Regel nummer två

Regel nummer ett vid sömnlöshet är att ha det svalt i sovrummet. Den klarar jag.

Regel nummer två går ut på att man inte får sova vid andra tider än på natten. Den missade jag idag. Eftersom jag var så förtvivlat trött sov jag en halvtimme vid halvtvå, samtidigt som Lill, och det skulle jag så klart inte gjort. Nu när Mini sover som en liten gris är jag klarvaken. Det spelar tydligen ingen roll hur lite sömn jag fått senaste tiden, att sova på dagen betyder förstörd nattsömn. Nåväl, jag har ingen sömnångest, så det här överlever jag. Det är inte läge för krisåtgärder ännu.

Trött, trött, trött

När min egen sömn äntligen börjar fungera gör inte Minis det. Han vill helst vara vaken och bli underhållen hela nätterna.

Snart går vi på knäna i den här familjen.

Hur länge klarar man sig utan sömn egentligen?

Och när brukar det vända, och bebisar fatta att på nätterna sover man, och på dagarna tankar man kärlek?

Jag visste det här innan jag själv fastnade i sömnbriststöcknet. Men nu känns det som vi varit här oändligt länge, och kommer att stanna kvar här oändligt länge till.

Älskade, älskade barn, det är tur att de är världens finaste, för annars skulle jag lägga mig ner och gråta.

Att kämpa eller acceptera

Jag har haft en del längre förhållanden innan jag träffade Kattpappan. Mellan ett halvår och fyra år har de varat.

När förhållandet tagit slut, oavsett om jag dumpat eller dumpats har det varit slut. Jag har blivit illa berörd över ex som lovat att bättra sig, eller tiggt och bett om en ny chans, och jag har tagit för givet att den som gjort slut med mig gjort det på genomtänkta grunder, och att han vet vad han gör, och att det därför inte är någon idé att be om en ny chans.

Den här gången, även om man bortser från att Kattpappan är så mycket bättre än alla andra, så finns det något annat i potten. Det finns risken att jag skulle missa halva mina barns uppväxt. Något sådant sker inte lättvindigt, jag är beredd att göra nästan vad som helst för att undvika det, och jag ska kämpa tills jag inte kan stå upp längre för att det inte ska hända.

Livets orättvisa och TACK!

Vi försöker hjälpas åt här hemma. Minikatten är ett närhetsberoende barn, och ingen man lägger ner på en filt på golvet eller i en babysiter, han vill vara i famnen hela tiden. Så vi turas om att bära honom i sjal.

När jag bär vill han bara amma och det slutar nästan jämnt med att jag hamnar i sängen ammandes. Jo jag har ju slutat amma, men så länge jag sover på nätterna så väntar jag med att fullfölja beslutet.
När Kattpappan bär så sover Mini så tryggt i hans famn, och Kattpappan kan göra vad som helst under tiden, t.ex. sitta framför datorn.

Och eftersom Kattpappan har datortid, så hänvisar jag helt kallt till hans julsammanfattning.

Jag är otroligt rörd och glad över alla fina kommentarer jag fått här på bloggen, och alla fina mail och SMS. Jag ska försöka svara så fort jag får tid! Och tack för alla erbjudanden om att prata, jag hoppas få tid att utnyttja dem lite senare. Ni är verkligen bäst!!!!!

GOD JUL

GOD JUL

Småkatternas julklapp till sina föräldrar var ovanligt god nattsömn just inatt.

Och jag önskar alla, även elaka anonyma kommenterare en jättefin jul!

Minikatten

Det har varit alldeles för mycket gnäll i den här bloggen på sista tiden.

Jag har missat att berätta om miraklet Minikatten. Världens finaste coolaste sötaste skrynkeltroll. Så olik sin bror till sättet, men ändå precis lika fantastisk. Det finns verkligen lika mycket plats i hjärtat för nummer två som för nummer ett.

Tänk att de mest perfekta underbara barnen är våra? Hur kunde vi ha sådan tur?

Tack snälla Pia

Inatt har jag sovit under beskydd av Night Viper.

Tack söta snälla Pia med familj

Sömn

Inatt har jag sovit. Jag har vaknat och ammat tusen gånger, och sedan somnat om, precis som det ska vara när man är spädbarnsförälder.

Beslutet ligger fast, men jag tänker inte stressa på någonting, utan ammar så länge det fungerar. Kanske kan vetskapen om att jag kan sluta när det behövs göra så att jag inte behöver sluta? En natt i taget är det som gäller nu.

Utkörd

Svärmor som bor långtifrån Stockholm har varit på kurs här i huvudstaden, och så klart ska hon få hälsa på sitt nya barnbarn.

Jag tycker om min svärmor, men ändå har jag haft ångest för att hon ska komma hit. Just nu är allt så skört, och vi behöver vara bara med varandra, och jag måste få ha huset för mig själv till min nattliga ångest.

Nu visade det sig att ett missförstånd uppstått, svärmor har biljetter för att stanna ända till på lördag.

Det går inte, jag klarar inte av det. Inte ens min egen mamma skulle kunna få bo här så länge. I sig är det inget konstigt, och jag tror nog att svärmor skulle varit förstående om vi direkt lagt fram erbjudandet om att stanna bara en natt. Men att nu köra ut henne, när vi inte ens vet om hon har ombokningsbara biljetter, det är hemskt. Ändå ser vi inget annat alternativ.

Ett sju år långt förhållande

Vi "träffades" på nätet. Vi bodde i olika delar av landet och ingen av oss trodde nog på ett distansförhållande på ganska lösa grunder. Men det var ju kul att dejta ett tag, och vi hade roligt ihop.

IT-bubblan höll som bäst på och skövlade företag runt omkring oss, och inom någon månad var vi plötsligt båda två arbetslösa. Vi bestämde oss för att ta våra respektive sparpengar och resa ivg till Asien, det var förresten i den här vevan jag nollade min SGI, man ska inte leva på besparingar utan gå på a-kassa för att få vara med i systemet.

Under några månader i Asien blev det vi på riktigt, och när vi kom tillbaka till Sverige hyrde jag ut min lägenhet och vi flyttade ihop i hans i Lund. Ett halvår senare flyttade vi båda upp till Stockholm, och här har vi bott sedan dess.

Vi ville båda ha barn, och vi hade inte varit tillsammans i så många år när vi började försöka få barn.

Sedan följde
- Barnlöshetssorg
- Missfall
- Depression
- Dålig graviditet
- Spädbarnsperiod
- Sömnstörningar när jag började plugga igen
- Ny graviditet
- Spädbarn

Det är inte något som hänt nu i samband med Minikattens ankomst som gjort vår situation ohållbar. Vi har aldrig skrikit att vi hatar varandra, knappt grälat alls faktiskt. Vi diskuterar och kommer överens, så också den här gången. Jag har vetat att det är åt helvete, men jag har tänkt att det finns tid att ordna upp det sedan först ska vi bara få lite större barn, eller lite mindre att göra i skolan, eller lite mer sömn, eller...
Men det fungerar ju inte så, man måste ständigt jobba på att få förhållandet att fungera, naturligtvis efter de förutsättningar som ges för stunden, men det går inte att skjuta på det till någon obestämd framtid.

Lycka

Lycka är att efter en hel natt av sömnlöshet och gråt (nä inte bebisen, jag) lyckas somna i den älskades armar och sova där hela morgonen.

Nu är det dags att sänka kraven, så får vi se var vi hamnar.

• Sömn behöver inte infalla på natten, och behöver inte vara lång och sammanhängande
• Tygblöjor används när det känns roligt
• Mat behöver inte vara lagad från grunden av enbart ekologiska råvaror. Mc Donalds gör utmärkta måltider t.ex.
• Om Lillkatten skulle råka ha samma tröja två dagar på rad, även om det är en fläck på den går inte världen under
• Det är ok att det blir skitigt och äckligt här hemma under en period. Snusk i duschen i måttliga mängder har knappast dödat någon.

Jag är så ledsen

Jag ska sluta amma.

När amningen fungerar så här jättebra som den gör med Minikatten är det en gåva och otroligt praktiskt att alltid ha mat med sig i stora mängder.

Tänk vad jag kämpade med Lillkattens amning, det tog flera månader innan den ens fungerade någorlunda och BVC var ständigt missnöjda med hans viktuppgång, han gick inte upp särskilt mycket i vikt.

Den här gången bara fungerade amningen, direkt när han ny kom upp på mitt bröst så fick han ett supertag och sög, och det har han fortsatt med sedan dess.

Igår var det invägning på BVC, och vår snälla sköterska låtsades att hon häpnade över hans viktuppgång och sa att så mycket kan man inte gå upp, hon var väldigt nöjd.

Men problemet är jag. Jag kan inte sova just nu, inatt har det inte blivit ens en minut. Jag måste kunna äta mina sömntabletter. Och att göra som igår att äta dem och sedan amma tolv timmar senare är inte ok i längden. Det är så lång halveringstid på tabletterna att substans finns kvar i kroppen i upp till ett dygn, och ingen vet vad medicinen gör med så här små barns nervsystem i längden. Det är naturligtvis ingen risk jag kan eller får utsätta mitt kloka vackra barn för.

Mina tabletter har också den fördelen att jag inte sover särskilt mycket djupare än utan tabletter. Jag kan förmodligen gå upp och fixa ersättning och ge honom trots att jag tagit tabletter. Jag kommer naturligtvis inte samsova nära, nära när jag är under påverkan av tabletterna det får Kattpappan göra, men så länge jag är uppe och går fungerar jag som vanligt, bara att jag är lite tröttare. Mina tabletter är ju inte muskelavslappnande bara lugnande.

Det finns så många kloka bra mammor som inte ammar, och som har en fantastisk nära relation till sina barn. Och det finns fördelar med att kunna dela mer lika med pappan. Men just nu gråter jag så att mitt stackars barn i sjalen har blivit alldeles blöt i håret.

Jag tror att vi går till vår "fantastiska" vårdcentral i morgon. Kanske får jag träffa någon bättre läkare än den jag brukar. Men jag betvivlar att det finns så mycket de kan hjälpa mig med. Jag är inte heller beredd att prova beroendeframkallande sömnmediciner, trots att jag läste att det finns en som kanske går att kombinera med amning.

Förhoppning

Nu har ångesten satt in. Jag tror inte att det blir mycket sömn inatt.

Men ännu finns det hopp.

God natt!

En annan dag

Tack för alla fina kommentarer!!! Det värmer otroligt mycket och hjälper mig.

I natt har jag sovit och derssutom har jag ätit frukost. På något konstigt sätt gick jag in i en ständig krisberedskap, jag slutade äta och slutade sova. Inte konstigt då att jag kände mig värdelös och misslyckad.

Jag vet inte om jag kommer kunna sova inatt, men kroppen är ute ur beredskapsstämningen och jag tillåter mig att få göra fel.

Livskrisen handlar om att vi insåg att vårt äktenskap var slut. Vissa av oss mer än andra. Vi har förvandlats till administrativa enheter som upprätthåller ett fungerande hem, men vi har inget kärleksförhållande längre. Vi tror att vi båda vill kämpa, och försöka vända det, och förhoppningsvis kommer det i slutändan att bli fantastiskt. Ett nytt barn är chans till en nystart, och härifrån kan det bara bli bättre, eller för all del leda till slutet.

Bryta den onda cirkeln

Nu har jag precis svalt en (två) sömntablett(er). För jag lade mig för flera timmar sedan eftersom jag var så trött att det flimrade för ögonen. Men så fort jag lade mig ner på kudde molade ångesten in och jag är klarvaken.

Kattpappan får ta hela natten, till vår glädje tog Minikatten nappflaska. Och även om jag inte är ett stort fan av ersättning så måste jag bryta den här onda cirkeln jag hamnat i.

Om tolv timmar ska jag pumpa ur brösten och sedan kan jag amma igen.

Fan vad dålig jag känner mig.

Och nej, vi har inte ekonomisk möjlighet att vara hemma båda två de första sex månaderna som någon föreslog. Annars hade det varit en bra lösning.

Profylaxsova

Varför kan jag som är så bra på profylaxandning att jag sover mig igenom mina förlossningar inte sova i några andra sammanhang? Jag försöker att använda mig av andning, men det hjälper inte.

Nähä inte det

Så här skulle det inte bli.

Allt skulle vara rosenskimrande familjelycka, och alla skulle älska varandra och skratta och vara glada hela tiden.

Sömn

Inatt har jag sovit en timme.

Och det finns massor av förklaringar. En av dem är förstås att jag mår rätt dåligt just nu, med nattlig ångest som följd.

