Ett sista inlägg 2007

Nyårsafton firas i år i mjukisbyxor och till middag blev det kylskåpsrensning. Vi har inte blivit bjudna någonstans i år... å andra sidan har vi inte själva bjudit någon heller.

I morgon åker vi till Israel. Uppstigning klockan fem.

Jag hoppas vara i säng innan tolv. Om jag somnar är en senare fråga, ikväll blir det inga sömntabletter för jag vill orka gå upp tidigt och det gör jag bättre utan sömn än med tabletter kvar i kroppen.

Summering av 2007 kommer eventuellt senare. Det kan hända att det blir rätt tyst här i bloggen ett tag. Mina intentioner är inte att blogga allt för mycket under resan. Framförallt tror jag inte att jag kommer att hinna läsa andras bloggar.

Så nu önskar jag er en riktigt bra start på 2008

Gott nytt år, och God natt!

Dåliga förutsättningar för att plugga

Idag är jag arg och dum* = åt sömntabletter i går kväll.

*Dum = korkad = förstår inte vad jag läser = värdelöst att försöka plugga

Appropå säkerhet på resan

Paradoxalt nog blir det billigare för oss att hyra bil än att åka taxi. Vi är fem personer som reser och skulle Lillkatten inte sitta i knä utan ha en egen plats i taxin skulle vi behöva åka i två. Då är det billigare att hyra bil.

Tusen tack gulle-Linda för erbjudandet att låna stol!!!!

Jag blir provocerad

Det är alltid någon som blir provocerad när jag skriver den här typen av inlägg som jag tänker göra nu. Men det skiter jag i, för så här känner jag, och det drabbar ingen annan än mig själv.

Jag blir fortfarande galet provocerad när någon som precis testat positivt säger: - Jag ska ha barn. Jag går igång på alla cylindrar och vill uppmana till försiktighet, berätta om allt som kan gå fel, och be om lite ödmjukhet inför miraklet som just skett. Men naturligtvis säger jag inget annat än - Grattis.

Fina ankomstgruppisar

Alla fina tjejer från ankomst Januari 07. Jag har sett era kommentarer i min blogg! Jag har bara varit för stressad och disträ för att svara. Men jag är glad att ni minns mig.

Och ja, jag vill hemskt gärna fika.

Kram på er!

Säkerhet

Vi ska resa bort efter nyår*

Vi ska flyga. Jag vet att jag har sagt att jag flugit mina flygresor i livet, men jag är inte konsekvent. Det här handlar om gamla släktingar som jag inte kan ta mig till på något annat sätt än med flyg. De har inte träffat Lillkatten, och jag vill träffa dem en sista gång. De är över 80 år. Jag försöker försvara mig, men jag tycker ändå inte att jag gör helt rätt som tar flyget.

Ett helt annat problem med resan är Lillkattens säkerhet. Här i Sverige har han inte åkt en enda meter i bil utan att vara fastspänd i barnstol. På resor tycker man kanske att man kan ta andra risker. Men eftersom Israel är ett högteknologiskt land med möjlighet att hyra bil med bilbarnstol så känns det som att vi måste göra det. Om vi åker TAXI och har Lillkatten i knäet och något skulle hända så skulle vi aldrig kunna leva med oss själva, eftersom vi tänkt på möjligheten att hyra bil men sedan av bekvämlighetsskäl valde bort det alternativet.

Det är besvärligt att köra bil i en främmande storstad som dessutom inte har vägskyltar skrivna på ett för oss läsligt alfabet. Det är svårt att hitta parkeringsplatser och det är framförallt dyrt. Men nu måste vi hyra bil eftersom vi kom att tänka på att man kan göra det... Eller? Hur skulle ni gjort?
Kollektivtrafik är förstås det bästa alternativet, men det fungerar inte så bra i ett land där allt står still på helgdagar eftersom religiösa minoritetspartier har vågmästarroller i politiken.


* nej vårt hus står inte tomt, ingen idé att göra inbrott alltså.

Jul

I morgon är det alltså julafton.

Den första julaftonen med barn och utan barnlöshet.

Det är så stort och magiskt att det inte finns ord nog att beskriva det.

Jul är inte något stort och viktigt för mig. Särskilt som jag nog skulle beskriva mig som judinna om jag var tvungen att definiera något sådant. (Jag är dock ateist...)

Men det är inte julen det handlar om. Det är barnlösheten som gjort så ont just vid jul när TV, tidningar, radion och allt annat skriker ut sin familjelyckapropaganda.

Nu är allt annorlunda!

God jul vill jag önska alla. Både alla de som liksom jag inte är barnlösa längre, de som måste genomlida ännu en jul i sorg och saknad, och så alla de som inte har barn, men är nöjda ändå

Knäppt

Jag får dåligt samvete när jag inte uppger min bloggadress till vänner och bekanta. Många jag känner har hittat min blogg själva, eller har vid egen barnlöshet fått adressen hit av mig.

Men jag har faktiskt ingen skyldighet att lämna ut adressen till någon annan. Alla behöver inte veta allt om mig. Alla vill nog inte ens göra det.

Separationsångest

Lillkatten har flera gånger varit på gymmets barnpassning, det har gått jättebra och han har varit glad hela tiden. Kattpappan har varit den som lämnat honom där.

I dag skulle jag försöka lämna in Lillkatten och träna en timme. Det blev katastrof. Lillkatten storgrät redan när jag lämnade honom men jag gick därifrån ändå. Jag och personalen tänkte att det säkert skulle bli bra så fort jag var därifrån, han brukar ju tycka att det är så roligt.

Jag hann bara byta om och gå in i aerobicssalen när en lapp om att Lillkattens mamma skulle komma till barnpassningen visades i fönstret. Lillkatten var hysteriskt ledsen och jag satt med honom en hel kvart innan han slutade snyfta.

Just nu är det bara mamma, mamma och åter igen mamma som gäller. Pappa och i viss mån mormor duger också när inte jag är med. Men finns jag i huset får nästan ingen annan hålla honom. Hela tiden utspelar sig separationskriser. Bara jag ska gå på toaletten och vill stänga dörren om mig blir det storgråt. Och på sätt och vis förstår jag varför det blir så här. Var och varannan dag försvinner jag ju verkligen från Lillkatten. Jag går till skolan är är borta hela dagen. För någon utan tidsuppfattning är jag borta oändligt länge.

Jag känner mig ständigt som en skurk, och det dåliga samvetet blir tyngre och tyngre.

smygsurfa

Jag kan inte låta bli att smygsurfa på adoptionssidor och drömma mig bort.

Det blir nog inga adoptivbarn här hemma hos oss, men smygdrömmen finns kvar

Ordnade sig

Det löste sig med grupparbetet. De andra två som inte tyckte att uppdelningen var bra valde att skriva om något helt annat.

Inte så bra för dem kanske, eftersom det verkar som att de har missuppfattat ämnet (vilket de kanske har?) Men helt ok för oss.

Och de förstod nog att de inte i sista stund kunde komma och ändra sig så där. Allt är glömt och förlåtet från min sida, och jag gillar dem mycket... vi lever bara lite olika liv.

Pigg

En liten, liten Lillkatt har knappt sovit något på dagen. Men nu är han hur pigg som helst, och har ingen tanke på att somna den här sidan om tolvslaget.

Snart

Snart, snart, snart är det jullov. Jag längtar!

Försäkringar

En kompis skrattade en gång åt att jag har sådan ordning på mina kattförsäkringar. Jag har valt med omsorg, inte den billigaste utan den jag tror går snabbast att få hjälp ifrån.

Däremot hade jag ingen koll på hemförsäkringen. Mitt hem var försäkrat till rekommenderat belopp hos det försäkringsbolag som råkade dyka upp och som verkade ganska billigt. Nuförtiden sedan jag gift mig och köpt hus och så, är det lite mer ordning på den biten, men det är inte min förtjänst.

Jag är så väldigt glad att kattförsäkringen finns. Tänk vad skönt att inte behöva lägga in kostandsaspekten i behandlingen av ett älskat djur.

Prylar är prylar är prylar och de är alla utbytbara. Det skulle vara otroligt sorgligt om hela vårt hem försvann. Men ifall man behöver utnyttja hemförsäkringen så är skadan redan skedd. I kattförsäkringsfallet går det ibland att laga.

Träning

Träningstid är i konflikt med Lillkattstid.

Jag behöver träna för att må bra. Men jag behöver också mycket tid med mitt barn.

Det blir oftast träningen som får stå tillbaka till förmån för pekböcker och boll-lekar.

Allt handlar förstås om prioriteringar, men skolan har alltid första prioritet, så då blir det så här. Jag önskar att jag var effektivare.

Olika liv

Vi har ett litet grupparbete nu innan jul. Grupparbetet ska vara klart på onsdag, uppgiften fick vi i torsdags.

Det är jag och en annan småbarnsmamma som ska göra ungefär samma sak som en annan grupp och vi ska dela upp uppgiften mellan oss så att vi inte skriver om samma saker.

Jag och den andra mamman började söka artiklar redan i torsdags. Jag var inte med i fredags eftersom jag då var hos veterinären, men i lördags ringde jag till dem för att föreslå en uppdelning av ämnet. Jag fick ett halvt ok, och berättade för dem att vi tänkte börja skriva redan under söndagen.

Hela söndagen satt jag och läste och skrev, och idag har vi mammor suttit hemma hos mig och börjat sammanställa.

Nu, när vi är klara för dagen har jag i min mailbox fått ett mail från en av de andra, där hon skriver att hon inte tycker att uppdelningen är bra.

De lever helt andra liv än vad vi gör. De tar ledigt i några dagar och sedan sitter de i två dagar och två nätter (jo då, de brukar sitta i skolan till efter midnatt) och skriver. Vi som har familj kan inte riktigt göra så... och jag tycker att det är väldigt trist att de inte kan respektera att vi vill jobba på schemalagd tid.

För mycket mat

Det blir så mycket mat över när två katter ska dela på samma mängd mat som tre katter tidigare åt.

När?

I fredags efter att vi hade kommit hem utan katten var det omöjligt att plugga. Så jag förlorade en välbehövlig dag.

Istället sitter jag nu här idag, ensam hemma och pluggar.

När ska jag få tid att vara med mitt barn? Han kommer nog inte ens ihåg vem jag är längre.

Allt är som vanlig

Jag fick förresten mens igår. Det betyder att cykeln den här gången var 47 dagar. 47 dagar är ganska normalt för mig, och betyder att jag inte ägglossar.

Alla förhoppningar om att det den här gången skulle gå att göra barn naturligt är nu helt borta. Ingenting är förändrat på den fronten.

Ett annat inlägg

Jag hade tänkt skriva ett annat inlägg.

Ett inlägg om vilket stort tomrum en pytteliten katt kan lämna efter sig. Ett inlägg om hur vi hela tiden ser henne i ögonvrån för att sedan upptäcka att hon inte alls är här längre.

Men istället känner jag mig tvungen att berätta hur bra jag är.

Jag är den bästa mamma Lillkatten någonsin kan få.
Jag är den bästa matte mina katter kunnat önska sig.
Min man kunde inte fått en bättre fru, jag är perfekt just för honom.

Och det allra, allra bästa med mig. Det är att jag, hur irriterad jag än blir på andra människor, aldrig känner något behov av att berätta just för dem att jag är så mycket bättre. Jag skriver några rader i min blogg istället, och jag skriver det så att ingen någonsin behöver känna sig utpekad.*

* Ja jag vet att jag borde släppa och radera, men jag blir så förbannad när någon ger sig på mig just nu, nu när jag är som känsligast och mest sårbar

Radera

Det kan hända att jag kommer att radera kommentarer jag inte vill ha.

Det här är min blogg.

Jag bestämmer vad som ska stå i den, och det står alla fritt att läsa, men inte alla fritt att skriva vad de vill.

Jag ställer gärna upp som uppretningsobjekt. Jag är jag, och det är inte mer med det.

Men just nu, när jag kommit hem från veterinären utan min katt. Just nu orkar jag inte riktigt försvara mig.

Nu är det snart över.

Kisse har blivit sämre.

I morgon åker hon iväg på sin sista resa. Med oss hem från veterinären kommer vi att ha en tom bur.

präktig och självgod. Javisst!

anonym: tråkigt att du känner så.

Jag är kanske präktig och självgod, men jag slipper i alla fall ha dåligt samvete för att jag inte gör mitt bästa. Hur är det med ditt samvete?

Köttkonsumtion

Som vanligt när jag kör fast med pluggandet ägnade jag lite tid åt något annat. Den här gången blev det lite matbloggssurfande.

Inte de där superfantastiska matbloggarna med fantasifulla kreationer, utan några helt vanliga familjers matbloggar.

