Skolan har börjat, den tar all tid och kraft.
Dessutom har min favoridsida på nätet ändrat utseende, och jag orkar inte sätta mig in i de nya funktionerna, tycker bara att den blivit plottrig och dum. Därför blir jag inte sittande framför datorn just nu.
Men bloggandet fortsätter i mitt huvud, vi får se om jag får ner det jag tänker till helgen?
torsdag, augusti 31, 2006
lördag, augusti 26, 2006
Invandrartätt?!?
Invandrartäta områden var ju förstås ett dumt ord att skriva i förra inlägget. Någons nationalitet är helt oviktig i sammanhanget.
Men det är ett intressant fenomen att det i vissa områden, nästan alltid områden som är slitna och där ingen egentligen vill bo hamnar de nyinflyttade svenskarna. De som inte kan språket och som kanske inte ha så stora möjligheter att få ett jobb. Får de bra jobb flyttar de ju oftast. De enda infödda svenskar som också bor i de här områdena är de som inte lyckats så bra i livet. (Nu generaliserar jag förstås, det finns en massa andra anledningar att bo så här, och några bor där valfritt trots att de kunde köpt dyra villor i de dyraste områdena.)
Bostadsområdena här i Stockholm, och även i andra storstäder är verkligen segregerade och jag tror inte att det hjälper någon.
När min farmor och farfar kom hit som flyktingar för 60 år sedan hamnade de i en lägenhet mitt i stan. Farfar kunde börja jobba direkt och farmor var hemmafru och tog hand om barnen, men så gjorde ju de flesta kvinnor på den tiden. De lärde sig båda språket relativt fort, min pappa har faktiskt aldrig pratat något annat språk än svenska trots att han föddes ganska omgående efter flykten till Sverige. Allt verkar ha varit så idyliskt och bra, och det i ett Sverige som nog var mycket mer ovant vid olikheter än vad man är idag.
Vad är det som har hänt, varför ser vi sådan skillnad på människor beroende på var de är födda och vilket språk de bryter på idag, när det inte verkar som att vi gjorde det då? Varför är det nästan omöjligt att komma in i det svenska samhället?
Jag tycker att det här är en sån otroligt viktig fråga, men jag har inga argument och inga lösningar.
Men det är ett intressant fenomen att det i vissa områden, nästan alltid områden som är slitna och där ingen egentligen vill bo hamnar de nyinflyttade svenskarna. De som inte kan språket och som kanske inte ha så stora möjligheter att få ett jobb. Får de bra jobb flyttar de ju oftast. De enda infödda svenskar som också bor i de här områdena är de som inte lyckats så bra i livet. (Nu generaliserar jag förstås, det finns en massa andra anledningar att bo så här, och några bor där valfritt trots att de kunde köpt dyra villor i de dyraste områdena.)
Bostadsområdena här i Stockholm, och även i andra storstäder är verkligen segregerade och jag tror inte att det hjälper någon.
När min farmor och farfar kom hit som flyktingar för 60 år sedan hamnade de i en lägenhet mitt i stan. Farfar kunde börja jobba direkt och farmor var hemmafru och tog hand om barnen, men så gjorde ju de flesta kvinnor på den tiden. De lärde sig båda språket relativt fort, min pappa har faktiskt aldrig pratat något annat språk än svenska trots att han föddes ganska omgående efter flykten till Sverige. Allt verkar ha varit så idyliskt och bra, och det i ett Sverige som nog var mycket mer ovant vid olikheter än vad man är idag.
Vad är det som har hänt, varför ser vi sådan skillnad på människor beroende på var de är födda och vilket språk de bryter på idag, när det inte verkar som att vi gjorde det då? Varför är det nästan omöjligt att komma in i det svenska samhället?
Jag tycker att det här är en sån otroligt viktig fråga, men jag har inga argument och inga lösningar.
fredag, augusti 25, 2006
Var ska man bo?
Det finns jättefina hus för väldigt bra pris om man kan tänka sig att flytta till någon av de invandrartäta förorterna.
Det vill inte jag göra?
Varför vill jag inte det? Jag vet knappt själv, både kattpappan och jag är tredje generationens invandrare.
Jag har hemska fördomar om att dagis och skolor håller mycket lägre klass och att det är allmänt stökigt. Inte för att jag tror att man bara för att man inte råkar vara född i Sverige är sämre på att hålla ordning, men för att jag tror att de personer som bor i sådana områden både infödda svenskar och invandrare är de som inte har så mycket pengar och så många jobb. Men jag tror ju inte heller att man blir en sämre människa för att man inte har jobb, jag har ju inte ens ett jobb själv.
Nä, jag snärjer bara in mig själv, jag har inga vettiga argument, mer än att jag själv är uppväxt i en välbärgad villaförort där alla var akademiker och att jag nog vill bo på en liknande plats själv.
Hjälp mig med argument ni andra som valt att bo i "finare" områden för det gör ju de flesta, det är därför vi har problem med segregation i Sverige. Eller berätta för mig att jag är fördomsfullt insnöat pinsam, kanske rentav rasistisk?
Det vill inte jag göra?
Varför vill jag inte det? Jag vet knappt själv, både kattpappan och jag är tredje generationens invandrare.
Jag har hemska fördomar om att dagis och skolor håller mycket lägre klass och att det är allmänt stökigt. Inte för att jag tror att man bara för att man inte råkar vara född i Sverige är sämre på att hålla ordning, men för att jag tror att de personer som bor i sådana områden både infödda svenskar och invandrare är de som inte har så mycket pengar och så många jobb. Men jag tror ju inte heller att man blir en sämre människa för att man inte har jobb, jag har ju inte ens ett jobb själv.
Nä, jag snärjer bara in mig själv, jag har inga vettiga argument, mer än att jag själv är uppväxt i en välbärgad villaförort där alla var akademiker och att jag nog vill bo på en liknande plats själv.