En annan är att det är stressande att veta att jag måste somna nu eftersom man måste ta vara på tiden när det går att sova.

En tredje är att jag inte ser någon lösning. Jag kan inte äta sömntabletter, dels för att det går över i mjölken, men framförallt för att det är farligt med småbarn och sömntabletter. Det är alltså ingen lösning att sluta amma och ge honom ersättning istället, för jag måste ju kunna ge honom mat. Visst Kattpappan kan ta någon natt här och där, men han kan inte ta varenda natt, han måste jobba och då måste han få sova. Jag måste kunna ta hand om Minikatten i alla fall delar av natten.

Skit, skit, skit.

Jag vet inte vad jag ska göra, och har så ont i magen att jag nästan tror att det är något annat än ångesten. Det hjälper inte direkt till när jag ska försöka sova.

Fortfarande sömnlös

Klockan är halvfyra och jag har inte lyckats somna. Bebisen sover ok, just nu på sin pappas mage, och jag borde ligga där och sova.

När började sömnproblemen förra gången? Kan det ha med amningen att göra.

Allt jag läser om amning säger att man ska bli lugn och sova bättre, men jag har hittat några inlägg på barnforum där det finns de som säger att de får sömnproblem av att amma.

Å andra sidan har jag ju alltid haft sömnproblem, så det är nog bara i ren desperation jag nu hittar på det där med amningen.

Fan, fan, fan. Jag orkar inte med det här! Och jag kan inte ta några tabletter, jag har en enveckas bebis då går det inte att chansa.

Min sömn är borta

Den stora sömnlösheten har drabbat mig igen.

Det verkar ju helt sjukt att inte kunna sova när man precis fått en bebis. När han sover för en gångs skull så är det ju självklart att man borde sova? Men jag kan inte, varken idag på dagen eller nu på natten när han sover.

Korta reflektioner från förlossningen

Sömnen är milt sagt bristfällig, vi har fått en unge som är klarvaken hela nätterna. Och så händer det en del annat som nog skulle kunna sorteras in i kategorin livskris, men som det inte kan berättas något om här. Förhoppningsvis är det början på något bättre.

Jag ska skriva förlossningsberättelse så fort jag orkar. Men tills dess, några osorterade tankar och minnen.

Vidöppet läge innebär att bebisen ligger med ansiktet uppåt istället för nedåt, vilket gör att det är svårare för den att komma ut, och i mitt fall att den inte sjunker ner.

Bara några timmar innan förlossningen startade hade jag ett mycket långt och bra förlossningssamtal med gravid förstagångsföderska. Jag redde ut alla mina tankar om smärtlindring och visste precis vad jag ville när det väl var dags.

Det vidöppna läget gjorde att jag inte öppnade mig ett dugg. Redan åtta dagar innan vi åkte in var jag öppen fyra centimeter, och bättre blev det aldrig. 20 minuter innan Mini föddes var jag fortfarande bara öppen fyra centimeter. Just då kändes det lite hopplöst, och det hade varit lätt att be om smärtlindring. Istället bad jag om att få hinnorna tagna så att vattnet gick, och det fick jag, och plopp så var babyn ute.

Precis som förra gången gick hjärtljuden ner och en barnmorska kallades in för att hjälpa till och snabbt trycka ut barnet. Jag hörde hur de kallade på läkare också, men mina egna krysvärkar och den yttre pressen räckte, och innan någon läkare var anropad kom barnet ut. Den här gången gick det väldigt fort, och jag kände precis hur jag sprack sönder, förra gången då jag sprack mycket mer märkte jag inte av det alls.

Moderkakan kom ut av sig själv, ingen operation den här gången.

Målbild i all ära, men jag tänkte verkligen inte på några söta babyplagg, eller på att få upp en bebis till bröstet. Det som fick mig att se framåt och kämpa vidare var insikten om att jag snart skulle slippa smärtan i blåsan. Den här lilla bebisen har i många månader konstant sparkat mig på blåsan, och det har stundtals varit väldigt smärtsamt, och hela tiden väldigt kissnödigt. De buktande hinnorna som inte ville släppa ut vattnet lyckdes också vid varje värk skapa ett enormt tryck mot blåsan, och det gjorde så ont, så min målbild blev en överkorsad toalett.

Barnmorskan sa vid något tillfälle till mig att man borde filma mig för en instruktionsfilm i profylaxandning. Det finns ganska få saker i världen som jag är riktigt bra på, jag är mer av en halvbra-på-mycket-person än någon med spetskompetens i få områden. Men jag är superbra på Tetris, och på att föda barn med profylaxandning.

Jag lyckades gå in i varenda värk och släppa allt runt omkring mig. Värken delade jag upp i tre delar, den ok delen, den jobbiga delen och den outhärdliga delen. Och när det outhärdliga var passerat kunde jag släppa och sova fram tills nästa värk.

Lycka - Trötthet

Minikatten är världens finaste bebis.

Lillkatten är en så fin storebror. Han är nyfiken och intresserad och klappar så fint.

Min man är underbar. I andra bloggar läser jag ibland om pappor som vill iväg och jobba, eller tycker sig ha rätt att gå ut och roa sig medan mamman sitter ensam och försöker få ordning på amningen. Så har vi det inte här hemma, Min man är den bästa.

Jag är otroligt lyckligt lottad med världens finaste familj.

Ändå känns det lite jobbigt just nu. Minikatten är den bästa på att äta, och jag har mjölk i mängder, jag hade ju redan mjölk innan han kom. Inatt åt Minikatten konstant mellan klockan 20:00 och 05:00. Klockan fem gav jag upp trots att jag tror på fri amning och så fick Kattpappan ge sig ut och vandra med honom.
Minikatten är otroligt närhetstörstande och det går inte att lägga honom ifrån sig. Vi samsover så klart och han får gärna ligga nära, nära hud-mot-hud. Men jag kan inte sova med honom i famnen, det fungerar inte för mig. Jag har sedan i lördags natt knappt sovit något alls, och det blir lite jobbigt att hålla ihop och fungera så, och det är svårt att få rätt på perspektven. Jag vet ju att det här inte varar för evigt, men jag kan inte se slutet.

Ändå är jag otroligt lyckligt, jag har världens finaste familj.

Färdig

Minikatten är här. Sex timmar efter första värken var han ute, och att föda barn i vidöppet läge gör ont.

Alla mår bra!

Jag återkommer när jag har en dator istället för en telefon att blogga ifrån.

Oj då

Värkarna kommer visst ganska tätt. Jag var tvungen att klocka dem i ett värkprogram, och det är bara fem minuter mellan.

Det kanske är dags att väcka Kattpappan och i alla fall börja fundera?

Det gör inte så farligt ont i alla fall, och andningen fungerar väldigt bra.

Eller jo

Jag har visst värkar, men de känns inte som jag hade tänkt mig.

Fan

Fast det blir nog bra, bara det sätter igång ordentligt för jag är lite trött på det här nu.

Uppdatering direkt

Nä, några värkar har jag inte.

Det är lika bra att jag går och lägger mig och försöker sova. Det här kan ju dröja veckor.

Äntligen händer det... något

Jag vet inte om jag somnade och vaknade, eller om jag inte kunde somna. Men som så många gånger förr på natten var jag uppe och vandrade. Och när jag gick på toa upptäckte jag en massa blod i trosorna.

En massa är att ta i, men i alla fall något händer.

Och kanske, kanske har jag börjat få värkar. Väldigt, väldigt difust ännu så länge, men det måste ju vara början på någonting.

Jag borde väl försöka sova lite, men jag blev en aning uppspelt så klart. Tänk om det blir förlossning snart? I alla fall den här veckan?

Bf idag

Till idag var det visst planerat att jag skulle föda barn. Men hur många barn är det som verkligen föds på bf? Inga verkar det som?

Och min barnmorska som har jobbat i MVC i tusen år vet inte hur beräkningarna fungerar, det är det familjeliv som förklarat för mig.

Så det är högst oklart vad som ska hända.

Jag fortsätter att rikta in mig på den 22:a och hoppas att jag ändå hinner hem till julafton.

Lugnare än någonsin

Ja jag är lugn.

Ut kommer barnet till slut, och det finns ingenting jag kan göra för att påverka när det blir.

Jag kan bara hoppas att jag är någorlunda frisk, att Kattpappan också är det och att vi hinner in till BB.

Jag är lite förvånad över mig själv eftersom varenda dag som gravid känns som en ganska bortkastad dag. Jag gillar inte att vara gravid mer nu, än vad jag gjorde i vecka 7.

Men det finns ett slut. Den 22 december sätter de igång förlossningen. Har jag klarat mig så här långt så klarar jag mig några dagar till. Till skillnad från många andra som tycker att det blir ett helvete på slutet har jag tyckt att det varit det hela tiden, så jag är van.

Och förlossningsrädsla vet jag inte vad det är. Jag är rent ut sagt skiträdd för att något ska hända med barnet, men det har ingenting med förlossningen att göra.

Jag trodde att jag skulle bli galen om jag var tvungen att plussa. Men nu känns det inte alls särskilt konstigt. Jag har faktiskt ändå från början tänkt på igångsättningen som datumet som gäller, och tydligen har jag lyckats med mina tankar. Jag gjorde likadant förra gången vilket ledde till att jag födde barn fem veckor för tidigt, vilket kanske inte var lika bra. Men det hade varit värre åt andra hållet.

Förvånande resultat (jag tror att det här är 100 % vetenskapligt)

You Are 28% Girly

You are a pretty hardcore tomboy, and a very free spirit. Gender roles be dammed, you like to do things your way.

How Girly Are You?

Kräkas

Nu är den här, kräksjukan.

Jag som aldrig tidigare i vuxen ålder varit kräksjuk har nu blivit det. Jag har å andra sidan aldrig haft barn på dagis tidigare heller, så det är inte jättekonstigt att det kommer nu, men ändå ganska irriterande.

Lite bra känns det att sjukan äntligen är här, så slipper jag oroa mig för att få den. De har haft 25 fall på dagis, så det är smittsamt som sjutton.

Nu är bara oron att Kattpappan ska bli sjuk till förlossningen. Mig kan de ju inte skicka hem även om jag skulle föda och kräkas samtidigt, men honom vill de kanske inte ha där. Och frågan är om han och jag vill det?

Å andra sidan funderar jag lite på vad det är för sjuka jag har. (och nu kommer det detaljer för den som är känslig)
Jag har kräkts två gånger på förmiddagen, men jag mår inte ett dugg illa, och har inte tappat aptiten. Efter att jag hade kräkts upp hela frukosten gick jag ut i köket och gjorde mig en ny macka. Brukar man må så när man är sjuk, eller kan det, å fåfänga hopp, vara något helt annat än sjuka, graviditetsrelaterat eller så.

Tillägg: Att inte må illa är ju förstås relativt. Jag har sedan dagen innan mitt positiva graviditetstest mått illa. Och det har blivit ett normaltillstånd för mig, så kanske är jag visst rätt illamående, bara van.

Återigen

Nej, nej, nej

Bara för att jag inte bloggar har jag inte fött barn.

Om jag föder barn kommer ni att kunna läsa det här i bloggen tämligen omgående.

Så att jag inte bloggat är ett säkert tecken på att inget har hänt.

Så det så.

Till bebisen

Här ska du få några datum att välja på för att komma ut:

5/12 - Eftersom storebror är född 5/1

6/12 - Att vara född på BF är ju lite coolt

10/12 - Nobeldagen, det blir roligt när mamma får Nobelpris på din födelsedag om några år

13/12 - Lucia på BB tror mamma är häftigt

21/12 - Din sista chans att komma ut för egen maskin

Syskonrättvisa

Vi har äntligen sålt vår alldeles för stora bil.

För att kunna köpa en ny bil innan vår gamla var såld var vi tvugna att låna pengar av min pappa, en ganska stor summa, men nu kan vi alltså betala tillbaka.

Och precis som jag visste att han skulle göra så sa min pappa att nä, det är inte bråttom, och ni behöver ju inte betala tillbaka allt heller.

Men vi vill betala tillbaka hela lånet. Någon ränta blir det inte, så på så sätt så är det ju väldigt förmånligt, men det känns bättre att klara oss på våra egna pengar, vi har redan fått så mycket av våra föräldrar.

Det enda som stör mig, är att jag vet att mina systrar inte betalar tillbaka sådana här "lån"

Inte november i alla fall.

Nä, någon novemberbebis blir det inte i alla fall.

Och december är ju egentligen mycket, mycket bättre eller hur?