Och jag blev riktigt förvånad över hur mycket kött de verkar äta. I familjen Katt är det kött* 1-2 gånger i veckan enligt veckoplaneringen, och ibland när någon inte hunnit handla blir det färdigmat från frysen oftast köttbullar.

Ett jättebra miljö-o-hälso-tips för den som äter kött varje dag är att prova vegetariskt åtminstone två gånger i veckan. Det finns ju hur mycket som helst att välja mellan.


*Med kött menar jag inte bara biffar utan även kyckling, fisk köttfärs, korv, skaldjur ja ni fattar va?

ohämmad obetald reklam

Jag handlar en del av Lillkattens kläder hos nätbutiken Elva små troll. Det är lite dyrare men mycket finare, och jag slipper stressa sönder mig i ilska över opraktiska verktygsfickor på hårda spädbarnsjeans alternativt konstigt glitter som nog inte är så bra när det lossnar på jättetigtha andra spädbarnskläder.

I dagens upplaga av Elva små trolls julkalender är det en liten pojke som har en klänning på sig. Han har valt den själv.

Jag älskar elva små troll!

Vilken lättnad

Vi har en hemtenta som ska vara inne i morgon eftermiddag (vi har riktig tenta på slutet av kursen också om någon undrade apropå mitt tidigare inlägg om slappa utbildningar) I dag skulle vi haft föreläsning och jag har som vanligt lite för mycket kvar att göra för att egentligen hinna.

Men nu möttes jag av ett mail om att föreläsningen är inställd. Jag får den där extra tiden på mig, den jag aldrig brukar få, men alltid brukar behöva. Nu kommer jag att hinna klart med alla uppgifter idag, och får morgondagen på mig att gå igenom alltihop.

Alltså

Fortsättning på inlägget under.

Jag tror att vi är miljontals mil ifrån att man i lagstiftningar och officiella policys kommer att säga att någon får skylla sig själv.

Det jag menar är människors attityder. Jag kan mycket väl tänka mig hur det i stugorna kommer att muttras om att de som "väljer" att få krävande borde ha tänkt till innan, istället för att nu ta skattepengar från andra barn som faktiskt behöver nya skolböcker.

Skylla sig själv?

Från och med första januari kommer alla gravida kvinnor i Stockholm att erbjudas ett KUB-test (ett test som mäter risken för kromosomavvikelser på fostret) Får man hög risk på testet kan man sedan gå vidare och ta ett prov där man får svart på vitt om kromosomavvikelser finns.

Ingen tvingar kvinnorna vare sig att göra KUB-test, gå vidare med ytterligare test, eller att vid påvisad kromosomavvikelse välja abort.

Men finns det inte en risk att de föräldrar som väljer bort test alternativt väljer att behålla barnet trots hög risk för kromosomavvikelse får "skylla sig själva"? Alltså att när de valt att få ett barn som behöver mer hjälp än andra barn, då får de minsann klara av det själva utan extra pengar och resurser från samhället.

Jag hoppas att det inte är så, men jag kan inte låta bli att tänka tanken.

Akademiska problem

Den lilla artikel jag sitter och skriver på får max vara tre sidor text, inklusive sammanfattning och inledning.

Jag har skrivit klart själva textmassan och har nu sammanfattningen, delar av inledningen och slutsatsen kvar. Hittills har jag skrivit 850 ord... och nu läser jag i mina papper att sammanfattningen ska vara på cirka 500 ord. Ska jag alltså sammanfatta 850 ord på 500 ord?

Skulle inte tro det! Jag får dessutom inte plats på de angivna tre sidorna ifall jag försöker

Groda

Jag går ofta och tänker på saker jag sagt, och som nog inte lät riktigt som det var tänkt.

Och eftersom jag har en blogg, och eftersom jag vet att den läses av ganska många i bekantskapskretsen tänkte jag här ta tillfället i akt, och bortförklara något jag sa i går.

Vännen S är gyminstruktör, bl.a. har hon klasser i afrikansk dans, och nu är det meningen att hela ridgruppen ska prova på och dansa med henne en kväll.

Och appropå det så sa jag -Jag tror att jag kan ha Lillkatten med mig eftersom jag räknar med att det ska vara så låg klass på dansen
Och med det menade jag, att jag trodde att klassen skulle vara på ridgruppsnivå, alltså nivå för ett gäng som aldrig dansar. Och eftersom jag tränar ganska mycket dansklasser till vardags, så skulle jag ha ett försprång framför de andra. Jag menade absolut inte att jag tror att S:s klasser i vanliga fall håller låg klass, tvärtom S brukar vara väldigt duktig på det hon gör, och jag är säker på att så även är fallet med hennes dansklasser.

Så där. Ett långt försvarstal, eftersom jag rodnande för mig själv, när jag insåg vad jag sagt.

Inte rätt tänkt

Man skulle ju kunna tycka att mitt förmodliga framtidsyrke som forskare är lite dåligt valt eftersom jag verkligen inte gillar att skriva rapporter.

Den här gången är det Huntingtons disease som råkat ut för min rapportovilja.

Opedagogiska rutan

I går till middag serverades det svamp- och potatissoppa i familjen Katt. Lillkatten hade redan dissat sitt mangomellanmål och hade således inte ätit något alls sedan lunch. Så när soppan inte heller den föll i god jord, efter tre skedar vägrade han äta en endaste liten bit till, gick Kattmamman till skåpet och öppnade en barnmatsburk med "Spagetti och Köttfärsås" favoriternas favorit.

Det här är Kattmamman som ska erbjuda allt, inte tvinga barnet att äta någonting, men inte heller göra någon specialmat... Jag vet inte riktigt vad som hände? Förmodligen var det tanken på en gnällig hungrig bebis som fick mig att ändra uppfattning. Jag mumlade någonting om att han ändå är för liten för att förstå sambanden mellan vägran att äta det som erbjuds och servering av älsklingsrätten.

Ung förälder

Jag lovade någon gång att redogöra för varför jag så gärna ville bli en ung förälder.

Jag ser inte unga föräldrar i något romantiserande skimmer. Och vissa personer kanske verkligen inte hade passat att få barn när de var unga. Men jag tror att jag hade varit en lika bra mamma oavsett ålder.

Det allra bästa som hänt mig är att få Lillkatten. Inget i livet har varit i närheten av lika bra. Och jag hade gärna velat att det hade hänt tidigare, för på så sätt hade allt annat som hänt haft ett rosa skimmer av Lillkatt.

Ett barn är ett barn i en viss tid. Denna tid blir inte längre för att man får barnet när man är ung. Och de saker man absolut vill göra i livet utan barn kan man lika gärna göra när barnen blivit stora istället för att göra dem innan barnet föds. Därför kan jag ibland känna ett litet, litet sting av bitterhet för att det inte blev som jag ville.

Hemma från veterinären

Idag har Kisse träffat neurologen.

Hennes symptom är inte vad man kan förvänta sig vid en hjärnskada (hjärnblödning, tumör) eftersom reflexerna inte är jämnt nedsatta utan är blandade i hela kroppen. Höger bakben, vänster näsborre t.ex.

Det kan vara en infektion på nervsystemet som i så fall nog går att bota eller i alla fall lindra betydligt.
Det kan också vara en cancerform som tydligen brukar yttra sig just så här.

Eftersom kisse inte på något sätt lider kommer vi att fortsätta utreda henne.

Kisse är försäkrad, men det kostar ändå pengar för oss. Jag och Kattpappan är överens om hur mycket vi kan lägga på vidare behandlingar. Det är en ganska stor summa... så vi tror inte att vi ska behöva säga stopp av ekonomiska skäl i alla fall.

Eftersom jag fått frågan

Rasen jag födde/föder upp är europé.

I morgon ska vi till veterinären, Håll tummarna för oss!

Uppdatering om katten

Lilla katten verkar inte ha ont någonstans. Hon äter bra, sitter gärna i knät och spinner och verkar allmänt nöjd med livet.

Hon är fortfarande lika vinglig som förrut. Vi inbillar oss ibland att det är bättre, men det är just bara inbillning.

Just nu är kisse ensam i arbetsrummet utan de andra katterna, och här går det som sagt bra. Men jag är osäker på hur det ska gå tillsammans med de andra katterna. Hennes dotter är inte särskilt snäll mot henne, och kan hon inte röra sig normalt kommer hon nog att få för mycket stryk.

Min syster kan upplåta sitt hem några månader åt lilla dottern, så att sjuka katten får ett tag på sig att prova att röra sig i huset trots vingel. Kanske fungerar det att leva så.

Det är så svårt att veta vad som är etiskt rätt, och när kisse lider, eller mår bra. Hoppas veterinären kan hjälpa till att reda ut våra tankar, på tisdag när vi ska dit.

Kisse

Nu är kisse hemma igen.

Hon är färdigundersökt nu, nu blir det inget mer.

Eftersom hon vinglar så mycket är det förmodligen en neurologisk skada hon fått, kanske en hjärnblödning, eller en tumör i hjärnan? Vilket det är ska vi inte ta reda på.

Nu ska kisse vara här hemma med oss en vecka så får vi se om hon repar sig lite. Det finns en strimma av hopp kvar att det bara är en infektion som ställer till det.

Blir hon inte bättre finns det inte så mycket mer att göra.

Vi skulle förmodligen kunna fortsätta med undrsökning efter undersökning. Leta reda på expertveterinärer och leta information på nätet själva för att försöka hitta något.
Men jag är av den åsikten att när man bestämmer sig för att ha ett djur tar man ett enormt stort ansvar för det djuret. I det ansvaret ligger också ett ansvar för att låta djuret avsluta sitt liv värdigt. Jag tycker inte att det är värdigt att i panik leta efter behandlingar som förmodligen inte ger någon effekt.

Jag älskar den här lilla katten så otroligt mycket, jag har till och med hennes porträtt intatuerat på armen. Jag önskar verkligen att hon ska leva för evigt, och var det bara mig det handlade om skulle jag försöka med vartenda litet halmstrå jag hittade för att göra henne frisk. Men nu är det som sagt inte mig det handlar om utan henne.

Sjuka katten

Det var inget fel på hjärtat i alla fall.

Kisse mår som hon gjort hela tiden, varken bättre eller sämre, och de har fortfarande ingen aning om vad det är som är fel.

Hur länge ska man hålla på och undersöka en dödssjuk kisse, innan man ger upp?

Precis pratat med veterinären

Hjärtproblem kanske? HCM för den som vet vad det betyder...

Nu håller vi tummarna stenhårt för att det är något annat.

Det har hittats massor av HCM de senaste åren i min ras. Min ras som enligt vissa uppfödare är så sund att man kan inavla den hur mycket som helst. Enligt andra går det bra att inavla just katt i 16 generationer. (Det kallas inte inavel utan linjeavel, men inavel är precis vad det är)

Mina 90 högskolepoäng i genetikrelaterade ämnen är det ingen som bryr sig om eftersom jag inte har så stor uppfödarerfarenhet.
Om det inte var så hemskt att ha rätt just den här gången skulle jag hånskratta och ropa -Vad var det jag sa?

Jag vet att det här inlägget är alldeles för internt för att förstås av utomstående, och jag ska kanske någon gång försöka förklara lite närmare. Men nu orkar jag inte.

Inlagd

Nu är hon inlagd.

Vidare utredning får vänta tills hon mår bättre. Nu får hon dropp och smärtstillande.

Det här bara måste gå bra.

Katt ännu en gång

Nu äter hon inte längre.

Veterinären vill att vi ska åka in, men jag vill inte.

De kan ju inte göra något, och det känns så ovärdigt att stoppa in henne i buren som hon hatar och åka bil som hon också hatar. För att inte få något resultat alls. Jag är också livrädd för att hon inte ska få komma hem igen.

Lilla, lilla katt

Mer om katten

Ont i benen och deprimerad var nog den grövsta underdrift jag kunde dragit till med.

Älskade katten kan inte gå, hon vinglar omkull när hon försöker. Det onda verkar flytta runt hela tiden för ena stunden är det tydligt att det är höger bak, och i nästa stund är det vänster fram.

Dessutom har hon börjat kräkas och bajsa blod. Förhoppnigsvis är det bara en reaktion på tabletterna hon fick. Vi har slutat ge henne medicin och ska se om hon blir bättre.

Massor av prover och röntgenbilder är tagna på älskade katten, men veterinärerna hittar ingenting som ser konstigt ut. Ändå är det så tydligt att hon inte mår bra.

I går kväll när jag ringde för att ställa en fråga visste tjejen i receptionen direkt vem min katt var, det var tydligt att de hade diskuterat henne på sjukhuset. Vi åker till det stora djursjukhuset med kanske 50 anställda, och många, många djur som passerar på en dag. Så att alla vet vem vår katt är, är ganska anmärkningsvärt.

Älskade katten

Det verkar gå en elak trend i sjuka katter i de bloggar jag läser.

Nu är även vår gammelkatt sjuk.

