Sista sprutan tagen.
Nu har jag gjort allt jag kan, resten är upp till sjukhuset. I vanliga fall efter att ägglossningssprutan är tagen brukar det vara upp till mig och kattpappan att försöka prestera vilket brukar vara stressande. Å andra sidan brukar jag må mycket bättre, nu mår jag ju ganska konstigt.
söndag, april 30, 2006
Mår inte så bra
Jag mår illa och magen känns konstigt obehaglig. Det gör egentligen inte ont, men något känns fel.
Skönt att jag ska ta ägglossningssprutan ikväll så att jag slipper på mer obehagskänslor.
Skönt att jag ska ta ägglossningssprutan ikväll så att jag slipper på mer obehagskänslor.
Sista utmaningen
Nu har vi varit på Huddinge och fått instruktioner om hur ägglossningssprutan ska göras i ordning. Den är av sorten blanda olika pulver med olika vätskor. Och det är glasflaskor som ska knäckas i rätt ordning och olika färger på kanylerna som också ska användas i rätt ordning.
Dessutom har jag som aldrig varit spruträdd förrut nu en sönderstucken mage och blir nästan gråtfärdig av att sticka mig en gång till.
Men nu är vi nära, vi måste bara klara av att blanda ihop den här sprutan också, och jag måste klara av ett enda stick till, och sedan får magen vila.
För övrigt passade vi på att fråga hur många äggblåsor doktorn såg i torsdags på VUL:et och det var tolv stycken. Ett ganska lagom antal tycker jag som inte vill ha för många till frysen. (Det ska jag skriva mer om sen)
Dessutom har jag som aldrig varit spruträdd förrut nu en sönderstucken mage och blir nästan gråtfärdig av att sticka mig en gång till.
Men nu är vi nära, vi måste bara klara av att blanda ihop den här sprutan också, och jag måste klara av ett enda stick till, och sedan får magen vila.
För övrigt passade vi på att fråga hur många äggblåsor doktorn såg i torsdags på VUL:et och det var tolv stycken. Ett ganska lagom antal tycker jag som inte vill ha för många till frysen. (Det ska jag skriva mer om sen)
lördag, april 29, 2006
Orkar inte
Jag vill inte mer nu.
Hittills har jag alltid orkat, jag har varit hoppfull och sett fram emot varje försök. Inte så att jag ständigt har varit på bra humör och mått bra, jag har verkligen mått avgrundsdåligt många gånger, men det enda som fått mig att inte lägga av helt har varit tanken på nästa försök, och sedan nästa efter det. Min första kommentar till läkaren som konstaterade mitt missfall var att jag vill bli skrapad så fort som möjligt så att jag kunde börja om igen.
Men nu för första gången vill jag inte mer. Jag har aldrig förstått de som tagit en paus, de som sagt att nu måste vi komma ikapp oss själva så vi väntar några månader innan vi gör vårt nästa IVF.
Nu är jag så hjärtinnerligt trött på det här eländet. På att aldrig kunna tacka ja till något säkert, på att ständigt stångas med ovilliga läkare för att få göra nästa behandling, på att kunna vara tillgänglig när som helst. På att ständigt ta sprutor. Min mage är helt sönderstucken, den här Orgalutransprutan som jag tagit senaste dagarna gör så ont, det känns ungefär som att få en hård smocka i magen att ta den.
Jag vill inte ha en massa ägg till frysen, jag vill bara göra den här fulla IVF:en och sedan kanske en full till, men sen orkar jag inte mer tror jag. Att sätta in frysta ägg innebär ju för mig mer sprutor eftersom det är enda sättet att framkalla ägglossning. Tanken på att hålla på med spruteländet i två veckor för att sedan få reda på att ägget inte klarade upptinandet kommer att ta knäcken på mig. Jag är till slut efter tre års ständig kamp slutkörd.
Sista året har all min energi gått åt till kampen, jag har inte orkat göra något annat, men nu vet jag inte om jag ens orkar kämpa för det här heller längre. Vad ska jag då leva för?
Jag vill inte!
Hittills har jag alltid orkat, jag har varit hoppfull och sett fram emot varje försök. Inte så att jag ständigt har varit på bra humör och mått bra, jag har verkligen mått avgrundsdåligt många gånger, men det enda som fått mig att inte lägga av helt har varit tanken på nästa försök, och sedan nästa efter det. Min första kommentar till läkaren som konstaterade mitt missfall var att jag vill bli skrapad så fort som möjligt så att jag kunde börja om igen.
Men nu för första gången vill jag inte mer. Jag har aldrig förstått de som tagit en paus, de som sagt att nu måste vi komma ikapp oss själva så vi väntar några månader innan vi gör vårt nästa IVF.
Nu är jag så hjärtinnerligt trött på det här eländet. På att aldrig kunna tacka ja till något säkert, på att ständigt stångas med ovilliga läkare för att få göra nästa behandling, på att kunna vara tillgänglig när som helst. På att ständigt ta sprutor. Min mage är helt sönderstucken, den här Orgalutransprutan som jag tagit senaste dagarna gör så ont, det känns ungefär som att få en hård smocka i magen att ta den.
Jag vill inte ha en massa ägg till frysen, jag vill bara göra den här fulla IVF:en och sedan kanske en full till, men sen orkar jag inte mer tror jag. Att sätta in frysta ägg innebär ju för mig mer sprutor eftersom det är enda sättet att framkalla ägglossning. Tanken på att hålla på med spruteländet i två veckor för att sedan få reda på att ägget inte klarade upptinandet kommer att ta knäcken på mig. Jag är till slut efter tre års ständig kamp slutkörd.
Sista året har all min energi gått åt till kampen, jag har inte orkat göra något annat, men nu vet jag inte om jag ens orkar kämpa för det här heller längre. Vad ska jag då leva för?
Jag vill inte!
fredag, april 28, 2006
Antiklimax
Jag är återigen bitter. Jag får inte skriva tenta, jag får snällt vänta till omtenta.
Jag vet att jag borde vara jublande glad över att jag ska göra äggplock och att det är så nära nu. Men jag kan inte uppbåda någon entusiasm alls. Allt har gått fel hela vägen, så jag tror inte ett dugg på det här.
Jag är bara besviken över att jag inte får skriva tenta nu när jag äntligen läser en kurs som jag tycker är rolig och där jag verkligen är med. Men tentakunskaper är ju färskvara. Den stora helheten har man ju förhoppningsvis koll på för livet, men detaljer som vilken matematisk uträkning som ska användas för ett litet specifikt fall sitter inte så värst länge.
Och eftersom jag är säker på att inte bli gravid, så känns det bara som att jag inte skriver tenta i onödan.
Jag hade tänkt mig tiden innan IVF som ett stort fokuserande på en stor uppgift och massor av hoppfullhet. Men allt har gått så fort, och jag har verkligen ingen aning om vad som händer med min kropp. Jag har inte ens pratat med barnmorskorna som har ringt och gett information. Eftersom jag sitter på föreläsningar så är det kattpappan som är sambandscentral.
Jag vet att jag borde vara jublande glad över att jag ska göra äggplock och att det är så nära nu. Men jag kan inte uppbåda någon entusiasm alls. Allt har gått fel hela vägen, så jag tror inte ett dugg på det här.
Jag är bara besviken över att jag inte får skriva tenta nu när jag äntligen läser en kurs som jag tycker är rolig och där jag verkligen är med. Men tentakunskaper är ju färskvara. Den stora helheten har man ju förhoppningsvis koll på för livet, men detaljer som vilken matematisk uträkning som ska användas för ett litet specifikt fall sitter inte så värst länge.
Och eftersom jag är säker på att inte bli gravid, så känns det bara som att jag inte skriver tenta i onödan.
Jag hade tänkt mig tiden innan IVF som ett stort fokuserande på en stor uppgift och massor av hoppfullhet. Men allt har gått så fort, och jag har verkligen ingen aning om vad som händer med min kropp. Jag har inte ens pratat med barnmorskorna som har ringt och gett information. Eftersom jag sitter på föreläsningar så är det kattpappan som är sambandscentral.
torsdag, april 27, 2006
Tala ur skägget
Läkaren jag träffade idag var hemskt snäll och undersökningen han gjorde kändes knappt alls. Men han var inte så informativ, mest mumlade han så jag vet jag inte hur många äggblåsor han såg, jag vet bara att det var många fler på höger sida. Men eftersom han inte sa något annat så antar jag att det är ett lagom antal jag har.
Hoppas att jag får reda på hur många de får ut på tisdag i alla fall.
Hoppas att jag får reda på hur många de får ut på tisdag i alla fall.
Så typiskt
På tisdag blir det äggplock (ÄP). Det är jättekul att det är så nära nu. Men så klart sammanfaller äggplocket med min tenta.
Jag säger alltid att det är någon ond makt som gör allt för att jag ska misslyckas i skolan, mina värsta misslyckanden med stor tillhörande sorg har alltid sammanfallit med de viktigaste tentorna så att jag inte orkat plugga. Egentligen tror jag inte på de onda makterna, jag är både ateist och naturvetare, men ändock en elak slump har varit framme.
Nu kommer jag inte att ha sorg under tentan utan kommer bara att vara fysiskt förhindrad att närvara eftersom jag kommer att ligga i en gynstol hög på morfin när tentan startar. Jag har redan pratat med mina lärare om att det kanske kunde bli så här eftersom det var en del som pekade på ÄP efter helgen. Nu hinner jag prata med dem i morgon och förhoppningsvis går det att lösa, har jag tur litar de på mig så mycket att jag får göra tentan när jag kommer tillbaka. Litar i det hänseendet att de inte tro att jag försöker lura till mig det här för att kunna få svaren i förväg av mina kursare. Men i annat fall kan de kanske göra om tentan lite för min skull?
Jag säger alltid att det är någon ond makt som gör allt för att jag ska misslyckas i skolan, mina värsta misslyckanden med stor tillhörande sorg har alltid sammanfallit med de viktigaste tentorna så att jag inte orkat plugga. Egentligen tror jag inte på de onda makterna, jag är både ateist och naturvetare, men ändock en elak slump har varit framme.
Nu kommer jag inte att ha sorg under tentan utan kommer bara att vara fysiskt förhindrad att närvara eftersom jag kommer att ligga i en gynstol hög på morfin när tentan startar. Jag har redan pratat med mina lärare om att det kanske kunde bli så här eftersom det var en del som pekade på ÄP efter helgen. Nu hinner jag prata med dem i morgon och förhoppningsvis går det att lösa, har jag tur litar de på mig så mycket att jag får göra tentan när jag kommer tillbaka. Litar i det hänseendet att de inte tro att jag försöker lura till mig det här för att kunna få svaren i förväg av mina kursare. Men i annat fall kan de kanske göra om tentan lite för min skull?
Sovrapport
Jag lyckades inte sova så många timmar i natt heller, vaknade strax före fyra och kunde sedan inte somna om.
Sömnproblem är inte upptaget som en biverkning av Puregon i FASS, men jag undrar om det ändå inte är så.
Trist att inte få sova nu när jag behöver vara på topp för att orka plugga.
Sömnproblem är inte upptaget som en biverkning av Puregon i FASS, men jag undrar om det ändå inte är så.
Trist att inte få sova nu när jag behöver vara på topp för att orka plugga.
onsdag, april 26, 2006
Glömde
En sista uppdatering; Idag på sprutdag 7 tycker jag att jag känner av äggstockarna rätt rejält, förhoppningsvis är det inte inbillning utan på riktigt så att massor av ägg är på G.