Social kontroll inte bara dåligt

Ibland är den sociala bykontrollen här i vårt kvarter lite jobbig. När alla vet att grannarna två hus bort grälade om vem som gjorde av med mest pengar på nöjen förra månaden är det inte så roligt.

Men just nu är det ganska mysigt. Alla är verkligen engagerade i min icke-förlossning. Och jag har fått tusentals välmenande råd. Som den heltigenom skittråkiga naturvetare jag är följer jag ingen av råden, men det värmer mycket att alla tänker på mig.

Och inte mindre än tre personer har erbjudit sig att när som helst, mitt i natten komma över och passa Lillkatten ifall det blir nödvändigt.
Vi har även goda vänner som inte bor långthärifrån som vi vet hjälper till ifall det behövs. Så vi känner oss ganska trygga, i alla fall med hur vi ska lösa Lillkattsbiten i väntan på mina föräldrar.

Frigjorda energipunkter

Nu har grannen varit här och tryckt på en massa punkter och påstår att jag fått fri energi... Det kanske fungerar? Hon trodde i alla fall att vi skulle hinna åka in innan morgonrusningen i morgon, hoppas hon har rätt.

Tack för tipset

I ett sådant där nyhetsbrev som jag får varje vecka, med information om graviditeten rekommenderar man mig att "tillbringa tid med min partner och mina andra barn medan jag väntar"

Vilken fantastiskt bra idé, den hade jag aldrig kommit på själv.

Till AF och tisalen

Jag kan nästan lova er att om ni föder barn igen vaginalt så kommer ni att öppna er väldigt mycket fortare än första gången. Om man hade ett långdraget öppningsskede vid första förlossningen kan man oftast halvera det till andra säger de som vet.

Ni får tänka på att det här faktiskt är tredje gången jag föder (jag födde ju mitt missfall som var ganska stort) så det är inte så mirakulöst och ovanligt att öppna sig så lätt som jag gör!

*uppmuntran till er*

Blev visst lite bloggande ändå

Jag tänker börja med att varna känsliga läsare liksom min man, som inte vill höra detaljerade beskrivningar av kroppsyttringar att det här inlägget kommer att innehålla en hel del sådant.

Så där nu börjar jag.

Jag tror att slemproppen äntligen börjar släppa. Förra gången släppte en perfekt konformad propp av hårt packat slem, och det var verkligen inga tvivel om vad det var. Den här gången har jag tyvärr inte fått uppleva något sådant tydligt, men bland de så vattniga flytningarna man har mot slutet av graviditeten kom det nu en ordentlig slemklump... som kan vara en del av slemproppen.

Min MVC-BM var en aning skeptisk till att slemproppen verkligen fanns på riktigt, men efter att ha sett det jag såg förra gången betvivlar jag det inte en sekund. Särkilt inte som den var det enda tecknet för mig på att jag skulle föda lite tidigare.

Förra gången gick vattnet sex dagar efter att slemproppen släppt, och skulle det bli likadant den här gången så föder jag ungefär på bf, och det är väl egentligen inte så illa?

Och förresten

Hör ni inget från mig, så är det inte för att jag är och föder barn, utan bara för att jag är så trött på mig själv och att inget händer. Vi planerar för att blogga från BB om vi kan, så ni kommer att få veta...

Nä hörrni

Nu glömmer vi det här.

Det blir ingen förlossning för min del.

Och just nu kan jag leva med det. Foglossningen är snällare än på många månader, illamåendet är hanterbart och viktuppgången verkar ha stannat av.

Kanske har jag redan fött barn utan att märka det?

Efter att i kväll använt spikmatta som tydligen absolut inte får användas av gravida eftersom det startat förlossningar, och tryckt på en akupressurpunkt på händerna tills jag nästan fick blåmärken utan att få en enda yttepyttesammandragning eller värk, har jag insett att mitt öppna läge inte har någonting med förlossningsstart att göra i alla fall.

Så nu tänker jag heja på mina synkisar (Fibula, Cinks, och Yogamamma) istället och hoppas att jag snart får läsa om deras fina förlossningar och gråta några tårar för deras skull.

Nä

Och allt är fortfarande helt stilla.

Tack alla som tänker på oss, det betyder väldigt mycket!!!!

Men nu har jag gett upp igen. Rent teoretiskt kan man faktiskt vara öppen mer än vad jag är nu ungefär hur länge som helst tydligen.

Jag har en granne som håller på med en hel del hokus pokus. Kattpappan får rysningar, men jag gillar henne, även om jag inte tror så mycket på healing och tidigare liv. Däremot tror jag på akupunktur och akupressur som hon kan. Och hon har lovat att sätta igång mig i morgon om inget har hänt innan dess. Det värsta som kan hända av akupressur är att inget händer, så det är en risk jag absolut tänker ta.

Promenaden verkar inte ha gett någon effekt i alla fall.

Allt är helt galet lugnt

Inte en sammandragning eller någon molvärk så långt nerverna kan nå. Allt känns precis som vanligt.

Någon skrev och var avundsjuk på att jag öppnade mig utan smärta. Och på ett sätt är det kanske positivt. Men just nu är jag mest rädd och orolig. Det känns som att jag sitter på en bomb som jag inte har någon aning om när den smäller av. När det väl startar kommer det förmodligen att gå väldigt fort. Jag öppnade mig väldigt fort förra gången, och då startade jag ändå på noll.

Jag har en enorm rädsla för att något ska gå fel med barnet. Jag vet att de nästan alltid går väldigt bra för de barn som föds hemma och min rädsla är inte särskilt rationell, men det gör den tyvärr inte mindre. En del är livrädda för att föda på sjukhus, jag är lika rädd för att inte få föda där.

Nu ska jag vagga ner till centrum och köpa en Lillkattspyjamas, dit har jag inte gått till fots på flera månader, men nu vill jag få igång det här. Jag inbillar mig att förlossningen kommer att gå fort, och att jag inte behöver spara så mycket krafter för att orka med den.

Eftersom jag vet att några undrar

Nä, ingenting har hänt. Inga riktiga värkar och knappt något annat heller.

Om jag rör på mig mycket så får jag visserligen en hel del sammandragningar, men jag tror inte att det skadar att vänta tills det startar trots vila. Dessutom är foglossningen inte nådig om jag försöker gå för mycket.

Men kanske om inget hänt i morgon att jag tar en liten promenad runt kvarteret.

Nu ska jag gå och lägga mig.

Och ännu mer nuläge

Vi har bestämt oss för att hämta hem Lillkatten snart, för mina föräldrar ska på Dramaten ikväll. Och jag tror faktiskt inte att det blir barn den 28/11.

Skulle det sätta igång tar vi med Lillkatten till BB och så får mina föräldrar hämta upp honom där, de tar bil in till stan och har mobilen på ljudlöst så att de kan komma direkt ifall det behövs.

Nu ska jag försöka vila mig i bättre form.

Nuläget

Jag är fortfarande hemma och ryggontet har avtagit.

Jag sov några timmar, för jag har fortfarande feber och känner mig inte alls pigg och redo att föda barn.

Vi får se vad som händer om det blir någon förlossning snart eller inte. Det känns en hel del i ryggen och nedre magpartiet, men det är inte en enda distinkt värk utan bara mol. Men skulle en riktig värk komma så åker vi direkt, och ja, bussfilen tänker vi absolut ta ifall vi måste.

För övrigt vågar jag knappt gå på toaletten, för då får jag krystningsskänslor. Kanske blir det en toalettförlossning?

Behövs tydligen inga värkar

I morse vaknade jag med en lätt släng av feber och en tyst mage. Vad jag än gjorde i form av buffar på magen, dricka söt kall saft eller äta apelsiner fick jag inget som helst gensvar från den där inne.

Så jag ringde SöS som berättade för mig att de inte hade tid just nu... tack för det. Och min MVC-mottagning har inte telefontid förrän klockan nio. Men vi gjorde oss ändå i ordning för att åka in till MVC och förhoppningsvis hitta någon som kunde lyssna på hjärtat. Precis när vi skulle gå ringde SöS igen och berättade att de bokat in mig för undersökning så fort jag kunde komma in, tydligen hade det suttit en vikarie eller något och svarat när jag först ringde?!?

Bilköerna var förlamande och det tog oss trekvart att komma in till SöS, Lillkatten kräktes ner hela sig, hela sin stol och hela min arm på vägen. Vi väljer att tolka det som att han var åksjuk och inte kräksjuk för han mådde helt bra när vi stannade bilen.

Eftersom vi inte ville släpa in ett nerkräkt barn på förlossningen fick jag gå in själv och Kattpappan körde Lillkatten till mina föräldrar.

Ganska omgående fick jag göra ett CTG som visade på en pigg bebis med bra hjärtljud, men fortfarande inga rörelser. Jag fick dricka skitäcklig söt saft, men bebis fortsatte att vara helt stilla.

Så då fick jag träffa läkaren. Hon kände utanpå och gjorde ultraljud, och allt såg ut precis som det skulle. Vattenmängden var också bra.
Och så avslutade hon det hela med att göra en vaginal undersökning. Livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen fyra centimeter... Hallå, jag har inte känt ett skit, och så har jag öppnat mig halvvägs. Hon kunde känna bebisens huvud och killade på den, och äntligen vaknade den till och jag kände rörelser. Tydligen svepte hon lite hinnor också, och sa att nu kommer snart barnet. Men du får inte föda idag, för samtliga förlossningar i hela Stockholm har fullt.

Och nu sitter jag här och undrar om det onda i ryggen jag känt hela morgonen egentligen är värkar? Förra gången kände jag mest i magen, men det behöver tydligen inte vara lika från gång till gång? Jag vill verkligen, verkligen varken föda hemma eller i bilen, så det känns ganska viktigt att förstå vad som händer, särskilt ifall vi behöver åka långt.

Tänk att jag får prova på allt

De senaste dagarna har jag domnat rätt rejält i armar och händer. Jag gissar att det är s:k Karpaltunnelsyndrom.

Och nu funderar jag på om det finns flera ofarliga graviditetsbiverkningar kvar som jag skulle kunna få? Eller om jag välsignats med dem allihop?

Upplys mig gärna om vad jag har kvar att hoppas på.

Värkar nä - logisk slutledning

Jag hade några värkar igår som gjorde en anings ont, alltså kändes som riktiga.

Men nu är allt sådant borta.

Jag antar att det är det som kallas för förvärkar och som alla andra verkar ha i minst fyra månader. Så det är nog fyra månader kvar tills jag ska föda barn.

Värkar njo

Så väldans spännande känns det inte ännu.

Jag tror nog att det dröjer ett bra tag innan det blir några barn födda.

Så hoppas inte på för mycket spänning ännu

God natt!

Värkar kanske

För övrigt har jag börjat få lite värkar nu.

Jag har ju knappt haft en enda förvärk eller sammandragning hittills så det är svårt att veta vad det här är.

Men jag hoppas att det i alla fall betyder att vi är på väg mot förlossning inom några veckor.

Jag vill inte behöva avgöra

Lillkattens förskola ska omorganiseras. Det är generationsskifte här i radhusområdet och massor av nya barn tillkommer varje år. Detta medför långa köer till förskolorna.

Så nu ska de bildas en ny avdelning för riktigt små barn, en ettårsavdelning. Avdelningen kommer att bestå av åtta barn och två pedagoger. På Lilkattens nuvarande avdelning går det tre barn födda 07, och vi som är föräldrar till de barnen får själva avgöra om vi vill ha kvar barnen där de går nu, eller om vi vill att de ska byta grupp till ettårsavdelningen.

Lillkatten kommer bara att vara ett år i fyra dagar av 2009, den femte januari fyller han två år, så min spontana tanke är att han inte ska byta grupp. De barn han leker mest med är de som jämngamla med honom, och de är alla födda i slutet av 06. De två andra 07orna är så pass mycket yngre att han inte har något utbyte av dem ännu. Dessutom tror jag att det är utvecklande för honom att vara med lite äldre barn istället för att vara i särklass äldst.
Men... jag tycker att det är jättesvårt att veta. I en sådan här fråga vill jag att de som har utbildning och inte är partiska gentemot mitt barn ska berätta vad som är bäst. Så klart att jag tycker att han klarar sig bra med de större barnen, och ligger på ungefär samma nivå som dem, men de kanske ser något som inte jag ser.

I morgon ska jag be att få ett litet samtal för att höra vad de tycker.

Jo tack, kräkredovisning

För att helt byta ämne. Det här nedanför har blivit lite absurt tycker jag.

