Sköldkörtelrapport

Min läkare ringde. Jag har inga antikroppar i blodet mot sköldkörteln och det är bra antar jag. Jag har faktiskt ingen riktig koll på vad det här innebär, jag borde nog läsa på lite mer någonstans. Någon som har länktips?

I alla fall ska jag fortsätta äta Levaxin eftersom jag hade förhöjda värden.

Idag

Jag ska iväg och träna nu. Det har gått riktigt dåligt med träningen på sista tiden. Jag som förut alltid tränade... nu är det hur svårt som helst att komma iväg.

Idag har överhuvudtaget varit en dålig dag. Jag har inte fått något gjort alls.

Kattungarna

I går träffade vi killen som förhoppningsvis ska bli husse till våra kattungar Adenin och Guanin. Han bor några kvarter härifrån så att jag kan komma och hälsa på ibland, han var verkligen intresserad och påläst och verkade bra på alla sätt. Dessutom ville han ha båda två, att få sälja två darlingar till samma ställe är en dröm för mig.

Hoppas nu bara att han vill ha dem.

Skönt att ha det gjort

Jag har idag lyckats få iväg två riktigt jobbiga mail. Jag sitter i två styrelser, i den ena som ordförande och i den andra som sekreterare.

Idag skickade jag iväg ett mail till vardera styrelsen och förklarade att jag är sjukskriven och inte orkar göra allt det jag borde. Det är riktigt jobbigt att erkänna det och som vanligt får jag de där fake-vibbarna. Jag gråter ju inte hela tiden, i förrgår var jag t.o.m. och shoppade på bokrean, inte kan jag vara sjuk.

Samlag på beställning

Till på onsdag har vi blivit ordinerade samlag och innan dess får kattpappan inte slaska ut något så att det blir för lite spermier kvar.

Jag har en killkompis som tyckte att det lät helt fantastiskt att bli ordinerad att ha sex av läkare. Själv tycker jag inte att det är ett dugg roligt. Spänningen och spontaniteten är ganska långt borta i sådana situationer kan jag säga.

Glad

Jag är precis tillbaka från besök hos min gyn. Det har varit en bizzy dag för mig med både kuratorbesök och gynbesök.

I alla fall ser allt i min mage väldigt bra ut. Jag har två ägg på 14 resp. 12 mm och slemhinnorna är precis så tjocka som de borde vara.
Jag är väldigt hoppfull, två ägg innebär två chanser eller t.o.m. två på en gång. Samtidigt är jag så rädd, så rädd för att det inte ska fungera. Jag är så rädd för mina egna reaktioner ifall det inte lyckas. Jag vet att chanserna att lyckas även för dem som har optimal egen ägglossning inte är jättestora och det är inget konstigt med det, dessutom vet jag att jag kan sätta igång med ett nytt försök direkt, men ingen av de här vetskaperna tröstar mig ett dugg, det måste lyckas nu.

Jag försöker styra undan varenda hoppfull tanke, jag vill inte tro, vill inte hoppas. Men samtidigt är det väldigt skönt att kunna flyta iväg i lyckliga drömmar, bara för en liten stund.

Inte som andra?

Är jag onormal? Jag kommer precis tillbaka får ett besök hos min första kurator, jag går ju hos två nuförtiden.

Vi pratade om mina känslor inför gravida magar och jag erkände att jag ibland får impulser att vilja skada dem. Jag skulle naturligtvis aldrig skada någon på riktigt, jag som inte ens dödar mygg, det är bara tankarna som virvlar runt i min skalle. Jag hade fått för mig att vi är fler som kan känna så inför gravida magar med ett tillhörande självgott leende, men kuratorn verkade uppriktigt förvånad och sa att många brukar tycka att det är obehagligt men inte så starkt som jag känner.

Antingen är jag bara ärligare med mina mörka känslor, och har ganska lätt för att formulera mig med ord? Eller så är jag mörkare än alla andra?

Inbillning?

Jag tycker att det stramar lite i sidorna, kanske är det ägg på gång.

Nu när jag tar gonadstimulerande sprutor känner jag efter hela tiden och inbillar mig en massa saker. Till skillnad från de som gör IVF vill jag absolut inte ha många ägg. Fler än två ägg leder till avbrytande av behandling, risken att få fler än tvillingar är för hög. Därför räcker det inte för mig att oroa mig för att det inte blir några ägg, jag måste också oroa mig för att det ska bli för många.

Vad ska man säga?

Ibland blir jag avundsjuk när jag läser bloggar. Jag blir avundsjuk på dem som har problem med sina föräldrar/svärföräldrar. De går inte att prata med föräldrarna, de förstår inte, de kommer med sårande förslag.

Jag och kattpappan lever i en såpopera vad det gäller delar av våra föräldrar. Det finns ingen möjlighet att diskutera alls. Istället får vi oss till livs en massa svek, lögner och oförmågor att hantera konflikter (och då har vi inte alls närmat oss infertiliteten utan det här är vardag)

Varken min eller kattpappans uppväxt var vanlig... båda innehåller delar som folk skakar på huvudet över och säger "Hur kan man göra så mot ett barn?"

Avundsjuk

Astillbe skriver i sin blogg att hon kan glädjas med okända gravidas magar. Själv hatar jag allas magar och tycker att alla ser självgoda ut. Dessutom får jag för mig att de ser ner på mig som inte har några barn. Snacka om att vara egocentrisk, de har förmodligen inte ens lagt märke till mig.

Om jag någon gång blir gravid tror jag inte att jag någonsin kommer att stoltsera med min mage, och jag kommer aldrig någonsin att sätta på mig en tröja som det står bebis på, jag blir av någon anledning väldigt ledsen av just de där tröjorna. Det räcker inte med att de är gravida, de måste tydligen skryta om det en extra gång och hånas dubbelt.

Jag trodde innan jag blev gravid förra gången att bara jag fick det där plusset så skulle jag vara stolt och glad. Men jag mådde inte ett dugg bättre och jag tyckte att det var lika hemskt med gravida som jag tyckt innan. Detta gjorde förstås att jag tyckte att min egen graviditet var hemsk också (inte för mig men för alla andra) vilket resulterade i att jag inte berättade om det för någon.
Det här låter rätt snurrigt inser jag, och jag är medveten om att allt jag gör och känner inte är så rationellt.