Dåligt med uppdateringar
Det är mycket att göra nu. Jag har snart tenta och min energi är inte alls vad den var en gång i tiden. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte hinner läsa och svara på forum och inte hinner kommentera bloggar. Men det får vara så här ett tag.
Min eget bloggande får också ta det lugnt.
Men nu kommer lite snabbuppdatering av läget.
Jag sov knappt något i natt heller, jag börjar fundera på om det kan vara en biverkning av sprutorna. Det är femte gången jag sprutar och jag har aldrig haft problem förrut, men nu tar jag dubbelt så hög dos som tidigare.
Det är frustrerande att inte kunna sova!
Jag är fortfarande tacksam att jag sparar tid på att slippa spraya. Men sprutorna jag får ta i stället är ingen barnlek. Ni som tagit Ovitrivelle ägglossninsspruta vet hur den ser ut, den här sprutan som jag tar är lite grövre, annars ser de likadana ut. Dessutom gör den här sprutan grymt ont, det spänner något enormt och värker så att det gör ont att ha ett par byxor knäppta över sprutstället, fast smärtan går över efter ungfär en kvart.
I morgon ska jag på mitt första VUL för att se om äggblåsorna utvecklas som de ska.
Min eget bloggande får också ta det lugnt.
Men nu kommer lite snabbuppdatering av läget.
Jag sov knappt något i natt heller, jag börjar fundera på om det kan vara en biverkning av sprutorna. Det är femte gången jag sprutar och jag har aldrig haft problem förrut, men nu tar jag dubbelt så hög dos som tidigare.
Det är frustrerande att inte kunna sova!
Jag är fortfarande tacksam att jag sparar tid på att slippa spraya. Men sprutorna jag får ta i stället är ingen barnlek. Ni som tagit Ovitrivelle ägglossninsspruta vet hur den ser ut, den här sprutan som jag tar är lite grövre, annars ser de likadana ut. Dessutom gör den här sprutan grymt ont, det spänner något enormt och värker så att det gör ont att ha ett par byxor knäppta över sprutstället, fast smärtan går över efter ungfär en kvart.
I morgon ska jag på mitt första VUL för att se om äggblåsorna utvecklas som de ska.
tisdag, april 25, 2006
I går
I går var det en riktigt dålig dag. Det började med att jag inte sov något på natten, och när jag skriver inte sov något så menar jag det bokstavligt, jag sov inte en enda sekund, och det vet jag eftersom jag läste hela natten. Jag har ingen aning om varför jag inte kunde somna, det fanns inget särskilt att vara stressad över. Möjligtvis kan det ha varit för att jag drack te vid 18-tiden? Nu är i alla fall te bannlyst som kvällsdryck för mig, även om jag aldrig haft problem med det tidigare.
Motgång nummer två var blodprovet på Huddinge. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen i den väldigt stora byggnaden. Barnmorskan jag frågat i telefon sa att jag skulle ta provet hos dem på plan 7. Dessvärre ligger fertilitetsenheten på plan 5 och tavlorna vid hissen gav mig inga ledtrådar. Eftersom det var så tidigt på morgonen var alla informationer stängda. Till slut lyckades jag med hjälp av snälla sjuksköterskor i alla fall hitta till provtagningsenheten, men när jag kom dit hade klockan hunnit passera 07:30 vilket innebar att det hunnit komma 40 personer före mig i kön. Således tog det två timmar innan det blev min tur. Jag har alltid fått beröm för mina tydliga blodådror och att det går så lätt att få blod från mig, men damen på Huddinge misslyckades inte bara en gång utan två gånger. Tre gånger var hon tvungen att sticka mig i armen, och det var inga snygga sår hon åstadkom. Tur att jag inte är rädd för nålar.
Jag missade hela genomgången till heldagslabben vi skulle ha i skolan, men som tur var så hade jag en snäll medlaborant som förklarade. Klockan 17:30 var vi klara med labbandet.
Vimmelkantig av trötthet åkte jag hem, och precis när jag skulle gå in i porten mötte jag ordförande i vår bostadsrättsförening, jag sitter ju med i styrelsen men har tagit det lugnt ett tag. Men nu har jag lovat att ta mig tillbaka, och när han påminde mig om kvällens möte kunde jag ju inte låtsas att jag hade glömt bort det.
Middag blev det ingen alls eftersom kattpappan som skulle ha lagat mat medan jag var på möte inte mådde bra.
Vi åt lite onyttiga nudlar och sedan stupade jag i säng efter att ha varit vaken i ungefär 35 timmar.
Det bra med gårdagen var att blodprovet visade att allt såg bra ut, och jag fortsätter med min låga dos på 100 IE.
Motgång nummer två var blodprovet på Huddinge. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen i den väldigt stora byggnaden. Barnmorskan jag frågat i telefon sa att jag skulle ta provet hos dem på plan 7. Dessvärre ligger fertilitetsenheten på plan 5 och tavlorna vid hissen gav mig inga ledtrådar. Eftersom det var så tidigt på morgonen var alla informationer stängda. Till slut lyckades jag med hjälp av snälla sjuksköterskor i alla fall hitta till provtagningsenheten, men när jag kom dit hade klockan hunnit passera 07:30 vilket innebar att det hunnit komma 40 personer före mig i kön. Således tog det två timmar innan det blev min tur. Jag har alltid fått beröm för mina tydliga blodådror och att det går så lätt att få blod från mig, men damen på Huddinge misslyckades inte bara en gång utan två gånger. Tre gånger var hon tvungen att sticka mig i armen, och det var inga snygga sår hon åstadkom. Tur att jag inte är rädd för nålar.
Jag missade hela genomgången till heldagslabben vi skulle ha i skolan, men som tur var så hade jag en snäll medlaborant som förklarade. Klockan 17:30 var vi klara med labbandet.
Vimmelkantig av trötthet åkte jag hem, och precis när jag skulle gå in i porten mötte jag ordförande i vår bostadsrättsförening, jag sitter ju med i styrelsen men har tagit det lugnt ett tag. Men nu har jag lovat att ta mig tillbaka, och när han påminde mig om kvällens möte kunde jag ju inte låtsas att jag hade glömt bort det.
Middag blev det ingen alls eftersom kattpappan som skulle ha lagat mat medan jag var på möte inte mådde bra.
Vi åt lite onyttiga nudlar och sedan stupade jag i säng efter att ha varit vaken i ungefär 35 timmar.
Det bra med gårdagen var att blodprovet visade att allt såg bra ut, och jag fortsätter med min låga dos på 100 IE.
söndag, april 23, 2006
Usch vad tidigt
Jag är morgonpigg, men i morgon blir det jobbigt.
Klockan 07:30 ska jag vara på Huddinge för ett blodprov. Eftersom jag vill ha två timmar på mig på morgonen för att hinna läsa tidningen och ta det lugnt skulle jag behöva gå upp redan klockan fem. Kanske kan jag skynda på lite extra i morgon, så att jag i alla fall får sova till halvsex?
Klockan 07:30 ska jag vara på Huddinge för ett blodprov. Eftersom jag vill ha två timmar på mig på morgonen för att hinna läsa tidningen och ta det lugnt skulle jag behöva gå upp redan klockan fem. Kanske kan jag skynda på lite extra i morgon, så att jag i alla fall får sova till halvsex?
Anonymitet
Jag är inte speciellt anonym för den som hittat hit. T.ex. har jag en bild på mig själv i min presentation och jag har också lagt in bilder föreställande mig i själva bloggen.
Däremot har jag inte lust att gå ut med mitt namn eller med kattpappans namn i bloggen, av den enkla anledningen att jag inte vill att sökningar på våra namn ska leda hit.
Jag föder upp katter, och jag vill inte att kattungespekulanter ska veta att jag försöker skaffa barn, inte heller vill jag att kompisar ska kunna läsa här inne och lista ut vem någon annan är. Jag har ju ibland skrivit om någons misslyckade försök eller någons missfall, saker jag fått veta i förtroende och som jag inte vill sprida vidare till någon som känner personen i fråga och kan lista ut hur saker och ting förhåller sig.
Några få vänner som känner mig i verkliga livet läser här inne, men jag vet vilka de är, och jag tror att jag vet vad de vet om varandra, så att jag inte utlämnar något de kan plussa ihop till vetskaper de inte ska få genom mig.
Däremot har jag inte lust att gå ut med mitt namn eller med kattpappans namn i bloggen, av den enkla anledningen att jag inte vill att sökningar på våra namn ska leda hit.
Jag föder upp katter, och jag vill inte att kattungespekulanter ska veta att jag försöker skaffa barn, inte heller vill jag att kompisar ska kunna läsa här inne och lista ut vem någon annan är. Jag har ju ibland skrivit om någons misslyckade försök eller någons missfall, saker jag fått veta i förtroende och som jag inte vill sprida vidare till någon som känner personen i fråga och kan lista ut hur saker och ting förhåller sig.
Några få vänner som känner mig i verkliga livet läser här inne, men jag vet vilka de är, och jag tror att jag vet vad de vet om varandra, så att jag inte utlämnar något de kan plussa ihop till vetskaper de inte ska få genom mig.
Synkisar
Jag har två bloggsynkisar nu. Linda/Gosan och Tina/tinselflickan är ungefär i takt med mig med sina IVF:er. I verkliga livet finns det två till synkisar; hb och en tjej jag träffat via Aff.
Drömmen är att vi alla fem ska lyckas med våra IVF:er. Ja allra helst skulle jag vilja att alla tjejer och killar som längtar och drömmer ska lyckas förstås.
Drömmen är att vi alla fem ska lyckas med våra IVF:er. Ja allra helst skulle jag vilja att alla tjejer och killar som längtar och drömmer ska lyckas förstås.
Husspekulanter
Vi har varit och tittat på hus.
Jag är livrädd för tanken på att köpa hus. Hus skulle vi ju köpa med stor mage, eller med ett litet spädbarn på armen. Men den där magen kan ju dröja hur länge som helst.
Men vi ska nog inte ha något av husen vi tittade på idag. Det ena var väldigt dåligt planerat, det var bara ett enda plan och hade inte alls några av de extra utrymmen som källare eller vind som man brukar få i ett hus. Med andra ord kunde vi nästan köpt en lägenhet istället.
Det andra huset var nästan nyrenoverat, och det var verkligen inte vår stil på det. Guld i badrummet, chockrosa och illgrönt i köket, konstiga skåp och dåligt planerade ytor. Och det känns inte rätt att köpa helt nyrenoverat för att riva ut allt.
Jag hoppas hinna testa plus innan vi skriver på något... men det har jag ju hoppats på i flera år nu, så jag inser ju att det inte går att tänka så längre.
Jag är livrädd för tanken på att köpa hus. Hus skulle vi ju köpa med stor mage, eller med ett litet spädbarn på armen. Men den där magen kan ju dröja hur länge som helst.
Men vi ska nog inte ha något av husen vi tittade på idag. Det ena var väldigt dåligt planerat, det var bara ett enda plan och hade inte alls några av de extra utrymmen som källare eller vind som man brukar få i ett hus. Med andra ord kunde vi nästan köpt en lägenhet istället.
Det andra huset var nästan nyrenoverat, och det var verkligen inte vår stil på det. Guld i badrummet, chockrosa och illgrönt i köket, konstiga skåp och dåligt planerade ytor. Och det känns inte rätt att köpa helt nyrenoverat för att riva ut allt.
Jag hoppas hinna testa plus innan vi skriver på något... men det har jag ju hoppats på i flera år nu, så jag inser ju att det inte går att tänka så längre.
Finns vännerna kvar?