Så tänker jag svara på Tess fråga. Jo tack, det verkar ok på magsjukefronten. Det var i alla fall inte vinterkräksjukan Lillkatten hade. Han är hemma idag, men i morgon går han till dagis som vanligt. Och för att vara helt sanningsenlig har jag aldrig drabbats av vinterkräksjuka eller någon annan kräksjuka heller. Om man bortser från att jag kräkts hela graviditeterna och att jag ibland har kräkts av mensvärk så har jag bara kräkts två gånger sedan jag blev vuxen, och jag är inte purung längre. Kattpappan har ungefär samma kräkkvot, om man bortser från några alkholdrabbningar i yngre år.

Så risken för att vi skulle drabbas just nu är inte jättestor. Men det är väl vid sådana här tillfällen Murphy brukar slå till?

Och jo, det här var nog också ett absurt ämne, men kanske inte lika kontroversiellt?

Präktig och stolt

Jag tycker att det är lite roligt att det så ofta poppar upp kommentarer i min blogg från folk som stör sig på att jag är för präktig.

Varför gör inte alla sitt bästa för att göra det de tycker är viktigt, det förstår inte jag?

BB Stockholm

Jag har fått en fråga som jag måste besvara: "Du som är så rättvis och rättrådig,varför väljer du BB Sthlm som i sin tur själva väljer vilka som får föda där? dvs icke-komplicerade födslar,icka överviktiga kvinnor(från start av grav) osv osv?vad säger egentligen moralen om detta?alla kvinnor har ju inte möjligheten att föda på Sthlms finaste BB utan bara "eliten"."

På BB Stockholm får alla som har haft en "normal" graviditet och förväntas få en komplikationsfri förlossning föda. Det kostar inte mer att föda på BB Stockholm än någon annanstans. Om eliten klassificeras som de som haft tur att vara friska så visst, då är det eliten som får föda på BB Stockholm. Detta har med deras resurser att göra, BB Stockholm har inte möjlighet att ta hand om komplicerade fall.

För mig handlar rättvisa om att alla samhällsklasser och människor från alla miljöer och med alla olika familjekonstellationer ska ha samma rättigheter. Och så vitt jag vet baserar inte BB Stockholm sitt urval på några sådana faktorer, och därför ser jag inga rättviseproblem med att välja BB Stockholm.

Jag skulle önska att alla förlossningsavdelningar i hela Sverige kunde fungera som BB Stockholm, men jag tror inte att steg på vägen dit är en bojkott av det som fungerar som jag vill.

Förlossingsbrev - funderingar

Mitt förlossingsbrev är redan inlämnat, så jag kan inte ändra något i det. Men jag sitter ändå och läser andras som jag hittat på nätet.

Och jag blir förvånad över hur mycket i mina ögon självklara saker folk skriver.

Många skriver att de inte vill ha några onödig undersökningar, och jag undrar i mitt stilla sinne varför de tror att sjukvårdspersonalen skulle vilja göra något i onödan?
De skriver att de efter förlossningen vill ha upp barnet direkt på bröstet, och jag undrar om det finns någon förlossning i Sverige idag där man inte får det, ifall allt är som det ska. Mår barnet inte bra tror jag att det är självklart för alla nyblivna föräldrar att barnet ska få den vård det behöver.
Och när man avböjer sugkocka eller värkstimulerande dropp redan i förväg, är det så att man tror att personalen använder sådant bara för skojs skull.

Kanske är det faktiskt så att det på vissa förlossningsavdelningar så gör man en massa saker bara av ren rutin utan att bry sig om vad som känns bäst för mamman. Jag har bara fött på BB Stockholm som jag tror är lite speciellt. Och kanske är jag dumnaiv? Men jag har så svårt att tro att saker görs i onödan någonstans.

Någon sjukvårdskunnig?

Är det någon idé att sprita in händerna för att slippa magsjuka, eller blir man ändå smittad av att krama och pussa på ett nykräkt barn? Så klart har jag gnuggat händerna ordentligt med tvål. Och mina kläder åker i tvätten.

Usch

Sedan jag skrev det förra inlägget har jag suttit och tröstat en nerkräkt Lillkatt. Nu läser han och Kattpappan en saga.

Jag vill, vill, vill inte smittas lagom till förlossningen.

Om någon undrar

Ingenting har hänt. Inte en endaste sammandragning eller förvärk.

Det ska mycket till för att jag inte på ett eller annat sätt ska uppdatera min blogg innan vi åker in. Så tysnad här i bloggen betyder bara att jag inte gör ett dugg just nu, och därför inte heller har något att blogga om. Stora politiska upprop får inte riktigt plats just nu.

Redo

• Väskan är packad
• Vinterhjulen sitter på bilen
• Barnvakter är vidtalade på alla möjliga håll
• Babyskyddet är redo
• Babyfilten är tvättad och ingosad
• Förlossningsbrevet är inlämnat
• Barnet är fullgånget
• Apotekskassen är välfylld
• Alla kurser är genomgågna
• Förlossningsboken är läst
• Andningen fungerar bra vid kvällsövningarna
• Mamman är fet

Borde det inte vara dags snart? Fast jag är fortfarande lugn faktiskt.

Uppladdning

Efter förra förlossningen när jag pratade med den unga barnmorskan som varit med på första halvan sa hon att "kvinnor som du ger mig hopp inför mina egna framtida förlossningar"

Det är min lilla egna karamell som jag tar fram nu när jag laddar för att det här ska bli en lika bra förlossning som den förra.

Mer nyanserat om tygblöjor

Ytterligare svar till Cinks om tygblöjor. Moe har förresten lämnat ett väldigt bra svar som kommentar, och jag tänker ta mig friheten att upprepa en del hon redan skrivit.

Det finns tusentals olika tygblöjor. Allt från "dukar" som ska vikas och användas ihop med blöjbyxor, via färdigvikta blöjor med blöjbyxor, via "pocketblöjor" som ska stoppas med inlägg och sedan är färdiga att sätta på, till "allt-i-ett-blöjor" som är lika lätta att hantera som engångsblöjor. Och sedan är det en hel djungel av olika märken med olika för och nackdelar och olika passform som passar bättre eller sämre beroende på kroppstyp på barnet.

Vi har provat det mesta, och allt har fungerat förvånansvärt bra. Det läcker faktiskt väldigt sällan. En normalstoppad tygblöja bör bytas varannan till var tredje timme. En engångsblöja kan ju barnet ha på sig i princip hur länge som helst, men personligen tycker jag att det är skitäckligt om de ska gå omkring med en tung urinbehållare mellan benen.Tillräckligt stoppade tygblöjor håller en hel natt, men då är de så otympliga att de inte riktigt fungerar under vanliga byxor.

Man behöver ju inte gå över helt till tygblöjor. Ska man vara borta från hemmet i många timmar så kan man ha engångsblöjor. Och vi har faktiskt engångs på natten eftersom Lillkatten inte sover bra i för tjocka blöjor.

Lillkatten går till dagis i tygblöja, och sedan så byter personalen till engångsblöja. Vi har en speciell påse som inte släpper ut någon lukt alls som de lägger den begagnade blöjan i, och så tar jag hem varje dag. Dagis skulle absolut kunna tänka sig att ha tygblöja på honom hela tiden, de tyckte att det var väldigt spännande att prova. Jag är lite för omtänksam kanske, och vill inte ge personalen merjobb, så därför gör vi så här. Dessutom bjuder Stockholms kommun på blöjorna, hade vi fått ta med egna hade jag tagit med de vi använder nämligen tygblöjor.

Har man inte egen tvättstuga eller väldigt generösa bokningstider skulle jag faktiskt avråda från tygblöjor. Jag tycker att man behöver tvätta minst var tredje dag för att det ska gå att hålla blöjorna fräscha.

Jag är lugn

Jag trodde nog att den här sista tiden, ifall jag gick över 37+0 skulle vara outhärdligt jobbig.

Istället känns det helt ok. Jag har mått dåligt hela graviditeten och ont har jag haft de senaste 20 veckorna ungefär. Det har inte blivit så mycket värre nu. Däremot har jag släppt alla tankar på att göra någonting. Jag tackar nej till trevliga erbjudanden om att fika, jag inbillar mig inte ens att jag ska orka leka med Lillkatten i parken när jag hämtat honom från dagis.

Nu bara väntar jag. Och väntan har ett slut. Här i Stockholm blir man igångsatt senast i vecka 42+0, fast i mitt fall blir det tydligen i 42+1 eftersom 0 infaller på en söndag. Så 22 december är min väntan slut, alltså om fem veckor. Och har jag mått så här så länge som jag gjort nu, då klarar jag fem veckor till.

Jag har ingen aning om ifall lugnet kommer att vara borta i morgon, eller ens om några timmar. Men jag kan verkligen inte göra någonting för att påverka min situation, jag menar, jag klarar ju inte ens av att gå i trappor. Så det finns inte så mycket anledning att hetsa upp mig.

Det är ju jag som ska moralpanika

Det är jag som brukar moralpanika när det gäller alkohol, så därför blir jag lite förvånad när flera svarat mig att det är självklart att Kattpappan inte ska dricka någon alkohol innan förlossningen eftersom det är hans barn också.

Jag antar att jag missförstår vad ni menar, eller att ni missförstår mig. För inte spelar en liten drink med låg alkoholhalt sippad på i flera timmar någon som helst roll för hans förmåga att bli pappa och vara ett stöd under förlossningen? Det enda som påverkas är möjligheten att köra bil.

Kattmamman, nu mer gravid än någonsin

Lillkatten är född på morgonen i vecka 37+0.

Nu är det mitt på dagen i vecka 37+0 i den här graviditeten, och jag kan äntligen släppa den förra och inse att jag inte har en aning om hur det kommer att bli den här gången.

Trots att jag inte mår bra alls av graviditeten, jag fattar inte hur jag ska klara mornar och eftermiddagar med Lillkatten, så känner jag mig inte helt redo för ett barn till. Lillkatten är så härlig nu, han har så mycket egna åsikter och allt är en ständigt pågående diskussion om vilken mössa han ska ha, eller vilken stol han ska sitta på, eller hur stora bitar maten ska vara skuren i eller... Hur ska vi hinna ägna honom all den tid han behöver och samtidigt ha en nyfödis som jag vill helamma fritt oavsett svårigheter?

Och Jonna, jag har inga förvärkar eller sammandragningar alls. Det hade jag inte förra gången heller tills jag helt plötsligt födde barn. Jag skulle gärna ta över dina om det gick, av många skäl.

Ingen alkohol tack

Jag känner mig verkligen superlarvig när jag deklarerat för Kattpappan att innan förlossningen blir det inte någon alkhol alls för honom.

Han dricker väldigt, väldigt sparsamt. En GT på lördagskvällen framför filmen på sin höjd. Men nu är det slut på det.

Det kanske är sex veckor kvar, men jag vill ändå att han ska kunna köra bil när som helst, ifall att...

Varför tygblöjor

Cinks undrar vad det finns för fördelar med tygblöjor. Och det här kommer jag på bara så där.

• Det är miljövänligt. Det berg av sopor som ett barn med bara engångsblöjor åstadkommer är enormt. Det går åt en del energi för att tillverka tygblöjorna, och så ska blöjorna tvättas vilket också kostar energi, men inte ens en bråkdel av energiåtgången för engångsblöjor.
• Det är ekonomiskt. Om man som jag köper mest begagnat så tror jag att man kan komma undan med i princip inga kostnader alls. Jag har ännu inte sålt så mycket eftersom vi sparat till syskon och Lillkatten fortfarande använder det mesta. Men några blöjbyxor har jag sålt, och jag fick tillbaka ungefär lika mycket som jag gav för dem. Köper man nytt, så är så klart andrahandsvärdet lägre än nypriset, men försök få ut ett endaste öre för använda engångsblöjor.
• Det är bra för barnets rumpa. Jag vet inte hur vanligt det är med blöjexem och röda rumpor och jag har ingenting att jämföra med egentligen. Jag vet inte hur Lillkattens rumpa hade reagerat på engångsblöjor. Men jag vet att vi aldrig någonsin haft problem med varken röd stjärt och framförallt inte med blöjexem. Det jag kan dra paralleller till är mitt eget utbytande av engångsbindor till tygbindor och hur mycket bättre det känns att ha mjuk flanell mot huden framför äckligt konstgjort material.
• Det är roligt! Det finns så mycket fina mönster och färger på tygblöjor att man aldrig vill sluta köpa.
• Det är lätt. Vid blöjbyte lägger vi blöjorna i en tvättpåse, och när den är full körs den i tvättmaskinen. Det är lite jobb med att vika och stoppa blöjor, men i gengäld slipper vi gå ut med soppåsar innehållande bajsblöjor.
• Det sägs att barnen ska bli torra tidigare. Jag vet inte hur sant det är, men Lillkatten är redan väldigt duktig på att gå på pottan och han är inte ens två. Det låter också ganska rimligt att det är lättare att sluta med blöja när det känns att man blir våt när man kissar, det är ju principen som används när barnen ska lära sig att sluta med blöjor.

