Andningsrädsla

Något som nog nästan alla spädbarnsföräldrar är rädda för är att bebisen helt plötsligt ska sluta andas. Så är förstås jag och Kattpappan också.

Men nu ska vi få möjlighet att ingå i ett forskningsprojekt där man utvärderar en metod för att kontrollera riskbenägenheten hos barn i riskzonen. För att verifiera att metoden verkligen fungerar måste även friska barn undersökas och där kommer vi in.

Lillkatten ska få en väldigt noggrann genomgång dels om någon vecka och sedan om ytterligare tre månader

Hurra säger jag! Nu får vi verkligen veta att han inte är i någon riskgrupp.

Jag har ett barn

Mitt i all trötthet bubblar glädjen upp i mig. Jag har ett barn, världens underbaraste lilla varelse. Han kom till oss till slut.

Jag har fortfarande inte fattat det fantastiska. Kampen är över, han finns här hos oss!

Ensamma

Idag är det första dagen som jag och Lillkatten är för oss själva. Kattpappan började jobba igen efter tre veckors ledighet.

Visserligen börjar vi få in rutinerna bra nu, jag har förstått att jag är ett levande matbord ständigt dukat, och det blir inte mycket tid till något annat än ätande. Ibland är det lite sömn också, då i sjalen på min mage.

Inte blir det något vettigt gjort, inte något ovettigt heller. Trots att jag bara sitter på min bak hela tiden hinner jag inte ens läsa igenom allas bloggar och kommentera dem.

Det är ljuvligt att ha barn!

Sökbar

Tydligen har det varit möjligt att söka på mitt smeknamn i kombination med Kattpappans namn för att hitta till den här bloggen. Jag har nu tagit bort den möjligheten.

Jag har inget emot att personer jag känner läser i min blogg, särskilt inte personen som berättat att hon hittat hit! Men jag vill ändå inte att det ska vara möjligt att söka på våra namn. Kanske är det en allmän olustkänsla av att inte veta vilka som läser?

Namn

Jag hade tänkt mig att vår son här i bloggen skulle kallas Lillkatten, men jag har sett att Kattpappan redan avslöjat hans namn i sin blogg. Det gör egentligen ingenting, men jag tänkte ändå använda mig av pseudonym i framtiden.

Namnet Kattpappan uppgett är alltså det riktiga namnet han fått och inget bloggnamn, och vår son är inte uppkallad efter någon elak man i bibeln, inte heller efter något spöke, han är bara uppkallad efter sig själv. Och det duger alldeles utmärkt!

Bilder

Nytt bloggstatement

Det här kan aldrig mer bli en infertilitetsblogg. Visserligen är jag fortfarande infertil, men jag kommer aldrig mer vad som än händer att vara ofrivilligt barnlös.

Det här är numera en blogg om livet som mamma, en mamma med erfarenhet av att kämpa mer än många andra för att få mitt barn men som nu inte skiljer sig så mycket från de flesta andra (tror jag)

Uppkopplade

Vi är tillbaka ute på nätet.

Så klart har jag inte skrivit en endaste rad när jag inte varit uppkopplad. Dokumentation om den allra första tiden med bebis är borta. Å andra sidan skulle det nog mest handlat om sömnbrist och det är inte så intressant att ha kvar ändå.

I alla fall mår vi bra alla tre, och allt går över förväntan.

Det kan väl inte vara oss de menar?

Jag sitter och läser de sedvanliga Grattis-inläggen i en ankomstgrupp, efter ett inlägg där någon skrivit att nu har barnet fötts.

Och så inser jag att det är jag som skrivit huvudinlägget. Det är vi som fått barn, det är för vår son de gratulerar.

Helt overkligt och så underbart.

Nu är vi tre

Helt ofattbart magiskt. Vi är föräldrar nu. Världens minsta lilla knyte är vårt och vi fick faktiskt ta med oss honom hem från BB.

Förlossningsberättelser, iaktagelser, foton och sådant kommer.

Men just nu tar vi det lite lugnt. Vi har haft det lite kämpigt att komma igång eftersom Liten är en aning för tidigt född, men egentligen är det inget allvarligt bara så att vi fick stanna några dagar extra på BB.

Tusen tack för alla era fina hälsningar. Jag har storgråtit medan jag läste dem!

KRAMAR

Nu åker vi in till BB

Medan jag sprungit runt i hela huset och letat i flyttkartonger för att kunna packa BB-väskan har värkarna satt igång pyttelite. Men jag räknar ändå med att få åka hem ikväll och uppdatera er om läget.

Men hör ni inget mer så...

För övrigt är jag sur för att jag ännu inte fått hämta ut min TENS-apparat. Man får dem inte förrän två veckor innan beräknad förlossning, och där är jag inte ännu.
Men jag kan förhoppningsvis få tag på den i morgon ifall vi kommer hem ikväll.

Vatten

Nu har vattnet gått!

Jag antar att jag är lite chockad för allt jag kan tänka på är att det fungerar så dåligt med vår flytt.

Jag har ännu inte några värkar så det föds nog inga barn på några dagar ännu men det är inte långt kvar i alla fall.

Huskomplikationer

Vi hade tänkt renovera i det befintliga köket. D.v.s lacka om luckor, kakla om och använda en del spackel.

Men vid närmare genomgång känns det inte rätt. Det är helt enkelt inte tillräckligt bra gjort det som finns där nu för att man ska vilja lägga ner en massa pengar på att fixa det.