Så gammal är hon nu egentligen inte, bara åtta år. Men hon är min första raskatt och var starten på min uppfödning (som jag förmodligen har lagt ner)

Älskade katten har ont i benen och är deprimerad. Hon har i två omgångar varit hos veterinären (4500 kronor, tur att hon är försäkrad) men de hittar egentligen ingenting. De har tagit prover för att se om det eventuellt är reumatism.

Jag tycker så synd om min snälla fina katt som så tåligt finner sig i allt, utom möjligtvis i att svälja tabletter. Men som vi inte kan hjälpa. Hon är nu ensam här i arbetsrummet, så hon ska slippa de andra katterna när hon har ont, och det har gjort henne gott. Hon ligger inte bara och trycker i ett hörn.

Tillsammans med rädslan för att det ska vara något allvarligt hon lider av kommer skräcken att det ska vara något ärftligt. Hon är mamma till 12 ungar. En av ungarna har fått egna ungar som fått egna ungar. Just nu är ett barnbarn dräktigt så det kommer ännu fler ungar. Usch vilken mardröm det kan bli.

Iband är det för lätt

Jag skrattade gott när jag läste anonyms kommentar till mitt inlägg om män och bilar.

Isidor har redan skrivit ett bra svar, så det behöver jag inte upprepa.

Men jag vill tillägga att även jag är dödligt trött på allt tjat om kön hit och kön dit. Jag vill inget hellre än att alla ska få samma chanser oavsett hur många x-kromosomer de har. Men så länge 75% av ensam-bilförarna är män så tänker jag fortsätta att notera det. Jag tror nämligen inte att så stora skillnader är en slump, precis som jag inte tror att det är en slump att män tjänar mer pengar än kvinnor trots att kvinnor är i högre grad välutbildade, eller en slump att 80% av föräldrarledigheten tas ut av kvinnor eller....

Och så gillar jag anonyms slutkläm där h*n trots att h*n just påstod att det inte finns några skillnader ändå försöker sätta dit mig på samma grepp.

Män och deras bilar

Idag var vi och handlade på andra sidan stan. För att komma dit var det nödvändigt att ta bil, något som vi nästan aldrig gör annars.

Vi lyckades bli lite sena och på hemvägen hamnade vi i begynnande köer. Jag som satt i baksätet roade mig med att föra protokoll över antal ensamma män respektive ensamma kvinnor i bilarna runt om oss.

Och även om jag räknar bort alla firmabilar av typen "Lasses bygg" där bilen förmodligen behövs i tjänsten, så var 75% av alla ensamma förare män.

Vad är det för fel på männen egentligen?*

*Och nej, jag tror inte att det sitter i generna. Jag tror att män har uppfostrats till att tycka att deras egen betydelse är större än jordens resurser.

Mer väntan

Grundregeln i umgänge med andra måste vara att inte komma med råd som ingen har bett om. Jag hoppas att jag inte går omkring och talar om för barnlösa att de inte borde vänta så mycket längre med att ”skaffa” barn.

Men på en direkt fråga kan jag alltså inte svara något annat än att tiden går.

Jag upplever det som att många har en väldigt överslätande attityd. Visserligen vet alla att det blir svårare ju äldre man blir men… och så säger man något om att vänta tills du känner dig redo. Den som valt att vänta hör nog något annat. Alla har ju selektiva sinnen. Jag har aldrig sett så många gravida som när jag var ofrivilligt barnlös t.ex.

Jag är förstås väldigt fyrkantig. Jag har alltid velat ha barn och jag har svårt att sätta mig in i hur det skulle kännas att inte vilja ha några eller inte vilja ha dem nu. Men säger någon till mig att - nej jag vill inte ha barn, i alla fall inte nu, då tror jag på den personen för jag tror inte att alla är kopior av mig.

Jag tycker verkligen inte att de som väljer att vänta är extra dumma, naiva eller övermodiga. Det enda jag ville få fram i mitt inlägg var att jag upplevde att det förväntades av mig att säga att det inte var någon panik, när jag på sätt och vis, med mina egna erfarenheter i bagaget tycker att det är det.

Eftersom jag är så fyrkantig så tror jag. Och det här är återigen bara något jag säger till någon på en direkt fråga, eller i min egen blogg. Att om man är säker på att man vill ha barn, bara att man är osäker på när man vill ha dem. Då ska man ha i åtanke att rätt tillfälle nog aldrig dyker upp egentligen. För det finns alltid en massa saker man vill göra först som fungerar bättre att göra utan barn. Och andras barns snor blir aldrig någonsin sött.

Ett väldigt bra skäl att vänta tycker jag är osäkerhet ifall man verkligen vill ha barn. Allt jag skrivit tidigare handlar ju bara om ifall man är säker… men vill vänta ett tag till. Är man osäker ska man inte ha barn.

Inte alla bör försöka få barn NU

När jag skrev gårdagens inlägg hade jag folk i min egen ålder i åtanke. Alltså kvinnor runt trettio som gärna vill hinna med lite till innan de skaffar barn.

Om min syster på 21 som inte har någon som helst aning om vad ekonomi innebär (pappas förtjänst, men det är en annan historia) och som tycker att klockan tolv är ganska tidigt på morgonen, om hon rådfrågade mig ifall det var en bra idé att vänta något år med barnalstrandet. Då skulle jag utan tvekan säga att jag tyckte att hon kunde vänta ett tag till.

Att råda någon att vänta

Jag blir lite illa berörd när någon säger att hon vill ha barn, men inte nu och får det förväntade svaret att hon då inte ska känna någon stress utan vänta ett tag till.

Jag kan bara inte med att säga så. Jag är så glad att vi var nästan allra först i bekantskapskretsen med att börja försöka. Jag orkar inte ens tänka på hur dåligt jag hade mått om alla andra runt om oss hade hunnit få både barn två och tre medan vi kämpade med det första, samtidigt som fertiliteten stadigt minskat. Att det dessutom gick så förhållandevis enkelt för oss kan vi säkert tacka min ”ungdom” för.

Jag tycker inte att de som väljer att vänta är dumma, eller att de får skylla sig själva på något vis. Jag kan bara inte med att råda någon som fortfarande har valet, att de ska vänta. Som bekant finns det ju sätt att få barn även utan en manlig partner, och är det barn man vill ha så tycker jag inte att man ska vänta på ”den rätta”.

Olika utgångspunkter.

Fortsättning på förra inlägget. Det beror kanske lite på vad man förväntar sig hur man upplever första tiden.

Jag väntade mig att det skulle vara jättejobbigt att ha bebis, och såg en lång radda av nätter där vi vankade runt med en skrikande bebis. Det inträffade aldrig, och jag tyckte att det var jättelätt hela tiden trots att timmarna med sömn var väldigt begränsade. Medan många andra har tyckt att det varit jättejobbigt att aldrig få sova.

Väntar man sig att världen ska bli rosa och man ska höra klockspel första gången man ser sin bebis blir man kanske besviken. Men om man däremot förväntar sig att man inte kommer att ha några känslor alls från början nog blir positivt överaskad.

Min livsfilosofi i ett nötskal alltså. Förbered dig på det värsta, så kan du bara bli positivt överaskad.

kärleksfunderingar

Den nyblivna mamman uttryckte förvåning över att hon redan var så otroligt kär i sin bebis, hon trodde att det skulle ta lite tid.

Och det gör det... tror jag.

För hela tiden blir det bara bättre och bättre. Ju mer man lär känna den lilla människan desto mer förälskad blir man. Men man tror hela tiden att nu, nu är den bästa tiden, och bättre än så här kan det inte bli. Men det blir det.

Tänk vilket underbart äventyr det är att få bli förälder.

Undrar när man börjar tycka att det var bättre förr? När börjar man längta tillbaka till när de var små? Kanske när det är dags för barnbarnen? Eller kanske aldrig? Jag hoppas på det senare alternativet.

Bebis

Jag har varit och tittat på nyfödd bebis!

Ljuvligt!

Och det var en sån där mirakelbebis som man ett tag aldrig trodde skulle bli till. Det blir extra häfigt då på något sätt att det gick till slut.

Tabletterna är inte så farliga

Igår var Kattpappan med Lillkatten på 10-månaderskoll på BVC. Då passade han på att fråga om mina sömntabletter och amning.

Och precis som jag egentligen trodde är de ofarliga att äta. Man ska inte läsa artiklar på nätet mitt i natten.

Tabletterna skrivs t.o.m. ut till barn med sömnrubbningar och då i 1000 gånger större doser än vad som kan finnas i bröstmjölken.

Jag vill ända klara mig utan tabletter för min egen skull, och det har jag gjort i två nätter nu. Men om jag någon gång behöver ta en tablett eller två så skadar jag inte mitt barn. Vilket ju är skönt att veta.

Internmeddelande

För er som känner mig och undrar.

AF med make har åkt till BB. Vattnet har gått. Något mer vet jag inte, men jag återkommer så fort jag hör något.

Jag kunde

Jag har sovit hela natten.*

Av mig själv.

Utan att ta en endaste tablett, inte ens naturläkemedel.

Jag visste väl att jag kunde.

Allt är inte bra, men nu har jag tryggheten i att jag kan.


*Om man bortser från de gångerna Lillkatten vaknade och var ledsen. Men enligt den nya kattfamiljsordningen så tröstar Kattpappan på natten, och det fungerar bra.

Gjorde inget fel - men det blev fel ändå

Jag vet inte om vi hade gjort annorlunda om vi hade vetat hur det skulle bli.

För föräldrarledigheten är till för barnet inte för mamman.

Men det passade verkligen inte mig att gå tillbaka till heltidsstudier med en sjumånaders bebis hemma.

Jag fixar det inte.

Men som sagt, för Lillkattens skull tycker jag fortfarande att det bästa är att han får tillgång till båda sina föräldrar. Och vad är det som säger att alla pappor fixar att gå tillbaka till arbetet efter bara två veckor?

lång halveringstid

Jag ringde till läkemedelstillverkaren och fick reda på att tablettens halveringstid är 12 timmar. Det gör att det finns yttrst lite verksam substans kvar i kroppen 12 timmar efter intagen tablett, men eftersom man inte vet hur stor dos som eventuellt kan skada det ammande barnet så är det ingen lösning att sova på tablett och bara amma på dagarna.

Jag ska ge sömn utan tablett en sista chans. Går det inte så måste jag sluta amma.

Just nu

I natt ammade inte Lillkatten en enda gång. Jag "sov" inte i sovrummet utan i arbetsrummet, och Lillkatten lät sig snällt sövas om av sin pappa. Inga svåra gråtattacker eller timslånga vandringar.

Så, så enkelt var det.

Förmodligen skulle jag kunna sluta amma helt. Vi får se hur jag gör. Måste jag ta sömntabletter, så kan jag inte amma längre.
Fördelen med de här sömntabletterna jag tar är att det inte är någon fara om jag skulle bli gravid. Jag tror inte alls att det kommer att hända, men vi skyddar oss inte, så man vet aldrig.

Jag har ringt till en KBT-terapeut och pratat in ett meddelande på telefonsvararen. Jag ska fråga om de tror att det går att hjälpa mig. Eller om det är sömntabletter som gäller just nu.

Hjälp

Min läkare har sagt att det är ok att äta mina sömntabletter vid amning. Men nu när jag sitter och läser på nätet hittar jag den här informationen om mina tabletter: Eftersom dokumentation om propiomazinintag och amning saknas, bör behandling vid samtidig amning tills vidare ske med försiktighet. Propiomazin har dopaminreceptorblockerande effekter, vilket kan tänkas påverka barnets utveckling av funktioner i centrala nervsystemet.

Jag tänker inte äta en enda tablett till innan jag har slutat amma.

Fy fan, det här ger mig ångest (som om jag inte redan hade det)

Galopperande sömnlöshet

Det här inlägget skriver jag efter att ha tagit dubbla dosen sömntabletter (jag brukar bara ta halva av rekommenderad dos, och nu har jag tagit hela) och jag är fortfarande klarvaken.

Det går helt klart åt fel håll. Förut kunde jag inte sova natten innan en tenta, sedan blev det värre och jag kunde inte sova när jag skulle ha lab heller. Men med sömntabletter (halva dosen) så sov jag som en stock oavsett.

Men nu... nu kan jag inte sova trots att jag har börjat på en ny kurs som jag hänger med på ännu så länge, och trots att jag har ledigt i morgon, och trots att jag har tagit dubbel dos tabletter.

Hjärtat pumpar som om jag varit ute och sprungit.

Och läkaren skriver bara ut fler tabletter.

Hur byter man läkare? Det är ju inte bara att ringa till en specialist och boka tid, man måste ju ha remiss.