Om någon kommer på något mer så fyll gärna på!

Startar nog aldrig

Lika säker som jag varit hela graviditeten, på att förlossningen kommer starta runt vecka 37, lika säker är jag nu på att den aldrig kommer att starta.

Ingen slempropp, inga sammandragningar, ingenting utom tungt och jävligt.

Fast nä, det är inte synd om mig, det är det faktiskt inte!

Det finns änglar!

Snälla Rosamilton erbjöd mig i somras att få överta babytygblöjor som hon inte har användning för längre. Och sedan dess har vi försökt träffas. Men det är knöligt att få ihop tider när man har många barn alternativt pluggar och är gravid.

Så idag i brevlådan låg det en stor kartong adresserad till mig, innehållande jättefina vikisar och ullblöjbyxor.

Tack, tack, tack! Jag är jätteglad! Och ska nu sätta mig och provvika.

Och du, jag vill betala portot, men det mailar jag dig om!

Jag är inte särskilt trött

Enligt all litteratur jag läst nu till förlossningen är det viktigt att vara utvilad.

En bra natt sover jag fem timmar, oftast blir det bara 3-4. Jag gör ju ingenting på dagarna, jag kan inte gå ut, så jag halvvilar mig nog genom tillvaron.

Men någon sömn på dagarna är det inte tal om.Ändå känner jag mig inte särskilt trött.Hoppas att det inte slår tillbaka på förlossningsupplevelsen

Förlossningsbrev

Jag spammar nätet med mitt förlossningbrev. Det finns utlagt på ett forum också, men jag vill gärna ha kommentarer och åsikter härifrån också, om någon har sådana.



Födelseplan


Jag har enbart positiva minnen av min förra förlossning. Jag minns inte ens att det gjorde särskilt ont.

Jag har lärt mig profylaxandning, och vill ha hjälp och stöd för att kunna andas rätt. Förra gången räckte andningen som smärtlindring.

Jag provade ändå sterila kvaddlar och de fungerade väldigt bra. Men den här gången är min förhoppning att kunna föda helt utan smärtlindring.

Skulle jag minnas fel och det skulle bli outhärdligt plågsamt, och ifall ni bedömer att jag inte klarar mig utan smärtlindring vill jag i första hand bli erbjuden icke läkemedelsbaserad smärtlindring som kvaddlar eller akupunktur.

Jag är dock öppen för alla förslag i riktigt jobbiga situationer. Det enda jag absolut inte vill bli erbjuden är lustgas.

Jag badar/duschar gärna om det finns tid till det.

Både jag och Kattpappan vill ha löpande information om vad som händer. Däremot vill jag inte höra några tomma löften av typen ”Det här kommer att gå bra”. Efter ganska många års infertilitetskamp för att bli gravid med vårt första barn har jag blivit allergisk mot löften som sedan inte visade sig kunna infrias.

De många misslyckandena har också gjort mig lite extra rädd för att det inte ska gå bra. Jag kan omöjligt visualisera att förlossningen kommer att sluta med ett levande barn. Det var värre förra gången, den här gången har jag erfarenhet av att det slutar lyckligt. Men jag behöver höra att allt är bra med barnet, ifall så är fallet.

De många behandlingar jag genomgått har gjort mig helt bekväm med vaginala undersökningar och kanyler, hellre en undersökning för mycket än en för lite.

Studenter är mer än välkomna att vara med. Det skulle vi enbart se som något positivt.

Amningen fungerade väldigt dåligt med sonen. Han hade inte fungerande sugreflexer från början. Jag fick dock mycket hjälp och stöd, och ammar honom faktiskt fortfarande. Jag hoppas att jag trots att jag inte är förstföderska ska få stanna kvar tills barnet har ätit åtminstone en gång.

Ajjj

Vi pratar en hel del med Lillkatten om bejbin som finns i mammas mage. Det är nog rätt så abstrakt för honom, men han vet i alla fall att fråga bejbi? när jag inte klarar av att resa på mig efter att ha läst för honom i hans säng.

Idag föreslog jag att han skulle känna på min mage för att känna om bejbin sparkade, varvid han använde hela sin kraft i en välrikitad spark rakt i min mage, Lillkatten alltså, inte bejbin. Jag antar att det var jag som uppmuntrade honom till det, men det var inte särskilt roligt ändå. Som tur var hade han inga skor på sig i alla fall.

Inte så illa som jag trodde

Datorhaveriet blev inte så långvarigt som jag trodde. Det verkar helt otroligt som att det barta behövdes en kväll för att byta ut allt, och nu kör jag på min nya dator. En miljon program återstår att installera och min RSS-läsare påstår att jag har 1266 olästa blogginlägg att läsa ikapp.

Men det ordnar nog sig.

Jo just det

Utan dator hittar jag inte till de bloggar som inte är länkade och inte har jag tillgång till några lösenord heller. Bara så ni vet, varför jag är ännu tystare än vanligt.

Ja jag tycker i-lands-synd om mig själv.

Och precis just nu blev det mest synd om mig i hela världen. För nu har min dator bestämt sig för att det är dags att lägga av helt.

Den har svajat på sista tiden, och utbyte av delar och ominstalation har funnits med i planerna, någon gång i framtiden, bara inte just nu, när jag varken orkar fixa med hårdvarubyten eller passning av Lillkatten medan Kattpappan fixar datorn.

Och nu får jag nog vara utan dator på obestämd framtid. Jag som hade tänkt kunna hålla någon eventuellt intresserad uppdaterad om hur det går med eventuella förlossningssignaler.

Ooooj vad det är syyyynd om mig

Jag läser i Finnjonnas blogg om de fiiiiina kryckor hon just fått. Och inser att jag nog också borde ha haft sådana.

Jag kommer faktiskt inte ut ur huset längre, det gör för ont.

Just nu är jag t.ex. inte på ett barnkalas med Lillkatten eftersom jag inte tror mig om att kunna gå både dit och tillbaka, och dessutom sitta upprätt på en normal plats i någon timme.

Skriva listor och packa

Förra gången jag födde barn blev det högst oväntat. Vi skulle flytta dagen efter och hela vårt hem var nerpackat i flyttkartonger.

Att packa någon BB-väska fanns inte ens i min tankevärld. Jag hade inte ens hunnit sammanställa någon packlista. Den här gången tänkte jag vara ute i lite mer god tid. Men det bär emot, jag har lyckats ta mig in på spåret att få barn någon gång vid lucia/julafton, och då känns det ju lite tokigt att börja packa redan i november.

Någon som har digitala packlistor eller förlossningsbrev att dela med sig av?

Kommentera mina inlägg?

Det ryktas att det inte går att kommentera i min blogg utan att vara registrerad hos blogger. Jag kan själv göra inlägg utan att vara inloggad, och alla inställningar är desamma som de alltid varit d.v.s. att alla ska få kommentera.

Så snälla, om du inte har ett bloggerkonto kan du väl bara skriva en rad som kommentar till det här inlägget så att jag blir lite lugnad. Har ingen kommenterat om några dagar får jag börja felsöka.

Hurra

Det ska erkännas direkt, jag är ganska hormonell just nu. Och kanske därför, eller kanske av helt andra orsaker har jag hela morgonen gått och snyftat över Obamas vinst i presidentvalet.

Redan när jag var barn pratade jag och min mamma om att när det sitter en svart rullstolsburen homosexuell kvinna på presidentposten i USA, då kommer världen att vara en bättre plats att leva på.

Obama räcker förstås inte ända fram. Men det känns ändå som att ett stort steg är taget åt rätt håll.

Som europé och svensk känns det ju förstås bättre med en demokrat än med en republikan på presidentposten, även om jag är rätt långt till vänster i mina åsikter gentemot även demokraternas politik. Men just nu är det inte det som är det viktiga. Just idag tänker jag gråta rört över att världen blivit en lite med jämlik plats.

Orättvisa vårdnadstvister, Jo förmoligen ibland.

Jag undrar hur många av de pappor som klagar över att det oftast är mamman som tilldöms vårdnaden i vårdnadstvister, som tagit hälften av ledigheten och hälften av VAB-dagarna.

Jag tillhör dem som är övertygad om att pappa är en precis lika bra förälder som mamman. Att i princip alla skillnader bara härstammar från sociala mönster och uppfostran.

Och just därför är det självklart för mig, att i de fall föräldrarna inte kan komma överens, och där det inte förekommit några övergrepp eller andra olagligheter så ska den förälder som barnet känner bäst få huvudansvaret.

Tycker arbetarklassen bättre om korv än om oxfilé?

Finns det olika klasser i Sverige? Jo, det tror jag att de flesta är ganska överens om, även om det inte är lika lätt att idag direkt placera någon i överklass eller arbetarklass.

Ibland blir det ändå väldigt tydligt, och kanske lite komiskt.

Som när jag läser en artikel om mat kopplat till klasstillhörighet i DN. Elisabeth som tillhör adeln men inte vill uppge sitt efternamn eftersom det finns så mycket fördomar om adelns sätt att leva, lyckas spä på mina egna fördomar genom att säga att när de andra åt pasta med grönsakssås eller pizza ville hon hellre ha goda fiskrätter eller lammkotletter. ”Det beror nog på min bakgrund, vi åt ofta mat som andra kallar lyx när jag bodde hemma, och jag tycker fortfarande att hälleflundra smakar bättre än sejfilé och oxfilé är godare än korv” Och hon fortsätter att bre på om hur hon tycker bättre om lyxigt naturbetat kött än fläskottleter o.s.v. Vad hon inte verkar reflektera en enda sekund över är att den ensamstående trebarnsmamman säkert också tycker bättre om oxfilé på restaurang än stressigt stekt korv därhemma, men att hon förmodligen inte har råd att unna sig den lyxen ifall hon vill att pengarna ska räcka till mat övriga 30 dagar i månaden också.

Gissa

Jag vet inte om det ger dålig karma, eller om några onda makter bara för att jävlas kommer att förstöra allt ifall jag har en gissningstävling.

Dessutom tror jag att jag tycker att det är larvigt när andra har det.

Men nu vill jag i alla fall.

Så ni som vill gissa:

1. Vilket datum kommer bebis?
2. Vilket kön blir det?
3. Hur mycket väger den?
4. Hinner vi in till förlossningen?
5. Hur startar förlossningen?

Bakgrundsinformation. Jag är beräknad till den 6/12. Lillkatten kom tre veckor innan beräknat datum. Den här graviditeten har varit väldigt lik den förra. Förra förlossningen startade med att vattnet gick, när värkarna väl satte igång efter ett ganska kort tag tog det ungefär sex timmar innan Lillkatten var ute, men slutet blev väldigt forscerat, så det hade nog kunnat hålla på ganska länge till ifall det inte blivit akut. Lillkatten vägde 2995 gram och var 49 centimeter lång, enligt en viktskattning är den här ganska mycket mindre än vad han var i motsvarande vecka.

Vad den som gissar bäst får vet jag inte. Kanske ett signerat idolfoto på valfri familjemedlem i familjen Katt?

Cinks!

Kan vi inte säga den 13:e?

Jag tycker att det verkar så mysigt att föda på barn på Lucia.

För övrigt

Nu har november börjat. Månaden när jag hoppas få föda barn.

Fast jag har bestämt att:

• Jag är i vecka 34
• Barnet är beräknat till den 20 december
• Det är åtta veckor kvar

Om någon skulle fråga alltså.

Det gäller att frissera sanningen för sin egen skull, så att man orkar ända fram.

Gnäll, gnäll, gnäll (om vikten)

Nu väger jag mer än vad jag någonsin har gjort.

Förra graviditeten gick jag upp 33 kilo. Nu i vecka 34 är den vikten passerad.

Undrar hur mycket man kan gå upp i vikt på väldigt kort tid utan att det sätter spår på kroppen?

Shoppat

Efter att i förrgår skrivit mitt slå-mig-för-bröstet-inlägg om hur lite jag shoppar, shoppade jag loss ordentligt igår.

Och när jag sedan läser i min blogg så har jag fått erbjudande om inte mindre än två ammningskuddar. Tack snälla söta ni! Hade jag sett det tidigare så hemskt gärna! Men nu tänker jag faktiskt synda till det riktigt ordentligt och behålla den jag köpte. För att den verkligen, verkligen är en sådan jag drömt om i två år nu.

