Jag vill ha lite uppskattning

Det är tungt nu.

Jag är övertygad om att pappor är lika bra föräldrar som mammor, i synnerhet Lillkattens pappa.

Jag är övertygad om att jag gör rätt som går tillbaka till skolan innan Lillkatten är ens åtta månader. Det passar just vår ekonomi och situation bäst.

Ändå är de fruktansvärt jobbigt.

Kattpappan tycker att det är trist att bli förfördelad på BVC, själv blir jag ifrågasatt som mor och kvinna.

Det är jobbigt.

Alla har något att säga om att jag inte är hemma med mitt barn. Även om den rena kritiken lyst med sin frånvaro har den dolda funnits där i frågor och kommentarer jag fått.

Ingen har haft något positivt att säga, inte ens när jag förklarat upplägget och berättat att vi på det här sättet har möjlighet att låta Lillkatten vara hemma tills han är två år om vi vill.

Och när jag inget hellre vill än att springa hem till mitt barn, då är det svårt att stå rak i ryggen och försvara det jag egentligen tror på, det är svårt att komma ihåg varför jag gör som jag gör.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

När man är liten planerar man hur ens liv ska bli. Det mesta visar sig vara orealistiskt och prioriteringarna ändras. Men en enda sak har jag varit säker på hela tiden. Jag ville bli en ung mamma.

Nu blev det inte så.

Och ibland är jag lite, lite bitter.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar Lillkatten och skulle aldrig ha velat att han blev någon annan, vilket han ju skulle ha blivit ifall saker och ting gått till på ett annat sätt.

Dessutom är jag oändligt tacksam över att jag överhuvudtaget har fått bli mamma!

Men ibland i vissa situationer hugger det till i hjärtat. Som tur är går det lätt att skaka det av sig. För jag har ju Lillkatten nu!

Massor av Lillkattstid

Jag har ju redan läst delar av den här kursen (i samband med missfallet)

Och idag fick jag bekräftat att jag inte behöver göra om det stora grupparbete som är en tredjedel av kursen och som jag redan fått godkänt på.

Jag kommer alltså att få massor av ledig tid att umgås med Lillkatten.

Lämna bort

I skolan idag träffade jag en hel del människor jag pluggat med tidigare.

En av dem, hon som på fullt allvar påstod att barn vars föräldrar delar lika på föräldrarledigheten får problem med relationer när de blir stora, jag har skrivit om det förrut, tittade medlidsamt på mig och sa "Är det första dagen du lämnar bort honom?" Jag har inte lämnat bort honom svarade jag och gick därifrån. Hon hoppas på att få en reservplats på den kurs jag läser, jag hoppas att hon inte får det.

Skolrapport

Det var faktiskt kul att börja skolan igen.

Idag hade vi bara en snabbintroduktion, men jag kom ihåg det mesta och förstod vad allt handlade om. Det var skönt att märka att hjärnan inte brunnit upp under ledigheten.

Att Lillkatten är lite sjuk och hållit mig vaken många timmar i natt gjorde förstås inte min hjärna optimal, så det var trots det jag lyckades förstå.

Svar på kommentar

Jag måste säga att jag blev lite ledsen över Kattas kommentar till min fråga om att lämna eller inte lämna bort Lillkatten till gymmets barnpassning.

Jag frågade, och då får man räkna med att få svar man inte vill ha. Men det där med mammarollen är känsligt.

Katta du känner inte mig så du kan inte veta hur jag är, så det jag egentligen blir lite ledsen över är hur jag tydligen framstår här i bloggen. Eftersom du skriver att du läst ett tag så borde du hunnit bilda dig en uppfattning.

För jag skulle ALDRIG någonsin lämna bort mitt barn om jag trodde att han skulle bli ledsen. Just Lillkatten har inte tillstymmelsen till separationsångest. Tvärtom, just nu är han inne i en period där han tycker att det är jätteroligt att träffa andra människor både vuxna och barn.

Så frågan handlade inte om ifall det var troligt att han skulle bli ledsen utan om det kan vara något problem att lämna bort en så liten trots att han är jätteglad.

IDAG

Idag - Min sista dag hemma

Idag - En dag med gräl

Idag - En dag med missförstånd

Idag - En dag med Lillkattsförkylning och feber

Idag - En dålig dag

"Visdomsord"

Att vara förälder innebär att man bara får se halva filmen.

Lämna bort

Vad tycker ni, alla kloka föräldrar och pedagoger som läser min blogg.

