Sköldkörtelrapport

Fick helt plötsligt något att blogga om, eller i alla fall rapportera om att min gyn ringde och rekommenderade att jag dubblade dosen av Levaxin (mot sköldkörteln) Att mitt värde har blivit sämre tyder ju på att jag fortfarande är gravid. Och att jag nu står under kontroll är jättebra, då slipper jag missfall p.g.a. det i alla fall.

Såååååå låååångsamt

Man ska väl inte blogga bara för bloggandets skull antar jag. Det blir inte intressant att läsa. Men nu gör jag det ändå.

Livet rullar på så otroligt långsamt. Varenda dag är en kamp med rädsla för missfall. Eftersom jag inte är en blödande människa, jag har ju aldrig mens och vid mitt förra missfall kom det nästan ingenting framförallt inte förrän tre veckor efter att fostret egentligen dött, så är mina oblodiga trosor verkligen ingen garanti.

Jag mår väldigt illa hela dagarna, men min första tanke varenda morgon som gör att det knyter sig av rädsla i magen är att jag nog mår bättre idag. Sen sätter jag mig upp och mår lika illa som gårdagen och då kan jag andas ut.

Det är ju inte roligt att må så här illa, jag orkar verkligen inte göra någonting. Men det är en garanti för att något fortfarande producerar hormoner i min mage. Jag vet inte om det är ett levande embryo, men det finns mycket som talar för att det skulle vara just det. Dessutom står jag fast vid att jag skulle kunna tänka mig att ligga på sjukhus i tvångströja i nio månader om det är vad som krävs för att få en baby. Det skulle inte vara en drömsituation... men jag skulle fortfarande inte beklaga mig!

Att planera för mycket

Nu har jag anmält mig till något som kommer att gå av stapeln i slutet av september. Jag har redan räknat ut vilken vecka jag kommer att vara i då, och hur stor min mage kan tänkas vara.

Ifall graviditeten inte går bra är det tveksamt om jag kommer att kunna delta eftersom jag visualiserat magen så starkt. Så var det med en massa långt i förväg planerade händelse mot förra graviditeten.

Trion är bruten

Jag, Linda och Tina skulle följas åt hela vägen från plus till baby. Men nu verkar det inte som att Tina får följa med oss.

Jag är så ledsen och förbannad över hur orättvist det är. Vem är det som bestämmer att vissa som kämpar så hårt och som är så stöttande för alla andra inte ska få vara med? Inte ens ska kunna få ett ynka positivt graviditetstest?

FY FAN!

Tina, jag hoppas någonstans att din blödning bara ska vara en dumgrej som din kropp håller på med, och att du trots allt ska vara gravid. Men hoppet är inte särskilt stort ens hos mig... vi som inte blir gravida brukar inte ha sån tur.

Min gyn är bäst

Jag har ju kämpat för att få hjälp med mina sköldkörtelvärden, men det har varit väldigt svårt att få tag på någon som kan göra det där enkla blodprovet. Men nyss fick jag tag på min gyn. och naturligtvis var det inga som helst problem, hon skriver en remiss för blodprov och så kan jag komma förbi kliniken när jag vill och göra ett blodprov, och sedan ringer hon mig och ger mig resultatet. Svårare än så behöver det ju inte vara.

Inte så positiv

Jag har mått illa i flera dagar, men sedan igår är illamåendet nästan borta.

Jag försöker tänka positivt, men om det här är det verkligen svårt. Att illamåendet är försvunnet kan i bästa fall betyda ingenting, men det kan betyda så väldigt mycket värre saker.

Elaka dumheter om statistik

De senaste dagarna är det flera stycken i min ankomstgrupp som börjat blöda ordentligt, vilket troligen för de flesta innebär missfall.

Jag är inte ett dugg glad för det, utan verkligen tvärtom.

Men den lilla statistikern i mig tänker att nu borde kvoten av missfall snart vara fylld och jag kanske klarade mig den här gången.

Å andra sidan vet jag ju allt för väl att det inte finns någon sådan kvot, lika lite som det inte finns någon kö där de som väntat längst blir gravida först.

Mörka

Det är viktigt för mig att mörka embryot som (förhoppningsvis) ligger i min mage. Förra gången var vi ganska duktiga på att berätta, men den här gången känns det så himla osäkert allting.

I går var vi på fest, och jag var noga med att springa runt med ett halvfyllt vinglas hela kvällen. Jag som i vanliga fall inte heller brukar dricka någonting.

Jag tror inte att någon noterade mitt vinglas egentligen, de flesta på festen som var där känner mig inte tillräckligt bra för att bry sig om vad jag gör eller inte gör.

Men kanske lurade jag någon, och slipper någon slags spekulationer.

Det är fyra fester till att gå på den närmsta månaden två studentmotagningar, en disputationsfest och en bröllopsfest. Jag kommer nog fortsätta med min "vinglas i handentaktik".

Vad är det med folk?

Redan börjar det i min ankomstgrupp spekuleras vilket kön barnet har utifrån hur illa man mår respektive vad man är sugen på.

Hallå, embryot är högst någon månad gammalt och har inte ens fått ett kön...

Dessutom har två personer idag skrivit om mentala spärrar som släppt så att de äntligen blev gravida.

Bra tecken

Nu har illamåendet satt in på riktigt. Jag känner mig rejält bakfull hela tiden. Och jag är så glad!!!!

Förra gången var jag otroligt låg, men jag mådde inte alls så här illa. Måtte det här nu bara vara ett gott tecken.

Positivt tänkande

Jag ansträngde mig verkligen för att inte se allt så svart på vägen hem från skolan. De gravida jag mötte med stora magar har passerat vecka tolv utan missfall, faktiskt har alla människor jag mötte blivit till och inte blivit missfall. Ska man titta på det hela globalt så har ju jorden ett stort problem med överbefolkning, inte ett stort problem med missfall. Och det särskilt i områden där människor inte alls har det så bra som jag med all läkarvård mediciner och så mycket mat och vila jag vill ha.

Så himla positivt blev det ju inte, överbefolkning och svält är inget jag dagligdags gottar mig åt. Men lite distans till mitt eget "elände" kanske jag orkade få till?

Sitter i skolan

Jag sitter i skolan och skriver på mitt projektarbete om inavel på katter.