Jag tycker att det är helt rätt att äta sömntabletter, eller antidepressiva eller vad som helst om det hänt något. Men i mitt liv har ju ingenting hänt. Jag lever det liv jag vill göra och jag klarar mina studier, men ändå så kan jag inte sova. Vad är det som händer?

Tack

Tack för alla kloka råd och kommentarer!

Vi tänkte åka ut till stugan i någon dag, men jag återkommer med största sannolikhet till sömnämnet när vi kommer tillbaka.

Tack också för uppdatering på bebisfronten! Det är ok om den tittar ut medan vi är borta, bara så du vet!

200 tabletter

Jag har fullständigt resignerat och ätit sömntabletter varenda kväll. I går gjorde jag ett halvlamt försök att låta bli men kunde inte somna, så jag gick upp och åt mina tabletter. Och somnade ganska snart därefter, mycket fortare än vad det tar för tabletterna att börja verka, det tar ungefär två timmar för dem att få full effekt.

Så just nu är jag känslomässigt beroende. Jag behöver den säkerhet tabletterna ger mig för att våga somna.

I dag ringde jag min läkare för jag ville diskutera med honom hur jag ska komma ur det här, eller hur länge det är ok att äta taletter, eller i alla fall få en åsikt.

Men på det mycket korta samtal vi hade sa han tre gånger att han skulle skriva ut 100 nya tabletter åt mig, fast jag inte en enda gång bad om det, jag har ju ganska många kvar i burken här hemma. Och inte ett endaste dugg annat fick jag ur honom än den där meningen - Jag skriver ut 100 tabletter till åt dig.

Så nu finns det ytterligare 100 tabletter att hämta ut på apoteket. Men jag är inte ett dugg klokare.

Jag måste byta läkare!

Resultat

Jag klarade min tenta... så klart.

Men det är ingen idé att påminna mig om det nästa gång jag har panik. För den gången kan faktiskt vara den där då jag har rätt i att jag inte fattar någonting.

Jag blöder

Jag har fått mens!

Hurra!!!

Att få en blödning är väl egentligen inget anmärkningsvärt för vilken kvinna som helst i fertil ålder. Men det är just det där med fertilitet.

Jag brukar inte blöda speciellt ofta bara några gånger om året. Och det brukar inte vara förknippat med ägglossning.

Men nu önskar jag starkt att jag efter graviditet ska ha skakats om och ha en fungerande kropp med blödningar var 28:e dag som ska föregås av en ägglossning.

På så sätt skulle det vara så otroligt mycket enklare för oss att få syskon till Lillkatten.

Hoppet är fåfängt starkt just nu.

Alkohol

Den hypotetiska inbjudan här nedan (den om hon som föredrog något alkoholfritt) handlade så klart om mig.

Handlar inte alla hypotetiska frågeställningar om frågeställaren?

Jag har inga dåliga erfarenheter av alkohol. Jag har aldrig sett mina föräldrar, släktingar eller vänner till mina föräldrar bli fulla. Jag har själv aldrig råkat illa ut på fyllan, eller ens sett någon göra det.

Ändå tycker jag verkligen, verkligen, verkligen inte om att bli berusad. Jag tycker att det är en fruktansvärt otrevlig upplevelse. Dessutom tycker jag inte att det är särskilt gott med varken vin eller öl. En drink kan jag tycka om, men den är oftast godare som alkoholfri variant.

Jag är lite kluven till det här med att inte dricka alkohol. Om ni nu var ärliga i era svar, så verkade de flesta inte bry sig ett dugg om ifall deras gäst drack eller inte. Men min erfarenhet är att de flesta inte är så fördomsfria. Jag är det inte ens själv. De uttalade nykterister jag känner är oftast inte särskilt festliga människor.

Själv vet jag att jag är mycket roligare nykter. För då är jag glad, oblyg, och vågar verkligen bjuda på mig själv. Har jag däremot druckit så är jag knäpptyst för jag är så rädd för att tappa kontrollen (eller så somnar jag)

Jag har verkligen inga problem med att andra dricker! Skulle aldrig få för mig att moralisera. Däremot kan jag ju inte påstå att jag tycker att det är så väldigt roligt att vara på en tillställning där alla andra blir apfulla. Överhuvudtaget tycker jag att det är lite patetiskt (eller tragiskt) med folk över 30 som inte vet hur mycket de tål, alternativt tycker att det är höjden av festlighet att inte minnas något dagen efter. Men den typen av fester blir jag ändå inte bjuden på.

Alltså det jag är kluven till är hur jag uppfattas av andra om jag konsekvent tackar nej till alkohol.

Konstigt att en så liten sak kan vara så kontroversiellt.

Ångest

Efter fyra underbara Lillkattsdagar ska jag i morgon tillbaka till skolan.

Jag vill inte, vill inte, VILL INTE!

Försvunnet mail

De skulle maila ut tentaresultatet idag, men det har de visst glömt bort.

Vi är ganska många som har ansökt till fortsättningskursen, och det vore ju bra att få veta ifall man är behörig eller inte.

Jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv, men medan jag bestämmer mig ska jag börja en ny kurs i morgon.

Det vore trevligt att veta ikväll innan jag lägger mig vad det blir för kurs. Eller i alla fall innan jag åker till skolan i morgon, med tanke på att min reservkurs ges i en helt annan byggnad.

Självdiagnos

Jag fortsätter att tro att sömnproblemen har med stress över skolan att göra.

Jag tror inte att det är skolan i sig som stressar mig. Jag tror inte ens att det har någonting med nu att göra egentligen.

Jag tror att den här stressresponsen jag får nu härstammar från förr.

Från för ganska exakt två år sedan när jag inom loppet av tio veckor läste den tyngsta kurs jag någonsin läst, gifte mig och hade den största och dyraste fest jag någonsin haft, gick adoptionskurs, fick tid för hemutredningsstart, gjorde hormonbehandlingar och slutligen blev gravid.

Samtidigt som jag gjorde det här var jag ordförande i en idéel förening och satt med i bostadsrättsstyrelsen som sekreterare.

I vecka 13 fick jag ett missfall, och sedan bröt jag ihop totalt och kunde inte ens lämna lägenheten för jag kunde inte andas ute bland folk.

Det är inte helt långsökt att tro att mitt bryt inte bara hade med barnlöshetssorg att göra. Även om jag förmodligen hade klarat av allt det jag gjorde om inte sorgen hade varit en så stor del av mitt liv just då.

Jag har inte på något sätt bearbetat någonting, utan lösningen har bara varit att få ett barn. Tyvärr verkar det inte som att det var så enkelt, och nu när kroppen känner av lite press så reagerar den med katastrofberedskap, och i katastrof går det inte att sova.

Ståndaktig som ett upblött papper

I natt när jag insåg att jag inte skulle somna den här natten heller.

När jag dessutom insåg att jag var ensam med Lillkatten och inte skulle ha någon möjlighet att sova lite på morgonen som jag brukar kunna göra när Kattpappan går upp med Lillkatten.

Då... då gick jag och svalde mina sömntabletter.

Och så fick jag sova fyra hela timmar.

Sedan sov jag två timmar till tillsammans med Lillkatten under hans förmiddagssömn

Jag tar väldigt sällan illa upp

Jag håller kanske inte med om allt som skrivs i kommentarer till mig. Men jag tar väldigt sällan illa upp av välmenta råd!!!!

Bara så att ni vet!


Om de inte handlar om att jag ska slappna av för att bli gravid. Men det är ju en annan historia.

Ego

När jag skriver att jag kanske inte borde plugga, att jag kanske inte är frisk. Då får jag alltid kommentarer om att det inte alls är så, jag är inte alls sjuk och jag ska bara låta bli att ha så höga krav på mig själv.

Men jag tänker nog framhärda i att något visst är fel.

För är allt som det ska när kroppen kastar sig in i så starka stressreaktioner att det är omöjligt att somna trots att jag är dödstrött, då undrar jag hur det är när något är fel?

Jag är faktiskt inte så säker på att jag klarar av att plugga. För jag blir sjuk av det.

Det hjälper inte att säga åt mig att jag ska sänka mina krav. Jag vet ju logiskt att världen inte går under, jag vet till och med att ingenting kommer att inträffa ifall jag missar en tenta eller missförstår en laboration. Jag får bara gör om den senare, och så är det inget mer med det.

Jag har ingen föreställning om att världen snurrar runt mig, och jag tror inte att jag skulle bli en sämre mamma ifall jag inte gjorde bra ifrån mig i skolan.

Jag vet att jag är en bra mamma, en bra fru, en ganska bra kompis. Jag vet att jag är bra på att laga mat, duktig med djur, har lätt för att prata med människor, är duktig på att organisera saker o.s.v. o.s.v

Men jag är kanske inte bra på att plugga. Jag trodde att jag kunde det. Men eftersom jag stressar upp mig så mycket så kanske jag inte kan det?

Så då är frågan. Vad ska jag göra istället?

Ändrade planer

Jag hade tänkt att de här fyra dagarna av ledighet skulle ägnas åt spontana fikor och luncher med folk jag träffar alldeles för sällan.

Men nu har jag tänkt om.

Jag behöver ladda om, och ta bort alla stressmoment.

Lillkatten och jag ska bara ta långa promenader och kramas mycket, bara han och jag i fyra dagar. Eventuellt ska vi förbi mina föräldrar någon dag också och låna deras badkar, men äventyrligare än så blir det inte.

Sömn inatt (i morse) 2 timmar

namnbyte?

Jag kanske ska byta namn på bloggen till Kattmammans (icke)sömndagbok.

Undrar hur många som skulle orka läsa då?

Inte jag i alla fall

vaken bebis och vaken mamma

Så vakande då Lillkatten vid halvfyrasnåret, och hann bli klarvaken innan jag kom in till honom. Jag satt nämligen i soffan och läste i min bok. Så nu sitter jag här med en klarvaken bebis som absolut inte går att söva, och jag har ingen aning om ifall jag hade kunna somna för det låter han mig inte göra.

Kattpappan som ska köra 60 mil idag få sova några timmar till, men sedan får han faktiskt åka senare än vad han hade tänkt, för jag måste försöka sova lite i alla fall.

Min planerade uppstigning klockan sex får också stryka på foten. Och därmed har programmet redan gått fel. Men jag har i alla fall inte tagit några sömntabletter, och det är det viktigaste.

Kanske kan jag sova natten till fredag istället?

Sömnrestriktioner

Nätterna innan tentan åt jag sömntabletter så att jag fick sova.

Men nu är det slut på det. Sömntabletter kan inte bli en permanent lösning.

Nu sitter jag här och kan inte sova igen. Men jag får inte ge efter och ta sömntabletter. Risken är stor att man utvecklar ett inte kroppsligt beroende, utan känslomässigt beroende av sömntabletter och dör vill jag inte hamna.

Jag har i natt börjat med sömnreduktion enligt programmet jag kör. Jag har inte använte den metoden som jag ska innan, men nu är det dags att köra ordentligt, jag måste ge programmet en ärlig chans.

Sömnrestriktioner innebär att jag bara ska ligga i sängen den tid jag faktiskt sover, dock inte mindre än fem timmar. Nu har jag bestämt min sovtid till sex timmar per natt, jag försöker kompenera för amning också. Så jag ska släcka vid tolv och gå upp klockan sex. Lyckas jag inte somna/somna om på en halvtimme ska jag gå upp och vara uppe minst en halvtimme innan jag försöker igen. Det blir tufft, särskilt om jag inte sover något alls i natt, att sedan i morgon hålla mig vaken ända till tolv.

Det är också jobbigt att tänka på att Kattpappan reser bort, och att jag ensam ska ha ansvaret för Lillkatten. Är jag dödstrött vet jag inte om jag klarar av det. Men snart börjar nästa kurs i skolan och då är det också jobbigt att börja, och sen är det något annat som händer, och så håller det på så, och jag kan inte äta sömntabletter för resten av livet.

Skakar fortfarande av adrenalinet

Nu har jag tentat.

Det känns fördjävligt, och jag vill inte prata mer om det.

Jag är helt övertygd om att jag inte har klarat mig. Det brukar jag visserligen vara varenda gång, men det betyder ju inte att jag just den här gången har rätt.

Fast jag har pluggat massor var det en massa saker jag aldrig hade hört talas om...

Skit också.

Varför pluggar jag?

Inga ord

Jag fick just veta att en vän har råkat ut för något fruktansvärt. Och alla ord är borta. Vad jag än försöker säga till henne blir det bara så fel och så banalt.

Jag som har så mycket träning i rätt bemötande... jag kan inte säga något rätt.

Världen är inte alltid en bra plats.

Nytt i bloggen

Att min grymma tentaångest inte kommit fram tidigare i bloggen beror på, förstår jag nu, på att jag inte haft någon riktig tenta sedan jag började blogga.

Nästan två år av bloggande och ingen riktig tentaångest.

