lördag, juli 29, 2006

Ointressant samtalsämne

Jag är verkligen helt ointresserad av att prata graviditet med andra människor. Hur ofta sitter man vid matbordet och diskuterar andra kroppsfunktioner och måenden? Och hur intressant är det för den delen av sällskapet som själva inte har någon erfarenhet att bidra med, kanske för att de inte kan?

fredag, juli 28, 2006

Gener njaa

Vi har äran att ha både mamma- och dotter-katt boende hos oss (och nu pratar jag om riktiga katter med päls och svans)

Mammakatt är den mest timida varelse jag känner, hon är dessutom precis som jag väldigt snäll mot allt levande och har aldrig dödat ens en myra trots att hon försökt.

Nyss kom det en sån där långbent insekt inflygande genom fönstret och blixtsnabbt var dotterkatt framme och fångade den, dödade den och åt upp den. Var hon fått den förmågan ifrån har jag ingen aning om, men inte är det från mamma i alla fall.

Jag antar att jag borde vara stolt över vår lilla jägare, men jag vill mest av allt inte ha henne i sängen inatt.

Uppdaterat

Äntligen är bilderbloggen uppdaterad. Nu med lite text också.

torsdag, juli 27, 2006

Min allra största skräck

I DN idag finns det en artikel om hur läkare har dödförklarat foster som egentligen levde. När jag fick mitt missfall var det de enda jag kunde tänka på att bara en enda person sagt att fostret var dött. Jag hade fått med mig abortpiller hem för att ta innan jag åkte in för skrapning eftersom min kropp tydligen inte fattade att något var fel. Jag ringde kliniken och frågade om jag inte kunde få komma in och göra en extra koll innan jag tog pillren, och det kunde jag få göra, men då skulle jag bli tvungen att ligga där i åtta timmar utan att äta och det var inte bra. Så fast hon egentligen sa ja, var det ett tydligt nej.

Natten innan jag skulle ta abortpillren startade mitt missfall av sig själv, och jag fick åka in akut till sjukhuset, där fick jag göra ett nytt VUL och det var tydligt att inget levde i min mage. Trots den enorma smärtan jag upplevde då är jag glad att det blev så, annars hade jag nog nu varit säker på att ett misstag hade begåtts.

onsdag, juli 26, 2006

Mer oro

Jag går upp i vikt hur mycket som helst. I tisdags när jag vägde mig hade jag sedan tisdagen innan ökat 1,5 kilo. Fortsätter jag att gå upp i den här takten kommer min vikt i januari att ha ökat med 75 %. Och nu går jag in i trimester två, där det verkar som att de flesta ökar som mest.

Det är inte oro över att jag ska bli fet och mindre snygg, inte heller bryr jag mig om ifall det blir otympligt att röra mig. Däremot blir jag orolig för lilla fostret. Det är inte nyttigt med för överviktiga mammor. Dessutom räknas det som riskgraviditet om man ökar allt för mycket, och då får jag inte föda på det BB jag vill. Också petitesser i sammanhanget, men att vara i en riskgrupp är alltid otäckt.

lördag, juli 22, 2006

Otacksam

Jag tycker själv att mycket av det jag skriver här i bloggen ger intryck av att jag inte är glad över att vara gravid utan bara går runt och är bitter.

Så är verkligen inte fallet.

Jag njuter varenda sekund. Jag älskar varenda krämpa och skulle gärna ha några fler för att inte någonsin kunna glömma vad som är på gång. Det här är vad jag drömt om ända sedan jag var femton år och jag är otroligt tacksam över att jag får uppleva det, om det så tar slut i morgon har jag i alla fall fått vara gravid i nästan femton veckor.

avundsjuka

Jag var just inne på en snabbvisit i ankomsgruppen för de som ska ha barn i mars 2007. Där skymtade jag ett bekant namn. En tjej som var med ett tag i en av försöka-bli-med-barn-grupperna jag skrivit i. Jag kommer ihåg henne för att hon skrev så väligt mycket och för att hon var så väldigt ledsen när det inte lyckades direkt. Nu har hon fått barnet hon blev gravid med ganska snart efter att de började försöka, och nu är hon gravid igen.

Ja, jag är grymt avundsjuk!