Är det ok att lämna bort sin ovanligt glada och sociala åttamånaders-bebis en eller två gånger i veckan en timme åt gången på gymmets barnpassning.

De tar emot barn från tre månaders ålder, men så tidigt skulle vi aldrig komma på tanken att lämna honom. Men nu känns han mycket äldre och mer medveten om att mamma eller pappa inte försvinner fast vi inte står bredvid hela tiden. Den förälder som lämnat honom kommer ju inte att vara mer än 30 sekunder bort ifall han blir ledsen, de ropar direkt på föräldrarna om det inte fungerar.

Jag vet inte vad jag tycker, och skulle bli tacksam för lite åsikter.

Feber

Lillkatten är sjuk, han har feber. Vi var bortbjudna ikväll, och redan i morse så tog jag fram finlinnet som legat bortglömt i garderoben och blivit skrynklig under hela den tid jag bara använt amningströjor. Men nu åker linnet tillbaka till garderoben och de urtvättade mjukisbyxorna får fortsätta att vara dagens outfit, men det går ju bra det också.

Jag hoppas bara att Lillkatten ska bli frisk snabbt. För det är ingen bra idé att göra stora övergripande omställningar när man inte mår bra. Och att mamma inte längre alltid är hemma är en väldigt stor omställning för en så liten.

Stackars min lilla bebis!

Sista dagen

I dag avslutas min föräldrarledighet för den här gången.

Om nio månader är det dags igen... men dit är det långt.

Utmanad

1. När gick du upp idag?
Halvåtta vaknade Lillkatten i morse. Jag tror att jag vaknade lite innan honom.

2. Diamanter eller pärlor?
Pärlor tack. Diamanter är så tacky

3. Senaste filmen du såg på bio?
Jag var på barnvagnsbio för ett tag sedan och såg Maria Bloms film (inte masdjävlar) men jag minns inte vad den hette.

4.Favorit TV program?
Nu får jag nog dra till med sändningar från riksdagen, för det är det enda jag sett på TV sedan Lillkatten föddes.

5. Vad åt du till frukost?
Lättmjölk med müsli, skivad banan och russin. Grovt bröd med Lättkesella och tomat

6. Vad är ditt mellannamn?
Jag är en av få människor som bara begåvats med ett förnamn och ett efternamn.

7. Vad är din favoritmat?
Det varierar. Jag tycker att det är tråkigt att laga samma maträtt fler än en gång.

8. Vilken mat gillar du inte?
Här borde jag skriva att jag inte gillar fet och söt mat, men det är inte sant. Jag gillar inte morötter och inte för grovt bröd. Vidare är jag inte så förtjust i fullkornsvarianter av t.ex. pasta och gröt. (Den som läst min gå-ner-i-vikt-blogg vet att detta är vad jag äter dagligen.)

9. Favoritchips?
Pepparchips

10. Vilken är din favorit CD för tillfället?
Jag lyssnar numera endast på barnmusik, och jag kan inte säga att jag har någon favorit i den genren

11. Vad kör du för bil?
Helst ingen alls.

12. Favoritmacka?
En variant utan smör, men den behöver inte vara nyttig för det. Avocado och ost kan det nog få vara på den.

13. Vilka mänskliga karaktärsdrag, kan du bara inte med?
Medvetet elaka människor har jag av förklarliga skäl svårt för. Ja, jag har råkat ut för sådana.

14. Vilka är dina favoritkläder?
Det som är nytt.

15. Om du fick åka vart du ville på semester
Så skulle jag nog vilja ta Kattpappan med mig på en lyxsemester någonstans där det bara var han och jag. Och allt skulle vara miljövänligt så jag slapp ha dåligt samvete för ett litet tag.

16. Favoritklädmärke?
Jag är mest inne på barnkläder just nu. Så Molo är en stark kandidat.

17. Var vill du dra dig tillbaka?
I en stooor vindsvåning på Södermalm

18. Favorittid på dagen?
När Lillkatten vaknar på morgonen och ler mot mig.

19. Var är du född?
På numera nedlagda St: Görans sjukhus i Stockholm

20. Vilken är din favoritsport att se på?
Dressyr, fast det sänds aldrig på TV.

23. Coca Cola eller Pepsi?
Nej tack!

24. Fotboll eller ishockey?
Helst inte. Om det inte är fotbollsVM och Sverige deltar.

25. Är du en morronmänniska eller nattuggla?
Morgonmäninska. Tveklöst!