Fortsättningen på gårdagens inlägg och lite svar på kommentarer.
Jag har fram tills nyligen varit extremsocial, har alltid haft minst fyra, fem helger fulltecknade framåt. Kattpappan är likadan han har bara bott i Stockholm i tre år, men har redan ett kontaktnät större än de flesta.
Men alla de här människorna är ju bara bekanta. Folk som det är trevligt att göra saker med när man mår bra.
Det här är människor som jag inte alls träffar längre.
Sedan finns det några få nära vänner som jag har känt i 10-30 år. Dessa vänner kommer att finnas kvar oavsett om jag orkar träffa dem mycket just nu eller inte. Vår vänskap har stått pall för mycket.
Jag har också börjat umgås med en del andra tjejer som har infertilitetsproblem och som jag har mycket gemensamt med just nu, kanske djupnar vår vänskap och blir en sådan där som står emot svackor, eller så gör den inte det, men då har vi i alla fall haft mycket stöd av varandra just nu när vi behöver det.
Jag är säker på att ifall jag någon gång i framtiden vill ha ett socialt liv med många bekanta, så finns det där. T.ex. ankomstgrupper på nätet med folk som föder barn i samma månad och mammagrupper på MVC alternativt adoptivföräldrar som hämtar barn samtidigt i samma land.
Sen finns det en annan diskussion, och det är den där att min psykolog säkert har rätt i att jag mår ännu sämre av att sitta hemma själv. Men jag tror alltså inte att jag kommer att förlora mina vänner.
Och som avslutning på det här försvarstalet, kan jag berätta att jag faktiskt var ute i fredags på restaurang, och då tog jag t.o.m. en drink... så jag är ganska duktig ändå.
Jag har fram tills nyligen varit extremsocial, har alltid haft minst fyra, fem helger fulltecknade framåt. Kattpappan är likadan han har bara bott i Stockholm i tre år, men har redan ett kontaktnät större än de flesta.
Men alla de här människorna är ju bara bekanta. Folk som det är trevligt att göra saker med när man mår bra.
Det här är människor som jag inte alls träffar längre.
Sedan finns det några få nära vänner som jag har känt i 10-30 år. Dessa vänner kommer att finnas kvar oavsett om jag orkar träffa dem mycket just nu eller inte. Vår vänskap har stått pall för mycket.
Jag har också börjat umgås med en del andra tjejer som har infertilitetsproblem och som jag har mycket gemensamt med just nu, kanske djupnar vår vänskap och blir en sådan där som står emot svackor, eller så gör den inte det, men då har vi i alla fall haft mycket stöd av varandra just nu när vi behöver det.
Jag är säker på att ifall jag någon gång i framtiden vill ha ett socialt liv med många bekanta, så finns det där. T.ex. ankomstgrupper på nätet med folk som föder barn i samma månad och mammagrupper på MVC alternativt adoptivföräldrar som hämtar barn samtidigt i samma land.
Sen finns det en annan diskussion, och det är den där att min psykolog säkert har rätt i att jag mår ännu sämre av att sitta hemma själv. Men jag tror alltså inte att jag kommer att förlora mina vänner.
Och som avslutning på det här försvarstalet, kan jag berätta att jag faktiskt var ute i fredags på restaurang, och då tog jag t.o.m. en drink... så jag är ganska duktig ändå.
lördag, april 22, 2006
Ensam
Nuförtiden föredrar jag att sitta med en tekopp framför datorn en lördagskväll. Kattpappan är ute på puben med massor av kompisar, men jag hade ingen lust att följa med.
Jag har tappat all lust att umgås.
Min psykolog tycker att jag ska göra sociala saker fast jag egentligen inte har någon lust, men jag känner inte för att slösa bort den lilla lediga tid jag har på en pub. Förmodligen är det ännu mer slöseri att sitta här ensam i mjukisbyxor framför datorn... men jag har valt det själv.
En kompis ringde förresten tidigare idag och frågade om jag hade lust att fika med henne, jag snoppade av henne rakt av. Hon är en av alla dem som jag verkligen inte tycker hanterat min sorg på ett bra sätt. Bl.a. har hon sagt, och det gjorde hon bara några veckor efter mitt missfall, att hon förstår precis hur jag känner det eftersom hon minsann inte har det så roligt hon heller, för på hennes jobb är inte alla kollegor så snälla.
Så därför sitter jag här med bara katterna som sällskap och känner mig lite patetisk, men samtidigt ganska nöjd.
Jag har tappat all lust att umgås.
Min psykolog tycker att jag ska göra sociala saker fast jag egentligen inte har någon lust, men jag känner inte för att slösa bort den lilla lediga tid jag har på en pub. Förmodligen är det ännu mer slöseri att sitta här ensam i mjukisbyxor framför datorn... men jag har valt det själv.
En kompis ringde förresten tidigare idag och frågade om jag hade lust att fika med henne, jag snoppade av henne rakt av. Hon är en av alla dem som jag verkligen inte tycker hanterat min sorg på ett bra sätt. Bl.a. har hon sagt, och det gjorde hon bara några veckor efter mitt missfall, att hon förstår precis hur jag känner det eftersom hon minsann inte har det så roligt hon heller, för på hennes jobb är inte alla kollegor så snälla.
Så därför sitter jag här med bara katterna som sällskap och känner mig lite patetisk, men samtidigt ganska nöjd.
Längtar
Jag längtar till klockan 19 varje dag, för då får jag ta min spruta. Jag skulle gärna ta en spruta i timmen, för då skulle det verkligen kännas att jag gjorde något.
Det verkar ju som att jag senare ska få ta flera sprutor på en gång och det ser jag verkligen fram emot!
Kanske får jag också höja Puregondosen lite, det ser jag i så fall också fram emot!
Det verkar ju som att jag senare ska få ta flera sprutor på en gång och det ser jag verkligen fram emot!
Kanske får jag också höja Puregondosen lite, det ser jag i så fall också fram emot!
Beslut
Jag kämpar ständigt med min vikt eftersom jag liksom många andra PCO-drabbade går upp i vikt bara jag tänker på något onyttigt.
Men nu har jag bestämt mig för att inte försöka gå ner, bara behålla vikten. Jag har några kilo som jag hemskt gärna skulle bli av med, men de sitter så hårt att det bara är svältmetoder som får bort dem, och jag tror inte att svältmetoder optimerar chanserna att lyckas med IVF.
Så från och med nu ska jag äta nyttigt, men inte extremt och så ska jag träna mycket, men inte extremt där heller.
Då tror jag att jag optimerar mina chanser att bli gravid!
Men nu har jag bestämt mig för att inte försöka gå ner, bara behålla vikten. Jag har några kilo som jag hemskt gärna skulle bli av med, men de sitter så hårt att det bara är svältmetoder som får bort dem, och jag tror inte att svältmetoder optimerar chanserna att lyckas med IVF.
Så från och med nu ska jag äta nyttigt, men inte extremt och så ska jag träna mycket, men inte extremt där heller.
Då tror jag att jag optimerar mina chanser att bli gravid!
fredag, april 21, 2006
Vad min apotekspåse innehåller.
Eftersom Tina är så snäll och erbjuder sig att hjälpa mig med förklaringar över vad min apotekskasse innehåller gör jag ett nytt inlägg om den.
Så Tina, eller någon annan expert vad är nu det här:
Puregon 900 IE (använder jag redan och vet vad det är)
Progesteron 6 askar à 10 vagitatorer styck
Orgalutran 5 sprutor innehållande 0,5 ml
Pregnyl 5000 IU
Pevaryl 1 slidpiller (har jag också koll på)
Sedan kan jag hämta ut mer Puregon, Progesteron och Pevaryl om jag vill.
Så Tina, eller någon annan expert vad är nu det här:
Puregon 900 IE (använder jag redan och vet vad det är)
Progesteron 6 askar à 10 vagitatorer styck
Orgalutran 5 sprutor innehållande 0,5 ml
Pregnyl 5000 IU
Pevaryl 1 slidpiller (har jag också koll på)
Sedan kan jag hämta ut mer Puregon, Progesteron och Pevaryl om jag vill.
onsdag, april 19, 2006
Behandling sju startad
Jag ringde Huddinge idag och fick klartecken på att börja med sprutor i morgon. Så nu är jag igång på riktigt med mitt första försök.
Jag var och hämtade ut den fulla kassen med mediciner av en ganska generad ung manlig receptarie. Han förklarade ingenting om hur medicinen skulle tas vilket de annars alltid brukar göra.
Hoppas att jag får mer information från min läkare senare. Sprutorna är jag ju expert på, det här blir femte sprutomgången för mig. Men en del annat i apotekskassen är jag mer osäker på.
Jag var och hämtade ut den fulla kassen med mediciner av en ganska generad ung manlig receptarie. Han förklarade ingenting om hur medicinen skulle tas vilket de annars alltid brukar göra.
Hoppas att jag får mer information från min läkare senare. Sprutorna är jag ju expert på, det här blir femte sprutomgången för mig. Men en del annat i apotekskassen är jag mer osäker på.
tisdag, april 18, 2006
Äntligen!
Trodde aldrig att jag skulle skriva äntligen över att mensen dyker upp. Men nu när jag konstaterat att den är på väg känner jag mig otroligt lättad.
Självklart hade en graviditet varit bättre, men ett X eller något annat konstigt hade varit mycket värre än en vanlig blödning.
Om det är ett väldigt tidigt missfall jag får nu eller om jag bara hade konstig lutealfas tänker jag inte spekulera i. Det viktigaste är att jag på torsdag ska börja med sprutor inför vår första IVF.
Självklart hade en graviditet varit bättre, men ett X eller något annat konstigt hade varit mycket värre än en vanlig blödning.
Om det är ett väldigt tidigt missfall jag får nu eller om jag bara hade konstig lutealfas tänker jag inte spekulera i. Det viktigaste är att jag på torsdag ska börja med sprutor inför vår första IVF.
Varför tro det värsta hela tiden?
Jag läser inlägget under och konstaterar vilket katastroftänkande jag använder mig av.
Direkt när något är fel drar jag igång värstascenariot i tankarna.
Jag vet inte varför jag gör så. Jag har inget minne av att jag brukar göra så här i andra situationer tvärtom tror jag att jag egentligen är positiv.
Kattpappan brukade säga att en av anledningarna till att han föll för mig var att jag var så lätt att ha att göra med, jag såg alltid allt från den ljusa sidan. Fast han säger inte så längre... maken till att se allt negativt får man nog leta efter.
Direkt när något är fel drar jag igång värstascenariot i tankarna.
Jag vet inte varför jag gör så. Jag har inget minne av att jag brukar göra så här i andra situationer tvärtom tror jag att jag egentligen är positiv.
Kattpappan brukade säga att en av anledningarna till att han föll för mig var att jag var så lätt att ha att göra med, jag såg alltid allt från den ljusa sidan. Fast han säger inte så längre... maken till att se allt negativt får man nog leta efter.
Fortfarande ingen mens
Jag är så frustrerad så det finns inte.
Ingen mens i sikte och inga känningar alls.
Jag behövde inte det här också.
Mens igår hade varit helt ok, jag var beredd på det. Jag hade kanske gråtit några tårar och säkert skrivit ett sentimentalt inlägg i bloggen om att nu var vi framme vid sista utvägen.
Men det här vakuumet som jag helt plötsligt kastats ut i, det förtjänar jag inte.
Med största sannolikhet är jag gravid. Jag är förmodligen på dag femton, och eftersom mina lutealfaser alltid varit på tolv dagar bedömer jag det som högst osannolikt att de helt plötsligt skulle blivit 16 dagar.