Ämnet är ju förstås specialdesignat för mig, och jag har massor av idéer för hur jag ska utforma artikeln.

Men koncentrationen är inte på topp.

Jag gjorde en google-sökning på "missfall statistik"
Det första jag kunde konstatera var att Kattmammans blogg gav flertalet träffar och det var ju kanske roligt. Men det andra mindre roliga var att jag inte blev speciellt lugnad.

Vissa sidor pratar om 60 % risk att få missfall, det var visserligen väldigt tidiga missfall men ändå.

Andra sidor är så snälla att de bara säger att det är 15 % risk att få missfall.

Men en sak har de alla gemensamt, de som nämner något om sköldkörtelproblem skriver att det är viktigt att man snabbt ställer in sin dos av Levaxin hos sin läkare.
Jag har fortfarande inte fått tag på någon läkare som kan hjälpa mig!
Min barnmorska sa att det var lugnt att vänta tills den 8:e när jag träffar MVC:s läkare, men det vågar jag inte lita på.

På måndag måste jag få tag både på min gyn. och på min husläkare, någon av dem ska väl kunna hjälpa mig?

Idag hade båda stängt, vilket jag kan förstå men inte acceptera... jag vill att de ska ha dygnet-runt-jour för mig alltid.

Nu vet föräldrarna

Jag var inte och red igår, vilket min mamma noterade eftersom jag har mina ridkläder hemma hos dem och dessutom brukar äta middag där efter ridningen. Så igår ringde hon och frågade om jag var gravid, hon vet ju att jag gjort en IVF.

Jag kunde förstås blånekat och ljugit, men det kändes för konstigt så jag berättade.

Förra gången jag var gravid var mina föräldrar så säkra på att allt skulle gå bra. När jag efter första VUL:et glädjestrålande ringde och berättade att jag sett ett hjärta sa min mamma "Det visste jag redan, det har jag läst i en bok" alternativet inget hjärta och ett dött embryo fanns inte i hennes värld. Av pappa fick jag frågan om det var en tjej eller kille... vilket jag väljer att inte ens kommentera.

Jag ville vänta med att berätta för mina systrar, men eftersom ingen förståelse fanns för att det inte skulle gå hela vägen tyckte pappa synd om systrarna och berättade, någon vecka därefter fick jag missfall.

Min mammas samtliga graviditeter har blivit till av misstag och hon har aldrig haft ett missfall. Hon är dessutom ganska oempatisk i just det här läget och kan inte tänka sig in i vår situation. Hon har förstått att jag tycker att det är jobbigt, men inte varför. Pappa igen förstår faktiskt ingenting, men de som känner min pappa vet varför, och för resten av världen tänker jag inte ge mig in på förklaringar.

Jag har tyckt att det är väldigt jobbigt när folk lite överseende lett åt min oro och talat om för mig att det kommer att gå bra.

Förhoppningsvis fattar mamma den här gången att det inte finns några garantier. Hon började i alla fall inte prata om när den skulle komma utan hoppades att det skulle gå bra.

Jobbigt att vara hos BM

Idag var vi på ett första besök hos min barnmorska. Egentligen är det lite för tidigt att bli inskriven... men det känns ändå skönt att ha det avklarat.

Sist vi var på MVC var när det förra missfallet konstaterades. I dag satt vi i samma soffa i samma väntrum, och det var väldigt jobbigt. Jag grät en hel del, men nu är det avklarat. Jag tycker att det var ganska skönt att det i dag var för tidigt för att kunna göra några undersökningar. Jag vill inte veta riktigt ännu utan vill gå och hoppas och drömma ett litet tag till.

Jag har fått tid för ett VUL hos MVC:s läkare den 8/6. Bara en vecka tidigare än det som jag ska få på Huddinge. Och egentligen hade jag kunnat vänta en vecka till, men kattpappan ville gärna att vi skulle titta så fort som möjligt.

Dessutom har jag fått en tid för UL den 3/7, då är den här lika gammal som den förra var när den dog. Och först när det är avklarat tror jag att jag kommer att kunna slappna av.

Vi har också fått tid för tillväxt-UL i vecka 17, men det kändes mest ironiskt att skriva in det datumet i almenackan.

Jag fortsätter att försöka ta en dag i taget, nästa delmål är ju som sagt att få se ett hjärta och det blir i så fall den 8/6.

Blogg-statement

Rubriken har jag snott från Saring

Det här är fortfarande en infertilitetsblogg och inte en lyckligt gravid blogg (oavsett hur det går). Med det menar jag att jag inte kommer att ha en massa magbilder, bilder från UL, kommentarer om sparkar och illamående.

Kanske om jag känner behov av att skriva sådant så skapar jag en ny blogg för det ändamålet.

Jag har själv gillat att läsa om de som kämpat länge och som sedan har blivit gravida. Men om de liksom en av mina kompisar beklagar sig allt för mycket över illamående, och visar allt för mycket magbilder har jag inte orkat följa dem. Så den här bloggen ska vara av den typen som jag själv skulle orkat följa.

Det jag däremot kommer att skriva om här inne är min ångest och rädsla för att allt ska gå som förra gången, frustration över sjukvården, jag kommer förmodligen fortsätta att irritera mig på de som har tröjor som de står bebis på, och de som tar för givet från dag ett att allt kommer att gå bra.
Detta kan kanske ses som lyxproblem av någon som själv aldrig ens fått testa positivt, och då har jag all förståelse för det. Det är bättre att ha ångest över att det kan bli missfall än att ha ångest över att man aldrig ens ska få testa positivt.

Bröt ihop idag

Jag har varit väldigt lugn och faktiskt kunnat njuta av mitt positiva test fram tills nu.

Men idag hade jag telefontid hos Huddinge för att meddela mitt resultat av graviditetstestet. Barnmorska jag pratade med var väldigt barsk, och jag fick knappt ett grattis. En tid fick jag inte förrän 14 juni då jag redan är i vecka nio vilket inte är så långt tidigare än den förra dog.

Att min sköldkörtelrubbning måste ses över hade hon ingen förståelse för utan hänvisade mig vidare till min husläkare.