Hjälp mig med argument ni andra som valt att bo i "finare" områden för det gör ju de flesta, det är därför vi har problem med segregation i Sverige. Eller berätta för mig att jag är fördomsfullt insnöat pinsam, kanske rentav rasistisk?
Ta det kugnt annars ramlar embryot ut.
Förlåt Astillbe att jag tar ett av dina inlägg och förstör det här i min blogg. Det har egentligen ingenting med dig att göra, men jag blir så grymt irriterad på en av kommentarerna du fått att jag bara måste skriva några rader i min egen. Jag tror inte alls att du tog lika illa upp som jag, du har nog viktigare saker att ägna dig åt.
Signaturen Annah skriver att det är viktigt att ta det lugnt efter insättandet av ett embryo. Och på påpekan att embryot inte kan ramla ut i det här tidiga stadiet när inte graviditet ännu uppvisats så drar hon egna slutsatser utifrån en påvisad graviditet som hon haft.
Den som läst min blogg ett tag kommer kanske ihåg att jag också fick uppmaningen att ta det lugnt av mina klasskamrater när jag gjorde min IVF och att jag särskilt frågade min läkare hur det verkligen förhöll sig med den saken, och hon sa att det inte spelar någon roll vad jag gör embryot fäster eller fäster inte helt oberoende av vad jag gör.
Att jag blir så irriterad på sådana här kommentarer som den från Annah och från mina klasskamrater är för att den lägger på ytterligare skuld på den person som redan har det så jobbigt. Att genomgå en IVF är otroligt påfrestande mentalt, att då dessutom från personer som gissar hej vilt och drar ovetenskapliga egna slutsatser få förmaningar om hur man ska uppträda gör det hela nästan outhärdligt.
Signaturen Annah skriver att det är viktigt att ta det lugnt efter insättandet av ett embryo. Och på påpekan att embryot inte kan ramla ut i det här tidiga stadiet när inte graviditet ännu uppvisats så drar hon egna slutsatser utifrån en påvisad graviditet som hon haft.
Den som läst min blogg ett tag kommer kanske ihåg att jag också fick uppmaningen att ta det lugnt av mina klasskamrater när jag gjorde min IVF och att jag särskilt frågade min läkare hur det verkligen förhöll sig med den saken, och hon sa att det inte spelar någon roll vad jag gör embryot fäster eller fäster inte helt oberoende av vad jag gör.
Att jag blir så irriterad på sådana här kommentarer som den från Annah och från mina klasskamrater är för att den lägger på ytterligare skuld på den person som redan har det så jobbigt. Att genomgå en IVF är otroligt påfrestande mentalt, att då dessutom från personer som gissar hej vilt och drar ovetenskapliga egna slutsatser få förmaningar om hur man ska uppträda gör det hela nästan outhärdligt.
torsdag, augusti 24, 2006
Nä
Nu bjöd de över igen, och mer än så här är inte huset värt. Så nu får vi leta vidare.
Det här var ju ett alldeles för dyrt område för oss egentligen så jag är verkligen förvånad att vi kom så här långt.
Det här var ju ett alldeles för dyrt område för oss egentligen så jag är verkligen förvånad att vi kom så här långt.
Och budgivningen fortsätter
Nu har jag lagt vårt sista bud på huset, högre än så här vill jag inte gå.
Vi får se om de andra svarar och bjuder över.
Vi får se om de andra svarar och bjuder över.
Budgivningsföljetongen går vidare
Så här nyanserat uttryckte sig kattpappan appropå att våra medbjudande på huset lagt ytterligare ett bud. Vi har inte alls drabbats av någon tävlingslusta, inte alls då!
VA FAN? HUR DJÄVLA SVÅRT KAN DET VARA ATT BEGRIPA ATT DET FAAAAAAAAANIIIIIIIIIIINTEEEEEEEEE ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR DEEEEEEEEEEEERASHUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUS!!!
VA FAN? HUR DJÄVLA SVÅRT KAN DET VARA ATT BEGRIPA ATT DET FAAAAAAAAANIIIIIIIIIIINTEEEEEEEEE ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR DEEEEEEEEEEEERASHUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUS!!!
onsdag, augusti 23, 2006
Huset
Budgivningen har pågått hela dagen, och nu är det bara vi och en till som är kvar. Ännu har priset inte stigit över vår ursprungliga maxgräns.
Och plötsligt blir jag nervös, vad är det vi har missat, vad är det för fel på huset? Är det inte så dyrt att köpa hus som jag alltid trott?
Tänk om vi snart är husägare?
Och plötsligt blir jag nervös, vad är det vi har missat, vad är det för fel på huset? Är det inte så dyrt att köpa hus som jag alltid trott?
Tänk om vi snart är husägare?
tisdag, augusti 22, 2006
Mer budgivning
Av någon anledning får jag inte uppdatera det förra inlägget fler gånger, så jag gör ett nytt.
Vid tredje rundringningen hänger vi fortfarande kvar. Dessutom pratade vi med en kille från mäklarkontoret i vårt område och han trodde att vi skulle få ut mycket mer för vår nuvarande lägenhet än vad vi räknat med. Riktigt så glada kalkyler som honom vågar inte vi göra, men om vi räknar på lite extra mot innan skulle vi kunna bjuda en hel del mer än vi tänkt från början. Riktigt svårt det här, man ska ju inte ändra sig när man bestämt sig för ett maxbud för då kan det skena iväg hur mycket som helst. Vi har natten på oss att tänka igenom hur mycket vi vill bjuda.
Det är egentligen sjukt med de här pengarna, för de är ju inga pengar som finns på riktigt, eller jo på sätt och vi gör de ju det, men det är knappast några pengar som vi kan gå och äta en middag för ifall vi inte lägger dem på boende. Men det är klart, köper vi ett billigare hus så blir det lite mindre att betala varje månad till banken.