Men en graviditet som inte ger utslag på dag 15 på preg är inte en bra graviditet. Den sitter antingen fel eller kommer att bli ett väldigt tidigt missfall.
Det finns vissa små möjligheter att jag bara är på dag 13 idag, ifall det ägg som syntes ha lossnat när jag var på VUL inte blev något bra ägg utan försvann, och det ägg som fortfarande var kvar inte lossade förrän 48 timmar efter ägglossningssprutan. Men likväl borde jag ha fått mens nu, eller utslag med i alla fall ett skuggstreck på graviditetstestet.
Jag har köpt ett nytt test, nu är jag fast i testträsket och måste fortsätta tills antingen en blödning uppstår eller jag får positivt.
Jag är så frustrerad att jag ett tag lekte med tanken på att använda det abortpiller jag råkar ha kvar hemma efter mitt missfall. Eftersom missfallet startade av sig själv använde jag inte pillret jag fått för att sätta igång det hela. Och just nu känns det som ett bra alternativ för att få igång en blödning.
Ingen mens i sikte och inga känningar alls.
Jag behövde inte det här också.
Mens igår hade varit helt ok, jag var beredd på det. Jag hade kanske gråtit några tårar och säkert skrivit ett sentimentalt inlägg i bloggen om att nu var vi framme vid sista utvägen.
Men det här vakuumet som jag helt plötsligt kastats ut i, det förtjänar jag inte.
Med största sannolikhet är jag gravid. Jag är förmodligen på dag femton, och eftersom mina lutealfaser alltid varit på tolv dagar bedömer jag det som högst osannolikt att de helt plötsligt skulle blivit 16 dagar.
Men en graviditet som inte ger utslag på dag 15 på preg är inte en bra graviditet. Den sitter antingen fel eller kommer att bli ett väldigt tidigt missfall.
Det finns vissa små möjligheter att jag bara är på dag 13 idag, ifall det ägg som syntes ha lossnat när jag var på VUL inte blev något bra ägg utan försvann, och det ägg som fortfarande var kvar inte lossade förrän 48 timmar efter ägglossningssprutan. Men likväl borde jag ha fått mens nu, eller utslag med i alla fall ett skuggstreck på graviditetstestet.
Jag har köpt ett nytt test, nu är jag fast i testträsket och måste fortsätta tills antingen en blödning uppstår eller jag får positivt.
Jag är så frustrerad att jag ett tag lekte med tanken på att använda det abortpiller jag råkar ha kvar hemma efter mitt missfall. Eftersom missfallet startade av sig själv använde jag inte pillret jag fått för att sätta igång det hela. Och just nu känns det som ett bra alternativ för att få igång en blödning.
Jaha
Innan jag gick och lade mig i går proppade jag i mig sömntabletter eftersom det inte hade blivit någon sömn alls annars.
Trots sömntabletterna vaknade jag vid femtiden, vacklade upp, konstaterade att menshelvetet fortfarande inte kommit. Så jag gjorde graviditetstestet.
Så klart var det negativt.
Så nu undrar jag bara var mensen tagit vägen. Jag vill ju börja med sprutorna så snart som möjligt nu.
Vad ska man med ödesdagar till när det inte spelar någon roll att mensen inte kommer?
Och faktiskt blir jag lite orolig, vad är det nu som är fel? Varför kommer den inte? Jag har ju sett på ett VUL att jag ägglossade, och utebliven ägglossning är det enda jag känner till som anledning till försvunnen mens (förutom graviditet alltså)
Trots sömntabletterna vaknade jag vid femtiden, vacklade upp, konstaterade att menshelvetet fortfarande inte kommit. Så jag gjorde graviditetstestet.
Så klart var det negativt.
Så nu undrar jag bara var mensen tagit vägen. Jag vill ju börja med sprutorna så snart som möjligt nu.
Vad ska man med ödesdagar till när det inte spelar någon roll att mensen inte kommer?
Och faktiskt blir jag lite orolig, vad är det nu som är fel? Varför kommer den inte? Jag har ju sett på ett VUL att jag ägglossade, och utebliven ägglossning är det enda jag känner till som anledning till försvunnen mens (förutom graviditet alltså)
måndag, april 17, 2006
Rastlös
Jag håller på att bli galen.
Jag är helt sjukt rastlös. Ingenting klarar jag av att göra. Allt är tråktråkigt
Kan inte den där eländiga mensen komma snart!
Jag är helt sjukt rastlös. Ingenting klarar jag av att göra. Allt är tråktråkigt
Kan inte den där eländiga mensen komma snart!
Nähä
Jag har varit och fikat med en kompis. och allt har känts bra. D.v.s. det har inte känts som att mensen är på väg.
Men nu när jag kommer hem har illamåendet som jag alltid får innan mens startat. Gissningsvis börjar jag blöda inom några timmar.
Men nu när jag kommer hem har illamåendet som jag alltid får innan mens startat. Gissningsvis börjar jag blöda inom några timmar.
Om någon undrar?
Ingen mens ännu, men det är mycket kvar av idag. Och min mens har inte för vana att förvarna utan dyker bara upp hux flux.
söndag, april 16, 2006
God natt
Nu går jag och lägger mig. I morgon är det min ödesdag. Antingen får jag oväntat ovälkommet besök och då blir det IVF. Eller så är mina trosor fortfarande oblodiga när jag går och lägger mig och då kan jag hoppas på graviditet.
Testet får vänta i byrålådan ett litet tag till. Det känns dumt att testa innan dagen för förväntad mens är till ända.
I min handväska ligger det tamponger. I kylskåpet ligger det en spruta, och min telefon är programmerad att pipa för sprutstart.
Testet får vänta i byrålådan ett litet tag till. Det känns dumt att testa innan dagen för förväntad mens är till ända.
I min handväska ligger det tamponger. I kylskåpet ligger det en spruta, och min telefon är programmerad att pipa för sprutstart.
Socialt dålig
Jag var hemma hos ett par kompisar idag. Efter ett tag visade det sig att några andra kompisar till dem också slulle titta förbi. Jag kände paniken i hela magen trots att jag känner de andra väl.
Men jag var duktig och stannade kvar, och naturligtvis gick det jättebra.
Jag vet inte var min rädsla för att träffa människor kommer ifrån. Förr var det en av de saker jag var bäst på.
Men jag var duktig och stannade kvar, och naturligtvis gick det jättebra.
Jag vet inte var min rädsla för att träffa människor kommer ifrån. Förr var det en av de saker jag var bäst på.
Ledsen
En vän har testat negativt. Jag är verkligen ledsen för hennes skull och för min skull. Jag var som vanligt övertygad om att det skulle gå bra för den som verkligen förtjänar det.
Livet har verkligen inte varit rättvist mot min vän, och jag hoppades så att det skulle vara hennes tur nu.
Dessutom hade jag drömmar om att hon och jag skulle bli gravida samtidigt.
Nu känns det inte alls lika bråttom med att testa.
Kramar till dig min vän! Jag tänker mycket på dig, och hoppas att nästa försök ska vara det lyckliga!
Livet har verkligen inte varit rättvist mot min vän, och jag hoppades så att det skulle vara hennes tur nu.
Dessutom hade jag drömmar om att hon och jag skulle bli gravida samtidigt.
Nu känns det inte alls lika bråttom med att testa.
Kramar till dig min vän! Jag tänker mycket på dig, och hoppas att nästa försök ska vara det lyckliga!
Och ältandet fortsätter
Nu har jag köpt ett test. Om jag ska testa eller inte i morgon är dock fortfarande oklart.
Just nu finns det egentligen inget som tyder på att jag skulle vara gravid. Däremot finns det ett gäng saker som tyder på att mensen är på ingång.
Jag hatar det här!
Just nu finns det egentligen inget som tyder på att jag skulle vara gravid. Däremot finns det ett gäng saker som tyder på att mensen är på ingång.
Jag hatar det här!
Testa eller inte testa?
Vad säger ni? Ska jag köpa ett test bara för att...
Jag har som princip att inte testa förrän jag är säker för jag orkar inte med de där negativa testen. Men nu vacklar jag. Kanske ska jag testa i morgon?
Jag har som princip att inte testa förrän jag är säker för jag orkar inte med de där negativa testen. Men nu vacklar jag. Kanske ska jag testa i morgon?
Underhållning
Så där.
Nu har jag två aktiviteter för dagen.
Träning och besök i en kompis nyköpta radhus.
Jag kanske överlever till i morgon?
Nu har jag två aktiviteter för dagen.
Träning och besök i en kompis nyköpta radhus.
Jag kanske överlever till i morgon?
Hemska tanke
Och nu slog det mig plötsligt. Om jag blir gravid, nu eller efter mina IVF-försök. Vad sjutton ska jag göra alla veckor fram tills den kommer ut. Jag kommer ju att vara livrädd hela vägen. Aldrig får något vara enkelt.
Jag går upp i limningen
Kattpappan lämnade stan tidigt i morse, han kommer inte hem förrän på tisdag kväll.
Jag håller på att gå under här hemma. Vad sjutton ska jag göra hela dagarna fram tills menseländet kommer?
Om ni ser på antalet inlägg med spekulationer redan, fast klockan bara är halv-nio kanske ni kan få en uppfattning om min desperation.
Jag håller på att gå under här hemma. Vad sjutton ska jag göra hela dagarna fram tills menseländet kommer?
Om ni ser på antalet inlägg med spekulationer redan, fast klockan bara är halv-nio kanske ni kan få en uppfattning om min desperation.
Den spännande följetongen fortsätter
Nu har jag helt gett upp. Mensen dyker upp i morgon och på onsdag får jag börja med sprutor.
Å andra sidan
Jag mår rätt illa just nu, vilket brukar vara ett säkert tecken på att mensen är i antågande. Förmodligen dyker den upp i morgon vilket hela tiden varit den mest troliga dagen.
Hoppet stegras
I går var första dagen jag kunde vänta mig att mensen skulle dyka upp. När den inte gjorde det höjdes det redan för höga hoppet ytterligare ett steg.
Jag trodde inte att jag hoppades så mycket på det här, jag trodde att jag redan hade gått vidare till IVF, men nu hoppas jag så mycket att det nästan gör ont.
Jag inbillar mig nu att brösten känns ömma, men efter den behandling jag utsatt dem för (knytnävesslag och igår tunga vikter på bänkpressen) är det inte konstigt att det känns lite i dem.
Usch vad det här är jobbigt. Nu vill jag bara att mensen ska komma så att jag slipper hoppas så här mycket, jag orkar inte med det här, det är tortyr. Jag vill vara gravid så otroligt mycket mer än allt annat, jag skulle offra nästan allt för att få ett levande barn... och så ska jag i lugn och ro sitta och vänta i flera dagar och helst fungera normalt och tänka på normala saker under tiden.
Jag trodde inte att jag hoppades så mycket på det här, jag trodde att jag redan hade gått vidare till IVF, men nu hoppas jag så mycket att det nästan gör ont.
Jag inbillar mig nu att brösten känns ömma, men efter den behandling jag utsatt dem för (knytnävesslag och igår tunga vikter på bänkpressen) är det inte konstigt att det känns lite i dem.
Usch vad det här är jobbigt. Nu vill jag bara att mensen ska komma så att jag slipper hoppas så här mycket, jag orkar inte med det här, det är tortyr. Jag vill vara gravid så otroligt mycket mer än allt annat, jag skulle offra nästan allt för att få ett levande barn... och så ska jag i lugn och ro sitta och vänta i flera dagar och helst fungera normalt och tänka på normala saker under tiden.
lördag, april 15, 2006
Dagens outfit
Eftersom jag älskar att läsa modebloggar och speciellt att titta på dagens outfit tänker jag nu roa er med min outfit.