Egentligen har jag hemtenta att skriva idag och i morgon, men jag klarade inte av att sitta kvar i skolan så jag åkte hem, och ringde min MVC. Där var de hur gulliga som helst, och jag fick en tid redan på onsdag med "min" barnmorska som var så underbar efter missfallet. Och efter att jag hade pratat med dem bröt jag ihop och låg ihoprullad i ett litet knyte och tjöt rakt ut. Usch det här är så jobbigt, vad har jag egentligen gett mig in på? Orkar jag det här?

Jag klarar inte av att ta för givet att det kommer att gå bra

I den ankomstgrupp (grupp på nätet med kvinnor som ska få barn i samma månad) som jag tillhör har man redan börjat prata namn, förlossningar, ny familjesituation o.s.v. Själv vågar knappt tro att det som ligger i min mage fortfarande är kvar, ännu mindre vågar jag tro att det kommer att vara så i morgon också, att börja tänka på framtiden med ett nytt barn är för mig helt otänkbart.

Sån här har jag alltid varit, det är inget som kommer av alla mina svårigheter med att göra barn, även om tendenserna nog förstärkts av det. T.ex. har jag aldrig gjort upp planer för en kattkull innan den verkligen kommit och hunnit bli några veckor (vad som helst kan ju hända i början) Och har jag ändå pratat om kullen har jag avslutat varje mening med ”om det går bra”.

Till sist vill jag (för att undvika kommentarer om det) tillägga att jag inte alls lider av att vara sån här, det ligger i min personlighet. Däremot har jag mått otroligt dåligt om jag någon gång tagit något för givet och det inte inträffat, medan jag nu har möjlighet att bli positivt överraskad när jag väntar mig det sämsta och det blir bättre.

Delmål tre avklarat

Testet med klinikens test på officiell testdag gav förväntat resultat, ett mycket starkt plus. Så nu kan jag slappna av några dagar till.

Delmål fyra blir att få se ett hjärta på det VUL kliniken kommer att erbjuda mig.

Nervöst

I morgon är det dags för delmål tre. Då ska jag utföra det officiella testet från kliniken.

Tänk om det blir negativt, vad gör jag då?
Fast så får jag inte ens tänka, blir det inte som jag vill får jag lösa det då.

Jag mår bra!

Idag har vi varit på Eskilstuna djurpark hela dagen och lärt oss om deras bevarandeprojekt. Jag var bilansvarig och körde både fram och tillbaka, och på hemvägen kände jag mig lite som en trafikfara eftersom jag var så trött, särskilt som en av tjejerna som åkte med är höggravid... då känns det på något sätt extra viktigt att det inte händer något alls.

När jag kom hem var jag helt förbi av trötthet, men orkade ändå gå och handla, vika tvätt, diska efter middagen, packa inför morgondagen och nu sätta mig här och skriva det här.

Om man betänker att jag för bara några veckor sedan tyckte att det var ett helt dagsprojekt bara att fylla diskmaskinen, eller skriva en inköpslista för middagen förstår man kanske skillnaden.

Det känns äntligen som att något har släppt, och den gamla vanliga kattmamman som orkar göra vanliga saker är tillbaka. Åhhh vad jag önskar att det ska fortsätta vara så här.

Jag är så bra!

I måndags skrev jag ju tenta. Tentan skrevs precis efter att jag testat positivt. Och vet ni vad? Jag fick VG, jag hade bara tre och ett halvt fel på hela tentan.

Jag borde nog alltid ha hjärnan på autopilot när jag skriver tentor, det verkar väldigt effektivt.

Mardröm

Idag var det lite blod i mitt trosskydd.

Visserligen var det längst ut på kanten högst upp, inte riktigt där man brukar blöda men blod är blod.

Efter noggrannare studier av mig själv förstod jag att blodet kom från ett skärsår efter rakning av bikinilinjen... så än så länge kan jag kalla mig gravid.

Fegade ur

Jag var och tränade både igår och idag. I går var jag på ett Body Pump-pass och vågade ta i som jag brukar. Men idag körde jag ett Puls Core-pass som är ett ganska högintensivt pass med mycket hopp. I början körde jag på, men efter ett började jag fega ur, och vågade inte ta ut rörelserna och såg till att jag inte kom upp i maxpuls. Jag tror verkligen att det är nyttigt att träna så länge allt känns bra, och det kändes bra kropsligt hela passet. Det var bara psyket som skrek åt mig att inte äventyra någonting.

Efter passet gick jag och pratade med instruktören, och hon sa inte riktigt det jag hade velat utan hon tyckte att jag skulle undvika att hoppa.

Jag har nu läst på en del, och tror att det går bra att köra ganska hårda konditionspass eftersom jag är rätt vältränad, men jag ska försöka undvika att komma upp i maxpuls. Jag ska heller inte hoppa för mycket utan istället ta tantkliv...

Delmål två uppnått

Nyss testade jag positivt även med ett digitalt test. Efter 6 positiva test, så börjar jag försiktigt tro på att det här är sant, i alla fall just nu. Och jag ska bara leva i nuet!

Delmål tre blir att testa positivt med kinikens test på officiell testdag 20/5.

Dessutom ska jag jobba med att inte känna skuld. Som Pia skriver i en kommentar och som en kurator sa till mig efter missfallet. "Om jag inte kan glädjas åt att vara gravid, vad betyder det för alla de som fortfarande kämpar? Jo att de kämpar för något som det inte ens är värt att vara glad över"
Däremot tänker jag fortsätta vara ödmjuk inför livets orättvisor, och hopas att alla kloka fina människor som kämpar så för att få sitt barn ska lyckas.

Tenta

Jag skrev förresten tenta idag. Lite lummig i hjärnan efter sömntabletterna, och adrenalinfylld efter det positiva testet åkte jag till skolan och skrev tenta.

Det kändes faktiskt som att det gick bra, trots att jag inte pluggat mycket alls i helgen.

Det ska bli intresant att se om känslan är riktigt eller om jag var så borta att jag inte hade vett att förstå att jag inte kunde.

Hur känns det nu?

Jag har faktiskt inte orkat bli orolig ännu, jag tror inte riktigt på Pregtesten. Idag har tre stycken digitala CB inhandlats, om jag får ett plus på dem också kanske jag tror på det här?