Det är väl därför ångesten den här gången är så extra stark, och därför jag redan två veckor innan tentan slutade sova. Jag är inte van helt enkelt.

Sjukskrivning, graviditet, föräldrarledighet har kommit mellan mig och ångesten.

Jag hatar att plugga

Jag har pluggat så in i helvete mycket nu, och jag har ändå ingen aning om jag kommer att klara tentan. Det känns fördjävligt.

Och ja... jag ber så väldigt mycket om ursäkt för språket. Men det finns faktiskt inga välvårdade ord som beskriver min tentaångest.

Varför gör jag så?

När det är något jag kör fast på, och inte fattar. Så blir jag rastlös och går ifrån böckerna och gör något helt annat, t.ex. spelar Tetris.

Varför gör jag så? Lösningen finns ju inte i spelet utan förmodligen någonstans i böckerna.

Bara en liten bisak

Fotosyntesen, förutsättningen för vår existens. Den gick man igenom redan på lågstadiet. Men jag fattade den inte då, och jag fattar den fortfarande inte, nu när jag sitter och försöker få biokemin att gå ihop.

Ahhhhh, jag är frustrerad!

(Fortsätt gärna att svara på min hypotetiska inbjudan i inlägget under, det här var bara en liten bisak)

Rent hypotetiskt alltså

Jag vill ha era spontana tankar om detta hypotetiska scenario. Inte det PK tankar man borde tänka, utan det ni för er själva och alldeles först tänker.

Här kommer då scenriot.

Ni bjuder hem någon på ett glas vin.
Den inbjudna tackar glatt ja, men ber att få något alkoholfritt att dricka istället eftersom hon inte dricker alkohol. Hon kör inte bil, hon är inte gravid, hon ammar inte, hon har inga alkoholproblem, hon vill bara helt enkelt inte dricka alkohol.

Vad tänker ni om den inbjudna personen?

Förmiddagstankar (peptalk)

Nu är det dags att jag rycker upp mig.

Varför skulle inte just jag klara den här tentan. Det är inte första gången den här kursen går, och eftersom det går folk på fortsättningskurserna så måste de finnas de som klarat tentan.

Jag borde vara en av dem som kan gå vidare.

De allra flesta tentor jag har skrivit har jag faktiskt klarat. Särskilt alla kemitentor. Varför skulle jag inte klara den här?

Jag har sovit någon timme i natt, och det får faktiskt räcka. Skärp till dig nu och PLUGGA.

Natttankar (med tre T:n)

Jag har så ont i magen av all oro nu.

Och någonstans måste jag få ur mig lite text. Jag känner press på mig att komma med intelligenta barnlöshetsinlägg eftersom det är det min blogg handlar om, och eftersom det är det jag får höra att man läser min blogg för. Men det finns inget sådant nu. Det finns bara onyanserad "ångest" över skolan och över sömnlösheten. Så håll till godo eller låt bli att läsa.

Den här kursen tar knäcken på mig. Det är så mycket som ska läras in. Mer än vad jag någonsin tror att jag kommer att klara av. Även utan sömnproblem och utan bebis så tror jag att det hade varit omöjligt.

Och nu eftersträvar jag inte något högt betyg, utan bara ett simpelt litet godkänt 50 % av poängen på tentan, det är vad jag behöver för att kunna läsa vidare.

Det här är en översiktskurs (Gener, från protein till funktion, det hörs ju bara på namnet vilken galet stor kurs det är) och vi har haft 11 olika föreläsare. 11 professorer som alla leder varsin forskningsgrupp, och som alla vill förmedla det viktigaste i vad just de håller på med. De har några få föreläsningar på sig, och eftersom de tycker att just deras område är så viktigt så har de tävlat om att dra ut på tiden och ta kortast möjliga raster för att hinna berätta om så mycket som det bara är möjligt. Ofta på en ganska detaljerad nivå, även om de själva inte tycker det.

Jag fattar ju vad de pratar om på föreläsningarna och tycker att jag har en ganska bra övergripande förståelse för ämnet. Men det hjälper ju inte när det är detaljer som räknas. Kanske är jag för gammal för att klara korvstoppning på kort tid? Kanske är jag för trött. För när jag sitter och läser övningstentorna så förstår jag frågorna, och förstår vad jag borde kunna. Men jag kan det inte, inte så bra att jag kan svara och få poäng.

Och så har vi det här med sömnlösheten. Den är värre än någonsin förut. Jag trodde i min enfald att den skulle bli bättre efter att jag fått barn. Jag mår ju bra nu. Jag har allt jag vill ha. Men ändå sover jag inte.

Jag skulle kunna sluta med amningen, men det kommer inte att hjälpa. För det är inte Lillkatten som håller mig vaken. När han vaknar och vill äta är jag redan vaken. Och det är inte att han sover i vår säng, för han väcker mig inte och när jag lyckas sova så är han aldrig i vägen.

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv.

För mitt i all ångest kommer insikten återigen smygande. Jag ska nog inte plugga. Jag klarar inte av det. Mitt psyke tar stryk av all stress. Kanske är jag inte frisk? När jag blev sjukskriven efter missfallet var det efter en tid av alldeles för mycket stressigt pluggande och alldeles för mycket sorg. Dessutom hade jag haft ett stort bröllop samtidigt som vi gick adoptionskurs och höll på med hormonbehandlingar. Kroppen slutade att fungera, och kanske har den inte lagat sig fortfarande?

Ytterligare en sömnlös natt

Tentaångesten är stark. Och eftersom allt för tillfället mynnar i sömnlöshet har jag ännu inte lyckats somna. Klockan är nu fyra och jag ger upp och sätter mig och pluggar istället. Det gäller att passa på innan den stora förlamande tröttheten slår till och jag inte får något gjort.

Jag måste klara tentan!

Ohämmat skrytinlägg från stolt mamma

Lillkatten kan:

• Säga hej och mamma (oklart om han förstår vad det betyder)
• Vinka
• Klappa i händerna
• Spela på läppen
• Kramas
• Ta sig fram i rasande fart, men varken genom att gå eller krypa
• Sätta sig upp själv
• Stå upp själv med stöd

Och så är han bara allmänt underbar och ljuvlig hela tiden

Jag är bra

Det är konstigt att jag är så trygg i min mammaroll. Jag läser aldrig på några forum eller i några böcker längre, jag är bara säker på att jag gör rätt.

Jag var så otroligt osäker genom hela barngörandet och graviditeten, jag vågade aldrig tro att det skulle gå bra.

Men nu vet jag bara att jag gör rätt, och att jag är den bästa mamma just Lillkatten kan få.

Jag är faktiskt så självsäker att jag vågar ge andra mammor råd om de frågar efter det.

Beroende

I natt var andra natten på rad som jag inte kunde sova. Jag måste ta sömntabletter kvällen efter en vakennatt. Man skulle kunna tro att jag skulle vara dödstrött och sova bra ifall jag natten innan bara sovit några få timmar. Men av någon anledning så är det precis tvärtom. Jag hamnar i en dålig spiral som bara kan brytas med sömntabletter.

Men igår kväll var jag så kaxig att jag lät bli tabletterna och trodde att andningen skulle hjälpa. Det gjorde den inte... och redan vid tolvtiden gav jag upp, och svalde två tabletter.

För några månades sedan hade dagen efter pillerätande så sent på natten varit en totalt bortkastad dag. Jag hade sluddrat tappat saker och varit väldigt påverkad.

I morse var jag bara väldigt trött. Men jag kunde föra normala samtal och kunde ge mig ut i trafiken (på cykel så klart, jag skulle aldrig drömma om att köra bil när jag ätit tabletter hur pigg jag än kände mif)

Jag har alltså blivit tillvand. Det står på bipacksedeln att tabletterna inte är beroendeframkallande, och de är det säkert inte såtillvida att man inte efter ett tag behöver större dos för samma effekt. Men det är tydligt att något har hänt. Och det tycker jag är lite läskigt.

Inte så konstigt?

Jag har lite svårt att visa medkänsla och tycka synd om mammor som beklagar sig över att de aldrig får någon tid över, och att deras män inte förstår. När de (mammorna) tycker att det är självklart att det är de som ska ta all föräldrarledighet.

Sova

Att kunna sova är en gåva.

Jag har inte fått en så stor portion av den gåvan

En endaste gång

Man får aldrig, aldrig, aldrig vara borta från en föreläsning. Vad som än händer försöker jag ta mig till skolan.

Men för några veckor sedan gick jag hem tidigare. Vi skulle göra några räkneuppgifter som jag VET att jag har räknat förrut.

Men nu är så klart svaren spårlöst försvunna. Jag hittar bara mina egna försök, men de var inte mer rätt då, än vad de är idag.

Skit också!

Jag ska aldrig någonsin mer stanna hemma från något i skolan. Jag får vara hur sjuk som helst.

Alltså... (förtydligande)

Jag är inte missnöjd med att gå en utbildning där heltidsstudier innebär heltidsstudier. Jag skulle bli missnöjd ifall jag var tvungen att lägga 4-5 år på något som kunde klarats av på halva tiden!

Däremot är jag ledsen på mig själv, som stressar upp mig så att jag inte kan sova, vilket gör att jag i början av kursen inte gjorde det jag borde, vilket leder till att jag nu sitter hela helgerna för att försöka hinna ikapp.

Ja, jag tycker synd om mig själv.

Jag brukar rätt ofta beklaga mig över att olika mycket jobb ger lika mycket utdelning i form av poäng på högskolan. Jag tror dock inte att jag gjort det här i bloggen ännu? Så nu tänker jag göra det.

På min utbildning betyder heltidsstudier minst 40 timmar i veckan, förmodligen en hel del mer om man liksom jag inte kommer ihåg allt direkt utan måste läsa en hel del extra för att komma ihåg.

Vi har föreläsningar nästan varje förmiddag, och eftermiddagarna ägnas åt laborationer. Efter varje labb ska det skrivas en labbrapport i form av en liten vetenskaplig artikel. Ungefär 15-20 sidor text brukar en sådan rapport bli.

Och så har vi förstås alltid en tenta på slutet. En tenta som omfattar de 30 föreläsningar vi hunnit med att ha och så några tusen sidors text.

Det är inte alls omöjligt att hinna med det här om man bara är beredd att plugga 40-50 timmar i veckan, och det är jag.

Det jag blir irriterad på är en del andra högskoleutbildningar, där man i värsta fall har tre föreläsningar i veckan och kanske något seminarium och grupparbete och så på slutet en hemtenta. Hur kan det ge samma poängantal i veckan?

Jag sitter just nu och tentapluggar. Hela den här helgen kommer att gå åt och hela nästa.

I början av den här kursen var jag så stressad att jag inte sov något, och det slår ju tillbaka nu, när jag inte alls har hunnit med lika mycket som jag borde, jag orkade ju inte plugga när jag var dödstrött.

Dessutom ingår det i min nya lyckas-sova-strategi att jag inte får plugga på kvällarna, för då måste jag varva ner och tänka på annat, annars blir det bara vakennätter.

Så när Lillkatten är vaken då sitter jag och pluggar. Och nu när han är ute och roar sig med sin far och familjen Saring, då kan inte jag följa med.

Alldeles nyss ringde min syster, hon går en av de där utbildningarna när man får poäng utan att prestera någonting. Och när jag sa att jag tyvärr inte har tid att träffa henne ens några timmar eftersom jag måste plugga, blev hon sur.

Avsked hela dagen

Jag sitter hemma och pluggar. Det är snart dags för tenta.

Uppe i köket befinner sig Lillkatten och hans pappa. Och varje gång jag går upp för trappan för att hämta något blir Lillkatten så glad. Och så när jag går ner igen blir han lika ledsen som han nyss var glad. Ibland börjar han gråta.

Det gör så ont i mig att jag inte kan stanna kvar hos honom och leka, och han förstår ju inte varför jag hela tiden överger honom.

Kvinnor är från venus, män är från......

Det sägs vara typiskt manligt att vilja hitta lösningar på problem. En vanligt missförstånd mellan män och kvinnor är tydligen att hon bara vill ha medkänsla medan han försöker komma med konkreta tips.

Om det är så är jag manlig. (Själv tror jag inte riktigt på det där med manligt och kvinnligt, utan tror att det har med med sociala strukturer att göra)

I infertilitetsbloggsvären har vi den senaste tiden mötts av flera tunga, jobbiga händelser och beslut. Och på vartenda inlägg skriver jag ett långt svar med förslag, idéer, svar på frågor o.s.v. Men innan jag postar så läser jag igenom det jag skrivit och märker hur stelt och trist det låter, och så suddar jag bort allt, och kvar blir ett "KRAM"

Jag skulle vilja hitta de rätta tröstande orden, eller i alla fall kunna uttrycka den medkänsla jag känner. Men istället blir det bara kantiga råd som ingen bett om.

Jag är nog från mars.

