Köpstopp?

Jag läser på nätet om några som ska försöka leva med köpstopp under en begränsad tid. Och medan jag följer deras konversation så inser jag att jag redan shoppar mindre än vad de tycker är köpstopp.

Kattpappan tycker att jag är översnål, och det stämmer nog.

Jag har ju skrivit flera inlägg här om min ångest över blöj- och sjalköp (begagnat alltihop). Men det är å andra sidan allt jag köpt sedan jag testade positivt. Det har inte blivit några kläder till varken mig eller Lillkatten bara för att det är fint eller roligt att shoppa. Vinterkläder har jag köpt till Lillkatten eftersom han inte ägt några riktiga tidigare. Någon fika har det nog blivit, men det brukar inte bli mer än en liten latte. Och jo förresten jag har fyndat några begagnade amningströjor och några begagnade ytteplagg till bebisen eftersom vi faktiskt inte hade tillräckligt till Lillkatten i de minsta storlekarna, jag var ännu mer extrem innan han föddes och hade inte köpt någonting alls. Något annat jag också köpt att presenter till folk som fyllt år, eller ta-med-till-middag-saker.

Jag har skrivit en lista på saker som jag tror att vi behöver till bebisen, men jag har inte köpt något eftersom jag får ont i magen av att shoppa. På listan står det bärskydd (att ha utanpå sjalen) och ammningskudde (något som jag verkligen ville ha när Lillkatten var bebis).

Uppdaterat: Jag kom på att jag köpt ett fårskinn till bebisvagnen och lite sommarkläder till mig och Lillkatten i somras eftersom han inte ägde några shorts och eftersom jag inte varit gravid på sommaren tidigare och bara hade vinterkläder.

Obildad = mer mänsklig?

Jag blir lite irriterad när folk koketterar med att de inte läser tidningar och inte har någon utbildning.

Alla människor behöver inte läsa 1000 högskolepoäng, men inte skulle jag skryta om att jag kan lite.

Personlighet och egna åsikter kan vara nog så viktigt. Men inte gör det något om ens argument är uppbyggda på något annat än ett privat tyckande som inte ens är grundad på omvärldsinformation?

Ensamma barn

Precis utanför vår dörr finns en liten lekpark. I husen runt om parken bor det massor av barn, och parken är en naturlig samlingspunkt på eftermiddagar och helger.

Vissa barn, inte mycket äldre än Lillkatten är ofta ute och leker själva kanske passade av något syskon, förmodligen förväntat passade av oss föräldrar som är ute med våra egna barn, men ingen har frågat oss om det är ok, eller hur länge vi hade tänkt vara ute.

Jag är alltid med Lillkatten ute, någon gång har jag sprungit in i huset och hämtat något, men då har jag alltid ordentligt kollat med någon annan förälder att de tittar på honom minuten jag är borta. Jag fattar inte hur de vågar lämna sina barn ensamma. Jag var bara tre meter ifrån Lillkatten igår när han rasade ner för trapporna och kunde ändå inte hindra det, tänk om jag inte ens hade varit där?

Inte så kaxig mamma

Idag ramlade min son baklänges ned för den branta stentrappan på tomten. Han satt på sin Bobby Car och den rullade bakåt nedåt.

Bilen och Lillkatten gjorde en volt och han tog i med huvudet och fortsatte nedåt ända till avsatsen.

Blodet forsade från jacket i huvudet och om inte både jacka och fleece varit röda från början hade de blivit det då.

Blodet har nu slutat rinna, och Lillkatten är precis som vanligt. Han verkar inte ett dugg medtagen och har ätit bra och lekt precis som vanligt hela kvällen. Kvar är rätt så mycket blod i håret eftersom vi inte vill duscha honom när såret fortfarande är så nytt.