Just nu känner jag mest skuld, det finns de som förtjänar att bli gravida mer än vad jag gör, å andra sidan har jag kämpat så otroligt mycket längre än vad de flesta har. Men ändå, den dumma känslan går inte att få bort.
Jag tror att den härstammar från att jag de sista åren sällan kunnat bli genuint glad när någon berättat att hon är gravid, bara de som verkligen har kämpat länge har jag kunnat glädjas åt. Och därför känns beskedet att jag är gravid som något fult och skamligt, något som man inte pratar högt om, för det kan såra.

Jag har bestämt mig för att inte se det här som en räcka långa månader fram till januari då jag ska få barn, för det klarar jag inte. Jag ska se det som en räcka småmål istället, och bara försöka ta mig förbi ännu ett mål. Första delmålet var att testa positivt med Preg, andra delmålet blir att få positivt på ett CB-digital-test. Klarar jag det målet får jag fundera ut ett nytt.

Och till sist måste jag puffa lite för kattpappans blogg där kan man läsa om hur det gick till när vi testade i morse, och hur jobbigt det är att vara man i kvinnoklinikens långa korridorer.

Tack!!!

Tack alla underbara för alla gratulationer!!!!! Det värmer så mycket ska ni veta!

Gjorde ett test till

Och nu är det tydligt, det blir två streck inom tio minuter.

Så just nu är jag gravid, men jag vågar inte jubla. Det är så himla tidigt att vad som helst ännu kan hända.

Men det är klart att det är otroligt skönt att det fäste och började dela på sig. Officiell testdag är inte förrän på lördag, så fram tills dess tänker jag nog ta det ganska lugnt och bara avvakta. Ett missfall innan dess är ju så tidigt att det knappt räknas som missfall.

Och ni som känner mig i verkligheten, ni kan väl bevara min hemlighet ett litet tag till, jag orkar inte riktigt med att alla ska berätta för mig att det kommer att gå bra, och att jag ska vara glad. Och ja jag vet, det är otroliga lyxproblem!

Försökt fota

Jag försökte ta ett foto på testet, så som det såg ut precis samtidigt som äggklockan ringde för tio minuter. Jag tycker att strecket syns här hemma på min dator, men frågan är om det kommer att synas i bloggen?

Vad säger ni? Anar ni också skuggan av ett streck?

Ytterligare ett test

Jag gjorde ett test till, och det är tydligt att det blir två streck innan 10-minutersgränsen är passerad.
Efter tre minuter när det står att man ska kunna läsa av testet finns dock bara kontrollstrecket.

Men eftersom det står att man kan vänta tio minuter innan testet blir ogiltigt så borde ju mitt plus vara giltigt?

Jag gör nog ett test till i morgon när kattpappan är hemma och kan vara med och läsa av. Ikväll är han borta hos några kompisar.

Storhandlat

Turligt nog bor vi bredvid ett jouröppet apotek, jag har just varit där och inhandlat inte mindre än två graviditetstest. Nu ska jag snart stoppa i mig två sömntabletter, att jag blir helt groggy i morgon till tentan bryr jag mig inte om, det kommer inte att bli något VG, men G räcker så bra för mig just nu.

På vägen hem från apoteket mötte jag förresten en granne, och lyckades upprätthålla någon fasad av trevligt småprat trots att hjärtat bultar i 190. Jag har ingen aning om vad jag sa, men han såg inte så förvånad ut, så det var säkert trevligt grannprat om mina katter och hans hund.

Vilken karaktär

Jag hade ett graviditetstest liggande i byrålådan, jag har ju en bra karaktär och tänkte inte testa för tidigt. 17/5 är min inplanerade tjuvtestdag.

Men så blev jag så rastlös så jag gick och rotade lite i byrålådan och hittade gamla ägglossningstest, så jag gjorde ett sådant test, och det blev positivt, så då gjorde jag ett test till och även det visade på ägglossning. Så då blev jag tvungen att göra ett graviditetstest.

Jag tror att graviditetstestet visar positivt, men strecket i testrutan är så tunt och smalt att det kan vara inbillning.

Så här skulle jag absolut inte göra, nu vet jag ingenting alls, och om det visar sig att där inte finns något streck kommer jag att bli helt knäckt.

Mår illa (inget för äckelmagade)

Nu börjar nog ruvarångesten smyga sig på, jag känner efter för mycket och analyserar allt.

Alldeles nyss fick jag en riktig illamåendevåg, så där att jag började röra mig mot toaletten ifall jag skulle behöva kräkas. När illamåendet släppte lite petade jag i mig en macka, och nu mår jag lite bättre men är alldeles darrig i hela kroppen.

Jag har ju varit gravid, och haft graviditetsillamående, och det kändes inte alls så här. Det här känns tyvärr mer som magsjuka. Kanske var gårdagens mat inte så bra som man skulle kunna tro?

Men ändå, så hoppas jag ju så klart. Usch jag vill inte ha det där fåfänga dumhoppet.

För övrigt har jag mått så här innan mens några gånger...

Katter och bord

Vi har inte många regler för katterna här hemma. Men något som vi är stenhårda på är att de aldrig får vara på vårt matbord.

Katterna är förvånansvärt lydiga och är faktiskt nästan aldrig på bordet, inte ens när vi inte är hemma verkar de vara där, eftersom vi då borde ha hittat avslöjande hår.

Men det finns ett undantag, om det ligger en tröja eller en pärm på bordet så förstår katterna inte att det är bordet de ligger på om de har tröjan mellan sig och bordet. De ligger alltså på bordet och förstår inte att de gör fel, och när vi då ryter åt dem att de ska hoppa ner blir de väldigt sårade (om nu djur kan bli sårade)

Det är inte lätt att vara katt och försöka göra rätt när det är människornas världsuppfattning som är allenarådande.

Hjärnsläpp

Vi har precis varit ute och ätit på restaurang. Det finns en hel del att fira bl.a. att kattpappan fått ett nytt jobb, och att det var ett år sedan vi förlovade oss, och så var det en av katterna som fyllde sju år.

Eftersom jag ruvar mot slutet lät jag bli vinet till maten och drack bara vatten. Men så när vi ätit färdigt fick kattpappan den lysande idén att vi skulle dela på en ostbricka, och jag älskar ost. Det var inte förrän jag stoppade in de sista ostsmulorna i munnen som det gick upp för mig att mögelost är mycket farligare än något glas vin när man är gravid.