Nerringd

I morse la jag upp en ny annons på de två kattungarna som ännu inte har blivit tingade, och nu har jag blivit nerringd. Jag har fem personer inbokade som ska komma och titta. Det är skönt att det nu blivit min marknad istället för köparnas så att jag verkligen kan välja vem jag vill. Den som verkade bäst bara över telefon var killen som vill köpa båda två. Det vore perfekt om kattungarna kunde fortsätta att få sällskap av varandra hela livet.

En av personerna undrade om det gick att pruta ner priset lite, hon kommer nog inte att få köpa. Inte heller personen som undrade om hon fick ta med sig kattungen hem direkt.

Och så lite mer rapport

Min underbara läkare lovade mig så många VUL jag ville ifall jag skulle bli gravid igen... eftersom jag naturligtvis kommer att vara orolig när det gick som det gick förra gången.

Så nu har jag löften både från min barnmorska och från min läkare om flera VUL.

Jag kanske kan göra några hos barnmorskan och några hos läkaren, så att ingen förstår riktigt hur desperat jag är.
Fast först måste jag ju bli gravid igen förstås, och det är ju osäkert om jag någonsin kommer lyckas med igen.

Mer rapport

Ännu var inget endaste ägg större än en millimeter trots att jag är på sprutdag åtta idag. Jag är så otålig vill att allt ska gå fort. Fast min läkare tycker att det är bra att det går långsamt, då blir man inte överstimulerad och äggen får bättre kvalitet.

Läkarrapport

Jag är tillbaka från besöket hos min läkare/gynekolog.

Hon hade inte fått antikroppssvaret från mitt blodprov angående sköldkörtelproblemet. Men som vanligt förstod hon sig på det där med att man inte orkar vänta. Jag fick Levaxin utskrivet och ska börja äta redan nu.
Hon sa att egentligen borde hon remittera mig till en specialist, men de har ju så långa väntetider, och vi vill ju inte att det här försöket ska gå åt skogen medan vi väntar. Så medan jag väntar på att få komma dit så börjar hon medicinera mig.

Problemet är att Levaxin inte ska ätas samtidigt som Kalcium (mjölkprodukter), så nu har jag ingen aning om vad jag ska äta till frukost. Jag måste äta tabletterna på morgonen annars kommer jag aldrig att komma ihåg dem. Min standardfrukost består av mannagrynsgröt och bröd med Kesella. Vad sjutton ska jag byta det mot som inte är fett (jag har ju PCO-viktproblem också) och som inte innehåller kött (jag har inte ätit kött på 18 år och tänker inte börja nu heller)

Sprutorna gör underverk för min hud

Det enda skönhetstips som verkligen fungerar för mig är gonadstimulerande sprutor. Jag har provat alla möjliga dyra krämer och gått på ansiktsbehandlingar och fått ännu dyrare krämer rekommenderade men inget biter riktigt på min PCO-hud. Men när jag tar sprutor blir min hud persikolen.

Kul att det kan komma något roligt ur det här eländet.

Märklig dag

I dag har jag suttit och läst igenom Helgas dagbok som Anna tipsade mig om. Jag har suttit här och smågråtit för mig själv hela dagen. Dessutom har jag följt OS-sprintloppen på TV där det blev guldmedalj, och då har jag jublat.

Nu ska jag snart iväg och rida, veckans höjdpunkt, men också veckans stålbad. Jag träffar ju mina vänner och får frågan hur jag mår... vad ska jag svara, hur ska jag vara, och är det ytterligare någon som kommer med besked om graviditet?

Dagens lärdom

Gårdagens goda krämiga risotto gör sig inte riktigt rättvisa efter en natt i kylskåpet och två minuter i mikron.

Är det jag som är pessimist?

Jag måste återigen återkomma till min gravida väninna, jag tycker att hon är så otroligt naiv, kanske är det inte alls så, men då döljer hon det väl.

Väninnan är alltså gravid och hon har en ganska stor mage. Ganska nyligen var hon på intervju för ett nytt arbete, och nu är hon väldigt förvånad över att hon inte fått det. Hon jobbar i en totalt mansdominerad bransch och är extremt välutbildad och har flera års erfarenhet. Företaget hon sökte jobb på är också ett traditionellt mansdominerat företag.

I den naiva drömvärlden skulle den gravida väninnan ha lika stor chans att få jobbet som någon man. I den verkliga världen tror jag inte ens hon har en chans mot relativt oerfarna killar. Oavsett vad hon har för avsikter eller säger tas det för givet att hon som kvinna kommer att ta hela eller i alla fall nästan hela ansvaret för barnet. Inte vill företaget anställa någon som de tror kommer att vara barnledig i minst ett år, sedan kommer att jobba 75 % i 6 år och som dessutom kommer att vabba en hel del. Och företaget har ju stort stöd i statistiken för det är ju så de flesta väljer att dela upp det.
Jag hoppas att jag har fel och att hon faktiskt får jobbet, men jag skulle bli väldigt förvånad.

Infertilitetsbloggar

Jag har läst ett gäng infertilitetsbloggar. Det är fascinerande för jag kunde ha skrivit varenda en. Vi skiljer oss något åt i ålder och sysselsättning men annars är känslor och reaktioner identiska hos oss allihop. Och det här är tjejer jag aldrig träffat, jag har inte ens mailat med dem utan jag har bara hittat deras bloggar.

Det är ju skönt att inse att det jag känner och det jag gör är helt normalt och hör till sjukdomen infertilitetsius. Men det är beklämmande att sjukvården är så dåligt insatt. Vad jag vet finns det inte en enda forskningsrapport som tar upp alla de här symptomen vi infertila har. Och varför erbjuds inte kuratorkontakt automatiskt i samband med en infertilitetsutredning?

Magträning

En av mina gravida väninnor var här i går. Hennes bebis är ungefär en vecka yngre än vad min skulle ha varit ifall den hade stannat kvar, det gör ju det hela extra jobbigt.