Och kvar är också mina skuldkänslor. Jag tycker egentligen inte att det är rimligt att alltid vara precis bredvid och vakta vartenda steg han tar. Men det är inte ok att leka i närheten av trappan, och det var inte meningen att han skulle vara där, vi skulle precis gå in och jag skulle bara ta upp posten från brevlådan och vände mig bort en sekund. Det är svårt att inte brodera ut det som hände i huvudet och tänka på vad som kunde ha hänt. Och det är svårt att släta över att jag kunde/borde ha förhindrat att han ramlade.

Mindre än tre veckor kvar (förmodligen inte)

Ibland är min BM ganska bra ändå.

Idag när det var dags att boka in en tid för nästa besök berättade jag för henne att vi inte kan vänta tre veckor som vi brukar, eftersom jag tänker föda barn innan dess. Och utan att höja på ögonbrynen så gav hon mig en lite tidigare tid. Vi ska ju hinna med att sammanfatta graviditeten och prata om förlossning innan du föder tyckte hon.

Att det är ganska osannolikt att jag verkligen föder i 37+0 den här gången också vet hon att jag vet, så hon brydde sig inte om att påpeka det för mig igen.

På MVC idag

Jag känner mig som lite vem som helst den här graviditeten.

Jag kämpade inte alls, den blev ju nästan till på ett hoppsan.

Att jag verkligen, verkligen fattar att det är ett mirakel, och att jag inte tror att det någonsin kommer att gå igen skiljer kanske ut mig lite, men det är ju inget det pratas om till vardags.

Men idag på MVC kände jag ändå att nä, jag har ett annat förhållningssätt än de som inte varit med om infertilitetsresan.
I väntrummet i soffan bredvid mig satt en tjej som gissningsvis var gravid i 5-6 månaden. Hon hade en kompis bredvid sig och de pratade hela tiden högt om gravidtjejens krämpor. Hon putade med magen och strök sig hela tiden över den, så att ingen kunde undgå att se den.

I väntrummet på MVC är det ju inget konstigt beteende att vara inriktad på sin graviditet, särskilt som vi andra som satt där också var tydligt gravida. Men jag blev ändå väldigt generad, ungefär som om hon pratat alldeles för högt om sitt sexliv.

Det sitter så djupt rotat i mig att graviditeter är fantastiska mirakel, och att man ska vara stolt över dem, men att någon annan kan bli ledsen och sårad, och att man inte skryter för mycket om den. Dessutom har jag en ryggmärgsreflex för att aldrig, aldrig beklaga mig över graviditeten offentligt. Visst jag gnäller en hel del här i min blogg, och rätt vänner och Kattpappan får också höra en del, men ingen utomstående ska någonsin behöva ta del av det, för jag vet hur ont i hjärtat sådant kan göra.

Och till sist, men det har kanske inte så mycket med infertiliteten att göra, utan mer med mig som person, tycker jag att det är en aning obehagligt när folk tar för givet att allt ska gå bra. Jag efterlyser lite ödmjukhet.

Behöver inte längre bry mig

Vi har fått låna ett babyskydd av några släktingar. Babyskyddet har några år på nacken, och enligt NTF ska babyskydd inte vara äldre än 5-7 år eftersom plasten kan antas börja bli spröd efter den tiden.

Så jag ringde hem till mina föräldrar där skyddet finns för att fråga vilken datummärkning det här skyddet har.

Och min pappa som har sina egna principer, varav en visst visade sig vara att datummärkningar bara är trams arbetade upp sig i ilska medan han letade efter märkningen och kallade mig för alla möjliga saker eftersom jag tydligen tänkte bry mig om rekommendationer.

Ibland är min pappa barnsligare än annars. Det är skönt att jag inte bor där längre, och att jag högaktningsfullt kan skita i vad han anser om detaljer i mitt liv.

Garanterad plats

Idag kom brevet från BB Stockholm. Jag blev konstigt darrig och vågade knappt öppna det. Jag har fått en garanterad plats! Och jag blev så glad att jag började gråta.

Jag har sagt att det inte är viktigt att föda på BB Stockholm, jag har t.o.m. intalat mig själv att jag nog ändå inte vill göra det även om jag skulle få en garanterad plats. Men nu, när jag vet att jag får föda där inser jag att det bara varit ett försvar inför mig själv för att kunna tackla besvikelsen om jag skulle få nej.