BF

Idag var jag beräknad att föda det barn som blöddes ut i vecka 13. Det känns inget alls. Jag sörjer inte över just det barnet, däremot har jag fortfarande inte kommit över att ingen tvååring tultar omkring här hemma. Tvååringen hade vi haft ifall vi lyckats någorlunda snart efter att vi började försöka.

onsdag, juli 19, 2006

Tomt i bloggen

I morgon bitti drar vi. Vi kommer att vara borta i några få dagar, och inget kommer att bli skrivet i bloggen under tiden.

måndag, juli 17, 2006

Oroa dig inte

Då och då får man höra att när man är gravid får man inte oroa sig för då kan barnet ta skada.

Tack för det, då blev jag genast mycket lugnare.

Nu tror jag inte alls på att bebisen tar skada av att mamman oroar sig så länge mamman inte mår så dåligt att hon t.ex. slutar äta. Enligt mig är det här en myt i klass med den att man ska slappna för att bli gravid, och det tänker jag tro tills någon visat mig en vetenskaplig undersökning som visar på ett samband.

söndag, juli 16, 2006

Urk

Varför äter man alltid för mycket när det är buffé? Ikväll har vi varit på Hermans och ätit. Det är en resturang här i Stockholm som bara serverar vegetarisk mat vilket passar mig perfekt. Men nu mår jag illa, jag som börjat må bättre. Vi promenerade i alla fall hem från resturangen så nu känns det lite bättre.

lördag, juli 15, 2006

Ber om ursäkt

Ursäkta mitt utbrott igår.

Den här bloggen skapades som sagt inte för att läsas av en massa människor. Jag gjorde den främst för mig själv, och sedan för ett fåtal redan invigda kämpande medsystrar.

Jag är väldigt sårbar när jag skriver här, och när mina känslor ifrågasätts/missförstås tar jag illa vid mig.

Jag argumenterar gärna för mina åsikter, men mina känslor kan jag inte göra så mycket åt.

Jag hade mer än gärna kunnat glädjas helt åt andras graviditeter, känna medkänsla med dem som misslyckas på första försöket, trösta vänner som inte kan gå ut på krogen längre eftersom barnen måste ha middag o.s.v.
Men jag klarar inte av att göra det! Och det är just därför jag har den här bloggen, för att här och ingen annanstans skriva om sådana saker.

Jag skriver inte på forum där man beklagar sig över sådant jag tycker är skitsaker, jag säger inte åt mina vänner att de ska vara tysta, och jag går inte fram till främlingar på stan och är oförskämd.

Men här i bloggen kan jag vräka ur mig dumma saker.

Jag ska försöka ha kvar bloggen i nuvarande skick, om någon enda kämpande slipper en solskenshistoria eller slipper höra att det hjälper att slappna av tack vare den här bloggen skulle det vara fantastiskt. Och för min egen del tänker jag helt fräckt ignorera kommentarer jag inte vill ha. Så får vi se hur det går.

fredag, juli 14, 2006

Irriterad

Det är många som läser min blogg, enligt bloggtoppen nästan 2000 unika läsare i veckan. Jag undrar varför man läser? Är det för att man liksom när man läser Linda Skugge vill bli irriterad? Handlar det om någon slags lyteskomik?

Jag kan bjuda på det, ni får gärna bli irriterade och tycka att jag är komplett tokig i huvudet. Men snälla, sluta läs i min blogg om ni inte kan förstå att jag tycker det är jobbigt med andras graviditeter och inte kan låta bli att kommentera. Jag vill inte bli kallad arrogant för att jag reflekterar över att i min värld är inte en ynka månads försök så mycket att hänga läpp över. Jag skrev det aldrig till henne, men jag måste väl få ha tankar?!?

Jag har aldrig gjort reklam för min blogg någonstans, den finns med på bloggtoppen och jag har länken i min presentation på Aff. Men bloggen är bara till för mig själv och mina reflektioner. Jag har aldrig haft som mål att locka många läsare, egentligen skulle jag väl aldrig publicerat min blogg utan haft den bara för mig själv, så kanske får jag skylla mig själv?

onsdag, juli 12, 2006

Kryptiskt

För första gången lät jag bli att publicera ett inlägg jag skrivit till min blogg. Enligt bloggtoppen är det många som läser varje vecka, och jag kan inte skriva riktigt vad jag vill med hänsyn till att någon jag skriver om kanske ska kännas igen av någon annan och få reda på det bakvägen. Och jag vill inte såra!

