Vad händer sen?

Jag har hela tiden sagt att ska vi ha syskon så blir det adoption, jag orkar inte med fler behandlingar.
Men frågan är om jag orkar med adoptionsköerna? I dagsläget verkar de vara oändligt långa.
Och ska sanningen fram var det inte speciellt jobbigt att göra IVF. Känslomässigt var det fruktansvärt men fysiskt så mådde jag bra hela tiden, och jag slapp ju t.o.m. spraya som verkar vara den jobbiga delen.

Dessutom så tänker jag att det vore en aning egoistiskt att adoptera. När det finns så få barn tillgängliga för internationell adoption så ska kanske inte vi som kan på andra sätt ta upp en plats i kön bara för att vi tycker att det verkar vara ett så häftigt sätt att bli förälder på. (För jo, jag tycker att det verkar vara bland det häftigaste man kan vara med om)

Allt det här är ju hypotetiska lyxproblem. Vi har det mest underbara man kan ha. Och blir det inga syskon så kommer vi inte att sörja så mycket, bättre än så här kan det inte bli