Min shoppingbekännelse går att läsa i sin helhet i bilderbloggen.

Köpstopp?

Jag läser på nätet om några som ska försöka leva med köpstopp under en begränsad tid. Och medan jag följer deras konversation så inser jag att jag redan shoppar mindre än vad de tycker är köpstopp.

Kattpappan tycker att jag är översnål, och det stämmer nog.

Jag har ju skrivit flera inlägg här om min ångest över blöj- och sjalköp (begagnat alltihop). Men det är å andra sidan allt jag köpt sedan jag testade positivt. Det har inte blivit några kläder till varken mig eller Lillkatten bara för att det är fint eller roligt att shoppa. Vinterkläder har jag köpt till Lillkatten eftersom han inte ägt några riktiga tidigare. Någon fika har det nog blivit, men det brukar inte bli mer än en liten latte. Och jo förresten jag har fyndat några begagnade amningströjor och några begagnade ytteplagg till bebisen eftersom vi faktiskt inte hade tillräckligt till Lillkatten i de minsta storlekarna, jag var ännu mer extrem innan han föddes och hade inte köpt någonting alls. Något annat jag också köpt att presenter till folk som fyllt år, eller ta-med-till-middag-saker.

Jag har skrivit en lista på saker som jag tror att vi behöver till bebisen, men jag har inte köpt något eftersom jag får ont i magen av att shoppa. På listan står det bärskydd (att ha utanpå sjalen) och ammningskudde (något som jag verkligen ville ha när Lillkatten var bebis).

Uppdaterat: Jag kom på att jag köpt ett fårskinn till bebisvagnen och lite sommarkläder till mig och Lillkatten i somras eftersom han inte ägde några shorts och eftersom jag inte varit gravid på sommaren tidigare och bara hade vinterkläder.

Obildad = mer mänsklig?

Jag blir lite irriterad när folk koketterar med att de inte läser tidningar och inte har någon utbildning.

Alla människor behöver inte läsa 1000 högskolepoäng, men inte skulle jag skryta om att jag kan lite.

Personlighet och egna åsikter kan vara nog så viktigt. Men inte gör det något om ens argument är uppbyggda på något annat än ett privat tyckande som inte ens är grundad på omvärldsinformation?

Ensamma barn

Precis utanför vår dörr finns en liten lekpark. I husen runt om parken bor det massor av barn, och parken är en naturlig samlingspunkt på eftermiddagar och helger.

Vissa barn, inte mycket äldre än Lillkatten är ofta ute och leker själva kanske passade av något syskon, förmodligen förväntat passade av oss föräldrar som är ute med våra egna barn, men ingen har frågat oss om det är ok, eller hur länge vi hade tänkt vara ute.

Jag är alltid med Lillkatten ute, någon gång har jag sprungit in i huset och hämtat något, men då har jag alltid ordentligt kollat med någon annan förälder att de tittar på honom minuten jag är borta. Jag fattar inte hur de vågar lämna sina barn ensamma. Jag var bara tre meter ifrån Lillkatten igår när han rasade ner för trapporna och kunde ändå inte hindra det, tänk om jag inte ens hade varit där?

Inte så kaxig mamma

Idag ramlade min son baklänges ned för den branta stentrappan på tomten. Han satt på sin Bobby Car och den rullade bakåt nedåt.

Bilen och Lillkatten gjorde en volt och han tog i med huvudet och fortsatte nedåt ända till avsatsen.

Blodet forsade från jacket i huvudet och om inte både jacka och fleece varit röda från början hade de blivit det då.

Blodet har nu slutat rinna, och Lillkatten är precis som vanligt. Han verkar inte ett dugg medtagen och har ätit bra och lekt precis som vanligt hela kvällen. Kvar är rätt så mycket blod i håret eftersom vi inte vill duscha honom när såret fortfarande är så nytt.

Och kvar är också mina skuldkänslor. Jag tycker egentligen inte att det är rimligt att alltid vara precis bredvid och vakta vartenda steg han tar. Men det är inte ok att leka i närheten av trappan, och det var inte meningen att han skulle vara där, vi skulle precis gå in och jag skulle bara ta upp posten från brevlådan och vände mig bort en sekund. Det är svårt att inte brodera ut det som hände i huvudet och tänka på vad som kunde ha hänt. Och det är svårt att släta över att jag kunde/borde ha förhindrat att han ramlade.

Mindre än tre veckor kvar (förmodligen inte)

Ibland är min BM ganska bra ändå.

Idag när det var dags att boka in en tid för nästa besök berättade jag för henne att vi inte kan vänta tre veckor som vi brukar, eftersom jag tänker föda barn innan dess. Och utan att höja på ögonbrynen så gav hon mig en lite tidigare tid. Vi ska ju hinna med att sammanfatta graviditeten och prata om förlossning innan du föder tyckte hon.

Att det är ganska osannolikt att jag verkligen föder i 37+0 den här gången också vet hon att jag vet, så hon brydde sig inte om att påpeka det för mig igen.

På MVC idag

Jag känner mig som lite vem som helst den här graviditeten.

Jag kämpade inte alls, den blev ju nästan till på ett hoppsan.

Att jag verkligen, verkligen fattar att det är ett mirakel, och att jag inte tror att det någonsin kommer att gå igen skiljer kanske ut mig lite, men det är ju inget det pratas om till vardags.

Men idag på MVC kände jag ändå att nä, jag har ett annat förhållningssätt än de som inte varit med om infertilitetsresan.
I väntrummet i soffan bredvid mig satt en tjej som gissningsvis var gravid i 5-6 månaden. Hon hade en kompis bredvid sig och de pratade hela tiden högt om gravidtjejens krämpor. Hon putade med magen och strök sig hela tiden över den, så att ingen kunde undgå att se den.

I väntrummet på MVC är det ju inget konstigt beteende att vara inriktad på sin graviditet, särskilt som vi andra som satt där också var tydligt gravida. Men jag blev ändå väldigt generad, ungefär som om hon pratat alldeles för högt om sitt sexliv.

Det sitter så djupt rotat i mig att graviditeter är fantastiska mirakel, och att man ska vara stolt över dem, men att någon annan kan bli ledsen och sårad, och att man inte skryter för mycket om den. Dessutom har jag en ryggmärgsreflex för att aldrig, aldrig beklaga mig över graviditeten offentligt. Visst jag gnäller en hel del här i min blogg, och rätt vänner och Kattpappan får också höra en del, men ingen utomstående ska någonsin behöva ta del av det, för jag vet hur ont i hjärtat sådant kan göra.

Och till sist, men det har kanske inte så mycket med infertiliteten att göra, utan mer med mig som person, tycker jag att det är en aning obehagligt när folk tar för givet att allt ska gå bra. Jag efterlyser lite ödmjukhet.

Behöver inte längre bry mig

Vi har fått låna ett babyskydd av några släktingar. Babyskyddet har några år på nacken, och enligt NTF ska babyskydd inte vara äldre än 5-7 år eftersom plasten kan antas börja bli spröd efter den tiden.

Så jag ringde hem till mina föräldrar där skyddet finns för att fråga vilken datummärkning det här skyddet har.

Och min pappa som har sina egna principer, varav en visst visade sig vara att datummärkningar bara är trams arbetade upp sig i ilska medan han letade efter märkningen och kallade mig för alla möjliga saker eftersom jag tydligen tänkte bry mig om rekommendationer.

Ibland är min pappa barnsligare än annars. Det är skönt att jag inte bor där längre, och att jag högaktningsfullt kan skita i vad han anser om detaljer i mitt liv.

Garanterad plats

Idag kom brevet från BB Stockholm. Jag blev konstigt darrig och vågade knappt öppna det. Jag har fått en garanterad plats! Och jag blev så glad att jag började gråta.

Jag har sagt att det inte är viktigt att föda på BB Stockholm, jag har t.o.m. intalat mig själv att jag nog ändå inte vill göra det även om jag skulle få en garanterad plats. Men nu, när jag vet att jag får föda där inser jag att det bara varit ett försvar inför mig själv för att kunna tackla besvikelsen om jag skulle få nej.

Det här handlar inte om att jag vill föda barn i vackert inredda rum, eller att jag tror att det jobbar häxor på andra BB. Det handlar inte ens om att jag vill föda utan smärtlindring vilket ju är något av BB Stockholms specialitet.
Det handlar om att jag trots att jag har erfarenhet av att föda ett levande och friskt barn, så kan jag inte släppa rädslan för att det den här gången inte ska gå lika bra. Jag vet att det är larvigt, det finns inget som tyder på att något skulle vara fel, det är bara det att jag inte riktigt vågar tro att jag skulle kunna bli gravid av mig själv, och att det skulle resultera i ett barn. På BB Stockholm har jag varit förut, jag vet hur allt ser ut, och hur det går till. Och det är en enorm trygghet för mig, i min rädsla. Och det var just det här jag skrev i mitt ansökningsbrev. Så tydligen tyckte BB Stockholm också att det var ett bra skäl.

Nu får vi se var vi verkligen föder när det är dags. Det är ganska långt från Södra förorten till Danderyd ifall det skulle vara bråttom och rusningstrafik, men det blir en senare historia.

Självständiga Lillkatten

Lillkatten sover nästan varenda natt i sin egen säng numera.

Det är inte vi som föreslagit det, utan det är hans helt egna idé. Han somnar utan tutte, och inte heller det är på vårt intiativ. Om han vill amma innan han somnar så får han, i alla fall om det är jag som lägger honom.

Alla familjer gör på sitt sätt med nattning, och den som "lärt" sitt barn att somna efter metod har säkert haft sina speciella skäl, och för vissa barn fungerar det säkert bra.

Men jag kan inte låta bli att hånle lite mot dem som ansett sig ha rätt att berätta för oss att vårt sätt var så dåligt och att vårt barn aldrig skulle lära sig att sova själv, och aldrig skulle kunna somna utan att amma. För jo, det finns en hel del människor som har gett sig själva rätten att tala om för oss hur man ska göra, och vad som annars kommer att hända.

Äckligt med bajs? (ja det här inlägget handlar om bajs ifall du är känslig)

Lillkatten använder som jag skrivit om tusen gånger tidigare tygblöjor. Tygblöjor tvättas i tvättmaskinen och återanvänds.

Det finns förvånansvärt många som tycker att det är äckligt att använda samma tvättmaskin först till bajsblöjor, och sedan tvätten efter till lakan.

Visst det finns bakterier i bajs, men det finns bakterier i allt. Och tarmbakterierna dör vid den relativt höga temperatur som blöjorna tvättas i.

Något jag däremot tycker är riktigt äckligt är alla snöslaskrester som hamnar på kläderna på vintern. Slasket är uppblandat med diverse snuskigheter och gifter från bilar och vägbanor, och jag är inte alls säker på att allt försvinner i tvättmaskinen. Kanske hamnar det lite blyrester på mina lakan?

Sex dagar eller ett helt år

På förskolan finns det ett barn som Lillkatten tycker lite extra om, man kan säga att det är bästa kompisen, hur mycket kompisar nu tvååringar kan vara.

Barnen är nästan exakt lika gamla. Kompisen är bara sex dagar äldre än Lillkatten.

Men, kompisen är född 2006 och Lillkatten är född 2007. Det skiljer alltså ett helt läsår mellan dem. Det här med fasta årskullar som skarpt delas av vid årsskifte ställs verkligen på sin spets i sdådana här situationer.

Jag antar att det går att lösa. Skulle de här barnen fortfarande vara bästisar och vara viktiga för varandra när det är dags att börja skolan får den ena börja ett år tidigare, eller den andra ett år senare. Tydligen är det stenhårt i lagsportens värld, men de får väl ägna sig åt något annat istället, ridning kanske? Där kan man rida tillsammans oavsett årsmodell. Det är inget som oroar mig, jag bara funderar på hur absurt det blir vid absoluta gränser.

För tidigt

Med att föda för tidigt menar jag förstås inom ramen för vad som räknas som fullgånget.

Jag förstår att det jag skriver kan sticka i ögonen på den som fått en prematur bebis med allt vad det innebär med oro, inläggning på neonatal o.s.v.

Men det är alltså inget sådant jag hoppas på för mig själv. Oavsett hur dåligt jag mår av att vara gravid är det alltid bebisens välbefinnande som går först. Och jag vill så klart inte att den ska komma ut innan den är redo. Men att vänta ända till jul tycker jag den kan låta bli.

Igångsättning, nedräkningen har börjat

Om exakt två månader, ifall inget hänt innan dess sätts förlossningen igång.

Så länge till klarar jag det här!

Och om allt förhoppningsvis går bra, så är det ju värt hela eländet.