Att jag tänker något är en sak, och sårar ingen. Men kom det fram till fel person skulle det vara fel.

Mina tankar är ibland fula men betyder inte att jag inte älskar mina vänner och vill dem allt det bästa. Bara att jag måste få ut min avundsjuka genom att tänka/skriva något fult och sedan glömma bort det.

Och för att inga missförstånd ska uppstå med det här inlägget så kan jag berätta att det jag skrev om inte har med något av er som jag vet om läser bloggen att göra.

Uppdaterade länkar

Jag har även uppdaterat mina länkar. Helt fräckt länkar jag till de bloggar jag brukar läsa utan att fråga "författaren" om det är ok.

Jag hoppas att den som inte vill bli länkad till berättar det för mig, eller har en dold/hemlig blogg.

Ändrad presentation

Eftersom det faktiskt verkar som att den här graviditeten har chans att gå bra var jag tvungen att ändra lite i min bloggpresentation.

Jag trodde att jag skulle kunna skriva något positivare, men det gick inte. Trots att jag inte tror på det där onda ögat måste jag hela tiden helgardera mig för att något ska gå fel.

Skilda världar

Ibland är jag inne och läser i grupper där jag inte har något att göra. Idag var det gruppen för de som precis börjat försöka bli gravida.

En tjej skriver* att hon är så ledsen och att allt känns så jobbigt. De har just misslyckats med sitt första försök och nu måste hon berätta för alla vänner som vet att de försökt att det inte blev något den här gången.
Jag vill svara att kom igen när du misslyckats med din sjätte hormonbehandling, då kan vi snacka jobbigt. Men jag gör ju förstås inte det, jag har inget i den gruppen att göra.

Just nu mår hon dåligt, och det hade jag kanske också gjort ifall jag var van att bli gravid enligt planer. Hon kanske kämpar med något annat som jag tar för givet i vardagen.

*Jag direktciterar verkligen inte, så jag hoppas att inte ens hon kan känna igen sig om hon läser min blogg

tisdag, juli 11, 2006

Att ljuga till sig fördelar

Jag läste i något av svaren på Tinas utmaning en uppmaning att söka hjälp fort, och ljuga om hur länge man försökt för att få hjälp tidigare. Att skarva någon månad har jag inga problem med att folk gör, men att redan efter åtta månader påstå att man försökt i ett år tycker jag är fel.

I Sverige idag finns det begränsade resurser till sjukvården i allmänhet och till fertilitetsutredningar i synnerhet. Att då ta upp tid och resurser i onödan tycker jag är dåligt. Visst jag förstår att det känns fruktansvärt, nästan bottenlöst jobbigt när mensen kommer en åttonde gång, när kompisarna lyckades på första försöket. Men faktum är att upp till ett år anses normalt att få vänta på att bli gravid. De allra, allra flesta lyckas inom det där året.

Situationen är ju förstås en annan om man misstänker att något är fel, som i mitt fall när mensen fortfarande inte hade dykt upp nio månader efter p-pillerstop, eller när misstanke om endometrios finns. Men fungerar allt som det ska tycker jag faktiskt att man snällt får vänta sitt år.

Visar det sig sedan att det faktiskt fanns något som var fel önskar man ju förstås att man blivit undersökt tidigare, men är det ingen som tränger sig före i kön finns det förmodligen mer resurser att använda när man väl är där.

Mer utmaning

Ni som inte blivit utmanade, svara ändå gärna på frågorna och berätta sedan för Tina att ni gjort det. Hon håller på och gör en sammanställning av svar som ju blir bättre ju fler som deltagit.

Bra intiativ Tina!

Ni som inte har egna bloggar får gärna svara i mina kommentarer, eller i Tinas.

måndag, juli 10, 2006

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Tina, och tänkte att jag skulle svara direkt innan jag läst vad någon annan skrivit.

1. Hur länge har ni/försökte ni bli gravida?
Nästan tre år

2. Vad är/var det jobbigaste med att inte kunna få barn?
Att hela livet blivit lidande. Jag har inte kunnat leva normalt sedan vi ganska snabbt förstod att något var fel, hela tiden har det varit förhoppningar om att vara nygravid som har stoppat alla planer.
Dessutom har jag tyckt det varit otroligt jobbigt med identiteten. Jag har alltid sett mig som en ung mamma. Jag har inte varit så intresserad att leva ett jetset-liv utan ville göra sådant som småbarnsföräldrar gör. När det inte blev några barn och jag ändå inte hade lust att festa på helgerna kände jag mig extremt misslyckad och tråkig.