Jag tror faktiskt inte att hon har en aning om att jag tycker att hennes mage är jobbig, jag har inte berättat det för henne, vilket jag kanske borde ha gjort?
För henne är verkligen inte graviditeten en stor grej... eller det kanske den är, men hon har inte sagt ett knyst om det. Så vitt jag vet har hon egentligen aldrig drömt om barn, jag tror visserligen att knytet var planerat... men hade det inte blivit något hade hon köpt en till katt istället och inte sörjt så mycket över det. (I alla fall är det vad hon tror skulle ha hänt, i verkligheten hade hon kanske också ramlat ner i det stora svarat hålet. Det är svårt att veta hur man skulle ha handlat i en situation som man inte varit i)
Och eftersom det inte är en stor grej för henne kan hon omöjligtvis sätta sig in i att jag tycker att det är jobbigt.

Det var trevligt att träffa vännerna... men det var jobbigt. Mitt i alltihop började den gravida diskutera barnvagnar. Både jag och kattpappan blev tysta och ämnet lades snabbt ner. Annars var det inget prat alls om magar eller bebisar... ändå hade jag sådan ångest hela natten, jag har inte sovit mycket alls... hennes gravida mage som kunde ha varit min och hennes barnvagnsprat har snurrat runt i hjärnan hela natten.

Kuratorrapport

Tillbaka från kuratorn, hon hade en hel del bra att säga, och en del mindre bra också.

Det här jag pratar om att inte våga/orka/kunna hoppas att något ska gå bra, utan att jag hela tiden förväntar mig att det ska gå åt skogen sa hon var vanligt vid depressioner. Man orkar inte med smärtan och därför tillåter man sig inte att känna någonting, varken bra eller dåliga saker. Det är ett sätt att överleva dagen och inte bryta ihop.

Hon sa också att jag nästan kunde betrakta min ovilja mot gravida och deras magar som en fobi. Och att jag skulle behandla det så för att undan för undan kunna komma tillbaka, alltså som man gör om man är rädd för spindlar... man tvingar sig själv att klappa dem. Det är väl det jag ska göra ikväll när den gravida kompisen kommer förbi.

Och så sa hon att jag skulle se till att göra saker som jag en gång i tiden hade tyckt var roliga, även om det bara känns motigt och tråkigt nu. Det värsta är att jag inte kan komma på något jag brukade tycka var kul, även om jag vet att jag hade ett liv.

Sen hade hon någon idé om att vi skulle göra ett avbrott i barnalstrandet och hitta tillbaka till oss själva... och jag kan förstå tanken bakom något sådant, men det kommer aldrig att hända. Vid tanken på att inte ens försöka kommer många elaka tankar upp i mitt huvud, de har alla med att inte leva längre att göra.

Bättre idag

Idag mår jag lite bättre. Hela dagen igår gick åt till att gråta, men konstigt nog sov jag hela natten igenom utan att ha ätit en endaste tablett.

Jag ställde in en del saker igår, bl.a. några fikaträffar, och jag tror att det kan ha gjort att ångesten släppte lite.
Jag älskar att få gå ut, få träffa folk, få klä på mig något annat än mjukisbyxorna. Men jag orkar inte, det blir bara ångest och stress.

Idag kommer två kompisar hit och ska se på kattungarna, den ena av dem är gravid... vi får se hur det går. Det känns inte lika stressigt som att behöva gå ut i alla fall.
Dessutom kommer det över en tjej som eventuellt ska köpa den lilla hankattungen, hon har varit och hälsat på honom förut.

Dessutom står ett kuratorbesök på min agenda idag. Jag ska träffa husläkamottagningens kurator, henne har jag inte träffat förut, hoppas hon är bra.

Missfallet i repris

Missfallet kommer tillbaka. Jag har hittills inte sörjt som att jag förlorade ett barn utan har mer varit ledsen för att många yttrligare månader gick till spillo.

Jag har tänkt att det var något fel på fostret så att det ändå inte kunde leva.

Men nu när det kanske är mina sköldkörtelvärden som är skuld till allt så ser jag det lilla knytet framför mig. Sista gången vi såg den var den ju död, men den hade så fina armar, ben och ett litet huvud.
Det var kanske inget fel alls, bara miljön omkring den som gjorde att den inte fick fortsätta leva. Min kropp dödade mitt barn.

Svar på en kommentar

Jag mår så dåligt just nu. En inte alltigenom medstrykarkommentar till mitt tidigare inlägg om min gravida vän som planerar för framtiden fick mig att bryta ihop. Jag sitter här med tårarna forsande ner för kinderna och försöker få ordentligt med luft.
Jag klarar inte av fler motgångar just nu, inte ens av det här larviga slaget, där det inte ens är en äkta motgång.

Jag vill i alla fall besvara kommentaren:
Tina man ska självklart inte utgå från att det kommer att skita sig, även om jag själv inte klarar av att göra något annat.
Men jag efterlyser ödmjukhet mot mig. Mot mina många år av kamp för att bara få testa positivt, mot mitt missfall, mot min depression som blivit resultatet av allt det här.
Jag är medveten om att världen inte snurrar runt mig. Men påstår man sig vara en nära vän kanske man inte ska bre på om den lyckliga framtid som jag kanske aldrig får uppleva?

Orkar inte

Min läkare ringde just. Blodprovet jag gjorde i fredags visar att jag har lite låg sköldkörtelfunktion. Var det därför jag fick mitt missfall?

Jag orkar inte mer nu.

Varför drabbar allt jävla skit mig?
Eller det kanske det inte gör, men jag är så långt ner att jag inte ser någon ände.

Varför?

Jag mår pyton!

Jag har faktiskt ingen lust att göra någonting, inte ens bli gravid. Eller jo, jag vill nog bli gravid men graviditeten har mist mycket av sin glans.

För mig har en graviditet alltid varit en gåva, men nu när alla runt omkring mig bara blir gravida utan att ens reflektera över det inser jag ännu mer att det är något fel på mig som kämpar. Det är tydligen så att antingen knullar man och det blir barn och då måste man nog köpa en större bil. Eller så blir det inte barn och då kan man behålla sin coola bil och sen var det inte mer med det.

