Uppdaterat

Bilderbloggen är upppdaterad.

Ålderskomplimang

Eftersom det här är min alldeles egna egoblogg tänker jag skryta om hur ung och vacker jag är.

I dag var det andra gången på en månad som jag blev tillfrågad hur gammal jag var när jag skulle köpa tunnnelbanebiljett. För att få reducerat pris måste man vara under 20!

Möjligheten finns förstås att de trodde att jag var över 65, men fåfäng som jag är väljer jag att tro att de tycker jag ser ut som en tonåring.

Mirakel

Ni som läst i mina kommentarer vet det redan. De kämpandes skara har blivit lite mindre, i alla fall för tillfället. Det är min vän h som efter andra IVF:en fick lyckan att testa positivt.

Jag är så glad för hennes skull!

Samtidigt drar hjärnan igång. Vi har planerat in en del vi ska göra när vi äntligen blir gravida tillsammans, sånt där man pratar om för att hålla modet uppe. Tänk om det kan bli verklighet nu?

Men eftersom mitt katastroftänkande är starkt, inte för hennes skull, jag är säker på att det kommer att gå bra hela vägen! Men för min egen del vågar jag inte riktigt fullfölja tankarna ännu.

Men jag försöker leva i nuet, hon har testat positivt och det har jag också! Sen får man se vad som händer.

Skaffa barn

Jag lyssnar alltid på samtliga sommar på radion. Fast jag brukar inte lyssna när de sänds utan brukar lyssna via datorn när jag har tid eftersom alla program ligger uppe i en månad med musik och allt.

I går lyssnade jag på Malin Alfvén som är föräldrarpsykolog. Hon pratade om att tidigare fick man barn, men idag skaffar man barn och alla föräldrar borde skaffa fler barn. Eftersom jag är en av dem som verkligen inte bara skaffar barn och dessutom en av dem som förmodligen inte kommer att ha råd att skaffa så många, både IVF och adoptioner kostar ju förmögenheter, känns det ganska jobbigt att höra. Speciellt som hon började sitt program med att säga att hon har patienter som går hos henne eftersom de inte blir några barn.

Jag har dessutom genom nätet träffat på en del människor som kanske aldrig kommer att kunna skaffa barn. Av olika skäl kan de inte adoptera och IVF eller annan hjälp kanske är för dyrt eller fungerar inte.

Egentligen tycker jag inte att alla människor kan ta hänsyn till allt. Det finns så många som kan ta illa upp. Och lyssnar man på en föräldrarpsykologs sommarprogram får man nog skylla sig själv. Men jag kommer nog aldrig att kunna höra något sådant utan att bli ledsen. Och dessutom tycker jag att uppmaningen är ganska dum. Även de som blir gravida bara av att prata med en man har nog sina skäl till att begränsa antalet barn. T.ex. att de vill ha tid till dem de har.

Resonemang

Trots mitt dramatiska inlägg igår är jag inte särskilt orolig, rädd eller ledsen. Jag är bara helt tom och vet att det inte kan gå bra för mig.

Dessutom vet jag på ett annat plan, det förnuftiga planet, det planet som skriver naturvetenskapliga tentor åt mig med bravur att det visst borde gått bra. Jag kan räkna och jag kan min statistik. Jag kan också jämföra mitt mående den här gången mot det jag hade förra gången och dra slutsatser utifrån det.

Jag hör till dem som inte tror på att man vid befruktningsögonblicket kan veta att man blev gravid, att man inte kan känna på sig vilket kön fostret har, och att man inte kan kommunicera tankemässigt med fostret

Jag tror inte heller att man kan känna på sig att den inte lever längre ifall kroppen ännu inte upptäckt det. Men likväl känner jag på mig så väldigt mycket.

Det ska bli skönt när det visar sig att min känsla är fel, så att jag kan lägga den till min hög av bevis mot känslor jag inte tror på!

Vecka 11

Igår gick jag in i vecka elva, veckan då mina foster dör.