Det här handlar inte om att jag vill föda barn i vackert inredda rum, eller att jag tror att det jobbar häxor på andra BB. Det handlar inte ens om att jag vill föda utan smärtlindring vilket ju är något av BB Stockholms specialitet.
Det handlar om att jag trots att jag har erfarenhet av att föda ett levande och friskt barn, så kan jag inte släppa rädslan för att det den här gången inte ska gå lika bra. Jag vet att det är larvigt, det finns inget som tyder på att något skulle vara fel, det är bara det att jag inte riktigt vågar tro att jag skulle kunna bli gravid av mig själv, och att det skulle resultera i ett barn. På BB Stockholm har jag varit förut, jag vet hur allt ser ut, och hur det går till. Och det är en enorm trygghet för mig, i min rädsla. Och det var just det här jag skrev i mitt ansökningsbrev. Så tydligen tyckte BB Stockholm också att det var ett bra skäl.

Nu får vi se var vi verkligen föder när det är dags. Det är ganska långt från Södra förorten till Danderyd ifall det skulle vara bråttom och rusningstrafik, men det blir en senare historia.

Självständiga Lillkatten

Lillkatten sover nästan varenda natt i sin egen säng numera.

Det är inte vi som föreslagit det, utan det är hans helt egna idé. Han somnar utan tutte, och inte heller det är på vårt intiativ. Om han vill amma innan han somnar så får han, i alla fall om det är jag som lägger honom.

Alla familjer gör på sitt sätt med nattning, och den som "lärt" sitt barn att somna efter metod har säkert haft sina speciella skäl, och för vissa barn fungerar det säkert bra.

Men jag kan inte låta bli att hånle lite mot dem som ansett sig ha rätt att berätta för oss att vårt sätt var så dåligt och att vårt barn aldrig skulle lära sig att sova själv, och aldrig skulle kunna somna utan att amma. För jo, det finns en hel del människor som har gett sig själva rätten att tala om för oss hur man ska göra, och vad som annars kommer att hända.

Äckligt med bajs? (ja det här inlägget handlar om bajs ifall du är känslig)

Lillkatten använder som jag skrivit om tusen gånger tidigare tygblöjor. Tygblöjor tvättas i tvättmaskinen och återanvänds.

Det finns förvånansvärt många som tycker att det är äckligt att använda samma tvättmaskin först till bajsblöjor, och sedan tvätten efter till lakan.

Visst det finns bakterier i bajs, men det finns bakterier i allt. Och tarmbakterierna dör vid den relativt höga temperatur som blöjorna tvättas i.

Något jag däremot tycker är riktigt äckligt är alla snöslaskrester som hamnar på kläderna på vintern. Slasket är uppblandat med diverse snuskigheter och gifter från bilar och vägbanor, och jag är inte alls säker på att allt försvinner i tvättmaskinen. Kanske hamnar det lite blyrester på mina lakan?

Sex dagar eller ett helt år

På förskolan finns det ett barn som Lillkatten tycker lite extra om, man kan säga att det är bästa kompisen, hur mycket kompisar nu tvååringar kan vara.

Barnen är nästan exakt lika gamla. Kompisen är bara sex dagar äldre än Lillkatten.

Men, kompisen är född 2006 och Lillkatten är född 2007. Det skiljer alltså ett helt läsår mellan dem. Det här med fasta årskullar som skarpt delas av vid årsskifte ställs verkligen på sin spets i sdådana här situationer.

Jag antar att det går att lösa. Skulle de här barnen fortfarande vara bästisar och vara viktiga för varandra när det är dags att börja skolan får den ena börja ett år tidigare, eller den andra ett år senare. Tydligen är det stenhårt i lagsportens värld, men de får väl ägna sig åt något annat istället, ridning kanske? Där kan man rida tillsammans oavsett årsmodell. Det är inget som oroar mig, jag bara funderar på hur absurt det blir vid absoluta gränser.