Skönt att kunna vara ärlig.

Jag ringde till förskolans administration och sa som det var. Fr.o.m. den 27 oktober kommer jag inte att vara inskriven på någon kurs, och jag kommer inte att ta ut någon havandeskaps/föräldrapenning. Jag kommer helt enkelt att vara ledig i väntan på förlossning.

Egentligen får man ju inte behålla förskoleplatsen om föräldrarna inte jobbar, studerar, är sjukskrivna eller är arbetssökande, och det gäller egentligen i vårt fall också. Men eftersom det är en månads uppsägningstid, så tyckte hon inte att det var något vi behövde bry oss om.

Alternativen hade varit att jag skrivit in mig på vilken kurs som helst på universitetet eller att jag tagit ut lite föräldrapenning. För oavsett om Lillkatten är hemma med mig mycket på dagarna eller inte vill vi inte för allt i världen förlora vår plats på den här superförskolan.

Föda före bf

Ni som födde första barnet före bf, och gjorde likadant med de andra barnen får också gärna berätta om det. Så att jag vet ifall det bara är få som har något att bidra med, eller om det är ovanligt att gå över med andra om man var tidig med första.

Tack till er som berättat!

Sammandragningar

Jag har varit ensam med Lillkatten hela helgen. Och det blir en hel del lyft och konstiga sittställningar.

Helt plötsligt har jag fått massor av sammandragningar.

När jag väntade Lillkatten hade jag knappt en enda sammandragning, och när jag kom in på BB var jag nästan inte öppen alls, för att sedan någon timme senare vara öppen 10 centimeter.

Det ska ju vara normalt med mycket mer sammandragningar för icke-förstagångsföderskor, och jag hoppas ju att den ska komma ganska snart. Men lite irriterande är det allt.

Gå över tiden den här gången?

Nej det blir ingen fest för oss på bf-dagen. Jag var på middag på nyårsafton fem dagar innan Lillkatten föddes. Och jag mår dåligt varje gång jag ser på korten därifrån. Inte för att det inte var trevligt, det var supertrevligt sällskap och god mat. Men för att jag var så fet, och att det ser så sorgligt patetiskt ut att jag försökte göra mig fin.

Mjukisbyxor och gravidtröja är ok. Men klänning, smink och halsband, nej det fungerar inte.

Jag tycker många överviktiga är jättefina, och särskilt så klart när de gjort sig i ordning. Gravida i klänningar är så klart också fina. Men jag själv så otroligt fet och svullen, det mår jag bara dåligt av. Förmodligen hänger min självbild ihop med hur dåligt jag mår av att vara gravid, som också påverkas av hur dåligt jag mår av att gå upp så här mycket i vikt. Det är inte för inte som jag i många år led av ätstörningar. Och allt blir en ond cirkel.

Det jag egentligen hade tänkt ägna det här inlägget åt, var att be er berätta om folk som födde första barnet för tidigt, men gick över tiden med andra barnet.
Jag är helt inställd på att den här liksom Lillkatten kommer att komma i vecka 36-37. Allt efter vecka 37+0 kommer att kännas som övertid, och därför kan jag inte seriöst tänka tanken att kunna göra något annat än vara hemma med månadsgammal bebis på bf-dagen. Jag försöker tänka att det faktiskt kan vara nio veckor kvar av den här graviditeten, men det går inte in. Så snälla ta ner mig lite på jorden och upplys mig om att det inte behöver bli likadant andra gången.

Vävda sjalar

Frida har i en kommentar bett mig skriva lite mer om vävda långsjalar. Tyvärr är jag ganska dålig på sådana. Jag har bara haft en Didymos i färgen Sequoia, den är jag väldigt, väldigt nöjd med. Men eftersom jag inte har provat så många andra kan jag inte jämföra.

Den som vill läsa massvis med recensioner av sjalar hänvisar jag istället till sjalbarns forum.

Amning

Min barnmorska är väldigt negativ till tanken på tandemamning. Hon tror inte att mjölken kommer att räcka till två. Skitsnack säger jag som har läst på betydligt mer än vad hon verkar ha gjort. Dessutom handlar det ju inte om att helamma två barn. Lillkatten får en slurk någon gång då och då. Jag tror att det kommer att minska lite på eventuell syskonavundsjuka om han också kan få vara med ibland.

Av någon anledning trodde jag att BVC-sköterskan inte skulle tycka att idén var genomdålig. Men hon anförde argumentet om att Lillkatten skulle bli så avundsjuk om han fortfarande ammade, och den lill* tog hans plats. Precis som jag just beskrivit tror jag att det blir tvärtom.

Det var otroligt befriande att den barnmorska som ledde profylaxkursen vi gick tyckte att det var fantastiskt att Lillkatten fortfarande ammar. Jag mötte henne som barnmorska när jag födde Lillkatten, och hon var en av de bästa. Därför känner jag mig fullkomligt trygg med hennes åsikter.

Det gäller bara att leta tillräckligt för att få stöd för sina åsikter...

Beräknad förlossning

Vi har fått en festinbjudan till den 6/12 d.v.s beräknad förlossning.

Visst borde man tacka ja, bara för att vara säker på att man inte kan gå?

Annars kommer jag fortfarande att vara gravid då.

Vill ha

Jag tycker inte om att bära i sele, sjal är det som fungerar bäst för mig.

Kattpappan är helt nöjd med den Ergo-sele vi har, och tycker inte att vi behöver fler. Han bär helst i sele och inte i sjal.

Det går väl inte att motivera ett köp av ytterligare en sele, bara för att det finns så många snygga?
Inte ens om det finns gula?

Den lever

Extra tillväxt-ultraljud idag.

Min barnmorska tyckte att det var bra att göra ett sådant eftersom jag är så stor, och var det förra gången också, men Lillkatten var relativt liten när han föddes.

Barnet som fortfarande levde, jag var knappt nervös alls innan, visade sig vara på pricken så stor som man ska vara i vecka 32+2. Vattenmängden var tydligen precis som den skulle också. Varför jag är så otroligt stor kunde barnmorskan däremot inte ge något svar på. Och med stor menar jag inte min enorma viktuppgång, vilken i sig är ett mysterium, utan jag menar SF-måttet som ligger över översta kurvan.

Det enda vi skulle kunna oroa oss för, om vi nu var lagda åt det hållet... är att Lillkatten vid en tillväxtkontroll i samma vecka var mycket större än vad den här är, så växer den här lika dåligt på slutet som Lillkatten blir den inte särskilt stor. Men från mitt vanliga perspektiv att oroa mig för att det nog inte kan bli något levande barn alls, känns det inte särskilt oroligt med ett barn som är lite mindre än genomsnittet.

Stilpolisen var är du?

Idag har jag brutit mot alla någonsin uppsatta klädetikettsregler. Både mina egna och varenda smakpolis i hela världen

Jag hade mjukisbyxor och spetsiga lackpumps med rosett. Mjukisbyxor för att jag ända har så ont överallt, så byxorna kan i alla fall vara sköna. Skorna för att de går att kliva i och ur dem utan böja sig ner det minsta.

Dessutom hade jag sexiga stödstrumpor i olika färg, den ena i dödsbeige och den andra i solariefulbrunt.

Två-åring med högt kolesterolvärde?

Min son är 21 månader.

Idag fick han på posten ett erbjudande från den lokala vårdcentralen att komma in på en gratis hälsokontroll. De kommer att mäta blodtryck, midjemått och kolesterolvärden. Allt detta om han listar sig hos dem som patient.

Det här är på samma vårdcentral som för något år sedan vid information om att jag just varit sjukskriven för depression skrev ut ytterligare 100 sömntabletter åt mig, trots att jag precis fått en hel burk.

Jag känner mig verkligen trygg med den vård som erbjuds här i området.

Profylax, lite till

Jag började skriva ett svar på Yogamammas fråga om profylaxkursen. Men svaret blev väldigt, väldigt långt. Så det får bli ett eget inlägg i stället.

Förra gången gick vi tre två-timmars-tillfällen vilket var väldigt bra för oss då. Då hade vi massor av tid att träna mellan gångerna. Nu är ju livet ett helt annat, och barnvakt är en viktig komponent för att kunna göra något tillsammans utan barn.

Det visade sig att kursledaren var en av de barnmorskor vi träffade när vi låg inne på BB. Vi var där nästan en vecka, så vi hann träffa väldigt många, men just den här var den som verkligen fick amningen att fungera. Den var ett av skälen till att vi inte kunde åka hem tidigare, så det var lite roligt. Och vi kunde tacka henne för hjälpen vi fått då.

Den här gången upplevde jag det mer som en nytändning inför förlossningen än som en teknikkurs. Vi gick snabbt igenom lite olika massagetekniker och andades lite tillsammans. Men framförallt pratade vi om hur vi upplevt våra tidigare förlossningar, och vad vi ville göra bättre den här gången. Och alla fick verktyg för att ifall det blev likadant igen kunna hantera det som inte var så bra bättre. Vi hade förmodligen kunnat läsa oss lite i våra gamla böcker istället, men jag tycker att det var väl investerade pengar, just för att samtalet blev så bra, och för att vi nu hemma kan fortsätta på egen hand. Vi kom båda två på vad det är som ska hända.

Vi pratade med några av de andra deltagarna efteråt, och de sa precis samma sak, att det var jättebra för att komma in i det igen. Första graviditeten är det ju ett sådant fokus på förlossningen, medan man knappt hinner ägna den en tanke nu mellan dagishämtningar och disk.

Profylax

Vi har varit på repetitionskurs i profylax.

Det var hemskt nyttigt. Jag tror att jag fick en liten aning om att jag är gravid och att det ska komma ett barn också.

Det är ju inte så värst synd om mig egentligen. Men jag mår inte bra, och räknar verkligen timmarna tills det här är över.

Att det sedan förhoppningsvis kommer att finnas en bebis här har jag inte orkat ta in.

Jag går inte runt och myser av sparkarna från mitt älskade barn. Jag går runt och förbannar hur ont allt gör och när någon dessutom gör illa mig inifrån vill jag bara ännu mer bort från det.

Livet skulle förmodligen, eller helt säkert faktiskt vara bättre ifall jag var positiv, fokuserad och lycklig.

Jag tycker förresten inte ens särskilt synd om mig själv. Vilken jäkla räkmacka att bara bli gravid så där, och dessutom utan några andra problem. Min man tänker inte lämna mig (vad jag vet), vår ekonomi är (ännu) så länge stabil, jag är nästan klar med min utbildning, min son är världens finaste och är frisk och trygg o.s.v.

Det är bara den där lilla detaljen att hela gravditeten tär på mig så mycket, fysiskt och psykiskt. Livet känns inte roligt när jag är gravid.

Barnmorskor

Min barnmorska är inte mycket att hålla i när det blåser.

Barnmorskan jag går hos på MVC är kunnig och proffsig. Men hon har överhuvudtaget inget personligt engagemang. En kompis som gått hos henne tidigare hade en livskris under graviditeten och fick ingen som helst hjälp därifrån. Det här är andrahandsinformation, men det är den känslan jag får av min BM, jag skulle inte ens försöka anförtro henne något utöver de kroppsliga graviditetskrämporna.

Nu fungerar det här bra för mig. Jag är inte alls orolig för att hon ska missa något medicinskt. Och något annat behöver jag inte just nu.
Jag har varit med förr, jag har många ventiler om jag är orolig. Och jag är så medicinskt bevandrad att jag själv kan söka upp och förstå information ifall det är något utöver det vanliga jag undrar.

Den BM jag gick till under förra graviditeten är en av de mest fantastiska människor jag stött på i sjukvården. Hon gjorde så mycket för mig, långt utanför den föreskrivna vård jag hade rätt till. En av anledningarna var kanske att jag var en av hennes första patienter på MVC. Hon hade många års erfarenhet från förlossningsavdelning, men hade inte ens hunnit få ett eget rum när jag var hos henne första gången. Och så fick jag ett missfall, kanske hennes första som BM? Hon och jag höll kontakten, och jag fortsatte så klart att gå hos henne vid nästa graviditet, den som blev Lillkatten.
Jag funderade på om jag skulle gå hos henne den här gången också, men bestämde mig för att ändå inte göra det. Jag ångrar inte beslutet, med så här ont som jag har nu hade jag inte orkat åka in till stan bara för att lyssna på hjärtat. Det är verkligen skönt att ha MVC på kort promenadavstånd som jag har nu.

Men jag uppskattar hennes fantastiska engagemang ännu mer nu. Och jag är så glad över att det faktiskt finns möjligheter i dagens så snåla sjukvårdsbudget att ge den som behöver det, det där lilla extra.