Så istället bestämde vi oss hastigt och lustigt för att riva ut allt och sätta upp ett nytt IKEA-kök istället. Det blir inte så mycket dyrare, men ack så mycket krångligare.

Till att börja med måste vi hitta köket ikväll. Vi måste alltså både enas om utseende och planering och dessutom måste det vi vill ha finnas som lagervaror inte allt för långt från Stockholm.

Dessutom finns det inte en chans att allt är klart till på lördag när vi flyttar in. Att inte kunna laga mat den första tiden är helt ok för mig, men tänk om bebis bestämmer sig för att titta ut. I mina tankar om första tiden ingick inte en byggarbetsplats...

Men allt går bara man vill och det kunde varit värre. Några dagar innan min kusins äldsta dotter föddes totalförstördes deras nya lägenhet av en brand i en grannlägenhet. Kusinen och hennes man var med andra ord bostadslösa just då, och den första tiden med lilla H spenderades i det lilla flickrummet hemma hos hennes föräldrar. Men det verkar ha gått bra ändå.

Summering 2006

Många andra har i sina bloggar summerat året som gått, och jag vill ju inte vara sämre. Så här kommer min gnälliga och självömkande summering.

2006 började så bra. Jag var gravid och skulle om någon dag passera vecka tolv och jag hade varit på UL och sett ett hjärta slå vilket enligt information på nätet skulle betyda en väldigt hög chans för överlevnad.
Men redan på årets femte dag sket det sig. Fostrets hjärta hade slutat slå, detta upptäcktes på ett rutin-UL. Jag fick tid för skrapning flera dagar framåt i tiden, det var ju trettondagsafton. Läkaren lovade att det inte skulle göra ont ifall det satte igång av sig själv.
Kvällen innan skrapningen skulle ske satte värkarna igång, det var aldrig något tvivel om att det var just värkar jag hade även om det inte gjorde så fasligt ont då. Jag ringde sjukvårdsupplysningen för att fråga vad jag skulle göra och återigen blev jag försäkrad om att det inte var någon fara och att det inte skulle göra ont. Den natten upplevde jag min största fysiska smärta hittills i livet. Jag vet inte om det var situationen i sig som gjorde det, eller om det var för att de är smärtsamt att gå igenom ett värkarbete vilket faktiskt var precis vad jag gjorde. När värkarna kom i princip utan vila emellan och jag hade så ont att jag bara kräktes åkte vi in till gynakuten där jag efter några timmar fick så mycket bedövning att allt försvann både smärtan och sorgen.

Den här starten på året gjorde att jag föll igenom. Jag hade inte mått bra av barnlösheten ganska länge vid det här laget men jag hade i alla fall hållit mig flytande. Klarat av tillräckligt många kurser i skolan för att uppfylla CSN:s krav och dessutom klarat av att upprätthålla någon slags normalitet gentemot mina vänner. Men nu klarade jag plötsligt inte av någonting. Jag kunde inte sköta normala sysslor i hemmet som att städa eller laga mat, och att betala räkningar fanns inte ens i min värld. Jag fick diagnosen "gravt deprimerad" av en psykolog.

Vi gjorde två hormonbehandlingar för att försöka bli gravid igen och båda misslyckades. Dessutom visade det sig att mina sköldkörtelvärlden inte var som det skulle vilket förmodligen var förklaringen till det ganska sena missfallet. När ens sköldkörtelvärlden inte är som de ska blir man ofta deprimerad även om man inte efter tre års väntan får ett missfall...

Jag började medicinera mot sköldkörteln och gick samtidigt i terapi och livet var inte längre svartaste svart utan bara väldigt mörkgrått.

Samtidigt fick jag för mig att ringa till IVF-enheten här i stan där vi sedan länge tillbaka stod i kö, jag ville veta hur långt det var kvar. Sköterskan jag pratade med tittade i sina papper och konstaterade att vi redan var framme och att vi borde fått en kallelse hemskickad vilket hon ju kunde se att vi inte fått. Hon frågade om vi fortfarande var intresserade. Nu i efterhand har jag förstått att detta att inte kalla folk är något de satt i system (och jag tror inte att jag är konspiratorisk här). Förmodligen ett effektivt sätt att få ner köerna men ett fruktansvärt lidande för de som är snälla och sitter och väntar på sin tur.

I alla fall lyckades vår första IVF. För min del var det enklare att göra en IVF än att stimulera fram ägg med sprutor och jag svarade otroligt bra på behandlingen. Som PCO-brutta gör man ofta det eftersom det verkligen inte är äggproduktionen det är fel på bara hormonmängderna. Jag behövde inte ens bli nedreglerad, det är jag av mig själv och vi körde igång direkt.

Det jag nu tänker skriva är ett stort hån mot alla de som aldrig ens fått testa positivt! Men jag kan inte säga att halva nummer två av 2006 efter det positiva graviditetstestet har varit det lyckligaste halvåret i mitt liv. Att vara gravid har för mig varit förknippat med så mycket oro och rädsla. Jag tror att jag ifall det hela slutar lyckligt kommer att kunna se tillbaka på allt det underbara med graviditeten, men eftersom jag ännu inte avslutat den är det svårt att göra en rättvis summering.

Jag tror att jag återkommer och gör en slutsummering senare när jag vet och har fått distans.