Jag pratade med en av alla de där väninnorna jag har som är gravid. Hon planerar in en heldagsaktivitet exakt en månad efter beräknad förlossning, hennes mamma hade redan erbjudit sig att vara barnvakt.
Hallå! Vart är ödmjukheten?

- Hur vet hon att allt kommer att gå bra, så att det faktiskt finns en bebis som måste barnvaktas?
- Hur vet hon att hon inte går tre veckor över tiden?
- Hur vet hon att bebis kommer att vara frisk?
- Varför tror hon att det kommer att kännas bra att lämna bort bebis när den är så liten?

Och till sist, varför är det hennes mamma som ska ta hand om bebis? Det finns ju en pappa till bebis!

Tillbaka

När jag postade det förra inlägget dök bloggen upp igen. Mycket märkligt! Det kanske är trötthetshallucinationer från mig?

Kan ni se min blogg? *ropar*

Min blogg är alldeles borta från min dator, fast den finns här i administratorverktygen? Är det någon som ser den?

Inget svar på det här inlägget tolkar jag som att den är borta för er andra också *s*

Hoppas att det löser sig under helgen.

Standardrubrik = Tröööött, Sprutdag 2

Inatt har jag sovit säkert en bit över två timmar. Jag vet att jag inte sov klockan tre, men klockan fyra har jag inget minne av att jag tittade på klockan så då sov jag säkert. Jag hade ställt väckarklockan på sex och nu är jag uppe mer död än levande.
Jag är inte så imponerad av tanken på sömntabletter, men nu börjar det här bli jobbigt, jag har inte sovit ordentligt den senaste månaden.

Vi ska åka och hälsa på svärfar i Blekinge om några timmar, innan dess ska jag ha hunnit med ett läkarebesök hos husläkaren och ett blodprov hos gynekologen.

Vi kommer hem på söndag kväll så tidigast då, kanske inte förrän på måndag kommer nästa inlägg från mig.

Missad lunch

Idag dissade jag en lunchdate jag hade med Marmelad, jag kände att jag var tvungen att vara beredd att kasta mig iväg till min läkare så fort hon ringde. Jag tror dock inte att Marmelad sörjer den missade lunchen speciellt mycket, hon har nog annat i tankarna just nu, te.x det positivt graviditetstest hon just gjort :-) Jag är jätteglad för hennes skull!!!! Fast ett litet sting i hjärtat blir det ju förstås, när är det min tur tro?`

Jag hade hunnit luncha i X antal timmar för jag fick inte tid förrän 18:30. Besöket gick bra, jag hade inga cystor så det var fritt fram att börja med sprutorna. Ikväll tog jag den första sprutan på länge, det var lite läskigt eftersom jag hunnit komma av mig, men det gick jättebra förstås. I början av en sprutperid gör det inte alls ont, men efter ganska många veckor av sprutor blir magen ganska öm och det blir lite obehagligt. Förhoppningsvis ska jag bara behöva spruta två veckor nu och sedan ska jag inte behöva spruta på flera år.

Jag berättade för min läkare att jag är sjukskriven och hon är verkligen ingen tröstens kvinna. Hon är mer en väldigt praktiskt läkare, så hon tittade i mina papper en gång till och sa att med allra största sannolikhet kommer jag att bli gravid snart igen och det vet jag ju... men det hjälper liksom inte. I alla fall ska jag få gå dit i morgon bitti och ta lite blodprover för att bland annat kolla sköldkörteln... bara för att utesluta att det är något hormonellt som gjorde att jag fick missfall sist.

Bara två kvar.

En av kattungarna är nu tingade. Det var den gulliga tjej som var här i lördags som bestämde sig för att min lilla minstingkattunge ska bli hennes nya familjemedlem. Jag föder ju upp katter, men jag gör det i extremt liten skala. För mig är det otroligt viktigt att varenda liten kattunge som jag investerat så mycket tid och kärlek i ska få ett bra hem och det tror jag att lilla Thymin får.

Nu ska jag bara hitta två fina hem till. Jag har två intressenter, en per kattunge, men ännu är inget klart.

Jag är ond

I dag på vägen hem från mataffären mötte jag en ung vacker mamma. Den unga vackra mamman gick med hela huvudets instoppat i sin barnvagn och gullade med sin bebis. Hon var så upptagen att hon inte märkte att en påse med äpplen ramlade ut ur hennes matkasse. Onda kattmamman som i vanliga fall genast skulle plockat upp äppelpåsen gjorde ingenting utan gick bara tyst därifrån och tänkte att hon har minsann fått en bebis hon ska inte ha äpplen också.

Utmanad

OK, nu ska jag ta tag i utmaningen. Fast som vanligt när det handlar om kedjebrev skickar jag inte vidare till rätt antal personer :-)

Uppgiften lyder:Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra detsamma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ned i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade

1) Jag går aldrig mot röd gubbe. Även om det är mitt i natten och alldeles tomt på bilar måste jag trycka på knappen och vänta på grön gubbe.

2) Jag kan inte gå på ett årsmöte utan att ta på mig uppgifter. Ofta slutar det med att jag har en styrelsepost, en gång blev jag till och med ordförande. Jag klarar inte av den där tystanden när alla sitter och ser på varandra och hoppas att någon annan ska ta på sig uppgiften.

3) Jag använder alla kläder jag har. Jag har tre garderober fullproppade med kläder, och jag använder alla. För att klara av det har jag olika system där jag använder plagg från vänster till höger.

4) Jag petar mig i näsan. I ensamhet petar jag mig ofta i näsan, fast jag tycker verkligen att det är äckligt så jag tvättar alltid händerna ordentligt efteråt.

5) Jag tycker att det är kul med kattutställningar. Den värsta ovanan av alla måste ju vara den att klockan fem på morgonen släpa upp en stackars katt, åka över halva stan för att sätta katten i en bur och sedan låta den sitta där till sena kvällen. Har vi väldigt tur får vi en stor kokard med oss hem, men oftast resulterar det hela i ingenting.

Jag utmanar Linda, bebislängtan

Förbjudet!!!!