3. Vilken är den mest idiotiska kommentaren/frågan ni fick under er barnlöshetsresa?
Svårt att plocka ut en som sticker ut extra. Det jobbigaste har varit alla solskenshistorier om osannolika fall som inte haft någon beröringspunkt med min egen situation. Och så den otroligt dumma kommentaren om att vi ifall vi adopterade sedan skulle få egna barn.

4. Trodde ni att ni skulle ha svårt att få barn, eller kom det som en överraskning?
Jag minns att jag en natt satt och pratade med en kompis om att vi skulle börja försöka. Jag sa till honom att jag ville börja tidigt för att vara säker på att hinna få barn innan 30. För först skulle man ju försöka ett år, och sedan skulle man bli utredd och sedan skulle man adoptera och det kunde ju ta ganska lång tid. Jag var inte så realistisk i min tidsplan då visade det sig, jag hinner bli 30 innan jag får barn. Men jag var inte främmande för att det kunde bli fel.

5. Vilket tips skulle du vilja dela med dig av till andra som har svårt att bli gravida?
Läs på ordentligt så att du vet ifall din läkare inte verkar ha koll. Genom åren har jag hört om så många korkade läkare som felbehandlat eller inte behandlat alls.

Jag utmanar vidare Erica, Solkatten, Sassamamma, Linda och Kattpappan

ÄNTLIGEN

Det regnar ordentligt här nu, och jag kan äntligen andas. Jag kan t.o.m. tänka mig att gå ut en liten sväng.

Jag är verkligen ingen soldyrkare, att ligga och steka i solen är det tråkigaste jag kan tänka mig att göra på ledig tid. Jag tycker att jag är ganska snygg som vintervit, det passar mitt röda hår.

Om jag solar mycket kan jag faktiskt bli brun, jag har riktigt svartmuskiga östeuropéer i min stamtavla, dessutom har jag inte den fräkning ljusa hyn som brukar höra till min hårfärg. Jag bränner mig nästan aldrig även om jag utsätter mig för mycket sol. Men jag gillar inte att sola!

Och nu regnar det HURA, HURRA, HURRA

fredag, juli 07, 2006

Ej PK åsikt

Jag har en åsikt som jag egentligen inte kan stå för. Eller egentligen är det väl ingen åsikt, för då borde jag kunna argumentera för den, utan det är mer en känsla.

Jag är egentligen för aborter i alla situationer av nästan alla skäl. Utom när någon genomgått fertilitetsbehandlingar och sedan tar bort fostret för att det har Downs Syndrom. Jag blir fruktansvärt upprörd, särskilt om fostret blivit till på en landstingsbetald fertilitetesklinik dit det är lång kö.

torsdag, juli 06, 2006

Fortfarande oginn

Ungefär samtidigt som mitt missfall blev flera av mina väninnor gravida, eller valde att berätta om det, och nu börjar barnen komma. Jag fick just ett SMS.

Jag trodde att jag nu när jag är gravid själv skulle kunna glädjas, men tydligen kan jag inte det. Jag ska skicka ett kort grattis, men mer klarar jag inte av just nu. Förhoppningsvis hanterar jag det bättre snart när det fått sjunka in.

Och nej, jag missunnar inte dem att bli föräldrar, och ja jag tycker att de ska få vara jätteglada och stolta och lyckliga och få berätta det för hela världen. Men jag klarar inte av att jubla.

onsdag, juli 05, 2006

Munproblem fortsättning

Idag har jag inte så ont i munnen längre, utan smärtan har flyttat sig uppåt till kindkotan (det där stället där man ska lägga på rouge)

Det känns inte helt stabilt, men jag har varit med om det förut, en infektion som vandrar.

Turligt nog har jag en farbror som är tandläkare så blir det akut kan jag få tag på honom när som helst på dygnet, jag behöver inte oroa mig för att hinna till någon mottagnings konstiga öppettider. Så jag vågar avvakta lite till. Ännu gör det inte jätteont nämligen, jag är räddare för att behöva gapa länge.

tisdag, juli 04, 2006

Varning nu blir det gnäll igen

Nu tänker jag gnälla om en graviditetsrelaterad krämpa. Men den är också infertilitetsrelaterad och ganska orättvist.