För tidigt

Med att föda för tidigt menar jag förstås inom ramen för vad som räknas som fullgånget.

Jag förstår att det jag skriver kan sticka i ögonen på den som fått en prematur bebis med allt vad det innebär med oro, inläggning på neonatal o.s.v.

Men det är alltså inget sådant jag hoppas på för mig själv. Oavsett hur dåligt jag mår av att vara gravid är det alltid bebisens välbefinnande som går först. Och jag vill så klart inte att den ska komma ut innan den är redo. Men att vänta ända till jul tycker jag den kan låta bli.

Igångsättning, nedräkningen har börjat

Om exakt två månader, ifall inget hänt innan dess sätts förlossningen igång.

Så länge till klarar jag det här!

Och om allt förhoppningsvis går bra, så är det ju värt hela eländet.

Skönt att kunna vara ärlig.

Jag ringde till förskolans administration och sa som det var. Fr.o.m. den 27 oktober kommer jag inte att vara inskriven på någon kurs, och jag kommer inte att ta ut någon havandeskaps/föräldrapenning. Jag kommer helt enkelt att vara ledig i väntan på förlossning.

Egentligen får man ju inte behålla förskoleplatsen om föräldrarna inte jobbar, studerar, är sjukskrivna eller är arbetssökande, och det gäller egentligen i vårt fall också. Men eftersom det är en månads uppsägningstid, så tyckte hon inte att det var något vi behövde bry oss om.

Alternativen hade varit att jag skrivit in mig på vilken kurs som helst på universitetet eller att jag tagit ut lite föräldrapenning. För oavsett om Lillkatten är hemma med mig mycket på dagarna eller inte vill vi inte för allt i världen förlora vår plats på den här superförskolan.

Föda före bf

Ni som födde första barnet före bf, och gjorde likadant med de andra barnen får också gärna berätta om det. Så att jag vet ifall det bara är få som har något att bidra med, eller om det är ovanligt att gå över med andra om man var tidig med första.

Tack till er som berättat!

Sammandragningar

Jag har varit ensam med Lillkatten hela helgen. Och det blir en hel del lyft och konstiga sittställningar.

Helt plötsligt har jag fått massor av sammandragningar.

När jag väntade Lillkatten hade jag knappt en enda sammandragning, och när jag kom in på BB var jag nästan inte öppen alls, för att sedan någon timme senare vara öppen 10 centimeter.

Det ska ju vara normalt med mycket mer sammandragningar för icke-förstagångsföderskor, och jag hoppas ju att den ska komma ganska snart. Men lite irriterande är det allt.

Gå över tiden den här gången?

Nej det blir ingen fest för oss på bf-dagen. Jag var på middag på nyårsafton fem dagar innan Lillkatten föddes. Och jag mår dåligt varje gång jag ser på korten därifrån. Inte för att det inte var trevligt, det var supertrevligt sällskap och god mat. Men för att jag var så fet, och att det ser så sorgligt patetiskt ut att jag försökte göra mig fin.

Mjukisbyxor och gravidtröja är ok. Men klänning, smink och halsband, nej det fungerar inte.

Jag tycker många överviktiga är jättefina, och särskilt så klart när de gjort sig i ordning. Gravida i klänningar är så klart också fina. Men jag själv så otroligt fet och svullen, det mår jag bara dåligt av. Förmodligen hänger min självbild ihop med hur dåligt jag mår av att vara gravid, som också påverkas av hur dåligt jag mår av att gå upp så här mycket i vikt. Det är inte för inte som jag i många år led av ätstörningar. Och allt blir en ond cirkel.

Det jag egentligen hade tänkt ägna det här inlägget åt, var att be er berätta om folk som födde första barnet för tidigt, men gick över tiden med andra barnet.
Jag är helt inställd på att den här liksom Lillkatten kommer att komma i vecka 36-37. Allt efter vecka 37+0 kommer att kännas som övertid, och därför kan jag inte seriöst tänka tanken att kunna göra något annat än vara hemma med månadsgammal bebis på bf-dagen. Jag försöker tänka att det faktiskt kan vara nio veckor kvar av den här graviditeten, men det går inte in. Så snälla ta ner mig lite på jorden och upplys mig om att det inte behöver bli likadant andra gången.