Jag antar att de flesta som läser min blogg är rätt ointresserade, för annars skulle ni väl ha varit på en modeblogg istället. Men ni behöver inte läsa så noggrant.
I alla fall. Så här var jag klädd ikväll när vi var på bio.
Brun kofta från Polarn och Pyret (barnavdelningen)
Kjol köpt på en marknad i Kapstaden, Sydafrika
Mockastövlar från Wedins
Rosa linne med spets från H&M
Örhängen från Indiska
Att lura sig själv
Jag har just varit iväg och tränat ett Body Pump-pass. Och då passade jag på att höja vikten under bröstträningen. Detta betyder att jag kommer att få träningsvärk i brösten i morgon och således kommer att ha ömma bröst. På det sättet slipper jag oroa mig för just den biten.
Dag 10
Letandet efter symptom fortsätter hysteriskt.
Dagens observation är att jag inte svullnat upp. Lördagar är vägdag här hemma och lördagen strax innan mens brukar jag ha gått upp några kilo. I morse när jag vägde mig vägde jag lite mindre än förra lördagen.
Om man vill kan man ju tolka det som att jag inte kommer att få mens snart.
Man kan också tolka det som att jag varit ledig och tränat extra mycket och därför inte samlat på mig så mycket vatten som jag annars gör.
Brösten är fortfarande helt okänsliga och det molar inget i magen, kanske var det jag kände bara inbillning?
Dagens observation är att jag inte svullnat upp. Lördagar är vägdag här hemma och lördagen strax innan mens brukar jag ha gått upp några kilo. I morse när jag vägde mig vägde jag lite mindre än förra lördagen.
Om man vill kan man ju tolka det som att jag inte kommer att få mens snart.
Man kan också tolka det som att jag varit ledig och tränat extra mycket och därför inte samlat på mig så mycket vatten som jag annars gör.
Brösten är fortfarande helt okänsliga och det molar inget i magen, kanske var det jag kände bara inbillning?
fredag, april 14, 2006
Farsartad släktträff
I går var jag på släktsammankomst.
Eftersom jag har fått i uppdrag att göra sånt jag tycker är jobbigt så var jag med på en av två kvällar under påskfirandet.
Det blev verkligen ingen succé. Tre av den sex timmar långa middagen satt jag och grät. Jag grät inte högt men tårarna droppade hela tiden, det gick inte att göra något åt det.
Ingen sa någonting, jag undrar om ingen märkte vad som hände eller om de inte låtsades om det?
Jag satt i alla fall kvar kvällen ut och åkte sedan hem och stupade i säng. Sov säkert två timmar innan den vanliga nattångesten efter "jobbiga" händelser kom ifatt mig. Sedan blev det inte mycket mer sovande den natten.
Eftersom jag har fått i uppdrag att göra sånt jag tycker är jobbigt så var jag med på en av två kvällar under påskfirandet.
Det blev verkligen ingen succé. Tre av den sex timmar långa middagen satt jag och grät. Jag grät inte högt men tårarna droppade hela tiden, det gick inte att göra något åt det.
Ingen sa någonting, jag undrar om ingen märkte vad som hände eller om de inte låtsades om det?
Jag satt i alla fall kvar kvällen ut och åkte sedan hem och stupade i säng. Sov säkert två timmar innan den vanliga nattångesten efter "jobbiga" händelser kom ifatt mig. Sedan blev det inte mycket mer sovande den natten.
Dag 9
Ända sedan igår har jag inbillat mig mol i magen. Jag vet ju så klart vad jag hoppas att det skulle kunna betyda.
Brösten är dock helt oömma. Banka på dem med knytnävarna går bra. Och feta katter kan sätta sig på dem utan att det känns ett dugg.
Fast jag tänker att molet borde komma innan de ömma brösten. För ömma bröst är ju hormonellt medan molet är "mekaniskt"
Ett annat scenario än det jag hoppas på är föresten att jag får mens i morgon. Jag vet inte säkert när jag ägglossade eftersom ett ägg verkade vara på väg av sig själv. Och då skulle det kunna vara kört redan nu.
Jaja det finns inte så mycket annat att göra än att vänta och se. Har mensen inte dykt upp när jag går och lägger mig på måndag kan jag börja fundera.
Brösten är dock helt oömma. Banka på dem med knytnävarna går bra. Och feta katter kan sätta sig på dem utan att det känns ett dugg.
Fast jag tänker att molet borde komma innan de ömma brösten. För ömma bröst är ju hormonellt medan molet är "mekaniskt"
Ett annat scenario än det jag hoppas på är föresten att jag får mens i morgon. Jag vet inte säkert när jag ägglossade eftersom ett ägg verkade vara på väg av sig själv. Och då skulle det kunna vara kört redan nu.
Jaja det finns inte så mycket annat att göra än att vänta och se. Har mensen inte dykt upp när jag går och lägger mig på måndag kan jag börja fundera.
torsdag, april 13, 2006
Dag åtta
Idag är det minst åtta dagar sedan ägglossningen. Jag känner verkligen ingenting. Varken graviditetssymptom eller menssymptom.
Ännu håller jag hoppets fana ganska högt. Fast jag hade föredragit ömma bröst.
Ännu håller jag hoppets fana ganska högt. Fast jag hade föredragit ömma bröst.
Att till varje pris vilja adoptera ett vitt barn
När jag gick min adoptionskurs var det ett annat par på kursen som bara kunde tänka sig vita helst blonda barn.
Och när jag läste boken Längtansbarnen tyckte jag mig läsa om fler föräldrar som resonerade som dem.
Självklart har man starkare känslor för vissa länder eller världsdelar. Av adoptionsländerna (idag) har jag rest i Indien, Sydafrika, Thailand, Vietnam och Ryssland och har därför egna minnen och upplevelser från de länderna som inte skulle vara förknippade med adoptionen vilket jag tror kan vara en fördel.
Men från att ha "favoritländer" till att säga "får jag inte ett barn som ser ut så här vill jag inte ha något alls" tycker jag att steget är ganska långt.
Det ligger säkert inte rasism bakom önskan om en blond lockig flicka utan oron för att man kommer att vara för olika för att kunna känna samhörighet. Och då tycker präktigpettern jag att om man resonerar så kan man inte vara speciellt påläst eller väl förberedd. Och jag undrar vad det egentligen är man är ute efter?
Är man medveten om att oavsett om barnet kommer från Polen eller Etiopien kommer det att vara adopterat och ha samma bakgrund. Och de eventuella adoptionsrelaterade problemen finns där oavsett hur barnen ser ut. Kanske har man det?
Och kanske är det bara jag som är trångsynt? Men jag blir beklämd när en människas utseende är viktigare än allt annat.
Kanske är jag fel ute, jag har ju inga egna erfarenheter. Och kanske läser jag in saker som inte finns i människors ovilja att konfronteras med barn med annat utseende än dem själva?
Och när jag läste boken Längtansbarnen tyckte jag mig läsa om fler föräldrar som resonerade som dem.
Självklart har man starkare känslor för vissa länder eller världsdelar. Av adoptionsländerna (idag) har jag rest i Indien, Sydafrika, Thailand, Vietnam och Ryssland och har därför egna minnen och upplevelser från de länderna som inte skulle vara förknippade med adoptionen vilket jag tror kan vara en fördel.
Men från att ha "favoritländer" till att säga "får jag inte ett barn som ser ut så här vill jag inte ha något alls" tycker jag att steget är ganska långt.
Det ligger säkert inte rasism bakom önskan om en blond lockig flicka utan oron för att man kommer att vara för olika för att kunna känna samhörighet. Och då tycker präktigpettern jag att om man resonerar så kan man inte vara speciellt påläst eller väl förberedd. Och jag undrar vad det egentligen är man är ute efter?
Är man medveten om att oavsett om barnet kommer från Polen eller Etiopien kommer det att vara adopterat och ha samma bakgrund. Och de eventuella adoptionsrelaterade problemen finns där oavsett hur barnen ser ut. Kanske har man det?
Och kanske är det bara jag som är trångsynt? Men jag blir beklämd när en människas utseende är viktigare än allt annat.
Kanske är jag fel ute, jag har ju inga egna erfarenheter. Och kanske läser jag in saker som inte finns i människors ovilja att konfronteras med barn med annat utseende än dem själva?
onsdag, april 12, 2006
"Min adoptionshistoria"
Hela rubriken är satt inom situationstecken för det har inte blivit så mycket historia ännu. Men jag tror inte att jag någonstans i bloggen berättat om min andra sorg som sammanföll med missfallet.
Vi körde på parallella spår. Gick adoptionskurs samtidigt som vi utreddes för barnlösheten. För oss kändes det så mycket viktigare att få barn, än på vilket sätt vi fick dem.
Måndagen den 7/11 ringde vår stadsdelsnämnd upp mig och berättade att vi var framme i kön för att starta vår utredning för att bli godkända som adoptivföräldrar, de hade fått en avbokning så vi fick tid redan på fredagen samma vecka.
Vi var överlyckliga! Och bestämde oss för att lägga ner hela den jobbiga processen att försöka producera själva. Dittills hade samtliga behandlingar misslyckats på ett eller annat sätt.
Onsdagen den 9/11 gjorde jag ett graviditetstest, min mens hade inte dykt upp och mina bröst var ömma. Otroligt nog hade Puregonbehandlingen lyckats, jag var gravid. Vi var tvungna att avboka vår hemutredningstid, och jag grät faktiskt. Vi hade valt väg och så blev planerna ändrade.
I januari fick jag ju missfall med tillhörande sjukskrivning, och för tillfället ligger adoptionsplanerna på is. Jag har svårt att tro att det är någon idé att försöka innan jag varit "frisk" ett tag. Kanske kan vi börja fundera igen efter sommaren ifall jag fortfarande inte är gravid då?
Mitt missfall känns på något sätt som förlusten av två drömmar.
Vi körde på parallella spår. Gick adoptionskurs samtidigt som vi utreddes för barnlösheten. För oss kändes det så mycket viktigare att få barn, än på vilket sätt vi fick dem.
Måndagen den 7/11 ringde vår stadsdelsnämnd upp mig och berättade att vi var framme i kön för att starta vår utredning för att bli godkända som adoptivföräldrar, de hade fått en avbokning så vi fick tid redan på fredagen samma vecka.
Vi var överlyckliga! Och bestämde oss för att lägga ner hela den jobbiga processen att försöka producera själva. Dittills hade samtliga behandlingar misslyckats på ett eller annat sätt.
Onsdagen den 9/11 gjorde jag ett graviditetstest, min mens hade inte dykt upp och mina bröst var ömma. Otroligt nog hade Puregonbehandlingen lyckats, jag var gravid. Vi var tvungna att avboka vår hemutredningstid, och jag grät faktiskt. Vi hade valt väg och så blev planerna ändrade.
I januari fick jag ju missfall med tillhörande sjukskrivning, och för tillfället ligger adoptionsplanerna på is. Jag har svårt att tro att det är någon idé att försöka innan jag varit "frisk" ett tag. Kanske kan vi börja fundera igen efter sommaren ifall jag fortfarande inte är gravid då?
Mitt missfall känns på något sätt som förlusten av två drömmar.
Löste sig
Jag ringde till den veterinärklinik jag gick till innan jag flyttade hit, och som tur var kunde de ta emot mig och kattungen i morgon.
Vilken tur att det löste sig!
Vilken tur att det löste sig!