Jag fattar inte

Hur kommer det sig att så många har slutat äta tigerräkor medan de fortfarande glatt äter både hälleflundra och torsk.

Är inte våra egna fisksorter värda något, och vår egen havsmiljö?

Självklart är det bra att man vill skydda mangroveträsken, men med en död Östersjö så hjälper det inte att det långt bort finns levande vatten.

Det känns helt galet när man så starkt fördömmer hur stackars fattiga asiater försöker överleva genom att ha räkodlingar, medan man i Europa inte kan förbjuda fiske eftersom det skulle göra fiskarna (inte djuren) arbetslösa. Var finns logiken någonstans? Eller är det djupt rotade grumliga fördommar om att vi måste lära "vildarna" hur de ska göra, medan vi själva är så bra att vi kan göra vad som helst utan att skada?

Så olika det kan vara

Jag snubblade över en blogg, en blogg som handlar om allt möjligt.

Lite så där i förbigående så nämner bloggaren att hon står inför sin första IVF. Hon ska få barn nu skriver hon.

Jag vet inte om hon är så självsäker som det verkar, och att IVF är något som sker i förbigående. Det kanske är en mask hon sätter upp för att många hon känner läser hennes blogg? Men det verkar inte så om man läser bakåt.

Tänk vad olika samma sak kan vara. (om det nu är så)

Labbrapporter

Labrapporter, labbrapporter, labbrapporter.

All min kreativa skriftförmåga kanaliseras till labbrapporterna jag måste kräkas fram.

Mitt unika namn.

När jag loggar in för att skriva en kommentar på någon annas blogg skriver jag hela mitt namn, namnkombinationen som jag förmodligen är ensam i hela världen om att heta. I Sverige är jag det definitivt. Det känns lite olustigt, för jag vill inte att alla ska veta vem jag är.

Alla som hittat min blogg ser bilden på mig, och de som får ett mail av mig får mitt namn. Men jag vill ha någon slags kontroll.

Inte för att jag vet vad man skulle kunna göra med mitt namn? Skicka elaka brev på posten kanske? Knappast. Men jag tycker ändå att det känns olustigt,

Var inte meningen att fiska efter beröm.

Vad snälla ni är allihop!

Jag skrev inte inlägget under för att tigga beröm. Jag reflekterade bara över det märkliga i att de bloggar som ligger högt på topplistor är så otroligt tråkiga.

Vad är en bra blogg?

En gång i tiden, när jag mådde rätt dåligt hade jag massvis med läsare av min blogg,

Men så blev jag gravid och spänningsmomentet försvann, liksom min bitterhet. Och nu har jag inte så många läsare kvar.

Men att inte ha allt för många läsare ser jag som något positivt.

För de mest lästa bloggarna på nätet tycker jag i nästan samtliga fall är urtrista och dåligt skrivna.

Jag förstår mig inte på mekanismen som bestämmer vilka som ska bli väldigt mycket lästa och få många kommentarer.

Nu sitter jag inte här och tycker att min egen blogg är så väldigt briljant, den har en hel del inslag av vad jag bedömer som dåligt bloggande. Men däremot tänker jag på en del andra lysande bloggar som jag läser, men som inte alls verkar ha speciellt många läsare. Om jag inte nämner några namn så slipper jag glömma någon, men jag har ju en länklista.

Sömnlös

Återigen har jag en sömnlös natt. Man kan inte vinna varje gång, och nu fungerade det inte att andas. Men det är inte alls Lillkattens fel. Han har sovit som en stock hela natten.

Ett inlägg på temat pinsamheter

När jag hade läkt ihop någorlunda efter förlossningen var jag väldigt duktig på att knipa, och jag lyckades få full kontroll på alla muskler där nere. Och sen trodde jag på något sätt att det var klart, och att jag var tillbaka där jag var innan jag blev gravid.

Idag var jag och tränade aerobics. Jag stod längst fram i salen, ni vet en av de där som de som står bakom tittar lite på för att komma ihåg stegen. I passet ingick det det ett hopp av "famehoppstypen" alltså en rörelse där man både särar på benen maxiamalt och hoppar samtidigt. Och när jag hoppade så kissade jag på mig... Jag hade att välja på att lämna salen så att alla skulle förstå vad som hänt, eller så kunde jag låtsas som ingenting och fortsätta med passet. Jag valde det senare alternativet och sträckte lite extra på mig i förhoppning att de som eventuellt misstänkte att det var något annat än svett som blötte ner mina byxor skulle tänka att så där obekymrat dansar ingen som just kissat på sig.

Nu är det dags att återuppta knipövningarna, och den här gången är det för resten av livet. För jag vill aldrig igen behöva vara med om något sånt här!

Är det någon som kan tipsa om bra övningar?

Nattamning

Jag nattammar fortfarande Lillkatten. Jag vet vad jag skrev... men det är nya tider nu.

Jag anmälde mig till en nätbaserad KBT-behandling. Och i behandlingen så ingick det en CD med andningsövningar.

Och om det är något jag är bra på så är det att andas, jag födde ju för sjutton barn med bara andning som smärtlindring.

Nu har jag lyckats andas mig själv till sömns varenda natt sedan jag lärde mig tekniken.

För även om "anonym" inte tycker att det är bra att låta barnet amma på nätterna, så fungerar det ypperligt i just vår familj. Lillkatten är en trygg unge som sover bra, och har lätt för att somna. Han äter vanligtvis mellan noll och två gånger på en natt, och somnar direkt om när han är mätt. Så det enda problemet har varit att jag inte kunnat somna om efter amningen, men nu verkar det problemet vara ur världen, och då finns det ingen anledning att ändra på någonting.

Fast kanske ändå

Det där med att orka med sex IVF:er, jag undrar om jag inte skulle göra det ändå när det gäller syskon. För jag tyckte faktiskt inte att själva behandlingen var så jobbig. Enda gången i mitt liv när jag haft en cykel på 28 dagar är när jag gjorde IVF:en. Jag behövde ju inte nedregleras eftersom jag är nedreglerad av mig själv. Det som var jobbigt var det psykiska, och jag inbillar mig att syskonförsök inte kommer att vara i närheten av lika jobbiga, jag blir ju aldrig mer barnlös.

Bara sprutor och ingen IVF?

Det här är ett svar på en fråga i en kommentar.

Till skillnad från många andra som är infertila vet jag precis vad som är fel i vårt fall. Jag har PCOs, som hos mig yttrar sig som helt utebliven ägglossning.

Allt fungerar alltså perfekt hos mig utom att det aldrig finns några ägg redo att möta spermier, oavsett hur bra spermierna är.

Med sprutor kan man framkalla ägglossning, och sedan kan vi köra på alldeles själva i sängen (eller var vi nu kan vara utan att väcka ett stycke Lillkatt) och har lika stor chans som vem som helst att lyckas.

Fördelen med det här är att det är landstingsfinansierat fast vi redan har barn. Nackdelen är att sannolikheten att lyckas inte är så hög, det är ju helt normalt att få försöka 12 gånger innan det lyckas. Och det är inte roligare att hålla på med sprutorna för att det inte kommer något äggplock, snarare mycket jobbigare, för här gäller det att få till rätt dos. Blir dosen för låg, blir det inga ägg, blir den för hög blir det för många ägg och fler än två ägg leder ofelbart till avbrutet försök, och vid avbrutet försök måste jag starta om kroppen igen med gestapuran, som jag verkligen mår dåligt av. Skillnaden mellan inga ägg och alldeles för många ligger i någon droppe, så det är inte lätt att hamna rätt.

Nattamning

Det blir inget stålbad med gästsäng ikväll, utan en helt vanlig natt med förmodad nattamning. Mer om det en annan gång.

Nej då

Vi kommer säkert inte att orka med sex IVF:er ifall... vi skulle hamna i den situationen.

Det är bara en förberedande tanke på att det kanske inte blir lika enkelt (sju försök) en gång till.

Rent hypotetiskt alltså.

Syskonplan

Jag hoppas på att någon gång i framtiden kunna få förmånen att ge min son ett syskon. Lillkatten kommer inte att ha ett jättestort släktnätverk, och då tror jag att det är bra att ha syskon. Inte för att man nödvändigtvis behöver ha något gemensamt bara för att man har samma föräldrar, jag har en syster jag aldrig umgås med, och om jag verkligen skulle behöva hjälp så skulle jag hellre vända mig till en främmande människa på gatan än till henne. Men min andra syster har jag haft mycket utbyte av genom åren.

Dessutom har jag egoistiska skäl till att vilja ha flera barn. I drömmen om att få barn finns det i förlängningen en dröm om barnbarn. Och eftersom alla människor inte får barn, jag vet ju inte hur Lillkatten vill leva sitt liv, så tänker jag att chansen blir större om det finns flera barn.

Jag har gjort upp en plan för hur ”barngörandet” ska se ut. Det är en väldigt långsiktig plan, och jag hoppas att jag på så sätt ska slippa bli besviken om det inte går så lätt, allt kommer att gå enligt planerna.

Så här ser planen ut:

Sluta amma Lillkatten
Ett frysförsök med eskimån från frysen på Huddinge
6 försök med bara sprutor
6 Fulla IVF:er + eventuella frysåterföringar
Adoption.

Inte så realistiskt att tro att vi kommer att orka fullfölja kanske, men en bra tanke i alla fall.

Nattamning

Under stor vånda har jag bestämt mig för att det får vara slut med nattamningar.

Jag vill vara den perfekta mamman, och i den perfekta mammans roll ingår det (i min värld) att orka nattamma, för då är bebisen tryggast.

Men om jag ska nattamma måste jag droga mig med sömntabletter, och den perfekta mamman går definitivt inte på lugnande...

Hade någon annan bett mig om råd hade det varit så självklart vad som skulle göras. Så klart är det bara att sluta amma. En pigg och glad mamma är tusen gånger bättre än en som visserligen ammar på nätterna, men i övrigt är helt frånvarande eftersom hon är helt utslagen av sömnbrist.

Men ändå har jag svårt att få ihop det i mitt huvud. Nu när jag sovit tre nätter så börjar jag fundera på om jag ändå inte borde klara det, det är väl bara att somna om när Lillkatten har ätit... Egentligen vet jag att jag inte fungerar så, jag har dragits med sömnproblem hela livet... men ändå så fattar jag inte riktigt. Och jag vill ju så gärna vara en perfekt mamma.

Men nu har jag ruskat tag i mig själv. Ingen mer nattamning.

På onsdag kväll går startskottet. Jag ska sova i gästsängen och Kattpappan får ta hand om Lillkatten. Jag ska stanna i gästsängen vad som än händer, ända tills Lillkatten har vant sig av med att äta på nätterna. Och nu är det nedskrivet här i bloggen, så hur mycket jag än våndas och ångrar mig får jag inte ändra mig!

fascist

Jag är en förlossningsfascist.

Bara man är väl förberedd och har gått profylaxkurs så klarar man av att föda barn helt utan smärtlindring är min devis. I alla fall om inga komplikationer tillstår.

Fast jag vet ju att det inte är så. Jag hade bara tur.

Jag har en graviditetsdevis också. Om man fortsätter att träna och äta bra så mår man mycket bättre. Själv slutade jag träna i vecka 6 eftersom jag mådde så otroligt illa.. Men det har jag glömt bort nu, och tänker att nästa gång då ska jag minsann äta sunt och träna mycket hela graviditeten. (Om det nu blir någon nästa gång)

Kortkort version

Sovtid i natt - C:a 7 timmar

Utvilad idag - Nej bakis efter sömntablett

Ångest för vidare sömn - Massor

Hjälpt av läkare - Inte alls, om man inte räknar burken med 100 sömntabletter som jag fick utskriven

Närvaro i skolan - Inte alls, jag sjukskrev mig igår vilket innebär att jag skjuter upp hela labben till nästa vecka.

Planer framåt - Sova med sömntablett resten av veckan, för att till helgen sätta igång med sömnprogrammet med sömnrestriktioner och allt vad det innebär.

Tid hos läkaren

Nu har jag fått en läkartid till klockan två i eftermiddag.

Jag måste få något att sova på, så att jag kan bryta den här galna cirkeln. Eventuellt får jag låta bli nattamningen. Det blir tungt för Kattpappan, men han är ju föräldrarledig nu, så det får gå.

Nattlig ångestblogg

Jag har sovit två timmar i natt också.

Något är väldigt, väldigt fel.

Jag har till och med tagit en mild sömntablett, men jag är fortfarande vaken.

Klarar jag inte av att plugga? Är det här någon sorts utbrändhet á la stress? Eller vad är det?

Jag har sjukskrivit mig för i morgon, jag kan inte åka in till skolan och labba, det börjar bli farligt. Jag har sovit extremt få timmar de senaste tre veckorna.

Jag måste få tag på en läkare. Jag behöver hjälp nu!