Jag var lite orolig inför första ultraljudet att det inte alls skulle finnas något foster, men sen när jag såg att det levde och hade ett hjärta har jag varit lugn. Det är ju inte förrän i vecka elva den ska dö.

Men nu är jag alltså här och jag är helt säker på att den är död eller döende.

Jag har redan tänkt ut vad jag ska skriva i bloggen när vi kommer hem från ultraljudet nästa vecka med vetskapen om att det inte gick bra den här gången heller.

Dramatik i tillvaron

Idag har jag brutit av en nagel. Den var lång och fin och nu blir jag tvungen att fila ner alla andra naglar också.

Mer spännande än så här är inte mitt liv just nu, så jag borde nog låta bli att blogga.

Erica

Eftersom jag inte kan kommentera i din blogg, skriver jag det här i stället!

Jag håller tummarna stenhårt för er, och hoppas så att det är er nu, och att din känsla är rätt!!!!!

Blogguppehålll

Mitt längsta blogguppehåll någonsin har just avslutats. Vi har firat midsommar ute på landet i dagarna tre och jag drog på mig en fantastisk förkylning. Så om jag inte orkade göra något innan, så orkar jag ännu mindre nu.

Och jo, jag gnäller mer än någon av fördomarnas förkylda män.

Glad midsommar

Vill bara önska alla gulliga människor som läser i min blogg en underbar midsommar utan för mycket jobbiga frågor om när barnen ska komma eller tråkiga besked om att det inte lyckades den här gången heller.

Och ni som redan har de barn ni vill ha, eller inte vill ha några alls, er önskar jag ju förstås också en underbar midsommar!

Kramar

Överaskning

Ett kuvert från senaste kursen jag läste innan sommarlovet damp just ner i brevlådan. Det innehöll tre fullskrivna A4-sidor med bedömningar om allt jag gjort under kursen.

Otroligt skoj att de faktiskt har lagt märke till allt och dessutom orkat bedöma och betygsätta det. Oftast är det ju tyvärr bara tentan som bestämmer vad betyget ska bli, trots att vi på en normalkurs lägger ner minst 50 % av tiden på laborationer.

Jag är så glad att jag valde den här kursen och inte den andra som jag funderade på. Den här är den absolut bästa och roligaste jag någonsin läst!

Har skapat en ny blogg

Jag har ju lovat att inte lägga upp magbilder, UL-bilder och annat, som man inte vill ha i ansiktet som infertil, i den här bloggen.

Så nu har jag skapat en ny blogg för bilder. Jag kommer att berätta i den här bloggen när den uppdateras, men sen står det var och en fritt att titta in eller inte.

Nya bloggen hittas på http://cytosin.blogspot.com/

Inte så roligt att läsa

Varje dag brukar jag läsa i Aff:s graviditetskalender och dagens muntra besked är det ni kan läsa ovan.

Jag är så less

Jag föder upp katter och har varit väldigt engagerad i det hela och har bland annat suttit som ordförande i rasföreningen i många år.

Men nu har jag lessnat rejält.

Exakt samma människor sitter och gnäller över exakt samma saker som det gnälldes om för sju år sedan när jag började. Under min tid som ordförande ordnade jag en massa aktiviteter och möten och försökte lösa problem men folk blev bara osams och ingen hade någon som helst lust att förbättra något. Och nu när jag efter sjukskrivningen lagt av sitter de återigen och beklagar sig över att ingen gör något.

Att ha kattungar är verkligen roligt och att syssla med seriös avel är något jag verkligen är intresserad av, jag håller ju till och med på att utbilda mig till genetiker. Men det tjurskallarna håller på med känns inte seriöst.

Kanske ska jag byta ras och börja föda upp en där man i alla fall har ett avelsprogram, och där man i alla fall diskuterar skadan av inavel? Men det skulle innebära att vi måste ha ytterligare några katter här hemma, för aldrig i livet att jag skulle göra mig av med en familjemedlem bara för att hon inte längre passar in i mina avelsplaner. Och i en tvåa på 50 kvm känns det inte helt aktuellt.

Missfallsskröna?