Nu har jag gjort det mest förbjudna

Jag räknade ut att om jag nu har mens, och om jag i morgon börjar ta sprutor, och om jag av sprutorna får en normal cykel, och om jag blir gravid, och om jag inte får missfall, så får jag ett bf till 23/11

Sånt här får jag bara inte göra! Det alldeles för många om på vägen och det gör så ont när något av om:en skiter sig.

Egen specialist

Nu har jag pratat med en annan läkare, men precis som jag misstänkte visste hon ingenting. Min klinik är liten och det är bara min läkare som är fertilitetsexpert där.

Eftersom jag hängt i det här "kan-inte-få-barn" så länge har jag med åren blivit väldigt påläst. Jag utbildar mig dessutom till molekylärbiolog och har fått en del kunskaper om befruktning och hormoner därifrån.
Så därför tror jag att jag har större kunskaper än många läkare inom just det här området.

Jag har i alla fall bestämt mig för att hoppa över sista omgången med tabletter och inte heller ta några sprutor idag. Min läkare är tillbaka i morgon efter lunch och då får jag förhoppningsvis korrekta instruktioner.

Läkare ledig idag

Min läkare är underbar! Men damen som svarar i telefonen på kliniken är inte lika underbar.

Hon konstaterade torrt att min läkare är ledig idag, hej då!
Vänta ropade jag, jag måste ju få veta vad jag ska göra. Jag går ju på behandling nu, om jag blöder ska jag fortsätta med tabletterna, eller ska jag spruta eller vad ska jag göra?
Så nu ska en annan läkare ringa mig under dagen.

Mina mediciner kostar flera tusentals kronor (jag får dem på högkostnadsskyddet). Att hon bara tänkte lägga på luren och låta mig gissa vad jag ska göra och kanske på så sätt kasta bort en hel cykel verkar inte helt korrekt samhällsekonomiskt.
Att jag dessutom är sjukskriven för att jag mår så dåligt över det här med behandlingarna kunde ju inte hon veta, men jag tror inte att jag är unik.

Jag blöder

Och nu fick jag helt plötsligt en förklaring till min värk som jag skrev om alldeles nyss. Jag har blod i mina trosor. Bara 43 dagar efter missfallet, det låter ju helt normalt.

Jag blir alldeles till mig, tänk om jag har ägglossat av mig själv. Alla läkare överallt sa att kroppen börjar fungera efter ett missfall, visst sa jag och trodde inte ett spår på dem. De gör jag visserligen fortfarande inte, men just den här gången kanske det var något som fungerade? Jag tänker i alla fall inte lita på kroppens egen förmåga utan hoppas få börja med sprutorna redan i morgon.

Om det nu är mens jag har vill säga. Jag har aldrig känt något i äggledarna när jag blöder förut. Jag ska i alla fall ringa min läkare det första jag gör när jag vaknar, förhoppningsvis kan jag få komma dit redan i morgon eller i alla fall få en förklaring över telefon.

Konstig värk

Jag har ilande ont i mina äggstockar. I alla fall på den plats där jag tror att äggstockarna borde sitta. Det är väldigt märkligt i alla fall. Just nu äter jag ju både östrogen och gulkroppshormon så äggstockarna borde vara garanterad ineffektiva i min kropp. Jag är dessutom undersökt ordentligt efter den proffsiga skrapning jag fick efter missfallet så inget därifrån borde kunna spöka heller.

Det lär visa sig vad det är i alla fall!

Fake

Ringde min läkare och bokade om tiden på fredag. Jag kände mig som en riktig fake. Hallå kan jag resa bort kan jag väl plugga liksom! Fast att åka och hälsa på svärfar är ju inte detsamma som att åka på en nöjessemester.

Överhuvudtaget känner jag mig som en fake. Jag orkar ju träffa folk, orkar klä på mig, orkar duscha och har faktiskt inte försökt ta livet av mig. Att jag inte klarar av att plugga kanske beror på att jag är lat? Det är en väldigt märklig känsla att inte klara av enkla saker som egentligen är rutin.

Ett osammanhängande inlägg utan urskiljning

Idag är inte en bra dag. De senaste två nätterna har jag sovit nästan ingenting och det hjälper väl till med nedstämdheten.

Men framförallt funderar jag på hur jag ska orka med att i alla olika kompisgäng jag umgås i kommer det snart att finnas minst en mage. Jag kommer inte att kunna träffa någon alls. På tu man hand med den gravida kan det kanske gå bra, då tas det hänsyn till mig. Men i större grupper, särskilt med människor som inte känner mig går det inte.

Jag har bokat in en massa träffar med folk, det är jättetrevligt! Men jag blir så trött! Idag ska jag fika med en tjej och jag ska direkt säga att det inte blir mer än två timmar, för det orkar inte jag.
Jag tycker att det är jättesvårt att bryta något som är trevligt.

Igår hemma hos S blev klockan hur mycket som helst, vi hade så himla trevligt, men jag var så trött. Visste bara inte hur jag på ett artigt sätt skulle tacka för mig och gå. Därför tror jag att det är bäst att jag redan från början bestämmer att det här får ta si och så lång tid och så berättar jag det, då blir det lättare när jag måste gå.

Jag har blivit utmanad av Tinselflickan, och jag ska ta mig ann uppgiften, bara inte just nu, jag är för trött.

Måste förresten ringa min läkare nu och försöka boka om tiden för nästa besök. Jag har lyckats boka in den samtidigt som vi ska flyga ner till Blekinge. Vi ska hälsa på svärfar.

Snart bara jag kvar!

Idag pratade jag med vännen S, hon är gravid. Sedan 1 januari har jag fått reda på att fyra nära vänner är gravida.

S har försökt lite över ett år och de hade startat en utredning dessutom har hon råkat ut för en massa annat skit i livet. Jag unnar henne faktiskt att lyckas och hoppas att det ska gå bra.
De andra tre klarar jag inte av att unna.

Det känns bara så förbannat trist att alla plötsligt ska bli gravida, det kommer att bli en fruktansvärt jobbig höst oavsett om jag lyckats eller inte. Kommer någon av dem med välmenande råd under en eventuell graviditet i framtiden kommer de att få en rak höger av mig.