Vid tredje rundringningen hänger vi fortfarande kvar. Dessutom pratade vi med en kille från mäklarkontoret i vårt område och han trodde att vi skulle få ut mycket mer för vår nuvarande lägenhet än vad vi räknat med. Riktigt så glada kalkyler som honom vågar inte vi göra, men om vi räknar på lite extra mot innan skulle vi kunna bjuda en hel del mer än vi tänkt från början. Riktigt svårt det här, man ska ju inte ändra sig när man bestämt sig för ett maxbud för då kan det skena iväg hur mycket som helst. Vi har natten på oss att tänka igenom hur mycket vi vill bjuda.
Det är egentligen sjukt med de här pengarna, för de är ju inga pengar som finns på riktigt, eller jo på sätt och vi gör de ju det, men det är knappast några pengar som vi kan gå och äta en middag för ifall vi inte lägger dem på boende. Men det är klart, köper vi ett billigare hus så blir det lite mindre att betala varje månad till banken.
Budgivning
Vi är med i budgivningen på huset vid första rundringningen i alla fall.
Nu kan vi bjuda ungefär 220000 till... Det låter ju som sjukt mycket, men i det här sammanhangen är det ju ingenting.
Uppdaterad vid två tiden.
Vid andra rundringningen är vi fortfarande med och har nu en marginal på 180.000 kronor kvar att bjuda.
Nu kan vi bjuda ungefär 220000 till... Det låter ju som sjukt mycket, men i det här sammanhangen är det ju ingenting.
Uppdaterad vid två tiden.
Vid andra rundringningen är vi fortfarande med och har nu en marginal på 180.000 kronor kvar att bjuda.
måndag, augusti 21, 2006
Bjuda på ett hus
I går var vi och tittade på ett radhus som vi vill ha. Vi tror inte att vi kommer att ha råd med det eftersom det ligger i ett alldeles för attraktivt område, men vi tänker i alla fall vara med på budgivningen.
Vi har möjlighet att gå upp ungefär 300.000 över utgångsbudet, och vi har ju aldrig köpt hus, så det är svårt att veta hur långt det räcker. Men som sagt, det här är ett av de områden där vi med vår ekonomi inte borde ha råd att köpa något.
Jag skulle vilja ge er länken till huset så ni kan se hur bra det verkar, men skulle vi mot all förmodan köpa det vill jag faktiskt inte att alla ska veta var vi bor.
Vi har möjlighet att gå upp ungefär 300.000 över utgångsbudet, och vi har ju aldrig köpt hus, så det är svårt att veta hur långt det räcker. Men som sagt, det här är ett av de områden där vi med vår ekonomi inte borde ha råd att köpa något.
Jag skulle vilja ge er länken till huset så ni kan se hur bra det verkar, men skulle vi mot all förmodan köpa det vill jag faktiskt inte att alla ska veta var vi bor.
söndag, augusti 20, 2006
Lyckligt lottad
I går var vi på fest, det var väldigt trevlig *vinkar till en särskild person som jag vet läser här inne*
Jag gick där med en söt liten gravidmage och har dessutom två ringar på fingret och en trevlig make med mig. Jag vet att en av personerna närvarande håller på med IVF-försök och har misslyckats med något/några och jag vet minst två stycken som i högsta grad är ofrivilliga singlar, kanske är de oroliga över att bli för gamla för barn?
Jag är otroligt lyckligt lottad just nu, och jag är så glad att jag förstår det!
Jag gick där med en söt liten gravidmage och har dessutom två ringar på fingret och en trevlig make med mig. Jag vet att en av personerna närvarande håller på med IVF-försök och har misslyckats med något/några och jag vet minst två stycken som i högsta grad är ofrivilliga singlar, kanske är de oroliga över att bli för gamla för barn?
Jag är otroligt lyckligt lottad just nu, och jag är så glad att jag förstår det!
lördag, augusti 19, 2006
Artikel
I kommentarer till mitt inlägg om kvoterad föräldrarledighet hänvisar jag till undersökning om att skilsmässorna minskar vid delad föräldrarledighet.
Gulliga kattpappan letade upp en artikel från Dagens Nyheter som citerar just den undersökningen. Så om någon är intresserad här är artikeln.
Gulliga kattpappan letade upp en artikel från Dagens Nyheter som citerar just den undersökningen. Så om någon är intresserad här är artikeln.
Shoppat
Nu har jag varit och handlat det första plagget för framtiden. Det blev inget litet gulligt bebisplagg utan en amningsklänning till mig.
Jag behöver en festklänning, och festklänningar för gravida är inte gratis direkt, så jag köpte en klänning som jag kommer att kunna ha länge.
Visst for tanken genom mitt huvud att det kanske aldrig kommer någon som behöver ammas, men då får det vara så.
Visst var jag duktig?
Jag behöver en festklänning, och festklänningar för gravida är inte gratis direkt, så jag köpte en klänning som jag kommer att kunna ha länge.
Visst for tanken genom mitt huvud att det kanske aldrig kommer någon som behöver ammas, men då får det vara så.
Visst var jag duktig?
Syns vi i statistiken?
Syns det i barnafödandestatistiken att i princip alla fertilitetskliniker stänger ner i juli. Föds det färre barn i månadsskiftet mars/april?
Eftersom vi är så många som är drabbade och behöver hjälp för att bli gravida borde det rimligtvis göra det.
Å andra sidan tror jag att de som kan själva gör fler barn just på sommaren, så kanske jämnas det ut? Men då borde skillnader ändå kunna upptäckas om man ser på vilka månader flest barn föds nu mot hur det var på 50-60-talet innan fertilitetsbehandlingarna började användas.
Eftersom vi är så många som är drabbade och behöver hjälp för att bli gravida borde det rimligtvis göra det.
Å andra sidan tror jag att de som kan själva gör fler barn just på sommaren, så kanske jämnas det ut? Men då borde skillnader ändå kunna upptäckas om man ser på vilka månader flest barn föds nu mot hur det var på 50-60-talet innan fertilitetsbehandlingarna började användas.
fredag, augusti 18, 2006
Kvoterad föräldrarledighet
Fortsätter på samma tema som inlägget nedan. Jag tycker inte att det ska vara valfritt hur man vill dela upp föräldraledigheten. Det har i alla år av total valfrihet visat sig att kvinnorna tar ut majoriteten av föräldraledigheten vilket gör att det antas att jag som kvinna är sämre att anställa än en man.