Jag har en vän som har väldigt lätt att bli gravid, hon har dessutom lyckats få några missfall, så när jag läste om ett samband så tänkte jag på henne.

Jag läste att vissa har lite för bra förutsättningar för att äggen och spermierna ska fästa och börja dela sig, så att även de som hos andra hade sorterats bort försöker och ger upphov till positivt på ett graviditetstest. Men eftersom det inte var guldägget och guldspermien blir det inga barn av det utan missfall istället.

Jag vet inte om det här stämmer, men jag tyckte inte att det lät orimligt alls.

Sova över eller inte?

Över midsommar så åker vi nog ut till mina föräldrars sommarstuga, där även mina föräldrar och en lillasyster kommer att vara. Att fira med några kompisar och en massa nubbar känns inte helt aktuellt för oss av flera skäl.

Min familj är trevlig i lagom dos, men i för stor dos blir min pappa alldeles för mycket. Särskilt för kattpappan som inte är uppväxt med hans sätt.

Så frågan är om vi ska åka ut på fredag förmiddag och sedan åka hem på kvällen, eller om vi ska sova över.

Det här är ju verkligen inga stora världsliga problem, men är det jag funderar mest över just nu. Ganska skönt faktiskt att slippa ta ställning till något allvarligt.

Bara två veckor kvar

Idag är det två veckor kvar till det avgörande ultraljudet. Jag betraktar det som någon slags milstolpe i mitt liv och tänker att efter det ska jag tillåta mig en massa saker.

Jag ska våga berätta för de närmsta vännerna och mina systrar att jag är gravid. Jag ska få börja använda mina mammakläder som jag egentligen är i stort behov av redan nu, vi ska börja fundera på vart vi ska flytta. Och en massa andra saker.

Risken för missfall kvarstår även efter ultraljudet, men kommer vi förbi det datumet har vi tagit oss förbi förra gångens nederlag, och risken för missfall har faktiskt minskat något om den lever i vecka 12.

Men två veckor är en väldigt lång tid, det vet alla som någon gång har ruvat. Och liksom under ruvarångesten går jag och väntar mig blod i trosorna varje dag. Den här gången kan jag inte ens tjuvtesta.

Privat meddelande

Grattis på födelsedagen älskling!

Jag skulle så gärna vilja ge dig fina presenter, en fin tårta och en jättegod middag.

Men eftersom jag jobbar på den största och finaste presenten av dem alla, som jag så hoppas få överlämna i januari har jag inte riktigt lyckats förmå mig till att göra allt jag vill.

Jag hoppas att vi kan göra något mysigt och väldigt lugnt tillsammans ikväll, och att du inte är ledsen på mig.

PUSS

Jag är en snobb?

Igår var vi på bröllopsfest. Själva bröllopet skedde i hemlighet redan i mars, men nu i det underbara sommarvädret bjöds det på överdådig buffé och mingel i brudens föräldrars trädgård.

Det något ovanliga klädkoden löd "Det finaste du har" vilket ju förstås är lite svårtytt. Brudgummen t.ex. hade på sig nya välsittande jeans och kritvita nya sneakers och det var väldigt snyggt på honom, han hade inte alls känt sig bekväm i kostym. Själv hade jag en nyköpt klänning med mycket paljetter och kände mig väldigt fin. Men en del av gästerna hade skitiga manchesterbyxor alternativt urtvättad T-shirt till smutsfläckig kjol. Jag är ganska säker på att brudparet inte tar illa upp, de är fina människor och vill att alla ska trivas. Jag kan inte säga att jag tar illa upp heller, men jag tycker att det är trist att man inte kan rota i garderoben och i alla fall få fram något som är rent och kanske lite, lite festbetonat.

Och hade någon ansträngt sig så lite till mitt eget bröllop hade jag nog tagit illa upp. Kanske är jag en renodlad snobb?

Bizzy helg

I går var vi på disputationsfest och i dag har vi varit på en bröllopsfest. Eftersom vi är i den ålder vi är kryllade det verkligen av barn och magar på båda ställena. Några plumpa kommentarer med frågor om när vi ska komma till skott har vi också fått.