Klantigt
Innan leverans måste kattungarna veterinärbesiktigas.
I morgon ska den sista lilla tjejen flytta till sitt nya hem och jag hade tänkt besiktiga henne idag, "min" veterinär har drop-in för sådana rutinärenden. Men när jag nyss ringde för att kolla deras öppettider visade det sig att de har påsklovsstängt hela veckan. Nu måste jag försöka få tid någon annanstans och med kort varsel.
Jag blir irriterad på mig själv när jag inte har bättre ordning på saker och ting. Dessutom har jag inte mycket ledig tid, jag ska både på föreläsning, till psykologen och rida idag.
I morgon ska den sista lilla tjejen flytta till sitt nya hem och jag hade tänkt besiktiga henne idag, "min" veterinär har drop-in för sådana rutinärenden. Men när jag nyss ringde för att kolla deras öppettider visade det sig att de har påsklovsstängt hela veckan. Nu måste jag försöka få tid någon annanstans och med kort varsel.
Jag blir irriterad på mig själv när jag inte har bättre ordning på saker och ting. Dessutom har jag inte mycket ledig tid, jag ska både på föreläsning, till psykologen och rida idag.
Längtansbarnen
Jag har nästan läst ut boken Längtansbarnen som handlar om adoptioner. Överallt har jag läst hur otroligt bra den boken ska vara.
Men jag blir ganska beklämd när jag läser den. Författaren som är journalist har själv adopterat barn och skriver om hela sin procedur, och den är läsvärd. Men däremellan har hon inflikat massor av berättelser av andra adoptivföräldrar och några av dem tycker jag är obehagliga. Flera stycken skriver att det var viktigt för dem att få vita barn eftersom de inte skulle kunna knyta ann till ett svart barn, och någonstans läste jag att en förälder säger att i andra kulturer har man inte för vana att ha nära relationer, ytterligare någon säger att eftersom mitt barn kommer från Sydamerika ligger det i hennes gener att vara mer hetsig än svenska barn.
Däremellan finns det massor av underbara berättelser om föräldrar som älskar sina barn precis för vad de är oavsett hudfärg och handikapp.
Eftersom så många jag pratat med sagt att det här är den bästa bok de läst, och att det var efter den de bestämde sig för att adoptera är jag lite förvånad.
Men jag blir ganska beklämd när jag läser den. Författaren som är journalist har själv adopterat barn och skriver om hela sin procedur, och den är läsvärd. Men däremellan har hon inflikat massor av berättelser av andra adoptivföräldrar och några av dem tycker jag är obehagliga. Flera stycken skriver att det var viktigt för dem att få vita barn eftersom de inte skulle kunna knyta ann till ett svart barn, och någonstans läste jag att en förälder säger att i andra kulturer har man inte för vana att ha nära relationer, ytterligare någon säger att eftersom mitt barn kommer från Sydamerika ligger det i hennes gener att vara mer hetsig än svenska barn.
Däremellan finns det massor av underbara berättelser om föräldrar som älskar sina barn precis för vad de är oavsett hudfärg och handikapp.
Eftersom så många jag pratat med sagt att det här är den bästa bok de läst, och att det var efter den de bestämde sig för att adoptera är jag lite förvånad.
tisdag, april 11, 2006
Släktångest
Den judiska påsken är årets största högtid. I två dagar träffas man hela stora släkten och läser ur en bok och äter massor av mat och umgås.
Det brukar vara väldigt trevligt och jag tycker mycket om min släkt.
Men så är det ju det där med barnen och hur jag totalt bröt ihop sist jag skulle umgås med släkten.
Jag vet som vanligt inte hur jag ska göra, hela situationen ger mig ångest. Senast i morgon bitti har jag lovat att informera min pappa om hur vi gör.
Det brukar vara väldigt trevligt och jag tycker mycket om min släkt.
Men så är det ju det där med barnen och hur jag totalt bröt ihop sist jag skulle umgås med släkten.
Jag vet som vanligt inte hur jag ska göra, hela situationen ger mig ångest. Senast i morgon bitti har jag lovat att informera min pappa om hur vi gör.
Dag 6
Idag är det åtta dagar sen jag tog ägglossningssprutan och jag har observerat inbillade graviditetssymptom. Det är intressant (för mig) att skriva ner dem så jag har för jämförelse till nästa försök.
Jag tycker att jag har mer flytningar än vanligt (ja, det är intima äckliga detaljer det här, jag vet) Jag har ingen aning om vad det är ett symptom på, svamp kanske? Men jag har för mig att jag den gången jag blev gravid hade flytningar och att jag förra gången inte hade det.
Jag grät mig igenom ett program från UR som handlade om små barn med defekter som skulle opereras. Gråter gör jag jämnt nu för tiden, så detta är verkligen inte heller något säkert symptom. Hade det varit innan missfallet hade det verkligen varit uppseendeväckande dock.
Jag tycker att jag har mer flytningar än vanligt (ja, det är intima äckliga detaljer det här, jag vet) Jag har ingen aning om vad det är ett symptom på, svamp kanske? Men jag har för mig att jag den gången jag blev gravid hade flytningar och att jag förra gången inte hade det.
Jag grät mig igenom ett program från UR som handlade om små barn med defekter som skulle opereras. Gråter gör jag jämnt nu för tiden, så detta är verkligen inte heller något säkert symptom. Hade det varit innan missfallet hade det verkligen varit uppseendeväckande dock.
Vad vill jag?
Jag har fått i uppdrag av min psykolog att lista det jag skulle vilja klara av att göra. D.v.s. det jag gjorde förut innan jag blev så begränsad av rädslan för andras graviditeter och sårande kommentarer.
Allra helst skulle jag ju vilja kunna gå oberörd genom allt det här och tänka, "det kommer när det kommer". Och så skulle jag vilja vara odelat glad för vänners skull. Men det är inte möjligt, och inget min psykolog utlovat heller.
I dagsläget träffar jag ingen planerat som inte har fertilitetsproblem själv, och dessutom inte är gravid.
Jag skulle vilja kunna fika med vänner, gå på middagar, lajva, åka på kattutställning, gå på fest, träffa släkten.
Undrar om det är för mycket begärt? Och om min psykolog har någon smart metod för att göra det möjligt för mig att göra sånt här utan att bryta ihop totalt.
Allra helst skulle jag ju vilja kunna gå oberörd genom allt det här och tänka, "det kommer när det kommer". Och så skulle jag vilja vara odelat glad för vänners skull. Men det är inte möjligt, och inget min psykolog utlovat heller.
I dagsläget träffar jag ingen planerat som inte har fertilitetsproblem själv, och dessutom inte är gravid.
Jag skulle vilja kunna fika med vänner, gå på middagar, lajva, åka på kattutställning, gå på fest, träffa släkten.
Undrar om det är för mycket begärt? Och om min psykolog har någon smart metod för att göra det möjligt för mig att göra sånt här utan att bryta ihop totalt.
Blodigt
I natt drömde jag om ett riktigt blodbad. Alltså att jag blödde i enorma mängder utan hejd.
Jag har faktiskt aldrig råkat ut för några stora blödningar på riktigt. Mina låtsasblödningar är väldigt sparsamma och när jag fick mitt missfall skrapades jag och blödde nästan ingenting då heller.
Hoppas jag slipper blodbadserfarenheten på riktigt
Jag har faktiskt aldrig råkat ut för några stora blödningar på riktigt. Mina låtsasblödningar är väldigt sparsamma och när jag fick mitt missfall skrapades jag och blödde nästan ingenting då heller.
Hoppas jag slipper blodbadserfarenheten på riktigt
måndag, april 10, 2006
Långsint
För ungefär en månad sen pratade jag i telefon med en kompis, jag har skrivit lite om det här.
Hon ringde för att beklaga sig över hur illa hon mådde av att vara gravid.
Jag blev tydligen enormt sårad eftersom jag fortfarande inte kan släppa det. Jag får ont i magen varje gång jag tänker på det.
Hon har själv haft problem med att bli gravid, och hade startat en utredning. Men så blev hon gravid spontant.
Hon visste hur dåligt jag mådde.
Hon visste att jag två månader tidigare hade haft ett missfall.
Ändå ringer hon till mig och låter ynklig och beklagar sig över hur jobbigt det är att vara gravid.
Jag kan inte på något sätt se att hon bara menade väl?!?
Hon ringde för att beklaga sig över hur illa hon mådde av att vara gravid.
Jag blev tydligen enormt sårad eftersom jag fortfarande inte kan släppa det. Jag får ont i magen varje gång jag tänker på det.
Hon har själv haft problem med att bli gravid, och hade startat en utredning. Men så blev hon gravid spontant.
Hon visste hur dåligt jag mådde.
Hon visste att jag två månader tidigare hade haft ett missfall.
Ändå ringer hon till mig och låter ynklig och beklagar sig över hur jobbigt det är att vara gravid.
Jag kan inte på något sätt se att hon bara menade väl?!?
Påsklov
Jag har påsklov. På universitetet har man inte många lov, men just påsklov har de av någon anledning lagt in.
Jag ska läsa lite någon dag, men jag ligger inte speciellt mycket efter, så jag har massor av tid att inte göra någonting, och gå och känna efter ifall brösten är ömma eller inte.
Så långt som mitt lov är, så länge kommer jag att vara ovetande, nästa måndag som är lovets sista dag borde mensen komma ifall jag inte är gravid.
Jag ska läsa lite någon dag, men jag ligger inte speciellt mycket efter, så jag har massor av tid att inte göra någonting, och gå och känna efter ifall brösten är ömma eller inte.
Så långt som mitt lov är, så länge kommer jag att vara ovetande, nästa måndag som är lovets sista dag borde mensen komma ifall jag inte är gravid.
söndag, april 09, 2006
I vecka tre
Jag har gjort något riktigt konstigt. Konstigt för att vara mig alltså.
Jag har registrerat en graviditet på Aff. Jag är i vecka tre nu berättar den för mig.
Anledningen till att jag gjort det här är för att jag inte (trots min utbildning) har superkoll på vad som händer första tiden, och kalendern har en dag-för-dag-funktion. Således har jag nu fått veta att de högst eventuellt befruktade äggen ska fästa i morgon.
Så det som jag kanske har känt fram till nu kan omöjligt varit någonting, utom ren och skär inbillning.
Jag har registrerat en graviditet på Aff. Jag är i vecka tre nu berättar den för mig.
Anledningen till att jag gjort det här är för att jag inte (trots min utbildning) har superkoll på vad som händer första tiden, och kalendern har en dag-för-dag-funktion. Således har jag nu fått veta att de högst eventuellt befruktade äggen ska fästa i morgon.
Så det som jag kanske har känt fram till nu kan omöjligt varit någonting, utom ren och skär inbillning.
Vikten
Jag fluktuerar tre kilo upp och ner i vikt beroende på var i cykeln jag är. Detta är kanske normalt, men eftersom jag aldrig haft någon cykel förut så blir jag irriterad.
Jag har ett sista ynkligt kilo som jag vill gå ner för att väga lika mycket som jag gjorde innan jag blev gravid. Men det verkar stört omöjligt. Ett sista kilo är det visserligen bara under sprutperioderna, nu är det helt plötsligt två kilo och om en vecka kommer det att vara fyra kilo.
Jag äter enligt viktväktarna, en metod som alltid fungerat tidigare för mig. Jag tränar också 3-6 gånger i veckan, men ändå går det inte. Hur jag äter och tränar påverkar ingenting, det enda som spelar roll är vilka hormoner jag stoppar i mig.