Oavsett om jag vill ha barn eller inte tillhör jag en riskgrupp att anställa. En riskgrupp som förväntas vara borta i två år när jag fött barn och sedan arbeta deltid i minst fem år till. Jag förväntas också vara den som vabbar alla gånger mitt fiktiva barn är sjukt.
Var föräldraledigheten däremot kvoterad skulle alla människor mellan 20-40 vara lika riskabla att anställa och kvinnors möjligheter att få bra jobb och göra karriär skulle öka markant.
Och med att göra karriär så menar jag inte nödvändigtvis att man måste avancera och bli hög chef, utan bara att man får möjlighet att jobba med något som man tycker är intressant och roligt.
Och på det privata planet tror jag att barnen vinner otroligt mycket på att ha två föräldrar som vet vad det innebär att ta hand om barn, och inte ha en pappa som aldrig varit ensam med barnen och inte någonsin getts möjlighet att ta ett helt vuxenansvar utan hela tiden haft sin partner som avlastning.
Oavsett om jag vill ha barn eller inte tillhör jag en riskgrupp att anställa. En riskgrupp som förväntas vara borta i två år när jag fött barn och sedan arbeta deltid i minst fem år till. Jag förväntas också vara den som vabbar alla gånger mitt fiktiva barn är sjukt.
Var föräldraledigheten däremot kvoterad skulle alla människor mellan 20-40 vara lika riskabla att anställa och kvinnors möjligheter att få bra jobb och göra karriär skulle öka markant.
Och med att göra karriär så menar jag inte nödvändigtvis att man måste avancera och bli hög chef, utan bara att man får möjlighet att jobba med något som man tycker är intressant och roligt.
Och på det privata planet tror jag att barnen vinner otroligt mycket på att ha två föräldrar som vet vad det innebär att ta hand om barn, och inte ha en pappa som aldrig varit ensam med barnen och inte någonsin getts möjlighet att ta ett helt vuxenansvar utan hela tiden haft sin partner som avlastning.
Varför inte jämställt föräldraskap?
Pia har återigen lyckats skriva ett mitt-i-prick-inlägg.
Nu när flera av våra vänner fått barn har jag kunnat konstatera att de allra flesta inte lever jämställt längre. I par där båda har lika lång utbildning och ungefär samma lön stannar ändå kvinnan hemma mycket längre än mannen och det är nästan alltid hon som går ner i arbetstid när barnet sedan börjar på dagis. Självklart kan inte absolut 50 % fungera för alla, men jag tror knappast att det är en slump att det i nästan alla familjer tydligen är kvinnan som ska ta störst ansvar för barnen. Och när det ändå är hon som är mest hemma så tar hon då dessutom merparten av ansvaret för hushållsarbetet
Hur har det blivit så här? Och vems är felet, är det kvinnorna som inte låter männen vara med, eller är det männen som inte vill? Jag trodde att våra vänner tänkte som vi och hade samma värderingar som vi, och det tror jag egentligen att de har. De tycker nog inte att kvinnans plats är i köket eller att män är sämre föräldrar. De har bara inte tänkt så mycket på saken och hamnar av tradition och vana i de gamla vanliga rollerna, förmodligen utan att reflektera över vad de gjort.
Jag är uppväxt med en nästan-hemma-pappa, och kattpappan har huvudsakligen bott hos sin pappa efter att hans föräldrar skilde sig, så för oss finns det inga kvinnan-i-hemmet-traditioner att blint följa. Det kommer kanske att hjälpa oss? Dessutom har vi en massa strategier för att inte fastna. Det ska bli intressant att se om vi lyckas eller om vi också trillar dit.
Nu när flera av våra vänner fått barn har jag kunnat konstatera att de allra flesta inte lever jämställt längre. I par där båda har lika lång utbildning och ungefär samma lön stannar ändå kvinnan hemma mycket längre än mannen och det är nästan alltid hon som går ner i arbetstid när barnet sedan börjar på dagis. Självklart kan inte absolut 50 % fungera för alla, men jag tror knappast att det är en slump att det i nästan alla familjer tydligen är kvinnan som ska ta störst ansvar för barnen. Och när det ändå är hon som är mest hemma så tar hon då dessutom merparten av ansvaret för hushållsarbetet
Hur har det blivit så här? Och vems är felet, är det kvinnorna som inte låter männen vara med, eller är det männen som inte vill? Jag trodde att våra vänner tänkte som vi och hade samma värderingar som vi, och det tror jag egentligen att de har. De tycker nog inte att kvinnans plats är i köket eller att män är sämre föräldrar. De har bara inte tänkt så mycket på saken och hamnar av tradition och vana i de gamla vanliga rollerna, förmodligen utan att reflektera över vad de gjort.
Jag är uppväxt med en nästan-hemma-pappa, och kattpappan har huvudsakligen bott hos sin pappa efter att hans föräldrar skilde sig, så för oss finns det inga kvinnan-i-hemmet-traditioner att blint följa. Det kommer kanske att hjälpa oss? Dessutom har vi en massa strategier för att inte fastna. Det ska bli intressant att se om vi lyckas eller om vi också trillar dit.
torsdag, augusti 17, 2006
Kräftväxter
Någon ber om tips på vegetarisk mat och får ett recept på kräftpasta.
Jag är grymt irriterad på att det numera verkar vara vedertaget att fisk och skaldjur är vegetariskt. Jag lägger mig absolut inte i vad andra människor äter, alla gör sina egna val, men när ord urholkas så att jag får problem då blir jag arg.
Vad ska jag säga för att kunna beställa mat jag äter? Den korrekta benämningen på det jag äter är lakto-ovo-vegetariskt men det begreppet förstår inte ens kockar på fina restauranger har jag lärt mig den hårda vägen.
