Uppslutningen till promenaderna med mammagruppen är inte speciellt stor. Men vi är tre mammor som varje vecka i nästan vilket väder som helst dyker upp.
Det är Linneas mamma som kämpade i två år innan Linnea äntligen blev till, det är Thereses mamma som försökte göra barn i fyra år innan de sökte hjälp och till slut lyckades med ett frysförsök och det är jag, Lillkattens mamma.
Där går vi med våra mirakelbebisar och förundras över att det är VI som äntligen får vara med. Och om vi pratar om syskon så säger vi inte när utan om. Och ingen av oss känner för att klaga på att det är jobbigt att ha barn, för vi vet alla att det är så mycket jobbigare att inte ha dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Om man ska försöka se någonting positivt i barnlöshetseländet, så är det väl just såna insikter. Och en stor mängd ödmjukhet som man får "på köpet" liksom.
Vad skönt!
I min babysånggrupp pratar alla om utbildning och jobb och att man vill hinna jobba några månader innan man SKAFFAR nästa barn.
Morr
Och jag har inte kommit mig för att börja predika ännu tyvärr
Måste då säga till min mammagrupps försvar att jag hittills inte hört någon klaga på att det är jobbigt. Tvärtom så ser allla så där löjligt stolta och nyförälskade ut när de tittar på sina bebisar. Men jag förstår vad du vill säga.
/Fia
Nog är det så att om man väntat och längtat blir mindre benägen att klaga och gnälla. Jag hoppas ju fortfarande att jag ska vara en frögurka och att allt ska gå lätt och smidigt, samtidigt som jag ju inser att jag som ensamstående lägger en helt annan mening vid "smidigt". Smidigt innebär att jag gör femtielva VUL och prover och ger mig av på en 6-timmars resa till en klinik där någon förvarar mina spermier - inte "ojdå" som verkar vara vara den allmänna meningen om smidigt...
Kan försvara en endaste ojdå-ensamstående som faktiskt har förmåga att uppskatta och värdera den lätthet med vilken hon fått sina två barn och aldrig klagar.
Jag hoppas att mirakelbarnet kommer och vill stanna när jag åker till Danmark nästa vecka
Jag brukar hålla med om det mesta som du skriver, men ibland vill jag argumentera. Som nu. Det finns något som heter anknytningsproblem som vem som helst kan drabbas av och det är definitivt inget man väljer att få. Och då är det bara jobbigt när man fått barn. Inte underbart alls, utan faktist enbart jobbigt. Vad tycker du man ska göra då? Ibland får jag intrycket att du tycker man ska tiga och lida.
Jag kräver inte alls att du ska förstå, för alla måste inte sätta sig in i alla andras problem (hur skulle det se ut?), och jag är glad att du hittat vänner med samma bakrund så ni förstår varandra.
Så klart finns det anknytningsproblem, och så klart finns det massor av andra orsaker till att bebistiden inte blir så rosenskimmrande.
Den som råkar ut för något jobbigt har min fulla förståelse om de inte går omkring med ett leende hela dagarna, och jag tycker verkligen inte att någon ska "tiga och lida"
Det finns alltid undantag, någon som inte mår bra eller som associerar till något obehagligt. Och jag vet ju själv hur lätt det är att ta åt sig i en situation där ingen menar något ont egentligen. Om någon tidigare pratade om att bli gravid tog jag det som ett personligt hån mot mig... Jag kunde knappt lyssna på radio eller se på TV för alltid var det något graviditetsrelaterat.
Men de personer jag ibland ger kängor åt som klagar. Det är personer i min närhet som inte drabbats av något värre än att de inte kan gå på krogen lika ofta som de gjorde innan de fick barn. De är väldigt bra föräldrar, men ibland saknar de livet de hade innan de fick barn. Själv saknar jag ingenting och det är jag så glad över att jag skriver om det titt som tätt.
Skicka en kommentar