Jag har inte så mycket panik, jag vet ju verkligen inte om jag är gravid, jag skulle med största sannolikhet få negativt om jag kissade på ett test just nu. Och om det ändå är så att jag är gravid så är det ju inte värre att ha ätit ost nu än vad det är för alla andra människor som inte vet att de fått ett befruktat embryo inskjutet i livmodern och som ätit och druckit mycker mer olämpliga saker än vad jag har.

Molvärk

Det kör runt och molar i magen. Precis sån där molvärk som alltid infinner sig i sällskap med tant Röd (a.k.a. menshelvetet)

Molvärken kan också vara ett tecken på graviditet, eller så kan det vara ett tecken på att jag var sjunde timme *pling* kör upp en vagitorium med Progesteron (graviditetshormon)

Progesteronet har gett mig alla graviditetssymptom man kan få, så varför inte molvärk också? Jag väljer att tolka det så, så behöver jag inte oroa mig för något annat ännu.

1+1=0

På måndag skriver jag tenta och jag ruvar nu på sluttampen, redan i morgon skulle jag kunna testa positivt, det kan också vara så att det är över i morgon med härlig mens.

I vanliga fall har jag grym ångest två dagar innan en tenta. Jag pluggar dygnet runt men får inte in någonting i skallen.

Jag har aldrig ruvat tidigare, men det här är verkligen inte min första behandling. I vanliga fall är jag ett nervvrak 11 dagar efter ägglossningen.

Nu är jag rätt lugn beträffande både tentan och IVF:en När jag börjar arbeta upp panik inför tentan tänker jag på IVF:en och vice versa.

Jag hade hundra gånger av hundra gissat att en sån här situation skulle betyda dubbelångest, men tydligen klarade min kropp inte av så mycket panik utan stängde av helt istället.

Hoppas nu att jag både klarar tentan och är gravid. Fast kan jag bara få det ena så väljer jag ju så klart graviditeten framför tentan.

Förklaring?

Ibland skriver jag om de destruktiva elaka tankar jag stundtals har. Jag får alltid kommentarer från någon som tycker att jag ska sluta tänka så, och jag blir alltid ledsen över kommentarerna.

Det är egentligen rätt korkat av mig att ha en blogg som läses av ganska många, även av folk som inte alls känner till infertilitetsproblematiken, och tro att jag bara ska få idel medhåll och förståelse.

Men jag tänkte i alla fall försöka förklara.

Jag är en väldigt snäll person och jag har aldrig medvetet sårat någon. Möjligtvis kan jag ha problem med att jag är för snäll eller egentligen konflikträdd, men det är en annan historia. Att jag här i min blogg skriver något "hemskt" som att jag hatar självgoda gravida med bebistryck på tröjan, skadar ingen. Det betyder verkligen inte att jag skulle vara oförskämd mot kvinnorna om jag mötte det på stan, inte ens en ond blick ger jag dem, och verkar de behöva sitta så ger jag dem min plats på tunnelbanan.

Jag mår otroligt dåligt av min infertilitet. Så dåligt att jag ett tag fick andnöd av att möta gravida eller kvinnor med små bebisar. Jag har en diagnostiserad depression som härrör ur barnlösheten. Någonstans måste jag få ur mig min ångest, min sorg och min ilska. Jag har bl.a. valt den här bloggen. Och därför kan jag här skriva saker som att "Jag önskar att hon ska få missfall" "Jag hatar de äckliga mammorna som ockuperar min gård" "Jag unnar henne inte att var så självgod och självsäker"

Återigen, att jag skriver något sådant i min blogg är inte synonymt med att jag har den minsta önskan om att på riktigt skada någon.

Förut var jag väldigt rädd för de här tankarna, och trodde kanske inte att jag var riktigt klok som kunde ens tänka så onda saker. Men med hjälp av min psykolog har jag förstått att tankar inte är farliga, de skadar ingen, däremot kan de vara en ventil för att släppa lite på ångesten.

Jag har använt mig av den här metoden förut. När jag var yngre och blev lämnad av dåvarande kärleken kommer jag ihåg hur jag för varje steg jag tog mumlade för mig själv "Jag hatar honom" "Jag hatar honom"
Numera är han och jag vänner (även om det var väldigt länge sedan vi hördes av)

Jag tror att de allra flesta har varit riktigt avundsjuka på någon, någon som fått något utan att kämpa som de själva kämpat länge för. I sådana situationer är det inte lätt att bara vara glad för den andras skull. Handlar det om något materiellt banalt, går det nog att trycka undan avundsjukan, men handlar det om något livsavgörande så tror jag inte att det finns någon människa som inte känner av ens ett sting av svartsjuka.

Svartsjukan är väldigt svart och ful, och är den tillräckligt stark kan den ta uttryck av hatliknande känslor. I mitt fall har den gjort det, men jag hatar egentligen inte den gravida, utan bara situationen.

Årsdag

I dag är det exakt två år sedan vi började försöka skaffa barn på riktigt, ungefär ett år efter att vi slutat skydda oss. Att något var fel visste jag nog redan då eftersom jag inte fått någon vettig mens efter p-pillerstoppet. Men naiv som jag var trodde jag att det skulle lösa sig och köpte in termometer för att kunna mäta min morgontemperatur och ägglossningsstickor för att kunna se när jag ägglossade.

Det är också ett år sedan jag och kattpappan förlovade oss, vi ville att 9/5 inte bara skulle vara förknippat med den misslyckade hårdsatsningen.

Jag har en svag förhoppning om att vi nästa år ska ha ett barn.

Drömmen om graviditeten

Jag har fortfarande ingen ruvarångest. Det är liksom ingen idé att känna efter när hela jag är full av symptom.

Däremot vill jag så otroligt gärna vara gravid. I vanliga fall är det barnet jag vill åt, adoption känns för mig som ett lika bra alternativt bortsett från att det tar så lång tid (som om inte det här har gjort det)
Men nu när brösten är ömma och magen värker känns det precis som när jag var gravid. Att vara gravid var, även om det var oroligt en fantastisk upplevelse, kommer jag någonsin att få uppleva det igen?