Vävda sjalar

Frida har i en kommentar bett mig skriva lite mer om vävda långsjalar. Tyvärr är jag ganska dålig på sådana. Jag har bara haft en Didymos i färgen Sequoia, den är jag väldigt, väldigt nöjd med. Men eftersom jag inte har provat så många andra kan jag inte jämföra.

Den som vill läsa massvis med recensioner av sjalar hänvisar jag istället till sjalbarns forum.

Amning

Min barnmorska är väldigt negativ till tanken på tandemamning. Hon tror inte att mjölken kommer att räcka till två. Skitsnack säger jag som har läst på betydligt mer än vad hon verkar ha gjort. Dessutom handlar det ju inte om att helamma två barn. Lillkatten får en slurk någon gång då och då. Jag tror att det kommer att minska lite på eventuell syskonavundsjuka om han också kan få vara med ibland.

Av någon anledning trodde jag att BVC-sköterskan inte skulle tycka att idén var genomdålig. Men hon anförde argumentet om att Lillkatten skulle bli så avundsjuk om han fortfarande ammade, och den lill* tog hans plats. Precis som jag just beskrivit tror jag att det blir tvärtom.

Det var otroligt befriande att den barnmorska som ledde profylaxkursen vi gick tyckte att det var fantastiskt att Lillkatten fortfarande ammar. Jag mötte henne som barnmorska när jag födde Lillkatten, och hon var en av de bästa. Därför känner jag mig fullkomligt trygg med hennes åsikter.

Det gäller bara att leta tillräckligt för att få stöd för sina åsikter...

Beräknad förlossning

Vi har fått en festinbjudan till den 6/12 d.v.s beräknad förlossning.

Visst borde man tacka ja, bara för att vara säker på att man inte kan gå?

Annars kommer jag fortfarande att vara gravid då.

Vill ha

Jag tycker inte om att bära i sele, sjal är det som fungerar bäst för mig.

Kattpappan är helt nöjd med den Ergo-sele vi har, och tycker inte att vi behöver fler. Han bär helst i sele och inte i sjal.

Det går väl inte att motivera ett köp av ytterligare en sele, bara för att det finns så många snygga?
Inte ens om det finns gula?

Den lever

Extra tillväxt-ultraljud idag.

Min barnmorska tyckte att det var bra att göra ett sådant eftersom jag är så stor, och var det förra gången också, men Lillkatten var relativt liten när han föddes.

Barnet som fortfarande levde, jag var knappt nervös alls innan, visade sig vara på pricken så stor som man ska vara i vecka 32+2. Vattenmängden var tydligen precis som den skulle också. Varför jag är så otroligt stor kunde barnmorskan däremot inte ge något svar på. Och med stor menar jag inte min enorma viktuppgång, vilken i sig är ett mysterium, utan jag menar SF-måttet som ligger över översta kurvan.

Det enda vi skulle kunna oroa oss för, om vi nu var lagda åt det hållet... är att Lillkatten vid en tillväxtkontroll i samma vecka var mycket större än vad den här är, så växer den här lika dåligt på slutet som Lillkatten blir den inte särskilt stor. Men från mitt vanliga perspektiv att oroa mig för att det nog inte kan bli något levande barn alls, känns det inte särskilt oroligt med ett barn som är lite mindre än genomsnittet.

Stilpolisen var är du?

Idag har jag brutit mot alla någonsin uppsatta klädetikettsregler. Både mina egna och varenda smakpolis i hela världen

Jag hade mjukisbyxor och spetsiga lackpumps med rosett. Mjukisbyxor för att jag ända har så ont överallt, så byxorna kan i alla fall vara sköna. Skorna för att de går att kliva i och ur dem utan böja sig ner det minsta.