Men det har känts ganska bra ändå. Jag har haft det väldigt trevligt och t.o.m. orkat le åt de söta barnen.

Ältande (ber om ursäkt för upprepningarna)

Jag har två väninnor som sårade mig under mina mörkaste sorgeperiod, vad de gjorde kan tyckas vara småsaker och jag tycker nog egentligen det själv också på ett teoretiskt plan. Men på ett känslomässigt plan kommer jag verkligen inte över det. Jag har ägnat det många inlägg i bloggen och här kommer ett till

Den första är hon som sa att hon förstod precis hur jag kände mig efter missfallet eftersom de faktiskt inte var så roligt på hennes jobb just då. Sen ägnade hon hela kvällen åt att återberätta ett möte där alla inte höll med henne om allt och sa att hennes liv var så jobbigt.

Den andra är hon som några veckor efter mitt missfall på den vanliga hälsningsfrasen "Hur är det" svarade med väldigt ynklig röst "Inte så bra" det som inte var så bra var att hon i högsta grad var gravid och mådde illa. Nu när jag själv mår illa blir jag ännu mer ifrågasättande till det hon sa. För jag kan ärligt säga att jag njuter varje gång jag kräks, inte av att kräkas men av att jag förmodligen fortfarande är gravid.

Jobbigt med de där makterna som inte finns

När andra halvlek närmade sig slutet utan att Sverige lyckats få in ett endaste litet mål började jag be till de där makterna jag inte tror på. Men så slog det mig att så får jag ju inte göra, bönerna måste reserveras för viktigare ändamål. Så för att förklara att det jag bett om inte var så viktigt sa jag att jag gärna ser Sverige åka ur VM bara jag får behålla mitt foster.

När så det underbara målet äntligen kom var min första tanke "Nu fick jag missfall"

Men så är det förstås inte, för det finns inget som helst samband, och jag är jätteglad att det med största sannolikhet kommer att bli mycket mer svensk fotboll att titta på!

Presenthjälp?

Tänkte ta tillfället i akt och se om någon av er som läser min blogg är kreativ på presentidéer.

Vad ska man köpa till någon som disputerar, personen i fråga flyttar därefter till London så en massa krimskrams att släpa på behöver hon inte.

Blogg-utmattning

Jag har så många blogginlägg jag vill skriva, om hur det känns att inte tillhöra de barnlösas skara längre, om hur det känns att träffa gravida kompisar och en massa andra saker.

Men jag orkar inte formulera mig just nu.

Förhoppningsvis finns bloggarna kvar i mitt huvud tills jag orkar få ned dem i text.

Delmål fem uppnått

Den lever fortfarande. Direkt såg man ett fint litet hjärta, och vi såg också vad som var huvud, armar och ben. Kattpappan konstaterade att den låg precis som vår lillkatt alldeles utbredd och fullkomligt trygg med världen. Hoppas nu att min kropp är så snäll mot den som den tror och låter den stanna kvar. Jag gör mitt bästa med att äta medicin och så hoppas jag att allt annat sköter sig som det ska.

Nästa delmål blir att se ett hjärta i vecka 10+6, det är två dagar efter att den förra dog. Det här delmålet känns som det absolut värsta på hela vägen, kommer vi bara förbi det så känns det som att vi kommer våga börja hoppas. Men väntan dit känns oändlig, det är inte dags förrän 3/7.

Onda ögat

Om några timmar närmare bestämt klockan ett ska vi på VUL på Huddinge. Jag är egentligen inte så nervös, för bara sex dagar sedan levde den ju och hade ett hjärta, och jag är inställd på att den här kommer att leva lika länge som den förra.

Men jag får inte vara för självsäker, för då tror jag genast att någon kommer att straffa mig och att det inte kommer att gå bra. Jag tror egentligen inte på något öde eller onda makter, men ändå är jag livrädd för dem.