Jag är grymt irriterad på att det numera verkar vara vedertaget att fisk och skaldjur är vegetariskt. Jag lägger mig absolut inte i vad andra människor äter, alla gör sina egna val, men när ord urholkas så att jag får problem då blir jag arg.
Vad ska jag säga för att kunna beställa mat jag äter? Den korrekta benämningen på det jag äter är lakto-ovo-vegetariskt men det begreppet förstår inte ens kockar på fina restauranger har jag lärt mig den hårda vägen.
Beställt en tröja
Vi är många infertilia som retat oss på de där tröjorna som det står BEBIS på. Räcker de inte att de har den vackra magen vi också vill ha, måste de förnedra oss ytterligare genom att skrika ut det också?
Solkatten skrev just ett inlägg i sin blogg om det, vilket påminde mig om att jag bestämt mig för att fixa en tröja med texten IVF på ifall jag blir gravid. Så nu har jag beställt en sådan. Det ska bli spännande att se om den blir bra, och i så fall om den väcker några reaktioner när jag har den på mig.
Solkatten skrev just ett inlägg i sin blogg om det, vilket påminde mig om att jag bestämt mig för att fixa en tröja med texten IVF på ifall jag blir gravid. Så nu har jag beställt en sådan. Det ska bli spännande att se om den blir bra, och i så fall om den väcker några reaktioner när jag har den på mig.
tisdag, augusti 15, 2006
Vem är jag?
Har jag alltid varit sådan här att jag tar ut alla sorger i förskott och inte vågar tro ens en sekund att det kommer att gå bra? Eller har det kommit de senaste åren tillsammans med den diagnostiserade depressionen?
Jag känner ju att jag inte alls är tillbaka där jag var för fem år sedan. Jag har alltid varit driftig och alltid fixat allt jag tagit på mig vilket genom åren varit en hel del. Men de sista åren har jag knappt klarat av att göra någonting, och även om jag mår bättre nu orkar jag fortfarande inte hålla ihop saker åt andra och inte åt mig själv heller, vilket leder till att jag går miste om saker jag vill göra.
Kanske hänger den höga katastrofberedskapen ihop med det här?
Å andra sidan tror jag inte att jag någonsin varit en person som tagit ut glädje i förskott, och jag har alltid haft brasklappar för att det inte ska gå bra.
Den egenskap jag oftast fått beröm för i mitt liv är att jag är så positiv. Men beror det på att jag inte väntar mig något och därför blir positivt överraskad av allt, eller beror det på att jag tidigare inte alls hade något katastroftänk?
Jag har ingen aning, men det kanske visar sig?
Jag känner ju att jag inte alls är tillbaka där jag var för fem år sedan. Jag har alltid varit driftig och alltid fixat allt jag tagit på mig vilket genom åren varit en hel del. Men de sista åren har jag knappt klarat av att göra någonting, och även om jag mår bättre nu orkar jag fortfarande inte hålla ihop saker åt andra och inte åt mig själv heller, vilket leder till att jag går miste om saker jag vill göra.
Kanske hänger den höga katastrofberedskapen ihop med det här?
Å andra sidan tror jag inte att jag någonsin varit en person som tagit ut glädje i förskott, och jag har alltid haft brasklappar för att det inte ska gå bra.
Den egenskap jag oftast fått beröm för i mitt liv är att jag är så positiv. Men beror det på att jag inte väntar mig något och därför blir positivt överraskad av allt, eller beror det på att jag tidigare inte alls hade något katastroftänk?
Jag har ingen aning, men det kanske visar sig?
måndag, augusti 14, 2006
Ytterligare ett delmål uppnått
Ultraljudet gick bra idag, allt såg ut som det skulle. Jag har varit så orolig för det här och grät hela kvällen igår. Jag kan inte tro på att det ska kunna gå bra för mig, att det faktist ska fungera hela vägen fram. Jag väntar hela tiden på att min läkare ska skriva ut nya hormonsprutor åt mig och säga att det bara är att börja om.
Alla andra verkar så självsäkra och nöjda. Köper barnkläder, vagnar och sängar. Planerar vilket rum barnet ska få och vem som ska vara barnledig när.
För min del handlar det nu om att jag ska börja vänta barn, inte bara vara gravid. Jag ska ta in att det ligger en levande varelse ett litet barn i min mage. Som jag sa direkt till kattpappan efter undersökningen att går det inte bra nu förlorar vi ett barn och får inte bara ett missfall. Jag vet att jag är domedagstråkigt orolig, men det var faktiskt det första jag tänkte.
Alla andra verkar så självsäkra och nöjda. Köper barnkläder, vagnar och sängar. Planerar vilket rum barnet ska få och vem som ska vara barnledig när.
För min del handlar det nu om att jag ska börja vänta barn, inte bara vara gravid. Jag ska ta in att det ligger en levande varelse ett litet barn i min mage. Som jag sa direkt till kattpappan efter undersökningen att går det inte bra nu förlorar vi ett barn och får inte bara ett missfall. Jag vet att jag är domedagstråkigt orolig, men det var faktiskt det första jag tänkte.
söndag, augusti 13, 2006
Mamma fattar inte.
Jag pratade precis med min mamma i telefon och hon skrockade och berättade att min syssling var i samma vecka som jag är, och tänk hon är ju mycket yngre än dig och väntar redan sitt fjärde Haha.
Tack så jättemycket mamma, det var ju jätteroligt att höra. Jag har ju inte försökt få barn i massor av år, så jag tycker verkligen att det är något att skratta åt att hon bara ploppar ur sig barn medan jag får kämpa så mycket. Jag hade ganska lätt att hålla mig för skratt just då kan jag säga.
Min syssling är väldigt religiös och jag tror att de är emot preventivmedel, så på det sättet kan man ju tycka att allt är ganska tragiskt, men att se det roliga i det hela, det kan jag faktiskt inte.