Dessutom hade jag sexiga stödstrumpor i olika färg, den ena i dödsbeige och den andra i solariefulbrunt.

Två-åring med högt kolesterolvärde?

Min son är 21 månader.

Idag fick han på posten ett erbjudande från den lokala vårdcentralen att komma in på en gratis hälsokontroll. De kommer att mäta blodtryck, midjemått och kolesterolvärden. Allt detta om han listar sig hos dem som patient.

Det här är på samma vårdcentral som för något år sedan vid information om att jag just varit sjukskriven för depression skrev ut ytterligare 100 sömntabletter åt mig, trots att jag precis fått en hel burk.

Jag känner mig verkligen trygg med den vård som erbjuds här i området.

Profylax, lite till

Jag började skriva ett svar på Yogamammas fråga om profylaxkursen. Men svaret blev väldigt, väldigt långt. Så det får bli ett eget inlägg i stället.

Förra gången gick vi tre två-timmars-tillfällen vilket var väldigt bra för oss då. Då hade vi massor av tid att träna mellan gångerna. Nu är ju livet ett helt annat, och barnvakt är en viktig komponent för att kunna göra något tillsammans utan barn.

Det visade sig att kursledaren var en av de barnmorskor vi träffade när vi låg inne på BB. Vi var där nästan en vecka, så vi hann träffa väldigt många, men just den här var den som verkligen fick amningen att fungera. Den var ett av skälen till att vi inte kunde åka hem tidigare, så det var lite roligt. Och vi kunde tacka henne för hjälpen vi fått då.

Den här gången upplevde jag det mer som en nytändning inför förlossningen än som en teknikkurs. Vi gick snabbt igenom lite olika massagetekniker och andades lite tillsammans. Men framförallt pratade vi om hur vi upplevt våra tidigare förlossningar, och vad vi ville göra bättre den här gången. Och alla fick verktyg för att ifall det blev likadant igen kunna hantera det som inte var så bra bättre. Vi hade förmodligen kunnat läsa oss lite i våra gamla böcker istället, men jag tycker att det var väl investerade pengar, just för att samtalet blev så bra, och för att vi nu hemma kan fortsätta på egen hand. Vi kom båda två på vad det är som ska hända.

Vi pratade med några av de andra deltagarna efteråt, och de sa precis samma sak, att det var jättebra för att komma in i det igen. Första graviditeten är det ju ett sådant fokus på förlossningen, medan man knappt hinner ägna den en tanke nu mellan dagishämtningar och disk.

Profylax

Vi har varit på repetitionskurs i profylax.

Det var hemskt nyttigt. Jag tror att jag fick en liten aning om att jag är gravid och att det ska komma ett barn också.

Det är ju inte så värst synd om mig egentligen. Men jag mår inte bra, och räknar verkligen timmarna tills det här är över.

Att det sedan förhoppningsvis kommer att finnas en bebis här har jag inte orkat ta in.

Jag går inte runt och myser av sparkarna från mitt älskade barn. Jag går runt och förbannar hur ont allt gör och när någon dessutom gör illa mig inifrån vill jag bara ännu mer bort från det.

Livet skulle förmodligen, eller helt säkert faktiskt vara bättre ifall jag var positiv, fokuserad och lycklig.

Jag tycker förresten inte ens särskilt synd om mig själv. Vilken jäkla räkmacka att bara bli gravid så där, och dessutom utan några andra problem. Min man tänker inte lämna mig (vad jag vet), vår ekonomi är (ännu) så länge stabil, jag är nästan klar med min utbildning, min son är världens finaste och är frisk och trygg o.s.v.

Det är bara den där lilla detaljen att hela gravditeten tär på mig så mycket, fysiskt och psykiskt. Livet känns inte roligt när jag är gravid.

Barnmorskor

Min barnmorska är inte mycket att hålla i när det blåser.

Barnmorskan jag går hos på MVC är kunnig och proffsig. Men hon har överhuvudtaget inget personligt engagemang. En kompis som gått hos henne tidigare hade en livskris under graviditeten och fick ingen som helst hjälp därifrån. Det här är andrahandsinformation, men det är den känslan jag får av min BM, jag skulle inte ens försöka anförtro henne något utöver de kroppsliga graviditetskrämporna.