Min farmor kom från en liten ungersk by där man verkligen trodde på det onda ögat. Om ett nyfött barn skulle det alltid sägas att det var ovanligt fult, och duktiga skolbarn fick höra hur dumma de var, allt för att inte det onda ögat skulle lägga märke till det bra och förstöra. Farmor praktiserade inte alls det här utan berättade tvärtom för alla barnbarn hur extraordinärt fantastiska just vi var, men ändå har jag nog fått med mig en gnutta rädsla för att våga säga att något är bra.

Orimligt

Jag är med i en mailinglista, eller egentligen är det ingen mailinglista utan bara ett gäng vänner/kattuppfödare som skriver till varandra om vad som händer om dagarna och så där.

När jag mådde som sämst tidigare fick jag inte mailen, jag orkade ändå inte varken läsa eller svara. Men nu har jag ju vaknat till liv litegrann. En av tjejerna är gravid, en av alla de där vännerna jag har som ska ha barn precis när jag också skulle haft det ifall jag inte hade fått missfall. Och eftersom jag faktiskt berättat för henne att jag är gravid igen tycker hon nu att det är fritt fram att beklaga sig över graviditetskrämpor. Det är det ju egentligen, och det hon skriver är inget konstigt bara att hon nog inte orkar åka till Uppsala eftersom hela hennes kropp har svullnat upp, men jag tar otroligt illa vid mig över att behöva läsa om det.

Jag inser ju att jag behöver jobba med mig själv och att jag skrivit mycket känsligare saker i min egen blogg. Hoppas att jag kommer att kunna se en gravid mage en dag utan att känna det där stinget i hjärtat.

Inskrivningsdag

Nu har jag äntligen skrivit in mig på arbetsförmedlingen för sommaren. Det tog helt galet lång tid.

I Lund där jag bodde en gång i tiden var första dagen på sommarlovet helt otrolig på arbetsförmedlingen. Eftersom hela stan bara består av studenter finns det helt plötsligt tusentals arbetslösa som måste anmäla sig på samma dag, man får ju inte missa en enda dag för då förlorar man all ersättning. Jag var där redan en halvtimme innan förmedlingen öppnade och då ringlade redan kön flera varv runt huset. Men så fort de öppnade gick det fort, de hade verkligen full bemanning och var blixtsnabba.

Här i Stockholm, som ju faktiskt har lika många studenter som Lund verkade man helt tagna på sängen. All annan verksamhet pågick precis som vanligt och ett tag under lunchen var det en handläggare som jobbade med att skriva in studenter medan köerna växte förbi nummerlappssystemet. Jag råkade sitta så att jag hörde handläggarna prata privatsamtal, och jag hörde hur de ringde hem till sina partners och sa att de nog skulle bli tvungna att jobba över både en och två timmar.

När jag till slut kom fram till en handläggare tittade hon på mina tidigare data och frågade om jag verkligen kunde jobba i kök? Jag pep något om att just nu är det kanske inte så bra eftersom jag kräks av allt som luktar mat... och utan någon diskussion strök hon mig från alla rimliga sommarjobb, det enda jag står som sökande för nu är nätverkstekniker, och i det yrket lär jag knappast bli erbjuden någon tjänst över sommaren.

Jag blir provocerad

Nu har det börjat. Diskussionerna om man helst vill ha en pojke eller flicka. De flesta vill ha en flicka eftersom det är lättare, men någon pappa vill ha en pojke att busa med.

Jag blir så otroligt provocerad av sådant här. Och så ledsen. Den lugna pojken som helst vill sitta och leka med dockor och rita, eller den sjövilda flickan som klättrar högst upp i alla träd är det något fel på dem? Blir de besvikelser för sina föräldrar?

Min kusin har två barn. Barnen är så olika som syskon kan vara. Den ena är lugn, blyg och ordentlig. Lärde sig äta fint tidigt och smutsar aldrig ner sina kläder. Den andra är ett yrväder, springer ifrån mamma och pappa så fort tillfälle ges kladdar med mat och älskar att leka smutsiga lekar. Båda de här barnen är flickor och lika mycket riktiga, de har uppmuntrats i sin personlighet och har inte tvingats in i varken de ena eller andra facket, Jag tycker att det är så skönt när barn får vara bara barn och inte behöver leva upp till förväntingar om vad de kissar med.

