ett bra exjobb, och sedan skriver du en avhandling med inriktning mot molekylär genetik*, och sedan är du attraktiv även för läkemedelsindustrin och är inte beroende av gröna biologjobb, sa han.

Skit också. Jag måste bestämma mig snart.

*Alltså genetisk ekologi, populationsgenetik, just det jag tycker är allra roligast!

Trösterikt?

Jorden kommer inte att gå under hur mycket vi än värmer upp den.

Det är bara vi (och tyvärr miljontals andra arter) som kommer att försvinna.

Men jorden kommer att finnas kvar och restaurera sig själv igen, och evolutionen kommer att ge upphov till nya fantastiska ekosystem.

Jag tycker i alla fall att det känns bra att tänka på det stora hela ibland när allt känns alldeles för hopplöst.

Rädd

Jag är rädd för att gå och lägga mig, rädd för nattångesten som gör att jag inte kan sova.

Men jag antar att det bara handlar om att blunda och hoppa. Och kanske till slut somna?

Radar

Jag har tappat min graviditetsradar. Eller rättare sagt, den är för det mesta inaktiverad.

Förrut var graviditetsradarn ständigt igång. Jag visste alltid att någon var gravid innan hon berättade om det, och jag hann förbereda mig på vad jag skulle säga och hur jag skulle reagera. Ibland hann jag förbereda mig så mycket att personen aldrig lyckades berätta, jag gick under jorden för jag orkade inte reagera.

Ibland var nog radarn överaktiv också, och jag försvann i "onödan"

Visst finns avundsjukan kvar hos mig ibland. Men jag klarar av att hantera den där och då, och behöver inte hela tiden gå på helspänn. Radarn är helt enkelt inte så viktig längre.

Ja, jag vet att den här bloggen bara handlar om min obefintliga sömn just nu. (Ursäkta)

I natt sov jag ungefär fem timmar av mig själv, alltså utan sömntabletter. Jag är stolt!

Jag är medveten om att fem timmar för de flesta är ett exempel på en natt med för lite sömn. Men för mig är det så bra det kan bli. Jag vaknade dessutom av väckarklockan och inte av nattångest.

Så idag känner jag mig utsövd.

Jag vet inte om det är så att jag faktiskt klarar mig på ganska lite sömn, eller om det handlar om vanor. Jag skulle dock tro att det senare stämmer bättre.

Jaha

I natt blev det tydligen en sån där ångestnatt när jag är klarvaken trots tabletter.

Ja jag vet. Jag ska ringa en läkare... men det känns inte som att jag får hjälp, och jag orkar, orkar, orkar inte.

Så ödmjukt

Jag träffade en klasskompis från förr idag, en av ganska få jag verkligen tyckte om från grundkurserna på biologlinjen.

Vi pratade om att så många från vår klass fått barn och hon sa att hon också längtade efter barn, men att hon kanske borde vänta tills hon hade anställning först. Jag påpekade att det nog aldrig egentligen blir ett perfekt läge och att det ju dröjer minst nio månader innan barnet kommer och tills dess kan mycket ha hunnit ändra sig. Hon replikerade med att det ju kan ta flera år innan det blir några barn.

Kloka kloka flicka. Hoppas att hon slipper uppleva infertilitetshelvetet, även om hon är beredd på att kanske hamna där.

Bilderbloggen

Min bilderblogg, den som började som "saker som växer" och som sedan blev "saker som krymper" har fört en tynande tilltillvaro sedan jag nådde min målvikt.

Men inspirerad av Spenatmamma ska jag försöka lägga in lite outfits. Hon skriver att hon tröttnat på alla trådsmala 18-åringar som visar upp märkeskläder i sina bloggar. Fram för fler vanliga förortsmammor med vanliga kläder köpta i vanliga förortscentrum. Jag tror att jag då och då ska försöka lägga upp lite bilder.

Inte för att ses av någon egentligen. Men för att ge mig lite utlopp för min narcissistiska läggning.

Och hur det här går ihop med min önskan att vara mer anonym? Inte alls egentligen. Men jag har inga behov av att vara anonym inför dem som läser min blogg. Bara inför dem som råkar snubbla in, utan att veta vad de letar efter.

IRL-date

Tingeling bjuder in till IRL-date.

Eller bjuder in, och bjuder in. Hon föreslår att vi i vårt lilla blogg-gäng ska träffas. Jag antar att man kan definiera oss löst som några som på olika sätt saknat barn i vårt liv.

Om någon skulle missat det, och skulle vilja vara med så puffar jag ytterligare för den fantastiska idén.

Gå in i Tingelings blogg och var med och diskutera datum.

Bloggtystnad

Min dator är under ominstallation, förhoppningsvis är den pigg och kry snart. Tills dess, bloggtystnad.