Nu fungerar det här bra för mig. Jag är inte alls orolig för att hon ska missa något medicinskt. Och något annat behöver jag inte just nu.
Jag har varit med förr, jag har många ventiler om jag är orolig. Och jag är så medicinskt bevandrad att jag själv kan söka upp och förstå information ifall det är något utöver det vanliga jag undrar.

Den BM jag gick till under förra graviditeten är en av de mest fantastiska människor jag stött på i sjukvården. Hon gjorde så mycket för mig, långt utanför den föreskrivna vård jag hade rätt till. En av anledningarna var kanske att jag var en av hennes första patienter på MVC. Hon hade många års erfarenhet från förlossningsavdelning, men hade inte ens hunnit få ett eget rum när jag var hos henne första gången. Och så fick jag ett missfall, kanske hennes första som BM? Hon och jag höll kontakten, och jag fortsatte så klart att gå hos henne vid nästa graviditet, den som blev Lillkatten.
Jag funderade på om jag skulle gå hos henne den här gången också, men bestämde mig för att ändå inte göra det. Jag ångrar inte beslutet, med så här ont som jag har nu hade jag inte orkat åka in till stan bara för att lyssna på hjärtat. Det är verkligen skönt att ha MVC på kort promenadavstånd som jag har nu.

Men jag uppskattar hennes fantastiska engagemang ännu mer nu. Och jag är så glad över att det faktiskt finns möjligheter i dagens så snåla sjukvårdsbudget att ge den som behöver det, det där lilla extra.

Nästa steg för bloggen

Jag funderar mer och mer på att lösenordsskydda bloggen.

Många, många av mina finaste och bästa vänner läser här. Och ni är så viktiga för mig. Ibland vill jag ösa ur mig tankar som jag inte alls står för, som jag inte vill att ni ska läsa. Jag är säker på att ni också har sådan ibland.
Det handlar aldrig om att jag är sur på någon av er, för det är inte intressant att skriva om i bloggen, det kanske jag pratar med Kattpappan om, eller så går det fort över.
Men det handlar om hänsyn.

Så fort jag får en ingivelse till något jag vill skriva i bloggen nuförtiden kommer jag på någon fin vän som kanske eventuellt möjligtvis skulle kunna missförstå det jag skriver, kanske ta åt sig och bli lite ledsen. Även om det inte var tänkt så.

Jag har den typiska kvinnliga egenskapen* att jag hela tiden tänker i flera steg och försöker känna in min omgivning och hela tiden känner av stämningar som inte ens finns. Konflikträdsla kanske det kan kallas också.

Jag har märkt att jag skriver långa svar som bara handlar om mig själv i kommentarer till andras bloggar, för att jag känner mig säkrare där.

Jag får se hur jag gör. För jag vill egentligen inte alls. Och kanske beror det bara på min allmänt slöa sinnesstämning just nu, att jag inte lyckas plita ner något alls.

*Nej, det finns inga kvinnliga och manliga egenskaper biologiskt men däremot socialt.

Besviken

Sista tentan jag skrev gick jag för en gång skull hem ifrån och var säker på att jag hade klarat. Jag trodde till och med att mitt betyg skulle bli ganska högt.

Idag fick jag resultatet. Jag hade klarat mig precis, och det verkar som att jag var ganska ensam om att klara mig överhuvudtaget. Både medel- och medianpoängen ligger långt, långt under godkänt.

Hela universitetet håller på att EU-anpassa sig, och alla kurser går för första gången. Tyvärr verkar det ibland bli väldigt stora problem att göra kurserna och i det här fallet examniationen vettig. Kursen går på fortsättningsnivå, så alla studenter har åtminstonde klarat sig genom de två första åren som verkligen inte alltid varit för lätta. Fler än hälften borde bli godkända tycker jag.

Varmare väder och allt för öppet

Den nervpressande overallsituationen fortsätter.