Nästa steg för bloggen

Jag funderar mer och mer på att lösenordsskydda bloggen.

Många, många av mina finaste och bästa vänner läser här. Och ni är så viktiga för mig. Ibland vill jag ösa ur mig tankar som jag inte alls står för, som jag inte vill att ni ska läsa. Jag är säker på att ni också har sådan ibland.
Det handlar aldrig om att jag är sur på någon av er, för det är inte intressant att skriva om i bloggen, det kanske jag pratar med Kattpappan om, eller så går det fort över.
Men det handlar om hänsyn.

Så fort jag får en ingivelse till något jag vill skriva i bloggen nuförtiden kommer jag på någon fin vän som kanske eventuellt möjligtvis skulle kunna missförstå det jag skriver, kanske ta åt sig och bli lite ledsen. Även om det inte var tänkt så.

Jag har den typiska kvinnliga egenskapen* att jag hela tiden tänker i flera steg och försöker känna in min omgivning och hela tiden känner av stämningar som inte ens finns. Konflikträdsla kanske det kan kallas också.

Jag har märkt att jag skriver långa svar som bara handlar om mig själv i kommentarer till andras bloggar, för att jag känner mig säkrare där.

Jag får se hur jag gör. För jag vill egentligen inte alls. Och kanske beror det bara på min allmänt slöa sinnesstämning just nu, att jag inte lyckas plita ner något alls.

*Nej, det finns inga kvinnliga och manliga egenskaper biologiskt men däremot socialt.

Besviken

Sista tentan jag skrev gick jag för en gång skull hem ifrån och var säker på att jag hade klarat. Jag trodde till och med att mitt betyg skulle bli ganska högt.

Idag fick jag resultatet. Jag hade klarat mig precis, och det verkar som att jag var ganska ensam om att klara mig överhuvudtaget. Både medel- och medianpoängen ligger långt, långt under godkänt.

Hela universitetet håller på att EU-anpassa sig, och alla kurser går för första gången. Tyvärr verkar det ibland bli väldigt stora problem att göra kurserna och i det här fallet examniationen vettig. Kursen går på fortsättningsnivå, så alla studenter har åtminstonde klarat sig genom de två första åren som verkligen inte alltid varit för lätta. Fler än hälften borde bli godkända tycker jag.

Varmare väder och allt för öppet

Den nervpressande overallsituationen fortsätter.

SMHI har ändrat sig om femdagarsprognosen. Det ser inte ut att bli riktigt lika kallt nästa vecka som de sa igår.

Så jag fortsätter att avvakta med dubbelinköpet. Lillkatten får väl helt enkelt stanna hemma den första dagen med riktig kyla om inte overallen har kommit tills dess.

Och nej, jag tycker inte att det här är så intressant blogging. Men jag får faktiskt inte mycket input från det verkliga livet just nu. Så när jag har tid har jag inget av värde att skriva. Eller jo, det händer en del i min hobby just nu, olika personers sätt att tackla en besvärlig situation, och olika personers tilltro till auktoriteter. Men eftersom den här bloggen läses av för många inblandade tänker jag inte ge mig i kast med den analysen.

Shoppingproblem III

Lillkatten har inga vinterkläder.

En vän till oss, erbjöd oss att köpa overall till ett väldigt förmånligt pris genom ytterligare en vän. Hon skulle nämligen just lägga in en beställning på vinterkläder till sina barn.

Nu verkar det ha blivit problem, för hon har fortfarande inte sett till några kläder. Lillkatten har inget alls att sätta på sig. Vi har inte något gammalt att plocka fram ur gömmorna i väntan på de riktiga vinterkläderna. Blir det bara någon grad kallare fungerar det inte längre ens med dubbla byxor, eftersom de är ute många timmar varje dag på dagis.

I morgon måste jag gå och införskaffa en overall, i värsta fall står vi sedan med dubbla, och det känns som galen konsumtionshysteri.

Shoppingproblem II

Igår hade vi bröllopsdag. Jag begav mig in till vårt lokala centrum för att köpa något litet till Kattpappan.

Jag tänkte mig något klädesplagg i någon sorts ekologisk kollektion.

Men det fanns så klart inte ingenting åt det hållet för män. I alla fall inte här i vår förort.

Choklad ville jag inte köpa, det är för tråkigt, och Kattpappan vill helst inte äta för mycket godis.

Rättvisemärkta bananer funderade jag på en kort sekund, men insåg att han inte skulle se skillnad på presenten och de vi redan har hemma i fruktskålen.

Så det slutade med att jag köpte en rosa badanka med batterier som inte går att byta. Mesta möjliga miljöförstöring, för pengarna alltså. Varför det blev just en anka vet de som var på vårt bröllop.

Shoppingproblem I

Beslutet var ju att så långt som möjligt bara köpa ekologiska produkter till mig och Lillkatten.

Lillkatten har inga vinterskor och Kavat är det enda företag jag hittat som har ekologiska barnskor. De har ett par vinterkängor i Lillkattens storlek. men jag tycker inte att de verkar speciellt bra. Särskilt ogillar jag att de är så låga. Så nyttan fick vinna den här gången och de blev ett par skor som säkert inte är bra för någon, utom för Lillkattens välbefinnande i vinter.

Vilken otrolig lyx

Idag är de inte många som jobbar på Lillkattens avdelning på dagis, flera stycken är på kurs. Eftersom jag tycker att det är bra att de får chans att lära sig något nytt, som jag är säker på kommer att komma Lillkatten till godo så är jag nöjd med det.

Däremot så tror jag kanske inte att just idag är den bästa dagen någonsin för högstående pedagogik. Inte så att jag är orolig för att de inte ska få ihop det, men det kanske blir mest förvaring med den minskade personalstyrkan.

Och eftersom jag då har möjlighet att hämta Lillkatten tidigare så får han gå hem direkt efter lunch idag.

Tänk vilket otroligt lyxliv jag lever som kan välja bara så där. Vi har inte så mycket pengar, men jag har massor av tid.

Och ja, jag är kär i Lillkattens dagis. Av erfarenhet vet jag att sådant brukar lägga sig, och att jag säkert kommer att hitta massor att irritera mig på längre fram i tiden. Men där är vi inte nu, så jag tänker fortsätta att skriva nyförälskade inlägg ett tag till.

Förskola eller dagis.

Ni som är utbildade pedagoger och jobbar på förskolan, tar ni illa upp om ni blir kallade för dagisfröknar, och om er arbetsplats kallas för dagis.

Jag har bara positiva minnen från den plats som på min tid hette dagis (daghem), och jag har största respekt för de som jobbar med Lillkatten varje dag. Jag sätter verkligen värde på den utbildning de har och den pedagogik de arbetar med.

För mig finns det inget som helst negativt i ordet dagis, men det är ju kanske inte jag som ska bestämma det. I DN har jag de senaste dagarna läst insändare från upprörda förskollärarstudenter som tycker att statusen på yrket måste höjas, och de tror att ett namnbyte skulle hjälpa till. Själv är jag ganska skeptisk till att det är där problemet ligger, men jag kanske har fel?

Självberöm

Tänk vad glad man kan bli för något litet.

Sista labben på förra kursen (en datalab) var rent ut sagt skitsvår. Jag tyckte inte att jag fattade någonting. Och labbrapporten jag lämnade in var jag helt säker på att få i retur många, många gånger innan den blev godkänd.

Men nu har jag fått ett mail att den visst var godkänd bara så där direkt.

Det känns lite extra roligt eftersom jag spanar lite på den grupp som var ansvariga för delar av kursen, och den här särskilda labben. För jag kanske, kanske kan få göra precis det jag vill om jag kan få en forskartjänst hos dem.

Utmanad

Min vana trogen har jag varit dålig på att anta den utmaning som just nu cirkulerar, och jag har lyckats "dra" på mig flera stycken. Så nu antar jag dem allihop, för de ser ju likadana ut.

1. Vilken mat äter du ofta?
Mat?!? Maträtt, eller ingrediens eller typ av mat?
Maträtt: Gröt äter jag varje dag. I vanliga fall havregrynsgröt, som gravid mannagrynsgröt.
Ingrediens: Pasta, det har vi till alldeles för mycket. Lätt att göra, och Lillkatten äter allt bara det är pastaskruv på det.
Typ av mat: Jag försöker hålla det vegetariskt. Det har gått lite dåligt ett tag, med lite för mycket snabba uppvärmningar av helfabrikat från frysen, men nu har vi skärpt oss. Idag ska jag t.ex. göra en linssoppa som vi inte provat förrut.

2. När du är på kalas, är du den som sitter eller hjälper du till att duka av?
På riktigt stora tillställningar brukar jag sitta. Men har vi ätit hemma hos vänner brukar det bli rätt naturligt att alla hjälps åt plocka lite, så går det snabbare.
Jag läste i någon annans blogg att det skulle vara oartigt att hjälpa till? Den oartigheten har i alla fall gått mig förbi, och de flesta av mina vänner också. Någon som vet på vilket sätt det är oartigt?

3. Var sitter du helst när du bloggar?
Det självklara svaret är ju förstås framför en dator. För nej jag mobilbloggar inte, och ja, alla datorer jag använder är stationära.

4. Köper du ofta Triss?
Jag tror aldrig att jag har gjort det. Om det inte räknas att byta ut 25-kronors-vinster mot ny lott. För jag har några gånger fått lotter, och då vunnit någon pyttevinst som jag bytt mot en ny lott. Hittills har jag inte vunnit något större.

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Med risk för att såra de underbara människor (framförallt min man) som jag gjort underbara resor tillsammans med, och som läser min blogg, måste jag ändå säga att min Moskva-resa över en nyårshelg i ungdomen har ett extra skimmer över sig. Jag var fortfarande ung, naiv och orädd.

6. Vilken TV-kanal tittar du mest på?
Jag tittar inte på någon kanal alls. Tv-tittandefrekvensen är c:a en halvtimme i månaden skulle jag tro. Men den där halvtimmen spenderas nog oftast framför någon av Sveriges televisions kanaler.

Premiär

För första gången i bloggens historia har jag raderat en kommentar. (om man bortser från spaminlägg som jag naturligtvis tagit bort tidigare också)

Den innehöll inga hot, inga lagvidrigheter och knappt några personangrepp. Den var bara allmänt tråkig och nedlåtande.

Det här är min plats i den elektroniska världen. Jag vill inte längre ställa upp med utrymme för anonyma som bara är ute efter att såra. Personer som knappast skulle våga säga sådana saker om vi träffades på riktigt.

Vill man vara gnällig och försöka trycka till andra, får man göra det någon annanstan. Förslagsvis i en egen blogg.

Sakliga argument och åsikter utan personangrepp om det jag skriver om här i bloggen kommer naturligtvis inte raderas i fortsättningen heller.

Jättejobbigt att inse det självklara

Den nya kursen som började idag och pågår till den 24 oktober, alltså ganska exakt en månad innehåller:

16 Föreläsningar
2 En-veckors laborationer med tillhörande rapportskrivning
3 Grupparbeten med presentationer på 30-45 minuter vardera
2 Duggor
1 Tenta.

Som ni förstår är det schemalagda heldagar i princip varenda dag. Rapportskrivande, grupparbeten och tentapluggande får ske utanför skoltid.

För att prestera ett någorlunda bra resultat på den här kursen krävs det mycket mer än 40 timmar i veckan, och lägger man sedan till att jag har nästan en timmes resväg till universitetet enkel väg så blir det ännu lite roligare.

Lillkatten har precis börjat på dagis. Han kan inte vara där 9+10 timmar om dagen. Eller jo det kan han rent tekniskt, men känslomäsigt går det inte, inte när vi inte är tvingade av ekonomiska skäl.

Jag mår fortfarande illa, och foglossningen jag dras med är inte nådig. Dessutom har jag börjat sova riktigt dåligt på nätterna. Mina kära gamla sömnproblem visar sitt fula tryne, och just nu finns det inga kraftreserver att klara dagarna utan sömn.

För att avsluta det hela är det här ingen kurs jag behöver eller något ämne jag är intresserad av.

Det självklara är förstås att inte läsa kursen. Ja det finns faktiskt inga andra möjligheter. Men det känns hemskt. Jag grät när jag pratade med läraren. Den där förbannnde duktiga flickan som aldrig ger upp, och som kämpar vidare oavsett vad som händer, hon skriker högt. För man kan inte bara hoppa av, och sitta hemma i två månader och inte göra någon nytta alls. Man kan inte leva på sin man utan att prestera någonting. Man kan inte fördröja sin examen ytterligare fem veckor.