Något som verkligen fick mig att se rött innan Lillkatten föddes var kommentarer av typen "det kommer du att förstå när du får egna barn" Särskilt när ämnet var att jag inte kunde förstå hur det kändes och att jag skulle bli förvånad över hur mycket jag skulle tycka om mitt barn.
Antingen är jag ovanligt känslokall och har inte utvecklat de där förvånantsvärt starka känslorna.
Eller så är det som jag tror, att jag visst visste hur det skulle kännas. Min graviditet var ju inte direkt något misstag och jag var inte rädd en enda gång under graviditeten över vad vi gett oss in på, däremot hade jag otroligt höga förväntingar på hur det skulle bli. Alla förväntningar har verkligen infriats, det var precis så här jag hade tänkt mig att det skulle vara, varken bättre eller sämre, det är kanske lite lättare bara.
De som blev så väldigt förvånade kanske inte var så färdiga i sitt beslut att bli förälder?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du är nog ovanligt väl förberedd!
Jag kan nog skriva under på det du säger :-) Jag hade nog en hyfsad bild av hur mycket jag skulle älska mitt barn, men visste inte hur känslan skulle kännas.
Om ens barn föds med något fel så handlar det inte om hur förberedd man är eller inte? Det tog mig ett år att tycka det var underbart att vara förälder.
Gör det mig till en mindre förberedd och ofärdig i mitt beslut?!
Ibland känns det som IVF- bloggarna anser att vi föräldrar som inte kämpat innan graviditeten är några räksmörgåssurfare in i familjelivet.
Så är det inte i mitt fall varje fall.
Anonym: Jag förstår verkligen inte hur du läser in det du skriver i mitt inlägg. Men den tolkningen får verkligen stå för dig.
De som blev så väldigt förvånade kanske inte var så färdiga i sitt beslut att bli förälder?
Jag var färdig i mitt beslut att bli förälder men det finns omständigheter som gör att man ändå blir både chockad och förvånad!
Men mitt inlägg handlar ju om att jag inte är förvånad över hur mycket jag tycker om mitt barn.
Jag har inte skrivit ett ord om hur det känns att få ett sjukt barn. Det har jag nämligen ingen erfarenhet av vilket jag är otroligt ödmjuk inför. Jag vet ingenstans i min blogg där jag skrivit något om att andra inte skulle kunna ha det svårt? Jag tror faktiskt att min ödmjukhet inför det mesta i livet har växt med min sorg.
Skicka en kommentar