Vad ska jag göra om jag inte kan plugga? Det verkar ju inte som att jag klarar av det. Ska jag bli ICA-kassörska?

Nattens strategi

Nu ska jag gå och lägga mig.

Strategin för natten om jag vaknar klarvaken efter några timmars sömn, är att inte gå upp, inte ens läsa, utan bara ligga kvar och andas långsamt. Kanske lyckas jag lura mig själv att somna.

Eller så sover jag hela natten av pur trötthet.

Jag har en teori om var sömnlösheten kommer ifrån, men det skriver jag mer om en annan dag.

Nattens sömn

I natt blev det två timmars sömn. Jag börjar faktiskt bli lite desperat.

Vaddå effektivt?

Jag skrev klart den första delen av fyra (även om slututräkningen är lite tveksam) och genast tyckte jag att jag var värd en paus.

Jag hade hört att pluggandet efter barnens tillkomst skulle bli så effektivt, var är den effektiviteten undrar jag?

Ursäkter

Tydligen fanns det lite ursäkter ändå, för jag har hunnit läsa lite gamla blogginlägg från för länge sedan och nu skriver jag tydligen ett nytt också.

Varje gång jag kör fast så klickar jag mig automatiskt till någon sida ute i cyberrymden. och fast kör jag ofta, för det är ganska komplicerade beräkningar jag försöker förstå och dessutom försöker skriva på ett prydligt sätt till rapporten.

Det är dags att sätta igång nu

• Jag har sovit inatt
• Jag har ätit en ordentlig frukost
• Lillkatten och hans pappa är inte hemma
• Jag har snabbkollat mina favoritsidor på nätet
• Jag har ett saftglas med sugrör brevid mig
• Jag har beställt en body åt Lillkatten

Nu finns det inga ursäkter för att inte plugga

Jag är trött

Jo jag är trött av sömnbrist, men det jag syftade på i rubriken var en annan sorts trötthet. Vi har haft så mycket för oss på sista tiden. De senaste veckorna har vi haft någon boende här hela tiden, jättetrevligt att träffa vänner och släktingar, men också slitigt.

Nu behöver vi lite tid med bara varandra i den lilla familjen. Behöver lite ordning och reda och tid att bara göra trevliga saker, bara vi, tillsammans.

Vi tänkte oss en egen helg utan något inbokat, inte ens sätta upp några nya hyllor på väggen, men efter lite synkronisering av almanackorna visade det sig att det inte finns några tomma helger förrän i november.

Vi måste avboka någonting, för det är livsnödvändigt med lite lugn och ro.

Sömnplaner

Jag har insett att jag inte kommer att kunna föja hela sömnprogrammet. Ingenstans finns det instruktioner för hur man ska göra med nattamning.

Men eftersom jag inte tror att det är amningen som är problemet, jag sov minst lika illa innan jag hade Lillkatten så tänker jag anpassa programmet till mina forutsättningar.

Om det inte skulle fungera får vi sätta igång projekt slut-med-nattamning här hemma, men inte förrän då, jag vill gärna att det ska fungera, och tänker ge det en chans.

Äntligen

Äntligen börjar en av de svåra delarna av rapportskrivandet klarna. Ytterligare en svår del återstår, men sen är jag klar.

Får jag bara sova lite också blir livet komplett.

Nattamning

Det ingår förstås inte i sömnprogrammet att nattamma små Lillkatter...

Dags att sova

Nu ska jag prova på sömnkurs på nätet.

Det kostar inte så farligt mycket, så det är värt att chansa.

Nätberoende

Det finns för övrigt nät-KBT för sömnproblem. Tror ni att det kan fungera? Det vore smidigt att slippa åka iväg någonstans.

Jag läste någonstans att internetterapi gav lika bra resultat som IRLvarianten.

Fortsatt vaken

Sömnbristen gör det svårt att blogga (och naturligtvis svårt att plugga)

Jag har inte sovit en hel natt på två veckor nu.

Jag kom inatt på det intressanta sambandet med ingen sömn på två veckor och införande av duntäcke inför vintern. Kanske är det värmen i samband med nattamningar och stress som gör att jag inte sover?

Duntäcket är utbytt mot yllefilt, och nu ska jag försöka hitta en KBT- terapeut här i förorten. Tack för att alla förslag i inlägget nedan.

Jag vill dock ha KBT och jag vill ha det nu, inte när skolhälsovården malt färdigt om tusen år.

Jag fyller snart år och har i födelsedagspresent av föräldrarna önskat mig sömn. Ja jag vet att jag är född med guldsked i mun som bara kan önska mig något sådant och få det betalt, men nu tänker jag utnyttja att jag har den möjligheten.

Rapportering

Jag är typ* sämst i världen på att skriva labrapporter. Synd att en så stor del av min utbildning handlar om just det. Ännu mer synd att det är vad jag i mitt blivande yrke kommer att syssla med hela dagarna.

Det är så svårt att få ihop det, så svårt att komma igång, så svårt att fatta hur allt hänger ihop, så svårt att uttrycka sig på engelska, så svårt att få till en vettig diskussion.

*Ursäkta språkbruket, men det är så jag känner mig nu, TYP.

Blä

Vi är förkylda alla tre, och Lillkattens mage är minst sagt i form.

Salvia (eller någon annan med KBT-sömn-erfarenheter

Jag tror att mina sömnproblem klassas som mer än bara lite sovbekymmer?
Ungefär var tredje natt ligger jag sömnlös i flera timmar, ibland som inatt sover jag knappt något alls.

Jag har tidigare fått sömntabletter, men dem kan jag inte äta nu när jag ammar (och dessutom skyddar jag mig inte, så det finns kanske någon mikroskopisk chans till att bli gravid, trots att vi är småbarnsföäldrar och att jag dessutom är infertil)

Jag har egentligen inte råd att gå i terapi. Men är det verkligt bra, så kan det kanske vara värt det ändå. Livskvaliteten blir klart försämrad av sömnbrist, för att inte tala om studieresultaten. Så ni som vet? Fungerar det? Och är det någon som kan rekommendera någon terapuet i Stockholm som är bra?

Nu ska jag gå och lägga mig.

God natt

Jag kan inte sova

I natt verkar det ha blivit 2½ timmes sömn, och det verkar inte som att jag ska kunna somna om. Skit också!

I morgon måste jag vara skärpt, hur ska det gå till?

Jag måste lära mig att varva ner när jag är stressad så att jag får sova. Men hur gör man det?

Usch

Jag hinner inte med!


Stoppa tiden ett litet tag, snälla

Oj nio månader

I min serie av dumma kommentarer och frågor på temat "dela-lika-på-föräldrarledigheten" har vi nu kommit till.

- Oj ska din man vara hemma i nio månader. Vad jobbar han med som kan göra så?

Vad jobbar alla kvinnor som kan vara hemma betydligt längre än nio månader undrar jag, men sa det inte.

För övrigt

Jag har inte missat mina utmaningar, jag har bara inte hunnit svara ännu!

Tack

Tack för alla kommentarer till inlägget under. Jag fiskade så klart efter dem, att påstå något annat vore lögn. Men jag behövde dem så förtvivlat!

Tack, Tack, TACK!

Jag vill ha lite uppskattning

Det är tungt nu.

Jag är övertygad om att pappor är lika bra föräldrar som mammor, i synnerhet Lillkattens pappa.

Jag är övertygad om att jag gör rätt som går tillbaka till skolan innan Lillkatten är ens åtta månader. Det passar just vår ekonomi och situation bäst.

Ändå är de fruktansvärt jobbigt.

Kattpappan tycker att det är trist att bli förfördelad på BVC, själv blir jag ifrågasatt som mor och kvinna.

Det är jobbigt.

Alla har något att säga om att jag inte är hemma med mitt barn. Även om den rena kritiken lyst med sin frånvaro har den dolda funnits där i frågor och kommentarer jag fått.

Ingen har haft något positivt att säga, inte ens när jag förklarat upplägget och berättat att vi på det här sättet har möjlighet att låta Lillkatten vara hemma tills han är två år om vi vill.

Och när jag inget hellre vill än att springa hem till mitt barn, då är det svårt att stå rak i ryggen och försvara det jag egentligen tror på, det är svårt att komma ihåg varför jag gör som jag gör.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

När man är liten planerar man hur ens liv ska bli. Det mesta visar sig vara orealistiskt och prioriteringarna ändras. Men en enda sak har jag varit säker på hela tiden. Jag ville bli en ung mamma.

Nu blev det inte så.

Och ibland är jag lite, lite bitter.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar Lillkatten och skulle aldrig ha velat att han blev någon annan, vilket han ju skulle ha blivit ifall saker och ting gått till på ett annat sätt.

Dessutom är jag oändligt tacksam över att jag överhuvudtaget har fått bli mamma!

Men ibland i vissa situationer hugger det till i hjärtat. Som tur är går det lätt att skaka det av sig. För jag har ju Lillkatten nu!

Massor av Lillkattstid

Jag har ju redan läst delar av den här kursen (i samband med missfallet)

Och idag fick jag bekräftat att jag inte behöver göra om det stora grupparbete som är en tredjedel av kursen och som jag redan fått godkänt på.

Jag kommer alltså att få massor av ledig tid att umgås med Lillkatten.

Lämna bort

I skolan idag träffade jag en hel del människor jag pluggat med tidigare.

En av dem, hon som på fullt allvar påstod att barn vars föräldrar delar lika på föräldrarledigheten får problem med relationer när de blir stora, jag har skrivit om det förrut, tittade medlidsamt på mig och sa "Är det första dagen du lämnar bort honom?" Jag har inte lämnat bort honom svarade jag och gick därifrån. Hon hoppas på att få en reservplats på den kurs jag läser, jag hoppas att hon inte får det.

Skolrapport

Det var faktiskt kul att börja skolan igen.

Idag hade vi bara en snabbintroduktion, men jag kom ihåg det mesta och förstod vad allt handlade om. Det var skönt att märka att hjärnan inte brunnit upp under ledigheten.

Att Lillkatten är lite sjuk och hållit mig vaken många timmar i natt gjorde förstås inte min hjärna optimal, så det var trots det jag lyckades förstå.

Svar på kommentar

Jag måste säga att jag blev lite ledsen över Kattas kommentar till min fråga om att lämna eller inte lämna bort Lillkatten till gymmets barnpassning.

Jag frågade, och då får man räkna med att få svar man inte vill ha. Men det där med mammarollen är känsligt.

Katta du känner inte mig så du kan inte veta hur jag är, så det jag egentligen blir lite ledsen över är hur jag tydligen framstår här i bloggen. Eftersom du skriver att du läst ett tag så borde du hunnit bilda dig en uppfattning.

För jag skulle ALDRIG någonsin lämna bort mitt barn om jag trodde att han skulle bli ledsen. Just Lillkatten har inte tillstymmelsen till separationsångest. Tvärtom, just nu är han inne i en period där han tycker att det är jätteroligt att träffa andra människor både vuxna och barn.

Så frågan handlade inte om ifall det var troligt att han skulle bli ledsen utan om det kan vara något problem att lämna bort en så liten trots att han är jätteglad.

IDAG

Idag - Min sista dag hemma

Idag - En dag med gräl

Idag - En dag med missförstånd

Idag - En dag med Lillkattsförkylning och feber

Idag - En dålig dag

"Visdomsord"

Att vara förälder innebär att man bara får se halva filmen.

Lämna bort

Vad tycker ni, alla kloka föräldrar och pedagoger som läser min blogg.

Är det ok att lämna bort sin ovanligt glada och sociala åttamånaders-bebis en eller två gånger i veckan en timme åt gången på gymmets barnpassning.

De tar emot barn från tre månaders ålder, men så tidigt skulle vi aldrig komma på tanken att lämna honom. Men nu känns han mycket äldre och mer medveten om att mamma eller pappa inte försvinner fast vi inte står bredvid hela tiden. Den förälder som lämnat honom kommer ju inte att vara mer än 30 sekunder bort ifall han blir ledsen, de ropar direkt på föräldrarna om det inte fungerar.

Jag vet inte vad jag tycker, och skulle bli tacksam för lite åsikter.

Feber

Lillkatten är sjuk, han har feber. Vi var bortbjudna ikväll, och redan i morse så tog jag fram finlinnet som legat bortglömt i garderoben och blivit skrynklig under hela den tid jag bara använt amningströjor. Men nu åker linnet tillbaka till garderoben och de urtvättade mjukisbyxorna får fortsätta att vara dagens outfit, men det går ju bra det också.

Jag hoppas bara att Lillkatten ska bli frisk snabbt. För det är ingen bra idé att göra stora övergripande omställningar när man inte mår bra. Och att mamma inte längre alltid är hemma är en väldigt stor omställning för en så liten.

Stackars min lilla bebis!