Eftersom jag hann ända till vecka tretton i min graviditet och eftersom det var julafton mitt i hann jag få en massa mammakläder i julklapp. Kläderna hänger helt oanvända i garderoben, och jag skulle hemskt gärna vilja få anledning att använda dem. Undrar om det blir så?

Förhinder

Och så skulle jag gå ut på gården och fortsätta pluggandet.

Men vad tror ni har hänt då? Hela gården är full av feta mammor med skitungar. Jo jag vet att man är fet när man just fått barn, men jag är bitter.

Även om jag skulle tycka att det var jättemysigt att sitta och plugga inbäddad i babyjoller och med ammande babysar i ansiktet finns det inte plats för mig.

Måste vara någon som bjudit hem hela sin mammagrupp på fika. ÄCKLIGT!

Vad bra

Jag har faktiskt pluggat väldigt duktigt hela förmiddagen. En granne kom ut på gården och fixade med rabatterna, och när han var där kunde jag ju inte springa in stup i kvarten hur skulle det ha sett ut?

Nu är jag i alla fall inomhus för en lunchpaus, och naturligtvis var jag tvungen att snabbkolla alla mina blogglänkar. Till min stora glädje ser jag att det ser ljust ut för Tinsels IVF. Till min dröm om att testa positivt hör att få med mig så många som möjligt. Och just nu ser det bra ut för hela det gäng jag håller tummarna för. Tänk om alla jag känner (i verkligheten och genom nätet) blev gravida samtidigt då skulle jag nog kunna njuta fullt ut?

Sååååå tråkigt

Nytt tentadatum för mig blev nästa måndag. Därför sitter jag nu och försöker plugga. Jag vet att jag inte klarar av att sitta hemma med böckerna, det blir ingenting gjort utan jag surfar maniskt runt på en massa sidor som jag redan läst allt på flera gånger.

Men idag när det är så fint väder så bar jag ut alla böcker på gården och tänkte sitta där istället. För att ta mig till datorn är det ändå dörr att låsa upp, lampa att tända, trappor att gå i och ytterligare dörr att låsa upp.
Men var hamnar jag? Jo nu sitter jag här framför datorn igen.

Men nu är det slut med det! Nu ska jag ut och fortsätta plugga!

Uppdatering för uppdaterandets skull.

Jag lever fortfarande även om det är knappt. Jag är klubbat trött, orkar inte göra någonting annat än att stirra framför mig när jag kommer hem från skolan.
Dessutom har jag jätteont i magen, och äggstockarna känns fortfarande av.

Men bortsett från det ovan nämnda mår jag bättre än på länge. Jag kan prata om mina klasskamraters bebisar och intressera mig för den gravidas kommande förlossning. Och jag har ingen ruvarångest alls, just nu känns det bara som att "går det så går det", annars tar jag och kattpappan en härlig ridresa någonstans. Fast ruvarångesten kommer säkert smygande om några dagar.

Nu ska jag stirra framför mig i någon timme till, innan jag med gott samvete kan gå och lägga mig.

God natt!

Onda tankar

Ibland blir jag rädd för mig själv.

En person som jag känner lite grann är gravid, det var inte jättelätt för henne men de klarade det på egen hand.

Och nu sitter jag och tänker på henne och på något hon sa om att man måste våga glädjas, och jag hoppas intensivt att hon får missfall.

Jag trivs inte alls med de här elaka ogina tankarna. Så fort någon säger att det nog ska gå bra tänker jag "vänta du bara" och så vill jag att de ska få se hur det kan bli.

Usch, det här är så mörka och elaka tankar... hur ska jag bli av med dem?

Äggplockaroutfit

Och så här fin ser Kattmamman ut innan hon åker iväg på äggplock.

Byxor, postorder extra billiga
T-shirt, 15 år gammal från okänt ställe
Tröja, även den 15 år gammal kanske från Lindex
Kattunge, hemmagjord

Mer gnäll

Ännu fler symptom har uppdagats.

Nästäppan från helvetet med tillhörande lock för öronen har slagit till. Precis så här hade jag förra gången jag blev gravid. Problemet är ju bara att den här gången är det alldeles för tidigt för att symptomen skulle komma från embryot, allt härstammar från hormonerna.

Ta-daa

Lördag är vägdag här hemma. Med stor bävan klev jag upp på vågen, beredd på en chock med tanke på de senaste veckornas utsvävningar.

Men... jag hade gått ner massor i vikt. Jag är nere på den vikt jag hade innan jag blev gravid förra gången. Ända sedan januari när missfallet konstaterades har jag kämpat för att bli av med de extra kilona, men de har varit stört omöjligt. Men nu är de alltså borta, och när jag tittar på mig själv i spegeln så ser jag ju det också, min mage är så platt som jag vill ha den.

Undrar vad som hänt? Kanske har alla hormoner jag trattat i mig satt fart på den i vanliga fall dåliga ämnesomsättningen? Eller så har kroppen i rena förskräckelsen över den uteblivna träningen och det stora kaloriintaget äntligen gett med sig?

gnäll

Om jag någon gång blir gravid ska jag försöka att inte gnälla för mycket över saker som är som de ska.

Men nu när jag inte är gravid men ändå uppvisar alla jobbiga symptom tänker jag faktiskt ta mig friheten att gnälla.
Det är något sorts ödets ironi att råka ut för det utan att vara säker på att de leder någonstans.

Jag är dödstrött, i dag när jag kom hem från skolan slocknade jag och sov djupt i flera timmar. Köket som behövde en ordentlig omgång är fortfarande inte i ordning.

Men det värsta är att jag är så hungrig hela tiden. Jag har ju väldigt lätt att gå upp i vikt och vill verkligen inte om två veckor sitta med negativt test + en massa extrakilon.
Jag äter rätt tråkigt till vardags, och äter alltid samma sak till frukost och sedan har jag morötter med mig till skolan att knapra på under dagen. Detta tillsammans med lunchlåda innehållande gårdagens middag brukar alltid räcka för att hålla mig mätt till klockan fem när jag brukar äta mellanmål innan träningen.
Men nu tror jag att jag ska svälta ihjäl redan vid halvtretiden. Idag gav jag upp sökandet efter artiklar till mitt projektarbete eftersom jag var för hungrig för att få något gjort, och det som erbjuds i skolans servering vill jag inte äta.