Och som vanligt är jag dödligt trött!

Modeblogging

Jag ville modeblogga. Ibland tar jag dagens outfit-bilder på mig själv och det gjorde jag igår. Så tänkte jag lägga upp bilden här i bloggen idag. (Lite fjortis måste man få vara)

Tyvärr såg jag riktigt smällfet ut på bilderna. Till och med kattpappan sa spontant att bilderna inte gjorde mig riktigt rättvisa, och de som känner honom vet att ett sånt uttalande betyder att det är katastrof! Han påstår att jag ser bra ut i de mest konstiga sunkiga situationer.

Så ingen modeblogging för mig idag heller.

Att jag ser smällfet ut beror lite på att det är just vad jag är just nu. Trots noggrant följande av viktväktarprogrammet har jag gått upp ungefär två kilo senaste veckan. Det är mina Provera-tabletter som är skuld till min viktuppgång.

Händelselös dag

Bloggar lite bara för att.

Jag vill inte att det här ska bli min första bloggfria dag.

Vi var på bio ikväll och fikade med en kompis innan. Jag försöker hålla skenet uppe och prata om normala saker. Men jag tycker verkligen att alla andras problem är så banala. Jaha de är tråkiga på jobbet, so what?

Däremot kan jag verkligen tänka mig in i situationen att vara ofrivilligt singel. Det var jag kattpappan, och en vän som är just det ovannämnda som var ute. Jag håller inte kattpappan i hand, gullar inte med honom, kommer med personliga kommentarer och liknande när vi är ute med henne. Jag tänker mig nämligen att hon inför ett par som oss känner likadant som jag känner inför självgoda mammor

Trött!!!!

Jag tror jag haft den här rubriken på ungefär vartannat inlägg. Jag är så obeskrivligt trött hela tiden. Det har säkert mycket att göra med att jag knappt kan sova på nätterna eftersom jag får ångest då. Att kunna sova till 04:00 är bra för mig, då har jag sovit länge.

Jag var hos läkaren igår förresten. Jag har inte fått förlängning på sjukskrivningen ännu, men det kommer jag att få. Hon är bra och vill hjälpa mig tillbaka till livet igen. Jag vill också tillbaka, det är bara det att jag inte fattar hur det ska gå till?

Vi hade en kattungespekulant här idag, och hon stannade rätt länge, hon ville ju förstås få möjlighet att göra sig en ordentlig bild av sin eventuella nya livskamrat. Jag blev dock dödstrött. Hela tiden hon var här var jag tvungen att vara trevlig och prata om normala saker, hon hade nog inte blivit så imponerad om jag nämnt något om IVF eller kanske pratat lite om blödningar efter missfall?
Hoppas nu att kisse föll henne på läppen och att jag var nog trevlig för jag orkar inte försöka sälja till så många till.

Jag hoppas verkligen inte att kattungarna blir lidande av att jag mår så här, men det tror jag inte. Jag har ju enormt mycket tid att spendera med dem, och de bryr sig inte om vad jag pratar om.

Drömmar

Astillbe har skrivit en del om drömmar och drömtydning, och nu tänkte jag inte vara sämre.

Jag är ingen mardrömmare. Det händer ytterst sällan att jag drömmer mardrömmar och det har jag inte gjort nu heller.

I hela mitt liv har jag drömt lyckliga drömmar där det är jag som vinner och är huvudperson. Jag brukar få snygga killar (och fula också, men det är alltid mig de väljer) jag brukar bli utvald att få göra saker, jag brukar vinna, mina åsikter efterfrågas. Den sista tiden har detta förändrats, drömmarna börjar som vanligt, jag är huvudperson och ska få något/någon är intresserad av mig på något sätt. Men så plötsligt ändras allt och någon annan får uppdraget/intresset eller vad det nu är. Själv får jag stå vid sidan om och coacha, det blir ingen stor grej av det alls egentligen. Det tog rätt lång tid för mig att inse att alla mina drömmar nuförtiden slutar med att jag inte längre är huvudperson, det är ju inte otäckt på något vis, bara så konstigt att det här upprepas i dröm efter dröm oavsett vad drömmen egentligen handlade om.

Min egen kvasitolkning är i alla fall att det är så jag upplever min omgivning just nu. Alla andra blir med barn, medan jag som läst på så otroligt mycket, vet allt om går att läsa sig till och en hel del annat också genom erfarenhet, jag får stå och titta på.

Svårt att blogga

Jag är inte längre anonym i mitt bloggande. Det finns några vänner som läser här, kattpappan läser här, några jag mött irl läser också här.

Att jag lämnar ut varenda millimeter av mig själv innebär ju inte att mina vänner vill att jag ska göra detsamma med dem. Det är jättesvårt att veta hur man ska skriva saker om andra utan att icke-berörda ska kunna identifiera dem.

Tröööööttttttttt

Idag var jag hemma hos HB. Hon och jag känner inte varandra jättebra men har pratat en del då vi träffats på gemensamma aktiviteter. Det visade sig att HB dels varit sjukskriven väldigt länge dels har infertilitetsproblem precis som jag, hon ska snart göra sin första IVF.

Det är som vanligt väldigt skönt att träffa någon med infertilitetsproblem. Jag orkar tyvärr inte med andra människor just nu. Det enda som snurrar i min hjärna är olika behandlingar och när jag får prata om sådant så skiner jag upp och låter nog helt normal, pigg och glad. Fast ska artighetsfraser om väder och vind börja diskuteras så blir jag nog disträ och konstig.

HB som har lång erfarenhet av att må dåligt frågade mig om jag inte skulle bli väldigt trött av att ha varit hos dem så länge så länge, hon bor dessutom rätt lång resväg från mig, men jag svarade att det inte var någon fara. Men när jag kom hem sjönk jag ihop i en liten hög. Jag har inte lyckats göra någonting alls ikväll bara suttit och tittat tomt rakt fram. Tröttheten övermannade mig.

Jag får lära mig att jag inte orkar göra så mycket på en gång längre.