Tack så jättemycket mamma, det var ju jätteroligt att höra. Jag har ju inte försökt få barn i massor av år, så jag tycker verkligen att det är något att skratta åt att hon bara ploppar ur sig barn medan jag får kämpa så mycket. Jag hade ganska lätt att hålla mig för skratt just då kan jag säga.
Min syssling är väldigt religiös och jag tror att de är emot preventivmedel, så på det sättet kan man ju tycka att allt är ganska tragiskt, men att se det roliga i det hela, det kan jag faktiskt inte.
lördag, augusti 12, 2006
Underbart
Vi har just kommit hem från Lars Winnerbäcks konsert, och jag kan inte göra något annat än att citera Patricia
"En helt underbar fantastisk konsert i den mest fantastiska miljö! UNDERBART!"
"En helt underbar fantastisk konsert i den mest fantastiska miljö! UNDERBART!"
Dregel
Lillkisse mår inte bra, eller jo det verkar hon egentligen göra. Men hon dreglar så att allt hon ligger på blir dyngsurt Förmodligen har hon ätit något olämpligt och mår illa.
Förhoppningsvis går det över av sig själv så vi inte behöver åka till veterinären med henne. Jag har varit en dålig matte och inte försäkrat henne förrän förra veckan. Måste hon till veterinären nu får vi ingen ersättning eftersom det är 20 dagars karens efter första försäkringsdagen. Det vore snöpligt, men är man lat får man skylla sig själv, pengar får vi skaffa fram.
Nu är det kokt fisk som gäller istället för torrfoder.
Förhoppningsvis går det över av sig själv så vi inte behöver åka till veterinären med henne. Jag har varit en dålig matte och inte försäkrat henne förrän förra veckan. Måste hon till veterinären nu får vi ingen ersättning eftersom det är 20 dagars karens efter första försäkringsdagen. Det vore snöpligt, men är man lat får man skylla sig själv, pengar får vi skaffa fram.
Nu är det kokt fisk som gäller istället för torrfoder.
fredag, augusti 11, 2006
Grattis
Idag mötte vi en kompis, kompis ute på stan och vi växlade några ord, hon gratulerade mig till min mage. Jag blir alldeles ställd när jag gratuleras, förmodligen en brist i min uppfostran.
Jag blev nog ännu mera ställd när folk gratulerade till vårt bröllop. För mig var bröllopet så förknippat med våra adoptionsplaner att jag väntade mig följdfrågor om adoptionen mer än diskussioner om själva bröllopet.
Jag undrar om jag själv brukar ha förstånd att säga grattis till andra? Till graviditeter vet jag mycket väl att det ska göras, och har nog alltid gjort utom kanske just när jag mådde som sämst, men jag gjorde nog det då också till de som jag inte kände så bra.
Och att gratulera någon som ska gifta sig har jag ju i alla fall lärt mig nu, men jag undrar om jag gjorde det tidigare?
Jag undrar också om det är något annat man ska gratulera till som jag inte riktigt förstått?
Jag blev nog ännu mera ställd när folk gratulerade till vårt bröllop. För mig var bröllopet så förknippat med våra adoptionsplaner att jag väntade mig följdfrågor om adoptionen mer än diskussioner om själva bröllopet.
Jag undrar om jag själv brukar ha förstånd att säga grattis till andra? Till graviditeter vet jag mycket väl att det ska göras, och har nog alltid gjort utom kanske just när jag mådde som sämst, men jag gjorde nog det då också till de som jag inte kände så bra.
Och att gratulera någon som ska gifta sig har jag ju i alla fall lärt mig nu, men jag undrar om jag gjorde det tidigare?
Jag undrar också om det är något annat man ska gratulera till som jag inte riktigt förstått?
torsdag, augusti 10, 2006
Att njuta
Jag njuter hela tiden av att vara gravid och faktiskt för det mesta av krämporna som hör till. Jag lever väldigt mycket i nuet.
Däremot vill jag inte tänka på morgondagen, jag studerar fortfarande både trosorna och pappret varje gång jag går på toaletten.
Jag vill inte höra av någon att det ska gå bra, då blir jag stressad och ledsen. Däremot tänker jag väldigt sällan på hur det ska bli när ingen påminner mig.
Om det inte går bra så har jag i alla fall fått njuta av att vara gravid och jag slipper sitta med grusade drömmar.
Så här fungerar jag alltid, lever i nuet och vågar inte planera framtiden allt för mycket, det blir som det blir och för det mesta blir det bra i slutändan.
Däremot vill jag inte tänka på morgondagen, jag studerar fortfarande både trosorna och pappret varje gång jag går på toaletten.
Jag vill inte höra av någon att det ska gå bra, då blir jag stressad och ledsen. Däremot tänker jag väldigt sällan på hur det ska bli när ingen påminner mig.
Om det inte går bra så har jag i alla fall fått njuta av att vara gravid och jag slipper sitta med grusade drömmar.
Så här fungerar jag alltid, lever i nuet och vågar inte planera framtiden allt för mycket, det blir som det blir och för det mesta blir det bra i slutändan.
onsdag, augusti 09, 2006
Finns inga garantier
Igår pratade jag med en kompis om min graviditet, det var hon som frågade hur det var. Och jag berättade om min oro inför ultraljudet på måndag, varvid hon säger att jag ska sluta oroa mig för det är klart att det kommer att gå bra.
Hur kan hon veta det?
Det finns inga garantier och hon som bara pratat med mig i telefon kan verkligen inte veta hur det är.
Hon kan möjligtvis säga åt mig att skärpa mig, för hon orkar inte höra hur jag gnäller, men jag svarade bara på en direkt fråga så jag tror inte att det var problemet.
Naturligtvis ville hon lugna och trösta mig, det förstår jag också. Men jag fungerar inte så. Jag har så mycket erfarenhet av att det i graviditetssammanhang inte är som det ska.
Man ska ju ha mens
Man ska ha ägglosssning
Man ska få ägglossning av Pergo
Man ska inte bli överstimulerad av Gonal-F
Man ska inte få sköldkörtelrubbningar mitt under en graviditet
Så jag vågar faktiskt inte tro på att allt är bra fast det borde vara det.