Jag har handlat en massa viktväktaryoughurtar och annat småkrafs som jag ska försöka hålla hungern borta med. Men egentligen är jag inte nöjd, är det någon som har tips på mättande fett- och sockerfria mellanmål som inte smakar papper?

Skönt att få bekräftelse

Jag tog föresten upp det där med att mina klasskamrater ordinerat mig stillasittande efter insättandet, och min läkare bekräftade det jag redan visste. Att det i princip inte går att påverka om det ska gå bra eller inte.

Det som är viktigt är att hon kommer åt rätt och får in embryot på rätt plats, men det var inga problem med mig, jag såg ut som man ska enligt instruktionsboken. Men sen är det upp till kromosomerna om det lyckas eller inte.

Symptom (på vaddå?)

Jag är

• Dödstrött, kan somna när som helst hur som helst
• Ömbröstad, mina vanligtvis så okänsliga bröst värker nu hela tiden
• Hungrig, jag kan äta hur mycket som helst och är hela tiden sugen på något.
• Kissnödig, har vaknat flera nätter och behövt gå på toa, det brukar jag i vanliga fall aldrig göra

Skönt i alla fall att slippa leta graviditetssymptom, jag har ju alla nu gratis så att säga.

Nu har besvikelsen lagt sig

Nu ska jag erkänna. Jag blev först rätt besviken över att bara två ägg ansågs dugliga. Men nu har besvikelsen gått över.

Det går ju jättesnabbt för mig att göra en full IVF, jag har aldrig någonsin i mitt liv haft så här få dagar mellan mens och ägglossning, inte med några tabletter eller sprutor och absolut inte i naturliga cykler.

Visst det var ganska jobbigt de sista dagarna innan ägglossningssprutan och jag mådde inte alls bra psykiskt, men till nästa gång vet jag att det är övergående.

Att göra en ny full IVF för mig är till skillnad för från de flesta andra det snabbaste sättet för nästa försök. Och chanserna är ju lite större att lyckas med ett färskt ägg än med ett fruset, man slipper orosmomentet vid upptinandet.

Så nu är jag jätteglad att det blev som det blev. Jag ville ju inte ha en massa ägg i frysen, så att jag hade massor av frysförsök jag var tvungen att tugga mig igenom eftersom de fanns där innan jag kunde bestämma mig för att gå vidare. Och nu blev det precis som jag ville.

Jag har dessutom nästan fått ett löfte om att få göra frysförsöket direkt vid ett misslyckande, alltså hinna med ett innan sommaren. De brukar aldrig göra så sa läkaren men jag stod på mig och efter att ha tittat i mina papper ett tag konstaterade hon att mens för mig alltid är konstgjord så då kan man lika gärna köra på blödningen direkt efter IVF:en.
Nu har jag halvlöftet att referera till ifall de sätter sig på tvären igen.

Och ja, jag vet att jag för några dagar sedan skrev att jag ville hoppa av och behövde en paus. Och det är möjligt att jag känner att jag behöver det om några veckor när misslyckandet är ett faktum. Och i så fall pausar jag hela sommaren. Men jag vill att det ska vara mitt val, inte någon välmenande barnmorska som tycker att jag borde känna på ett visst sätt.

Det gick ganska bra.

Nu är jag ruvare. Ett riktigt fint guldägg sattes tillbaka och ett annat lika fint ägg lades i frysen. Två andra ägg som också blivit befruktade och börjat dela sig bedömdes inte som tillräckligt bra för att frysas.

Jag ska inte vara besviken, och jag ska framförallt inte ta ut sorger i förskott. Nu har jag det här fina ägget i magen och chansen är ju ganska stor att det räcker.

Hjärtat i halsgropen

Telefonen ringde just, och på den lilla tid det tog mig att ta mig ner från sängen, sänka ljudet på radion och sedan lyfta på luren hann jag spela upp hela scenariot på hur jag skulle reagera på informationen att inget ägg gick att sätta tillbaka.

Men det var bara kattpappan som skulle berätta att han just köpt en kostym för ett väldigt stort belopp.

Olidligt

Ju längre tiden går desto större chans är det att det finns något att sätta tillbaka i min mage. De lovade att de skulle ringa i så god tid att vi inte behövde åka in ifall det inte hade gått bra.

Fast riktigt säker på att det fungerat kommer jag inte vara förrän vi verkligen pratat med en läkare som intygat att åtminstone ett ägg delat sig. Rutinerna på Huddinge har tidigare visat sig lite bristfälliga, så att de inte ringer kan vara en miss från deras sida.

Klockan 14:00 är annars det magiska klockslaget, och medan jag väntar på att de inte ska ringa ska jag försöka ta mig igenom ett gäng konventioner om biologisk mångfald och försöka sammanfatta dem. Jag betvivlar att det kommer att gå bra.

I går kväll när jag försökte somna satte tankarna så klart igång. Jag har ju hela tiden sagt att jag inte vill ha en massa till frysen så 10 ägg är ju mer än tillräckligt då. Men alla andra som plockats i dagarna har fått mycket fler ägg och det gjorde att jag tappade tron. Nu vet ju jag varför jag fick färre ägg. Jag var inte nedreglerad och jag tog väldigt låg dos Puregon, de flesta hade i min situation inte fått ett enda ägg. Dessutom tror jag att det har en viss betydelse att jag gör mitt försök hos lanstinget, de privatfinansierade klinikerna vill nog få ut lite fler ägg per plock (fast det här har jag inga belägg för)
Men ändå igår kopplade jag samman få ägg med stor möjlighet att inget skulle bli befruktat/börja dela sig.

Som tur var kunde jag ändå somna relativt snabbt. Jag har tryckt i mig så mycket hormoner så att min kropp uppför sig precis som att jag var gravid. Jag har ömma bröst, är kissnödig hela tiden och är väldigt trött. Det sistnämna är något jag är tacksam för, att ligga vaken hela nätterna som är min specialitet i vanliga fall är så ångestladdat. Hellre då att vara lite extra trött på dagarna, bara jag får sova på nätterna.

Ta det lugnt ?!?