Förtydligande

Om A eller någon som känner henne läser min blogg senare måsta jag förtydliga det jag skrev igår. Jag hoppas alltså inte alls att A ska få ett missfall, jag vill att hon ska gå hela vägen och sedan föda ett friskt spädbarn.
Däremot skulle jag önska att det fanns något som gjorde att hon kunde vänta in min graviditet utan att på något sätt skada det som ligger i hennes mage.

Jag läser Harry Potter-böckerna nu, tusen år efter alla andra. Och någon på skolan där hade kanske kunnat fixa en frysningstrolldom eller någonting. Eller ännu hellre en graviditet åt mig.

Inte min tur den här gången heller

Nu är A gravid igen. A och jag har känt varandra i massor av år, och i omgångar har vi varit väldigt nära vänner som delat det mesta.

Nu har hon återigen blivit gravid, hon har varit det förut men fått tidigt missfall. Klart att jag egentligen inte önskar henne ett missfall till, inte på något sätt. Men någon elak del av mig vill att det ska dröja lite till innan hon får barn.

Usch vad det är jobbigt när de nära vännerna blir gravida på första försöken medan vi kämpat i flera år.

Jag ville vara först, av någon anledning var det viktigt för mig. Jag såg mig själv som en ung mamma. Mina vänner ville vänta, sa ofta att de inte tyckte så mycket om barn och har väntat och väntat. Och nu blir de gravida bara så där.
Om jag inte blir gravid själv snart vet jag inte om jag klarar av deras magar om några månader.

A berättade i alla fall om sin graviditet på rätt sätt. Hon sa att hon tyckte att det var orättvist att vi inte lyckades och att det kändes jättedumt för henne, och jag sa att jag naturligtvis unnade henne att vara gravid, bara att jag tycker att det är väldigt jobbigt. Jag tror att jag lyckades klämma fram ett grattis, men jag är inte säker.

Rätt sätt att berätta för någon som är ofrivilligt barnlös är att berätta tidigt innan det syns, innan alla andra vet om det och göra det på ett ödmjukt sätt. Jag kommer ju ändå att upptäcka det för eller senare, men skulle jag få höra det från någon annan och kanske tvingas se glad ut vet jag inte vad jag skulle göra.

Se fram emot?

Den enda gången på dygnet jag mår riktigt bra är när jag är och tränar. Jag har varit duktig och kört ett pass varje dag nu sedan jag kom igång.

Idag var det Pilates som visade sig vara ett jättebra pass. Fast som avslutning var det lite avslappning och instruktören bad oss tänka på något vi såg fram emot... och där tog det stopp. Jag kunde inte komma på en enda sak. Allt känns bara som en grötig sörja och inget är roligt.

Det enda jag vill är att få barn... men det känns lika konstruktivt att se fram emot det som att se fram emot att vinna miljoner på travet (som jag aldrig har spelat på)

Barnvagnsmaffian

Idag när jag tog en liten promenad bort till Konsum för att handla lunch stötte jag på den beryktade barnvagnsmaffian. Det var sju barnvagnar med tillhörande mammor som var ute och gick. De fick inte plats på rad allihop men de upptog en ansenlig yta av den lilla parkväg de gick på. Jag var tvungen att fly upp på en snövall för att inte mejas ner.

Jag tänkte på hur min syn på barnvagnar har ändrats genom åren.

- Innan försöken startade
Älskade jag att titta på mammor och brnvagnar, jag drömde om när jag skulle börja försöka

- När jag just slutat med p-piller
Var jag om möjligt ännu mer intresserad. Jag tittade och funderade på vilken vagnstyp jag skulle ha.

- När det gått ett bra tag och vi ännu inte lyckats
Jag orkade inte titta på barnvagnarna med innehåll. Men de berörde mig inte speciellt mycket. Däremot klarade jag inte av gravida kvinnor. För mig kändes det helt ofattbart och helt omöjligt att ens bli gravid. Att det någonsin skulle bli ett barn av det hela var inte ens att tänka på.

- Nu
Nu klarar jag varken av kvinnor med barnvagnar eller gravida. Jag mår nästan fysiskt illa när jag ser dem. Inte någon särskilt trevlig egenskap, men jag vet inte vad jag ska göra åt den.

Försöker inte bara lura mig själv

Jeg vet förresten åt ett gäng andra tjejer också. Alla sådana som jag "träffat" inne på SABG (Svårt Att Bli Gravid) Bara namnet förklarar ju hur dumt det är av mig att tro att vi alla helt plötdligt kommer att testa positivt inom den närmsta månaden.

Vem försöker jag lura?

Är helt säker på att jag kommer att bli gravid så att jag får ett bf i november.

Hur dum får man bli? Och hur ont kommer det inte att göra när behandlingen misslyckas?

Jag bestämmer mig gång på gång för att inte hoppas, inte drömma, inte planera. Men så sitter jag där helt plötsligt och "vet" något.

Tänk om jag kunde minnas hur dåligt mitt vetande stämt alla andra gånger de haft något med bebistillverkning att göra.

Biverkningar

Nä jag har inte samlat på mig något vatten ännu som jag skrev. Men jag har _huvudvärk_

Minns nu att jag hade det sist också, men eftersom min läkare då sa att det fick man inte av Provera (även om de står med bland biverkningarna på bipacksedeln) så tänkte jag att det kanske var av någon annan anledning, man kan ju få huvudvärk ibland utan att äta hormoner.

Men nu när jag får så ont i huvudet igen blir misstankarna ännu starkare att det visst beror på medicinen.

Datum?

Usch!

Jag har noll koll på datum, tider och saker jag lovat göra.

Det tar emot något enormt att titta i almanackan. Vet inte varför just det är jobbigt? Kanske för att den påminner mig om tiden när jag hade en fulltecknad almanacka och orkade leva ett liv?

I vilket fall som helst orkade jag öppna almanackan och såg "måndag 14:30 kuratorbesök" Började kasta på mig kläderna och var nästan utanför dörren då jag insåg att det var ny vecka. Det var ju förra veckan jag var hos kuratorn på måndag, den här veckan ska jag dit på onsdag...

Det enda som numera finns i min almanacka är läkartider...

Inte samlat på mig något vatten ännu

Ännu har jag inte svullnat upp, trots att jag ätit Provera i fyra dagar. Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog sist innan jag började samla på mig vatten, men jag hoppas ju innerligt att jag ska slippa det den här gången.