Hur kan hon veta det?
Det finns inga garantier och hon som bara pratat med mig i telefon kan verkligen inte veta hur det är.
Hon kan möjligtvis säga åt mig att skärpa mig, för hon orkar inte höra hur jag gnäller, men jag svarade bara på en direkt fråga så jag tror inte att det var problemet.
Naturligtvis ville hon lugna och trösta mig, det förstår jag också. Men jag fungerar inte så. Jag har så mycket erfarenhet av att det i graviditetssammanhang inte är som det ska.
Man ska ju ha mens
Man ska ha ägglosssning
Man ska få ägglossning av Pergo
Man ska inte bli överstimulerad av Gonal-F
Man ska inte få sköldkörtelrubbningar mitt under en graviditet
Så jag vågar faktiskt inte tro på att allt är bra fast det borde vara det.
måndag, augusti 07, 2006
Forum
De enda internetforum jag frekvent orkar läsa och skriva på är infertilitetsforum, min ankomstgrupp och så forumet "mode och stil"
Vad säger det om mig?
Jag ser mig som någon som debatterar viktiga politiska frågor. Dessutom tror jag att jag diskuterar alla böcker jag läst (klassiker förstås) och de tunga teaterpjäser jag sett.
Men det jag dagligen orkar med är alltså de viktiga frågorn: årets skärning på jeans, svart eller grön omlottkofta och rött eller inte på bröllop.
Vad säger det om mig?
Jag ser mig som någon som debatterar viktiga politiska frågor. Dessutom tror jag att jag diskuterar alla böcker jag läst (klassiker förstås) och de tunga teaterpjäser jag sett.
Men det jag dagligen orkar med är alltså de viktiga frågorn: årets skärning på jeans, svart eller grön omlottkofta och rött eller inte på bröllop.
Störd dygnsrytm
Jag försöker vända på dygnet tror jag, men jag är urkass på det.
Jag är typiskt morgonpigg och dödligt kvällstrött.
Men nu när jag har sommarlov har jag svårt att komma i säng i tid på kvällarna. Inte för att jag gör något vettigt, det är jag alldeles för trött för, utan jag sitter bara och stirrar framför mig och uppdaterar samma webbsidor som jag redan tittat på tusen gånger.
Att jag kommer sent i säng hänger inte nödvändigtvis ihop med sena mornar, utan jag vaknar ganska tidigt ändå och så är jag dödstrött till kvällen igen men orkar inte gå och borsta tänderna så jag sitter och glor och så snurrar det på.
Jag är typiskt morgonpigg och dödligt kvällstrött.
Men nu när jag har sommarlov har jag svårt att komma i säng i tid på kvällarna. Inte för att jag gör något vettigt, det är jag alldeles för trött för, utan jag sitter bara och stirrar framför mig och uppdaterar samma webbsidor som jag redan tittat på tusen gånger.
Att jag kommer sent i säng hänger inte nödvändigtvis ihop med sena mornar, utan jag vaknar ganska tidigt ändå och så är jag dödstrött till kvällen igen men orkar inte gå och borsta tänderna så jag sitter och glor och så snurrar det på.
söndag, augusti 06, 2006
Trött på det ständiga katastroftänket
Nu är det ungefär en vecka kvar till standardultraljudet som ska göras. Så klart har jag sugit i mig alla historier som finns om folk som upptäcker att fostret inte lever längre så här sent, alternativt historier om när man upptäcker att fostret saknar något vitalt så att man är tvungen att ta bort det.
Ibland inbillar jag mig att jag känner något som skulle kunna vara en bebis, men det kan ju precis lika gärna vara just inbillning. Jag har ingen aning om hur det ska kännas. Och skulle det visa sig att fostret är dött känns det ännu värre att jag känt spöksparkar.
Jag är innerligt trött på mig själv som inte en endaste sekund vågar slappna av och glädjas utan bara går runt och oroar mig.
Jag är visserligen glad åt graviditeten så här långt, men jag har inte en enda gång vågat säga att jag väntar en bebis, jag har inte en enda gång planerat någonting för en framtid med en bebis och jag säger till alla att jag inte väntar barn men är gravid.
Ibland inbillar jag mig att jag känner något som skulle kunna vara en bebis, men det kan ju precis lika gärna vara just inbillning. Jag har ingen aning om hur det ska kännas. Och skulle det visa sig att fostret är dött känns det ännu värre att jag känt spöksparkar.
Jag är innerligt trött på mig själv som inte en endaste sekund vågar slappna av och glädjas utan bara går runt och oroar mig.
Jag är visserligen glad åt graviditeten så här långt, men jag har inte en enda gång vågat säga att jag väntar en bebis, jag har inte en enda gång planerat någonting för en framtid med en bebis och jag säger till alla att jag inte väntar barn men är gravid.
Att berätta
Jag har tyckt att tanken på att berätta för någon att jag är gravid, särskilt för de nära vännerna har känts hemsk. Förmodligen har det att göra med att för min egen del är ett sådant besked från någon annan så ångestfyllt, jag vill vara glad och kan ibland bli det också, men det gör alltid ont i mig för min egen del.
Igår klarade jag av tre vänner på en gång. Det syns ju att jag är gravid nu, så att låtsas som något annat är bara larvigt. Och så klart gick det jättebra. En av vännerna är själv i vecka 39 och de andra två har ingen längtan efter egna barn för tillfället och alla vet de hur länge vi kämpat och att jag mått så dåligt de senaste halvåret. Så jag tror nog att den uppvisade glädjen var genuin och äkta.
Igår klarade jag av tre vänner på en gång. Det syns ju att jag är gravid nu, så att låtsas som något annat är bara larvigt. Och så klart gick det jättebra. En av vännerna är själv i vecka 39 och de andra två har ingen längtan efter egna barn för tillfället och alla vet de hur länge vi kämpat och att jag mått så dåligt de senaste halvåret. Så jag tror nog att den uppvisade glädjen var genuin och äkta.
lördag, augusti 05, 2006
Särskrivning
Jag är inte så bra på korrekt språk, stavning och grammatik. Men jag gör mitt bästa eftersom jag har förstått hur mycket mindre trovärdighet en dåligt skriven text får, framför en välskriven.