Idag blev det ett väldigt frågande var jag varit igår på tentan. Eftersom jag är så väldigt ambitiös och inte missat en enda föreläsning så var det ju förvånande att jag inte var där.

Jag berättar inte för hela världen att vi håller på med IVF, men när de frågar rent ut vad jag gjorde på sjukhuset så vill jag inte ljuga. Så nu vet större delen av min klass att jag har ett gäng ägg i en skål inne på Huddinge sjukhus. Och det gör mig faktiskt inget.

Tyvärr blev diskussionen rätt konstig. Några av tjejerna har barn, och de tyckte att jag efter insättandet av embryot ska sitta stilla för att inte äventyra fastsättandet. Jag försökte förklara att det nog inte spelar någon roll om jag deltar i skolarbete och kanske t.o.m. går på gym, men de lyssnade inte och jag kände att ifall IVF:en inte lyckas kommer de titta på varandra och tänka att "så går det om man inte tar det lugnt"
De tjejer som inte själva har barn verkade mer förstå vad jag pratade om.

Visst är chanserna större än någonsin att lyckas nu när vi gör IVF. Men jag har tre år av misslyckande bakom mig. Skulle jag slutat leva för tre år sedan när vi började försöka hade jag växt fast i en stol nu och aldrig haft möjlighet att reproducera mig.

Intimt (varning)

Att gå på toa och kissa är en plåga, hela den ömma magen protesterar.

Att försöka göra något annat på toaletten har jag inte vågat tänka på ännu.

Äggplockningsrapport

Nu är äggplocket avklarat, och alla droger har garanterat gått ur kroppen. Så nu kan jag rapportera.

Allt gick bra. Barnmorskorna var snälla, kattpappan klarade av att prestera, plocket gjorde inte ont och allt annat fungerade också.

10 stycken ägg blev skörden. Det fanns visst några ägg till där inne som de lämnade kvar. Jag fattade aldrig om det berodde på att mina magmuskler var för starka, eller om det var av något annat skäl som de inte plockade alla? I alla fall tryckte barnmorskan hårt på min mage för att läkaren skulle kunna komma åt äggstockarna ordentligt och då konstaterade barnmorskan att jag hade väldigt starka magmuskler och frågade om jag tränade mycket. Jag är så här i efterhand väldigt stolt över att min myckna träning tydligen gett effekt, och eftersom kattpappan säger att det inte var magmusklernas fel att de gav upp får jag väl vara nöjd.

Med 10 ägg är det möjligt att hälften inte blir befruktade och jag har fortfarande något fler än vad som var mitt mål, med andra ord är jag väldigt nöjd.

Jag har ganska ont i magen nu, men det är en hanterbar smärta. Och det blir bättre om jag sitter stilla och undviker vissa ställningar. Jag har faktiskt mått mycket sämre hela helgen än vad jag gör nu, så inte heller där har jag något att klaga på.

Noja

Om det inte kommer några uppdateringar i eftermiddag om hur plocket gick beror det på att en av mina största nojor är att tappa kontrollen på grund av påverkan av olika preparat.

Misstänker jag att jag är det minsta omtöcknad av drogerna de kommer att pumpa i mig under plocket kommer jag inte att skriva något här.

Jag är en av dem som aldrig någonsin skulle skriva ett inlägg efter ett glas vin, ett glas som jag nästan aldrig dricker förresten eftersom jag verkligen inte gillar känslan av att vara det minsta påverkad.

Och när jag opererade ögonen var jag mer rädd för den lugnande tabletten än för själva operationen, så det hela slutade med att jag blev opererad helt utan medicin, med bara bedövningsdroppar.

Men kanske vågar jag ikväll tro på att min hjärna fungerar av sig själv, och då lovar jag att berätta hur det gick.

Varför jag inte vill ha en massa ägg till frysen

Jag är extremt lättstimulerad, det hör ju till PCO:s natur (P=poly=många, O=ovarie=äggblåsor/äggstockar) Nu vet jag ju inte säkert att det kommer att gå bra med äggplocket idag, men mycket tyder på att det kommer att bli en del ägg.

Min förhoppning är inte att frysen ska bli fylld med frysta ägg, jag vet hur svårt jag har att säga stop och har jag outtömliga källor att ösa ur kommer jag att fortsätta sätta in frysta ägg även om det aldrig lyckas. Det bättre alternativet om de inte lyckas efter några försök är ju att antingen ge upp den här vägen och istället satsa på adoptionsvägen eller att göra fulla försök på en privatklinik istället. Chansen är ju trots allt högre att lyckas med färska än med frysta.

Så därför är min förhoppning nu ett fint guldägg tillbaka på torsdag och sedan 2-3 stycken till frysen.

Och jag inser ju hur förmätet det här inlägget låter för den som inte har ekonomiska möjligheter till varken privatfinansierade försök eller adoption, och jag ber verkligen om ursäkt och är hemskt ledsen att det är möjligt för oss med tur i livet att köpa oss fler möjligheter att få barn. Men nu när jag har den möjligheten tar jag den.

I morgon smäller det

Nu är det inte långt kvar till det där förhatliga men samtidigt så efterlängtade äggplocket.

Jag mår verkligen inte bra, känner mig febrig fast utan feber och vill bara ligga ner och sova. Hoppas att det är ett gott tecken, och inte ett tecken på att det kommer att skita sig i sista stund som det gjort så många gånger förut.

Jag har hittat en ny blogg (Mamma Wannabe) som just nu är i startfasen för den långa adoptionsvägen. Även om vägen är lång så känns den som ett så mycket bättre alternativ än den sjuka jobbiga väg jag och kattpappan gett oss in på. Jag konstaterade när jag läste bloggen att hade vi varit smarta som Mamma Wannabe hade vi låtit bli alla behandlingar och hade kanske redan haft vårt lilla barn här nu, eller i alla fall varit nära att få åka och hämta, och då hade jag nog också orkat skriva en hoppfull blogg, istället för den här tragiska, självömkande smörjan som jag nu sätter ihop (ja ni hör ju själva)

Jaja nu när vi är igång känns det väldigt svårt att hoppa av, en graviditet är ju bara nio månader medan ingen vet hur lång väntan på ett adopterat barn ska bli. Och nästa behandling måste väl lyckas, eller?!?