Jag har ett sista ynkligt kilo som jag vill gå ner för att väga lika mycket som jag gjorde innan jag blev gravid. Men det verkar stört omöjligt. Ett sista kilo är det visserligen bara under sprutperioderna, nu är det helt plötsligt två kilo och om en vecka kommer det att vara fyra kilo.
Jag äter enligt viktväktarna, en metod som alltid fungerat tidigare för mig. Jag tränar också 3-6 gånger i veckan, men ändå går det inte. Hur jag äter och tränar påverkar ingenting, det enda som spelar roll är vilka hormoner jag stoppar i mig.
Husköp
Helt plötsligt har vi fått för oss att vi kanske ska köpa hus.
Vi bor i en yttepytteliten bostadsrätt i en attraktiv del av Stockholms innerstad. Att byta den mot ett hus i en förort skulle vi nästan tjäna på. Skillnaden är ju förstås att driftkostnaderna för ett hus är mycket högre än hyran vi betalar nu.
Jag har varit så emot att flytta eftersom vi skulle få fler rum än två. Och arbetsrummet/gästrummet/skräprummet skulle vara så tydligt i väntan på att bli barnrum. Och eftersom jag springer så mycket hos läkare är det skönt att ha nära till allt. Det är inte heller helt fel att restiden till universitetet är så kort härifrån.
Men å andra sidan känns det rätt knäppt att bo här eftersom vi nästan aldrig går ut på krogen eller utnyttjar någon av de andra fördelarna med att vara innerstadsbo.
Men det är inte lätt att titta på hus, de flesta är så otroligt fula med tapeter och skåp från 70-talet. Man skulle förmodligen bli tvungen att riva ut alla golv och hela kök och badrumsinredningen. Då känns det bättre att titta på lägenheter i närförorter, där kan man hitta topprenoverat som är hur snyggt som helst. Fast jag antar att det är billigare att köpa renoveringsbehov och fixa själv.
Och nu när jag sitter här och skriver så tittade jag snabbt in på DN bostad och såg att en lägenhet i min gamla förort är till salu. Det visade sig vara den gamla damen i lägenheten bredvid som nu säljer. Antingen har hon dött eller så har hon flyttat till något tympligare. Men det skulle nog kännas rätt dumt att flytta tillbaka till sitt gamla hus och flytta in i lägenheten bredvid?
Vi bor i en yttepytteliten bostadsrätt i en attraktiv del av Stockholms innerstad. Att byta den mot ett hus i en förort skulle vi nästan tjäna på. Skillnaden är ju förstås att driftkostnaderna för ett hus är mycket högre än hyran vi betalar nu.
Jag har varit så emot att flytta eftersom vi skulle få fler rum än två. Och arbetsrummet/gästrummet/skräprummet skulle vara så tydligt i väntan på att bli barnrum. Och eftersom jag springer så mycket hos läkare är det skönt att ha nära till allt. Det är inte heller helt fel att restiden till universitetet är så kort härifrån.
Men å andra sidan känns det rätt knäppt att bo här eftersom vi nästan aldrig går ut på krogen eller utnyttjar någon av de andra fördelarna med att vara innerstadsbo.
Men det är inte lätt att titta på hus, de flesta är så otroligt fula med tapeter och skåp från 70-talet. Man skulle förmodligen bli tvungen att riva ut alla golv och hela kök och badrumsinredningen. Då känns det bättre att titta på lägenheter i närförorter, där kan man hitta topprenoverat som är hur snyggt som helst. Fast jag antar att det är billigare att köpa renoveringsbehov och fixa själv.
Och nu när jag sitter här och skriver så tittade jag snabbt in på DN bostad och såg att en lägenhet i min gamla förort är till salu. Det visade sig vara den gamla damen i lägenheten bredvid som nu säljer. Antingen har hon dött eller så har hon flyttat till något tympligare. Men det skulle nog kännas rätt dumt att flytta tillbaka till sitt gamla hus och flytta in i lägenheten bredvid?
lördag, april 08, 2006
Ta ut sorger i förskott
Jag har redan börjat oroa mig för vad som ska hända när vi misslyckas med vårt första IVF-försök.
Hos min underbara gyn-läkare har jag fått köra igång direkt med nästa försök direkt efter varje misslyckande.
Men på Huddinge gör man citat "aldrig" så.
Jag vill inte vänta en mens innan jag får försöka igen eftersom mina cykler är mellan 50-100 dagar. Och jag vill inte äta gullkroppshormon för att få en låtsasblödning. Jag samlar på mig fyra kilo runt magen av gulkroppshormonet och mår dessutom pest.
Men jag borde kanske tänka först och främst på försöket jag håller på med nu, och sen på IVF-försöket som jag ska göra och sedan börja oroa mig?
Hos min underbara gyn-läkare har jag fått köra igång direkt med nästa försök direkt efter varje misslyckande.
Men på Huddinge gör man citat "aldrig" så.
Jag vill inte vänta en mens innan jag får försöka igen eftersom mina cykler är mellan 50-100 dagar. Och jag vill inte äta gullkroppshormon för att få en låtsasblödning. Jag samlar på mig fyra kilo runt magen av gulkroppshormonet och mår dessutom pest.
Men jag borde kanske tänka först och främst på försöket jag håller på med nu, och sen på IVF-försöket som jag ska göra och sedan börja oroa mig?
Bitter
Jag tror ingen som läst fler än två inlägg i min blogg har kunnat undgå att lägga märka till min bitterhet?
Jag är bitter för att vi väntade så länge innan vi satte igång en utredning. Jag har alltid velat göra rätt för mig, och så även i det här fallet. Mensen kom ju aldrig igång när jag slutade med p-pillren så jag gick lydigt runt och väntade. Någonstans hade jag läst att det kunde ta ett år innan kroppen kom igång, och det var helt normalt. När jag till slut fick en blödning trodde jag att allt var som det skulle och vi började försöka tillverka, att det inte kom fler blödningar och ingen graviditet fick mig ju förstås att förstå att något var fel, men jag trodde att det från och med första blödningen som blev vår start på verkstaden skulle gå ett år innan vi kunde söka hjälp. Nio månader med tre blödningar tog det innan jag äntligen ringde kliniken, jag var helt beredd på att de skulle säga åt mig att vänta tre månader till trots att jag då varit utan skydd i över 1½ år och bara haft fyra blödningar.
Jag är bitter över att det var ett så enkelt fel på oss, som så lätt kunde åtgärdas med bara lite tabletter. Jag önskar, helt irrationellt, att det inte funnits fungerande spermier eller kanske igenväxta äggledare, då hade vi kunnat gå vidare till IVF fort eller kanske till adoption direkt. Nu har jag i fjorton månaders tid harvat runt med olika tablett och sprutbehandlingar. Allt har sett bra ut, och det har inte funnits någon anledning att tro att det inte skulle fungera.
Jag är också bitter över att mitt missfall kom så sent. Om jag nu var tvungen att få ett, det händer ju de flesta så kunde det väl ha kommit lite tidigare? På grund av missfallet förlorade jag över tre månader värdefull tid i min kamp mot klockan.
Min kamp mot klockan har egentligen inga biologiska skäl. Många gillar att påpeka för mig att jag ju inte ens fyllt trettio, och det är sant i några månader till. Men för mig handlar det om förlorade drömmar om att bli en ung mamma.
Jag är bitter för att vi väntade så länge innan vi satte igång en utredning. Jag har alltid velat göra rätt för mig, och så även i det här fallet. Mensen kom ju aldrig igång när jag slutade med p-pillren så jag gick lydigt runt och väntade. Någonstans hade jag läst att det kunde ta ett år innan kroppen kom igång, och det var helt normalt. När jag till slut fick en blödning trodde jag att allt var som det skulle och vi började försöka tillverka, att det inte kom fler blödningar och ingen graviditet fick mig ju förstås att förstå att något var fel, men jag trodde att det från och med första blödningen som blev vår start på verkstaden skulle gå ett år innan vi kunde söka hjälp. Nio månader med tre blödningar tog det innan jag äntligen ringde kliniken, jag var helt beredd på att de skulle säga åt mig att vänta tre månader till trots att jag då varit utan skydd i över 1½ år och bara haft fyra blödningar.
Jag är bitter över att det var ett så enkelt fel på oss, som så lätt kunde åtgärdas med bara lite tabletter. Jag önskar, helt irrationellt, att det inte funnits fungerande spermier eller kanske igenväxta äggledare, då hade vi kunnat gå vidare till IVF fort eller kanske till adoption direkt. Nu har jag i fjorton månaders tid harvat runt med olika tablett och sprutbehandlingar. Allt har sett bra ut, och det har inte funnits någon anledning att tro att det inte skulle fungera.
Jag är också bitter över att mitt missfall kom så sent. Om jag nu var tvungen att få ett, det händer ju de flesta så kunde det väl ha kommit lite tidigare? På grund av missfallet förlorade jag över tre månader värdefull tid i min kamp mot klockan.
Min kamp mot klockan har egentligen inga biologiska skäl. Många gillar att påpeka för mig att jag ju inte ens fyllt trettio, och det är sant i några månader till. Men för mig handlar det om förlorade drömmar om att bli en ung mamma.
fredag, april 07, 2006
Hungrig
Precis som efter förra ägglossningssprutan är jag hela tiden hungrig. Förra gången var det ju inte något graviditetstecken, och det är det knappst den här gången heller. Men jag undrar vad det beror på?
Är det ett vanligt PMS-symptom?
Är det ett vanligt PMS-symptom?
torsdag, april 06, 2006
Trotsig ;-)
Bara för att Astillbe skrev en kommentar till mig om att jag bloggat mindre sen jag började skolan var jag ikväll tvungen att åstadkomma fyra stycken inlägg ikväl :-)
Trött på upprepningar
Det här inlägget är inspirerat av något jag läste i Marmelads blogg.
En kommentar som jag är nästan lika trött på som den om att infertiliteten sitter i huvudet är den jag alltid får höra när jag berättar att jag är judinna, och det sedan framkommer att min mamma är född i en "vanlig" medelkristen familj. Då får jag 99 gånger av 100 berättat för mig att då är jag inte judisk eftersom man bara kan vara det om ens mamma är det. Detta sagt av folk som i bästa fall inte var frånvarande den religionslektion i grundskolan när judendomen stod på schemat. Jag som är uppväxt i en stor judisk familj och firar högtiderna jag vet tydligen inte vad jag säger?
De som berättar det här för mig menar som vanligt inget illa, men kommentaren härrör (tror jag) från antisemitismen där man menar att judarna anser sig vara bättre än andra och inte vill blanda sig med ”vanligt” folk.
En kommentar som jag är nästan lika trött på som den om att infertiliteten sitter i huvudet är den jag alltid får höra när jag berättar att jag är judinna, och det sedan framkommer att min mamma är född i en "vanlig" medelkristen familj. Då får jag 99 gånger av 100 berättat för mig att då är jag inte judisk eftersom man bara kan vara det om ens mamma är det. Detta sagt av folk som i bästa fall inte var frånvarande den religionslektion i grundskolan när judendomen stod på schemat. Jag som är uppväxt i en stor judisk familj och firar högtiderna jag vet tydligen inte vad jag säger?
De som berättar det här för mig menar som vanligt inget illa, men kommentaren härrör (tror jag) från antisemitismen där man menar att judarna anser sig vara bättre än andra och inte vill blanda sig med ”vanligt” folk.
I-lands problem
Min mail är nere, och har varit så från och till hela kvällen. Jag har visserligen slutat maila tusen personer om dagen som jag gjorde tidigare, men jag blirändå superstressad av att inte kunna kolla om något kommit in.