Sär skrivning i andras texter stör mig inte så mycket, men eftersom jag vet vilken käpp häst det är för många är jag liv rädd för att sär skriva. Jag upp täckte just att jag i ett tidigare in lägg sär skrivit och fick panik, innan jag hunnit ändra.
Sär skrivning i andras texter stör mig inte så mycket, men eftersom jag vet vilken käpp häst det är för många är jag liv rädd för att sär skriva. Jag upp täckte just att jag i ett tidigare in lägg sär skrivit och fick panik, innan jag hunnit ändra.
Bra skrivet
Orättvisan kvarstår
I onsdags väntade jag på två besked om graviditeter.
Ett var från en person som fått två missfall och nu hoppades att det skulle vara tredje gången gillt.
Det andra var från en person som uttalat sig föraktfullt om par som inte skyddat sig tillräckligt och utan att ha blivit tillfrågat uppmanat andra att göra abort. Hon skulle testa om hon blivit gravid på sitt första försök.
Som den onda människa jag är hoppades jag faktiskt person nummer två inte skulle få lyckas alltför lätt.
Men naturligtvis blev det precis tvärtom. Person nummer ett kan skriva in ytterligare ett missfall i sin livsbok och person nummer två är gravid.
Däremot har lite rättvisa skipats. En person jag "lärt känna" via nätet och som kämpat i sex år för att få barn har äntligen blivit mamma, under sker fortfarande!!!
Men jag som tycker att alla ska få lika många kakor är irriterad på att millimeterrättvisan eller rättvisan överhuvudtaget saknas i barnalstrandets värld.
Ett var från en person som fått två missfall och nu hoppades att det skulle vara tredje gången gillt.
Det andra var från en person som uttalat sig föraktfullt om par som inte skyddat sig tillräckligt och utan att ha blivit tillfrågat uppmanat andra att göra abort. Hon skulle testa om hon blivit gravid på sitt första försök.
Som den onda människa jag är hoppades jag faktiskt person nummer två inte skulle få lyckas alltför lätt.
Men naturligtvis blev det precis tvärtom. Person nummer ett kan skriva in ytterligare ett missfall i sin livsbok och person nummer två är gravid.
Däremot har lite rättvisa skipats. En person jag "lärt känna" via nätet och som kämpat i sex år för att få barn har äntligen blivit mamma, under sker fortfarande!!!
Men jag som tycker att alla ska få lika många kakor är irriterad på att millimeterrättvisan eller rättvisan överhuvudtaget saknas i barnalstrandets värld.
fredag, augusti 04, 2006
Missvisande artikel?
För några dagar sedan köpte jag tidningen Amelia Vänta Barn, och tidningen innehåller det sedvanliga, bl.a. åtta miniinterjuver med gravida mammor.
Av de åtta har två fått höra av sina läkare att de inte kan bli gravida, en har fått veta hon att nästan ska ha omöjligt att bli gravid och en har försökt i 3,5 år utan att söka hjälp. Alla fyra har blivit gravida utan någon hjälp alls, någon fast hon dessutom åt p-piller samtidigt. Det måste vara den här typen av artiklar som ger upphov till myten om att det bara är att slappna av så blir man gravid.
Särskilt intressant tycker jag att det är med de två som blivit gravida trots att deras läkare talat om för dem att det skulle vara omöjligt. Säger verkligen svenska läkare så idag, att någon inte kommer att kunna bli gravid trots att de inte kan ha belägg för det alls, tjejerna har ju blivit gravida helt utan hjälpmedel?
Artikeln handlar inte alls om svårigheter att få barn, utan det nämns bara i förbifarten när tjejerna berättar bakgrundshistorien till graviditeten.
Och självklart är det underbart roligt för de här paren som nu fått barn fast de inte trodde att det skulle gå, jag unnar dem verkligen det! Men känner att tidningen kanske skulle varit lite mer kritisk i sitt urval av mammor, 50% av Sveriges graviditeter är inte mirakel i det hänseendet att de lurat läkarkonsten.
Av de åtta har två fått höra av sina läkare att de inte kan bli gravida, en har fått veta hon att nästan ska ha omöjligt att bli gravid och en har försökt i 3,5 år utan att söka hjälp. Alla fyra har blivit gravida utan någon hjälp alls, någon fast hon dessutom åt p-piller samtidigt. Det måste vara den här typen av artiklar som ger upphov till myten om att det bara är att slappna av så blir man gravid.
Särskilt intressant tycker jag att det är med de två som blivit gravida trots att deras läkare talat om för dem att det skulle vara omöjligt. Säger verkligen svenska läkare så idag, att någon inte kommer att kunna bli gravid trots att de inte kan ha belägg för det alls, tjejerna har ju blivit gravida helt utan hjälpmedel?
Artikeln handlar inte alls om svårigheter att få barn, utan det nämns bara i förbifarten när tjejerna berättar bakgrundshistorien till graviditeten.
Och självklart är det underbart roligt för de här paren som nu fått barn fast de inte trodde att det skulle gå, jag unnar dem verkligen det! Men känner att tidningen kanske skulle varit lite mer kritisk i sitt urval av mammor, 50% av Sveriges graviditeter är inte mirakel i det hänseendet att de lurat läkarkonsten.
Skrivkramp
Det här var en infertilitetsblogg från början. För tillfället är inte infertilitet mitt problem även om jag fortfarande reagerar på mycket som en infertil. Men jag har inte lika stora behov av att skriva just nu.
Jag bloggar massor i mitt huvud men att sen får ner texten här är omöjligt.
Så nu vet ni det.
Jag bloggar massor i mitt huvud men att sen får ner texten här är omöjligt.
Så nu vet ni det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