Skit också!

Kom just på att jag inte ätit mina tabletter idag. Det är inte viktigt att de äts på minuten samma tid varje dag men nu är jag fem timmar efter.

*går och tuggar piller*

Näsa för gravidteter

Jag har nästan utvecklat ett sjätte sinne för andra som är gravida. Jag är så rädd för att helt plötsligt behöva stå och försöka gratulera någon som blivit gravid att jag har superkoll på vilka som kan tänkas vara gravida.

I går var S och H här på besök. Jag var ganska säker på att S var gravid sist vi träffade henne för några månader sen. Nu var jag livrädd för att hon skulle ha en stor mage. Det hade hon inte... men det visade sig att hon fått missfall dagen efter vi sist sågs.

I går var det också födelsedagskalas för C. Jag kände på mig att det skulle bli ett stort announcement om babyn jag trodde fanns i hennes mage, så vi gick inte dit. Och idag pratade jag med A som berättade att det hade skålats i champagne för babyn. Det är möjligt att det inte hade gått till så om jag varit där för C vet hur vi kämpar och hur dåligt jag mår. Och i så fall är jag extra glad att vi inte var där för jag vill naturligtvis att de ska få vara glada utan att behöva ta hänsyn till att jag förmodligen inte kan hålla tårarna borta.

Funderar

Varför blir jag inte provocerad av pappor med barnvagn? Så fort jag ser en mamma med barnvagn eller ett litet barn går min hjärna igång. Och det är inga snälla tankar den producerar.

Men en pappa med barnvagn passerar rätt obemärkt förbi. Jag kan tänka något om att så där gammalt kunde mitt barn också ha varit, eller vilka fula kläder det där barnet har, men jag tar det inte som en personlig förolämpning.

Förmodligen identifierar jag mig med mammorna mer än vad jag gör med papporna. Dessutom har hon blivit det jag allra mest i livet vill bli, nämligen mamma. Jag har ju ingen önskan för egen del att bli pappa.

Provera dag 1

Första gulkroppshormontabletten är tagen, i tretton dagar ska jag hålla på med den här kuren.

Sist jag tog den här kuren mådde jag verkligen pyton. Jag samlade på mig enorma mängder vatten och kunde inte få på mig några kläder. Och de sägs att det blir värre för varje kur vilket hittills stämt för mig.

Hoppas att trenden vänt och att det här blir en mildare omgång än tidigare.

Bortkastad kväll

Igår var vi och såg Skönheten och odjuret vilken fruktansvärd smörja. Usch! Och inte ens sånginsatserna var speciellt roliga tyckte jag. Lillasyster och hennes väninna, båda arton år, tyckte att den var jättebra.

Bakom oss satt en självgod blivande fader och pratade med vännerna om att nu skulle det bli så och så, och nu "skaffade" ju alla i gänget barn samtidigt för nu var ju festandet slut. Så frågade han tjejen han pratade med om det inte var dags för henne också snart hon var ju gift och allt. Jag tänkte förstås i mitt stilla sinne att han inte har någon aning om ifall den här tjejen är på väg/är i infertilitetsträsket och hans okänsliga kommentarer bränner i hjärtat på henne. Det kan också vara så att hon inte är intresserad av barn, och även då gör nog hans kommentarer ont.

Så trött

Jag var hos läkaren idag, och fick en sjukskrivning på hela två veckor.

Hallå!!! Jag är student, jag pluggar kurser, kurserna är tio veckor, de startar fyra gånger om året. Jag kan inte vara borta två eländiga veckor mitt i, jag måste få en sjukskrivning som sträcker sig över en hel kurs.

Till saken hör ju att jag knappt kostar samhället någonting. Som student får man ju knappt några pengar alls. Jag vill bara hålla mig kvar i systemet så att jag får SGI så att jag har råd att skaffa barn.

Nu straffas jag inte bara av naturen längre. Nu straffas jag även av samhället i och med att jag mår så dåligt av det här att jag inte kan plugga ska jag slängas ut på sopptippen och förlora mina bidragsmöjligheter som jag jobbat ihop. Jag jobbade faktiskt ganska många år och betalade skatt innan jag började plugga.

Min läkare tyckte att hon ju inte kan sjukskriva mig för att jag ska kunna vara kvar i systemet. Nä men för stressen jag känner nu för att jag ska bli av med min SGI och inte ha råd att skaffa barn kan hon väl sjukskriva mig.

Hoppas nu att försäkringskassan i alla fall godkänner sjukskrivningen initialt.

Skrattade igår

I går var jag och red och efter ridningen hade vi ridteori med en känd domare.

Hon var otroligt duktig på att prata och för första gången på flera månader kunde jag släppa tankarna på barnlösheten i alla fall för några minuter. Jag kunde till och med skratta åt en del av de exempel på hur man gör fel när man rider hon drog upp och så roligt visade på sig själv.

Vi kanske borde släppa hela barnbiten, köpa ett hus på landet, köpa ett gäng hästar och vara lyckliga så istället?

Fan också!

Sitter här och gråter.

Tinselflickan en tjej jag "känner" från SABG har precis testat negativt efter ett IVF-försök. Jag trodde att hon skulle vara gravid.
Jag blir så påmind om den otroliga smärta och kamp det här helvetet är. Och vid ett misslyckande så bara försvinner marken och man svamlar bokstavligen i ett stort svart hål. Förhoppningen är att man ska få upp nästippen så mycket att man kan få lite luft innan man kvävs.

Tvivel

Mitt i alltihop börjar tankarna på kattpappan komma. Hur länge ska han orka med mig? Jag kan inte ge honom något barn, det är mig det det fel på inte honom.
Jag orkar aldrig umgås varken med mina vänner eller hans.
Ska han och jag gå på bio kan jag dra mig ur i sista stund.
Jag orkar inte ha sex, den biten hann bli rätt trist när vi försökte pricka ägglossningen som inte fanns.

Varför ska han stanna kvar hos mig?

Jag har visserligen en fin lägenhet, men tänk om det dyker upp någon annan med en finare lägenhet?