Mer sannolikheter
Eftersom jag tycker att det är roligt att räkna på sannolikheter har jag gjort det för mina två ägg.
Enligt min läkare har jag ungefär 25 % chans att bli gravid när jag ägglossar baserat på statistik och min ålder.
Sannolikheten för att båda äggen ska bli befruktade är bara 6 %. Men eftersom jag har två chanser är sannolikheten för att ett av dem ska bli befruktade 38 %. Och sannolikheten för att ett eller två ägg ska bli befruktade är hela 44 %.
Varenda tänkande människa förstår ju att de här uträkningarna haltar rätt mycket om man överför dem till verkligheten.
T.ex. spelar det ingen roll om jag så har 100 ägg ifall kattpappans spermier inte simmar (vilket var resultatet första gången han gjorde ett spermieprov)
Dessutom passar resonemanget på en eller två av något bättre in på sannolikheten för att få ett visst resultat vid slantsingling.
Men något måste jag göra för att fördriva tiden.
Enligt min läkare har jag ungefär 25 % chans att bli gravid när jag ägglossar baserat på statistik och min ålder.
Sannolikheten för att båda äggen ska bli befruktade är bara 6 %. Men eftersom jag har två chanser är sannolikheten för att ett av dem ska bli befruktade 38 %. Och sannolikheten för att ett eller två ägg ska bli befruktade är hela 44 %.
Varenda tänkande människa förstår ju att de här uträkningarna haltar rätt mycket om man överför dem till verkligheten.
T.ex. spelar det ingen roll om jag så har 100 ägg ifall kattpappans spermier inte simmar (vilket var resultatet första gången han gjorde ett spermieprov)
Dessutom passar resonemanget på en eller två av något bättre in på sannolikheten för att få ett visst resultat vid slantsingling.
Men något måste jag göra för att fördriva tiden.
onsdag, april 05, 2006
Vill kunna snabbspola livet
Senast idag ägglossar jag, så nu börjar den där förhatliga väntan i minst tolv dagar. Som vanligt är jag svagt hoppfull så här i början, men hoppet kommer att sjunka undan för undan.
Tur att jag har mycket att göra i skolan så att tankarna kan distraheras i alla fall stundtals.
Tur att jag har mycket att göra i skolan så att tankarna kan distraheras i alla fall stundtals.
tisdag, april 04, 2006
Väntar
Jag har just varit och fikat med en svårt-att-bli-gravid-vän, som vanligt var det väldigt skönt att prata med någon som associerar likadant som jag och som tänker samma skruvade tankar.
Infertiliteten har blivit en så stor del av mitt liv, en del som inte går att dela med dem som inte varit/är här. Och då känns det skönt att träffa dem som är det.
Nu sitter jag här och väntar på kattpappan som ska komma hem på snabbvisit för att utföra sitt uppdrag...
Infertiliteten har blivit en så stor del av mitt liv, en del som inte går att dela med dem som inte varit/är här. Och då känns det skönt att träffa dem som är det.
Nu sitter jag här och väntar på kattpappan som ska komma hem på snabbvisit för att utföra sitt uppdrag...
måndag, april 03, 2006
Sista gynrapporten för den här gången
Idag för exakt 14 månader sedan gick jag och kattpappan förväntansfulla iväg på vårt första besök till fertilitetskliniken. Vi hoppades nog att bara vi kom dit skulle det lösa sig ganska snabbt.
Idag var jag tillbaka för sista gången, fortfarande lika långt från ett barn som då för fjorton månader sen. Nu tillhör jag Huddinge fertilitetsenhet istället och siktet är inställt på IVF. Jag grät hela vägen hem, varför vet jag inte riktigt. Men det är nog för att det är jobbigt att se tiden ticka på.
Resultatet från besöket var visserligen lovande. Mina sköldkörtelvärden var precis som de ska, medicinen har gett effekt. Båda äggen har dessutom utvecklat sig, de ena var precis på väg att lossna och de andra ska få en extra skjuts av sprutan jag tar om någon timme.
Idag var jag tillbaka för sista gången, fortfarande lika långt från ett barn som då för fjorton månader sen. Nu tillhör jag Huddinge fertilitetsenhet istället och siktet är inställt på IVF. Jag grät hela vägen hem, varför vet jag inte riktigt. Men det är nog för att det är jobbigt att se tiden ticka på.
Resultatet från besöket var visserligen lovande. Mina sköldkörtelvärden var precis som de ska, medicinen har gett effekt. Båda äggen har dessutom utvecklat sig, de ena var precis på väg att lossna och de andra ska få en extra skjuts av sprutan jag tar om någon timme.
söndag, april 02, 2006
Dålig planering
I morgon ska jag tillbaka till min gyn. för kontroll av äggblåsestorlek. Förmodligen kommer jag att få ta ägglossningssprutan då eller senast på tisdag.
När ägglossningssprutan är tagen måste tillverkning ske, jag behöver alltså tillgång till kattpappan. Dessvärre ska han iväg på konferens på tisdag morgon och återvänder inte förrän torsdag kväll. Som tur är ska de inte vara allt för långt bort från Stockholm, så han får efter middagen sätta sig i en bil köra hem, knulla och sen åka tillbaka. Kan ju bli roligt för honom att förklara för kollegorna vad det är han är ute och gör.
När ägglossningssprutan är tagen måste tillverkning ske, jag behöver alltså tillgång till kattpappan. Dessvärre ska han iväg på konferens på tisdag morgon och återvänder inte förrän torsdag kväll. Som tur är ska de inte vara allt för långt bort från Stockholm, så han får efter middagen sätta sig i en bil köra hem, knulla och sen åka tillbaka. Kan ju bli roligt för honom att förklara för kollegorna vad det är han är ute och gör.
Behöver råd
Jag är del i ett tjejgäng. Vi har känt varandra och umgåtts i ungefär tjugo år, så det är inga nya bekantskaper direkt.
Nu har en av tjejerna skickat ut ett mail och frågat om vi andra har lust att komma förbi och äta middag någon kväll. En helt normal och trevlig tilldragelse.
Problemet är bara att en av tjejerna är gravid, hon ska ha sitt barn några veckor efter det att mitt skulle ha kommit om det inte dött.
Jag har med mer eller mindre smidiga ursäkter lyckats undvika att träffa henne ända sedan mitt missfall.
Men jag kan ju inte hålla på så här i all evighet, jag måste acceptera att hon är gravid och att jag inte är det.
Alla tjejer vet att vi försöker, och att jag är väldigt ledsen över att det inte lyckas. Däremot är det bara en av dem som vet att jag varit gravid och fått missfall, och det är inte hon som är gravid själv.
Jag känner att enda möjligheten för mig att umgås är att ingen låtsas om den gravidas mage, och att ingen pratar om barnvagnar, barnledighet, foglossning och allt annat som har med graviditeter att göra.
Men det kommer ju att bli en hemskt konstigt krystad tillställning om jag ber om något sådant. Kan man ens i förväg diktera vad samtalen under kvällen ska handla om? Och hur gör man det i så fall?
Vad ska jag göra?
Nu har en av tjejerna skickat ut ett mail och frågat om vi andra har lust att komma förbi och äta middag någon kväll. En helt normal och trevlig tilldragelse.
Problemet är bara att en av tjejerna är gravid, hon ska ha sitt barn några veckor efter det att mitt skulle ha kommit om det inte dött.
Jag har med mer eller mindre smidiga ursäkter lyckats undvika att träffa henne ända sedan mitt missfall.
Men jag kan ju inte hålla på så här i all evighet, jag måste acceptera att hon är gravid och att jag inte är det.
Alla tjejer vet att vi försöker, och att jag är väldigt ledsen över att det inte lyckas. Däremot är det bara en av dem som vet att jag varit gravid och fått missfall, och det är inte hon som är gravid själv.
Jag känner att enda möjligheten för mig att umgås är att ingen låtsas om den gravidas mage, och att ingen pratar om barnvagnar, barnledighet, foglossning och allt annat som har med graviditeter att göra.
Men det kommer ju att bli en hemskt konstigt krystad tillställning om jag ber om något sådant. Kan man ens i förväg diktera vad samtalen under kvällen ska handla om? Och hur gör man det i så fall?
Vad ska jag göra?
lördag, april 01, 2006
Ältande
Om någon som läser min blogg tycker att jag ältar min infertilitet, mitt missfall och min ångest över att andra blir gravida, då tycker ni alldeles rätt.
Jag ältar, och jag ältar och så ältar jag lite till.
Det tillkommer inte så mycket nytt, och varje hormonbehandling ser ungefär likadan ut. Mina känslor och tankar har hakat upp sig och kommer in på samma spår hela tiden.
Men jag tänker inte försöka ändra på det. Förhoppningsvis kommer ett nytt fokus på ett litet barn att ta upp mina tankar inom i alla fall en tioårsperiod, men fram tills dess är det så här.
Jag ältar, och jag ältar och så ältar jag lite till.
Det tillkommer inte så mycket nytt, och varje hormonbehandling ser ungefär likadan ut. Mina känslor och tankar har hakat upp sig och kommer in på samma spår hela tiden.
Men jag tänker inte försöka ändra på det. Förhoppningsvis kommer ett nytt fokus på ett litet barn att ta upp mina tankar inom i alla fall en tioårsperiod, men fram tills dess är det så här.
En liten besvikelse
Jag kom just att tänka på varför min läkare ville att jag skulle gå i KBT-terapi. Hon sa att jag måste lära mig att hantera besvikelser i framtiden.
Och nu när jag tänker på vad hon sa blir jag förbannad.
Jag hanterar besvikelser precis lika bra som vem som helst. T.ex. har jag blivit av med min möjlighet att få ut föräldrapenning, det handlar om hundratusentals kronor, och jag var lite arg, men jag hanterade det.
Jag har blivit av med jobb (p.g.a. konkurser), missat lägenheter, blivit lämnad av "mannen i mitt liv" o.s.v. Och jag har blivit ledsen och besviken, men jag har tagit mig igenom situationerna på relativt kort tid.
Men den pyttelilla besvikelsen att efter flera års kamp och jobbiga och smärtsamma behandlingar äntligen bli gravid, och få vara det precis så länge att alla säger att nu kommer det att gå bra, och sedan genom en rutinundersökning få veta att den är död. Den pyttelilla besvikelsen klarade jag inte så jättebra. Jag grät i flera dagar, och tänk, jag är fortfarande bitter och ledsen tre månader senare.
Ja, jag måste verkligen lära mig hur man hanterar besvikelser.
Och nu när jag tänker på vad hon sa blir jag förbannad.
Jag hanterar besvikelser precis lika bra som vem som helst. T.ex. har jag blivit av med min möjlighet att få ut föräldrapenning, det handlar om hundratusentals kronor, och jag var lite arg, men jag hanterade det.
Jag har blivit av med jobb (p.g.a. konkurser), missat lägenheter, blivit lämnad av "mannen i mitt liv" o.s.v. Och jag har blivit ledsen och besviken, men jag har tagit mig igenom situationerna på relativt kort tid.
Men den pyttelilla besvikelsen att efter flera års kamp och jobbiga och smärtsamma behandlingar äntligen bli gravid, och få vara det precis så länge att alla säger att nu kommer det att gå bra, och sedan genom en rutinundersökning få veta att den är död. Den pyttelilla besvikelsen klarade jag inte så jättebra. Jag grät i flera dagar, och tänk, jag är fortfarande bitter och ledsen tre månader senare.
Ja, jag måste verkligen lära mig hur man hanterar besvikelser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