Det gör ont

Det finns så mycket som gör ont. Att jag och kattpappan inte är föräldrar är jag smärtsamt medveten om varje dag.
Men när vi träffar släkten vilket vi gjort i samband med studentmotagningar märks det också att mina föräldar inte är morfärldrar och att mina systrar inte är mostrar. Hela familjen engagerar sig så i andras barn och jag vill så gärna ge dem ett eget barnbarn/syskonbarn.

För att göra det hela komplett sa min kusin till mig "Jag fattar inte vad vi pratade om och gjorde innan vi fick barn" Nä just det, tack för den ville jag svara men var bara tyst.

Lyxproblem

Som tröst när den sista sprutomgången misslyckades införskaffade jag nya sommarkläder. Två jättefina klänningar och ett par shorts. Sen har ju sommaren inte varit helt pigg och kry som alla vet.

Så igår skulle jag inviga något av plaggen. Men jag kunde inte ha ett enda av dem, mina bröst är för stora och magen är för svullen. Visst gillade jag kläderna och skulle gärna haft dem ett tag, men jag är ännu gladare att det inte går!

Delmål fyra avklarat (tror jag)

Där fanns ett hjärta, men det tog en hel evighet att hitta det. Först tittade hon länge utan att hitta något, och sen plockade hon ut hela apparaten och kletade in en massa nytt gojs. Under tiden var jag helt kall och tom och orkade inte ens titta, jag var helt säker på att det var kört. Till slut hittade hon i alla fall embryot och efter mycket stirrande så var vi alla överens om att där fanns ett pickande som skulle vara ett hjärta.
Till sist mätte hon fostret och fick det till att vara i 6+1 fast jag vet att jag är i 7+2... förhoppnigsvis spelar det ingen roll, men en hel veckas differans känns inte bra.

Till nästa delmår är det inte långt, redan om 6 dagar ska vi till Huddinge.

Bättre att inte veta

Usch, i morgon är det dags för det förhatliga ultraljudet. Så länge vi inte varit där och sett att inget finns i magen kan jag alltid låtsas att allt är som det ska.

Jag försöker intala mig att alla mina symptom tyder på att det finns ett levande embryo i min mage, men orden ofostrig graviditet är det enda jag ser på näthinnan.

Deadline

Nu har jag varit i skolan och lämnat in min artikel och fått ut de andras. Jag tycker verkligen att jag gjort ett dåligt jobb, men efter att ha skummat igenom några andra artiklar ser jag att jag i alla fall inte är ensam om det. Det är sista kursen innan sommarlovet och jag tror att det varit väldigt svårt att hitta motivation även för de som inte är illamående dygnet runt.

På fredag ska vi redovisa våra arbeten och opponera på någon annans. Mitt mål är att vara klar med hela min presentation och mina frågor innan klockan 13:00 på torsdag. Dels för att min lilla syster* tar studenten och jag vill kunna vara med på hennes utspring. Men också för att vi efter lunch på torsdag ska gå på det första VUL:et, skulle det visa sig att det inte ser ut som vi hoppas kommer jag inte att orka jobba, men jag vill fortfarande avsluta den här kursen och om jag bara då behöver köra min presentation och läsa upp mina frågor så hoppas jag att jag ska klara det även om jag mår pest.

*Nej jag har inte särskrivit av misstag utan menar verkligen lilla syster, hon är ju pytteliten.

Seriösa studier?

I morgon ska jag ta mig in till skolan. Det blir första gången jag lämnar lägenheten på många dagar, hoppas att det går bra. Mår jag som idag så blir det skönt att få släppa tankarna ett litet tag på det som maler runt, runt.