SMHI har ändrat sig om femdagarsprognosen. Det ser inte ut att bli riktigt lika kallt nästa vecka som de sa igår.

Så jag fortsätter att avvakta med dubbelinköpet. Lillkatten får väl helt enkelt stanna hemma den första dagen med riktig kyla om inte overallen har kommit tills dess.

Och nej, jag tycker inte att det här är så intressant blogging. Men jag får faktiskt inte mycket input från det verkliga livet just nu. Så när jag har tid har jag inget av värde att skriva. Eller jo, det händer en del i min hobby just nu, olika personers sätt att tackla en besvärlig situation, och olika personers tilltro till auktoriteter. Men eftersom den här bloggen läses av för många inblandade tänker jag inte ge mig i kast med den analysen.

Shoppingproblem III

Lillkatten har inga vinterkläder.

En vän till oss, erbjöd oss att köpa overall till ett väldigt förmånligt pris genom ytterligare en vän. Hon skulle nämligen just lägga in en beställning på vinterkläder till sina barn.

Nu verkar det ha blivit problem, för hon har fortfarande inte sett till några kläder. Lillkatten har inget alls att sätta på sig. Vi har inte något gammalt att plocka fram ur gömmorna i väntan på de riktiga vinterkläderna. Blir det bara någon grad kallare fungerar det inte längre ens med dubbla byxor, eftersom de är ute många timmar varje dag på dagis.

I morgon måste jag gå och införskaffa en overall, i värsta fall står vi sedan med dubbla, och det känns som galen konsumtionshysteri.

Shoppingproblem II

Igår hade vi bröllopsdag. Jag begav mig in till vårt lokala centrum för att köpa något litet till Kattpappan.

Jag tänkte mig något klädesplagg i någon sorts ekologisk kollektion.

Men det fanns så klart inte ingenting åt det hållet för män. I alla fall inte här i vår förort.

Choklad ville jag inte köpa, det är för tråkigt, och Kattpappan vill helst inte äta för mycket godis.

Rättvisemärkta bananer funderade jag på en kort sekund, men insåg att han inte skulle se skillnad på presenten och de vi redan har hemma i fruktskålen.

Så det slutade med att jag köpte en rosa badanka med batterier som inte går att byta. Mesta möjliga miljöförstöring, för pengarna alltså. Varför det blev just en anka vet de som var på vårt bröllop.

Shoppingproblem I

Beslutet var ju att så långt som möjligt bara köpa ekologiska produkter till mig och Lillkatten.

Lillkatten har inga vinterskor och Kavat är det enda företag jag hittat som har ekologiska barnskor. De har ett par vinterkängor i Lillkattens storlek. men jag tycker inte att de verkar speciellt bra. Särskilt ogillar jag att de är så låga. Så nyttan fick vinna den här gången och de blev ett par skor som säkert inte är bra för någon, utom för Lillkattens välbefinnande i vinter.

Vilken otrolig lyx

Idag är de inte många som jobbar på Lillkattens avdelning på dagis, flera stycken är på kurs. Eftersom jag tycker att det är bra att de får chans att lära sig något nytt, som jag är säker på kommer att komma Lillkatten till godo så är jag nöjd med det.

Däremot så tror jag kanske inte att just idag är den bästa dagen någonsin för högstående pedagogik. Inte så att jag är orolig för att de inte ska få ihop det, men det kanske blir mest förvaring med den minskade personalstyrkan.

Och eftersom jag då har möjlighet att hämta Lillkatten tidigare så får han gå hem direkt efter lunch idag.

Tänk vilket otroligt lyxliv jag lever som kan välja bara så där. Vi har inte så mycket pengar, men jag har massor av tid.

Och ja, jag är kär i Lillkattens dagis. Av erfarenhet vet jag att sådant brukar lägga sig, och att jag säkert kommer att hitta massor att irritera mig på längre fram i tiden. Men där är vi inte nu, så jag tänker fortsätta att skriva nyförälskade inlägg ett tag till.