Jag är en sån där duktig person som är väldigt noggrann med tänderna. Jag har alltid duktigt borstat tänderna och använt tandtråd. Varje gång jag gått till tandläkaren har jag fått beröm. Ända fram tills jag började stoppa i mig hormoner för att bli gravid. Då hände något i min mun, och tandläkaren berättade för mig att jag höll på att tappa alla mina tänder innan 30. Hon var väldigt förvånad och är helt säker på att detta måste hänga ihop med hormonerna. Ingen annan jag pratat med har råkat ut för samma sak och min gynekolog hade heller aldrig hört talas om ett sånt samband, så jag vet inte vad det beror på. Allt jag vet är att min munstatus är i väldigt dåligt skick och att det kommer kosta mig multum att fixa den.

Jag har dragit ut någon tand och har skött min mun minutiöst noga med fyra olika tandborstar och tänderna har suttit kvar. Fram till nu när jag som gravid inte kan borsta tänderna ordentligt. Jag kräks vid varje försök. Och att kräkas tror jag är ännu sämre för tänderna? Så nu har tandvärken satt igång. Jag kan inte äta tabletter, och jag kan inte gå till tandläkaren. Jag kommer garanterat att kräkas om någon försöker rota i min mun. Så min förhoppning är att tandvärken ska ge med sig lite och att illamåendet ska göra detsamma så att jag vågar ta mig till tandläkaren.

måndag, juli 03, 2006

Jag är gravid?

Jag har inte betraktat mig som gravid utan bara haft en lång period av maginfluensa.

Att det som visserligen hade ett hjärta men inget mer skulle lämna mig i vecka 11 var jag helt övertygad om.

Det kan kanske tyckas melodramiskt och kanske lite korkat men jag har verkligen inte trott på att jag är gravid.
Förra gången ville jag inte ljuga så när folk frågade rakt ut berättade jag att jag var gravid. Den här gången har jag inte heller velat ljuga, men eftersom jag inte varit gravid har det inte varit någon lögn att förneka det.

Nu är jag nog ändå gravid. Det som ligger i min mage har ett hjärta, är lagom stort och rörde på sig hela tiden.

Jag har fortfarande ingen relation till det, men det lever, och jag ska försöka börja tänka på det som en varelse istället för ett det. Inte som ett barn och definitivt inte som min bebis men i alla fall något som är levande.

VUL/UL

Jag vet inte hur många gånger insidan av min mage studerats med ultraljud. Jag skulle gissa på ett 50-tal de senaste åren. Men aldrig att jag har gjort ett på magen (utom vid ägginsättningen) utan alla har varit vaginala.

De flesta tjejer tycker nog att det är lite obehagligt med de vaginala, det är ju en ganska stor stav som sticks in och som trycker mot känsliga områden så att det kan göra lite ont. Jag tyckte också att det var obehagligt de första gångerna. Men nuförtiden tycker jag att vaginala ultraljud är det mest normala man kan göra och jag tycker inte att det finns det minsta obehag kvar i situation oberoende av vem som utför undersökningen.

Idag ska jag göra ett vanligt ultraljud via magen, och ett sånt vet jag inte hur det går till. Så nu är jag lite nervös inför proceduren. Fast mest nervös är jag förstås för resultatet.

söndag, juli 02, 2006

Avgörande

I morgon avgörs det hur mitt liv kommer att gestaltas det närmsta åren. Ska jag vara synligt blivande mamma på alla släktträffar och högtider eller ska jag vara hemutredningsköande blivande mamma.

Antingen kommer jag att bli mamma i januari eller så kommer det att dröja betydligt längre än så.

Även om det ser bra ut i morgon finns det ju fortfarande en del som kan gå fel, men ändå känns det så avgörande. Lever den och är stor som den ska är det väldigt troligt att det faktiskt kommer att fortsätta gå bra och jag tror att jag för första gången kommer att våga glädja mig, och att jag kommer att våga sätta på mig ett par mammabyxor.

Det som jag är så rädd för är det faktum att jag förra gången inte hade märkt någonting, jag växte och mådde illa fast den varit död i nästan två veckor. Därför vågar jag inte hoppas eller tro någonting nu.