Jag har i många dagar försökt skriva på min artikel, den ska utgöra 25% av betyget på den här kursen, och jag har verkligen lagt ner alldeles för lite jobb. Jag hade många idéer och planer och ville verkligen skriva den, men nu hoppas jag bara på att bli godkänd. Artikeln ska motsvara ungefär 2,5 poäng alltså ungefär 100 timmars arbete, jag har nog allt som allt lagt ner 3... men sen tillkommer en redovisning och så ska jag opponera på någon annans arbete också, så lite mer tid kommer det att bli.
Men jag ställer inga stora krav på mig själv just nu, tar jag mig bara igenom så är jag nöjd!

Aldrig vara nöjd

Jag har nu i en veckas tid varit så otroligt illamående. Det är tur att jag inte har några fler föreläsningar för jag hade aldrig klarat av att ta mig igenom dem. Jag blir alldeles darrig i hela kroppen om jag sitter upprätt i mer än en halvtimme.
Det är inte jättekul att må så här, men jag hoppas, hoppas, hoppas att det betyder något bra.

Idag mår jag lite bättre. Jag kan i alla fall sitta upprätt även om det är jobbigt. Men då blir jag genast nervös, vad är det som händer? Har jag slutat producera hormon?

Usch, den här ovissheten som jag ska leva i, i kanske tre månader till är fruktansvärd. Hur kan jag utsätta mig för det här.

Jag har tagit ett heligt beslut för mig själv att om det här inte går bra så ska jag inte utsätta mig för det här igen. Då kör vi på adoption istället. Vi får se om jag står fast vid det om vi måste göra valet, vilket jag verkligen hoppas att vi slipper.

Jag har också (i samråd med kattpappan) beslutat att om det här går bra blir syskonet adopterat.

Men jag vet vis av tidigare erfarenheter att sånt kan man inte bestämma förrän man är framme.

Var är verkligheten?

Om någon tycker att jag verkar leva väldigt mycket, mer än vanligt t.o.m. framför datorn, och bara rapporterar sådant som andra skrivit och inte sånt som händer i verkliga livet... då tycker ni rätt.

Jag håller dels på och försöker skriva på min artikel om de inavlade katterna, dels är jag inte i form för att gå utanför dörren just nu. Så därför blir det inte mer verklighet än så här just nu.

Missfallsstatistik

Flera stycken i ankomstruppen har varit och gjort VUL och sett ett hjärta slå. Någon har av sin barnmorska då fått höra att när man sett ett hjärta slå (även om det är i början av vecka sju) är det bara 1% risk för missfall, och det där sprids ju som en löpeld, och alla skriver det till varandra.

Likadant var det förra gången jag var gravid. Jag såg ett hjärta och fick veta av många på nätet att nu skulle det gå bra. Men det gjorde det ju inte.

Jag har flera kompisar som också sett hjärtan men där det ändå inte gått hela vägen.

Jag ställlde en fråga inne på ett av missfallssnacken, och det visade sig som jag trodde att vi är många som sett hjärtan men ändå fått missfal. Dessutom hade de som gått hos specialister lite mer nyanserad statistik. Om man i vecka 10 ser ett hjärta är risken sedan lite mindre för missfall.

Jag tycker att hela mödrarvården är ett stort sammelsurium av antaganden, känslor och gissningar. Till min egen barnmorskas försvar ska jag säga att hon inte lovat mig någonting, och bara kommit med medicinska antaganden som hon kunnat hänvisa till en verklig studie, inget hon hörde av någon som kände på ett visst sätt. Men jag läser ju om så många andra.

Finns ingen dold agenda med livet

En tjej i min ankomstgrupp har just fått ett missfall konstaterat. Hennes fjärde missfall så det är tydligt att hon har problem. Hon har också två levande barn, så det är dessutom tydligt att hon kan få barn.

Men i alla fall så säger barnmorskan till henne att det var meningen att hon skulle få missfall så att de yngsta barnet fick vara yngst ett tag till. Hur kan man som barnmorska säga så?

Jag blir tokig på de människor som pratar om att det finns en mening.

Det finns ingen mening med att jag inte kan göra barn utan läkarhjälp, det finns ingen mening med att den här tjejen är tvungen att få så många missfall. Möjligtvis lär vi oss något i slutändan, men det fanns INGEN mening med det!