Sista dagen

I dag avslutas min föräldrarledighet för den här gången.

Om nio månader är det dags igen... men dit är det långt.

Utmanad

1. När gick du upp idag?
Halvåtta vaknade Lillkatten i morse. Jag tror att jag vaknade lite innan honom.

2. Diamanter eller pärlor?
Pärlor tack. Diamanter är så tacky

3. Senaste filmen du såg på bio?
Jag var på barnvagnsbio för ett tag sedan och såg Maria Bloms film (inte masdjävlar) men jag minns inte vad den hette.

4.Favorit TV program?
Nu får jag nog dra till med sändningar från riksdagen, för det är det enda jag sett på TV sedan Lillkatten föddes.

5. Vad åt du till frukost?
Lättmjölk med müsli, skivad banan och russin. Grovt bröd med Lättkesella och tomat

6. Vad är ditt mellannamn?
Jag är en av få människor som bara begåvats med ett förnamn och ett efternamn.

7. Vad är din favoritmat?
Det varierar. Jag tycker att det är tråkigt att laga samma maträtt fler än en gång.

8. Vilken mat gillar du inte?
Här borde jag skriva att jag inte gillar fet och söt mat, men det är inte sant. Jag gillar inte morötter och inte för grovt bröd. Vidare är jag inte så förtjust i fullkornsvarianter av t.ex. pasta och gröt. (Den som läst min gå-ner-i-vikt-blogg vet att detta är vad jag äter dagligen.)

9. Favoritchips?
Pepparchips

10. Vilken är din favorit CD för tillfället?
Jag lyssnar numera endast på barnmusik, och jag kan inte säga att jag har någon favorit i den genren

11. Vad kör du för bil?
Helst ingen alls.

12. Favoritmacka?
En variant utan smör, men den behöver inte vara nyttig för det. Avocado och ost kan det nog få vara på den.

13. Vilka mänskliga karaktärsdrag, kan du bara inte med?
Medvetet elaka människor har jag av förklarliga skäl svårt för. Ja, jag har råkat ut för sådana.

14. Vilka är dina favoritkläder?
Det som är nytt.

15. Om du fick åka vart du ville på semester
Så skulle jag nog vilja ta Kattpappan med mig på en lyxsemester någonstans där det bara var han och jag. Och allt skulle vara miljövänligt så jag slapp ha dåligt samvete för ett litet tag.

16. Favoritklädmärke?
Jag är mest inne på barnkläder just nu. Så Molo är en stark kandidat.

17. Var vill du dra dig tillbaka?
I en stooor vindsvåning på Södermalm

18. Favorittid på dagen?
När Lillkatten vaknar på morgonen och ler mot mig.

19. Var är du född?
På numera nedlagda St: Görans sjukhus i Stockholm

20. Vilken är din favoritsport att se på?
Dressyr, fast det sänds aldrig på TV.

23. Coca Cola eller Pepsi?
Nej tack!

24. Fotboll eller ishockey?
Helst inte. Om det inte är fotbollsVM och Sverige deltar.

25. Är du en morronmänniska eller nattuggla?
Morgonmäninska. Tveklöst!

26. Pedikyr eller manikyr?
Båda, fast fötter är äckliga.

27. Några spännande nyheter att berätta för oss?
Jag har redan berättat allt!

28. Vad ville du bli när du va liten?
Tunnelbaneförare

29. Bästa barndomsminnet?
Har man haft en traumatsik uppväxt om man inte kommer på något självklart att skriva?

30. Varit i Afrika ?
I en hel månad

31. Nånsin rullat in nån i toapapper?
Nä, det vore slöseri på papper ju.

32. Varit med om en bilolycka?
Nej.

33. Favoritdag i veckan?
Lördag

34. Favoritrestaurant?
Sûd

35. Favoritblommor?
Tussilago

37. Favorit snabbmatsrestaurant?
Mc Donalds. Men att vara favorit betyder bara att jag tycker ännu sämre om alternativen.

38. Äger du en cykel?
Japp, och jag hatar att cykla

39. Vem fick du senaste mailet från?
Tradera

40. På vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?
Jag förstår inte frågan.

41. Läggdags?
Om fem minuter

42. Senaste personen du delade en middag med?
Kattpappan och Lillkatten.

44. Vad lyssnar du till just nu?
Sus från datorer

45. Favoritfärg?
Beror på vad färgen sitter på.

46. Hur många tatueringar har du?
En, men jag kan tänka mig fler.

Föräldrarskap

Jag är av den åsikten av även den som varit barnlös får beklaga sig och tycka att det ibland är jobbigt med barn.

Det är bara det att jag själv är jublande lycklig hela tiden. Visst att aldrig få sova är inte roligt just då, och att hela tiden bli avbruten av någon som vill ha underhållning kan ibland vara lite irriterande. Men jag mår så bra hela tiden och det händer så mycket roligt att det där jobbiga bara försvinner.

Tvättföljetången

Idag hade en fågel bajsat på en av mina tröjor som hängde ute för att torka.

Den åkte i tvätten igen.

Men resten av kläderna var både rena och torra.

Sova i egen säng

Lillkatten har blivit stor och rörlig, framförallt Kattpappan blir störd när han sparkar i sömnen, så inatt försökte vi låta honom sova i spjälsängen placerad bredvid vår säng.

Lillkatten sov bra i sin egen säng och någon gång vid ett-tiden så vaknade han och ville amma, så jag lyfta upp honom till mig och så långt var allt fortfarande som det skulle.

Men när jag skulle lägga tillbaka honom höll jag på att knäcka ryggen, och jag var dessutom tvungen att liksom kasta honom på plats. Så klart vaknade han av den omilda behandlingen och kunde sedan inte somna om. Det kunde inte jag heller med min återigen onda rygg.

Hur sjutton är det tänkt att man ska administrera i- och urlyftandet? Överallt kan man ju läsa rådet att ha barnet i spjälsängen nära föräldrarna säng, och att det också är att samsova.

Vi har inte tagit bort ena sidan på spjälsängen, vilket vi skulle kunna göra (med en såg). För då skulle den rörliga lilla bebisen hamna i skarven som ofrånkomligen bildas mellan sängarna. Det där fattar jag inte heller hur det är tänkt att gå till.

Tandläkaren idag

I dag var jag hos tandläkaren. Jag har tidigare berättat om min tandhälsostatus, men jag kan dra det igen i korta drag.

Jag har alltid skött om mina tänder efter konstens alla regler och gått regelbundet till tandläkaren och fått beröm och bara haft en enda lagning. Men något år efter att jag började med hormonbehandlingarna för att bli gravid hade helt plötsligt mitt tandben börjat luckras upp, och jag har nära förestående tandlossning. Det är lätt att misstänka att hormonbehandlingarna har något med eländet att göra, men jag vet inte säkert.

Jag ska nu om ekonomin räcker gå ofta, ofta till tandhygienesten för att få hjälp att ha kvar tänderna så länge som bara möjligt.

Ytterligare hormonbehandlingar och en eventuell graviditet kan stjälpa mina tänder, men det får det nog vara värt.

Jag har för övrigt ingen tandläkarskräck. Men det gör faktiskt ondare med tandläkarbesök än att föda barn!

Vardagslyx

Vardagslyx, det är att gå och handla på IKEA i en skir vit volangklänning.

Gammal skåpmat

Kursen jag ska läsa nu i höst har jag faktiskt läst en gång tidigare.

Då:

• ringde en adoptionsutredare under min första labb, och vi bokade in ett första möte.
• testade jag positiv på ett graviditetstest på den andra labbens första dag
• mådde jag så illa att jag gick och pratade med kursansvarig och förklarade varför jag gjorde ett så dåligt jobb med det stora grupparbetet, och bad honom att inte bedömma de andra efter mig.
• var jag på rutin-UL:et som visade på missfall, dagen efter att intensivtentapluggandet startat

Efter skrapningen och akutinläggningen på sjukhus bröt jag ihop och det är där den här bloggen startar.

Jag hoppas att den här omgången av kursen ska vara lite lugnare.

Känner mina bloggvänner.

Jag får ett litet meddelande när någon av mina favoritbloggare har uppdaterat. Jag ser bara rubriken på inlägget och inte vem som har skrivit. Men ofta så vet jag direkt ändå... Jag känner er så bra att jag vet hur ni skriver rubriker!

Fler bloggar

Min länklista har för övrigt blivit ännu längre.

Hur jag ska ha tid att läsa allt jag vill snart när jag ska ägna dagarna åt att sudera och kvällarna åt Lillkatten, det vet jag inte. Men det kanske löser sig?

Svårt att ta mig för

Ibland har jag en mental spärr mot att göra vanliga vardagliga saker. Och ett mail som borde besvarats eller en anmälning som borde skickats in kan bli liggande hur länge som helst.

Det är så lätt att göra de här sakerna och när jag väl kommit till skott känns det som en enorm lättnad.

Samma tendenser har jag för övrigt när det handlar om att skriva labbrapporter till skolan. Mitt mål för kursen som börjar snart är att inte skjuta på skrivandet till sista stund, det fungerar inte att leva så när man är mamma.

Aj, aj

I tisdags var jag på Yoga och tydligen gjorde jag något som min rygg inte gillade.

I går morse hade jag rätt ont i ryggen, men planen för dagen var baby-salsa tillsammans med en kompis och hennes son. Lillkatten tyckte verkligen att det var roligt på salsan, an sjöng med och skrattade högt. Så ryggontet fick glömas bort ett tag och jag dansade med hela timmen.

Och nu får jag skylla mig själv när jag knappt kan röra mig.

Men bära Lillkatten måste jag ju ändå göra, det ingår liksom i föräldrarledighetens uppgifter.

Jag får kurera ryggen om två veckor när jag ska sitta i en hård skolbänk igen.

Omoral

Jag önskar att jag kunde säga att jag bara köpte ekologiska kläder, sydda av vuxna människor som tjänar så bra att de kan leva på sin lön och dessutom har tid i livet för något annat än jobb. Jag skulle också vilja kunna säga att jag bara köper kläder när jag verkligen måste och att jag använder det jag har tills det inte går att laga längre.

Men tyvärr kan jag inte säga det. Jag har precis investerat i ett par byxor, två toppar och ett skärp. Kläder som jag inte vet vem som har sytt, och vars färgningsprocess säkert förstör ett vattendrag någnostans.

Jag är löjligt lycklig över att ha lite nya snyga saker att sätta på mig efter alla mamma/amningskläder. Men det dåliga samvetet gnager. Jag kan ju inte skylla på att jag inte vet.

Känns helt ok

Det känns inte alls lika hemskt längre, att jag ska börja skolan snart.

Jag har insett att jag kommer att få mycket tid med Lillkatten ändå, och jag tycker faktiskt att det ska bli kul att få komma ur mammabubblan lite ibland. Det är roligt att få sätta på sig något annat än amningströjor, det är kul att få använda hjärnan till något annat än att komma ihåg vällingpulvrets proportioner gentemot vattenmängden.

Tjuvlyssnat

30-årig gravid tjej till jämngammal ogravid väninna:

-Om ni gifter er snart, så kan ni ju göra barn sen, och så får ni barn 2008.

Nattmaror

Jag är så trött på att ständigt vara trött, eller rättare sagt på att jag inte kan sova.

Lillkatten är en ängel som sover bra på nätterna utom att han äter snabbt några gånger, så ingen skugga ska fall på honom.

Allt är mitt eget fel.

Jag vaknar vid tvåtiden på natten och har en stor ångestklump i magen. Det kan vara precis vad som helst som oroar mig, just nu är det skolstarten och slutet på föräldrarledigheten som dominerar. Och vad jag än gör kan jag inte somna om. Att bara ligga kvar i sängen och försöka vila ökar bara på ångestklumpen mer och mer och till slut kan jag inte andas.

Ibland fungerar det att gå upp och äta något och sedan läsa en 40-50 sidor i en bok, ibland hjälper inte det heller.

Ångesten brukar släppa någon gång fram emot morgonen och har jag tur hinner jag somna och sova några timmar innan Lillkatten väcker mig vid åtta för att börja dagen. Men ibland vaknar jag vid två och somnar sedan aldrig om igen.

Jag är bered att pröva allt, för att få sova. Allt som inte inbegriper kemiska substanser som kan skada Lillkatten vid amning och som inte kostar pengar, för jag har inte råd att gå i terapi.

För trött

Det är varmt och jag har nattångest och sover inte.

Vilket gör mig till en dålig bloggare.

Inte någon matvägrare längre

Sedan några dagar tillbaka äter Lillkatten plötsligt massor. En halv burk mat och efterätt, en dl välling och en dl gröt har han stoppat i sig i dag. Och så all amning förstås.

Skönt att vår strategi med att bara vänta ut honom verkar ha fungerat.

Nästa steg blir att få honom att äta annat än burkmat...