26. Pedikyr eller manikyr?
Båda, fast fötter är äckliga.

27. Några spännande nyheter att berätta för oss?
Jag har redan berättat allt!

28. Vad ville du bli när du va liten?
Tunnelbaneförare

29. Bästa barndomsminnet?
Har man haft en traumatsik uppväxt om man inte kommer på något självklart att skriva?

30. Varit i Afrika ?
I en hel månad

31. Nånsin rullat in nån i toapapper?
Nä, det vore slöseri på papper ju.

32. Varit med om en bilolycka?
Nej.

33. Favoritdag i veckan?
Lördag

34. Favoritrestaurant?
Sûd

35. Favoritblommor?
Tussilago

37. Favorit snabbmatsrestaurant?
Mc Donalds. Men att vara favorit betyder bara att jag tycker ännu sämre om alternativen.

38. Äger du en cykel?
Japp, och jag hatar att cykla

39. Vem fick du senaste mailet från?
Tradera

40. På vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?
Jag förstår inte frågan.

41. Läggdags?
Om fem minuter

42. Senaste personen du delade en middag med?
Kattpappan och Lillkatten.

44. Vad lyssnar du till just nu?
Sus från datorer

45. Favoritfärg?
Beror på vad färgen sitter på.

46. Hur många tatueringar har du?
En, men jag kan tänka mig fler.

Föräldrarskap

Jag är av den åsikten av även den som varit barnlös får beklaga sig och tycka att det ibland är jobbigt med barn.

Det är bara det att jag själv är jublande lycklig hela tiden. Visst att aldrig få sova är inte roligt just då, och att hela tiden bli avbruten av någon som vill ha underhållning kan ibland vara lite irriterande. Men jag mår så bra hela tiden och det händer så mycket roligt att det där jobbiga bara försvinner.

Tvättföljetången

Idag hade en fågel bajsat på en av mina tröjor som hängde ute för att torka.

Den åkte i tvätten igen.

Men resten av kläderna var både rena och torra.

Sova i egen säng

Lillkatten har blivit stor och rörlig, framförallt Kattpappan blir störd när han sparkar i sömnen, så inatt försökte vi låta honom sova i spjälsängen placerad bredvid vår säng.

Lillkatten sov bra i sin egen säng och någon gång vid ett-tiden så vaknade han och ville amma, så jag lyfta upp honom till mig och så långt var allt fortfarande som det skulle.

Men när jag skulle lägga tillbaka honom höll jag på att knäcka ryggen, och jag var dessutom tvungen att liksom kasta honom på plats. Så klart vaknade han av den omilda behandlingen och kunde sedan inte somna om. Det kunde inte jag heller med min återigen onda rygg.

Hur sjutton är det tänkt att man ska administrera i- och urlyftandet? Överallt kan man ju läsa rådet att ha barnet i spjälsängen nära föräldrarna säng, och att det också är att samsova.

Vi har inte tagit bort ena sidan på spjälsängen, vilket vi skulle kunna göra (med en såg). För då skulle den rörliga lilla bebisen hamna i skarven som ofrånkomligen bildas mellan sängarna. Det där fattar jag inte heller hur det är tänkt att gå till.

Tandläkaren idag

I dag var jag hos tandläkaren. Jag har tidigare berättat om min tandhälsostatus, men jag kan dra det igen i korta drag.

Jag har alltid skött om mina tänder efter konstens alla regler och gått regelbundet till tandläkaren och fått beröm och bara haft en enda lagning. Men något år efter att jag började med hormonbehandlingarna för att bli gravid hade helt plötsligt mitt tandben börjat luckras upp, och jag har nära förestående tandlossning. Det är lätt att misstänka att hormonbehandlingarna har något med eländet att göra, men jag vet inte säkert.

Jag ska nu om ekonomin räcker gå ofta, ofta till tandhygienesten för att få hjälp att ha kvar tänderna så länge som bara möjligt.

Ytterligare hormonbehandlingar och en eventuell graviditet kan stjälpa mina tänder, men det får det nog vara värt.

Jag har för övrigt ingen tandläkarskräck. Men det gör faktiskt ondare med tandläkarbesök än att föda barn!

Vardagslyx

Vardagslyx, det är att gå och handla på IKEA i en skir vit volangklänning.

Gammal skåpmat

Kursen jag ska läsa nu i höst har jag faktiskt läst en gång tidigare.

Då:

• ringde en adoptionsutredare under min första labb, och vi bokade in ett första möte.
• testade jag positiv på ett graviditetstest på den andra labbens första dag
• mådde jag så illa att jag gick och pratade med kursansvarig och förklarade varför jag gjorde ett så dåligt jobb med det stora grupparbetet, och bad honom att inte bedömma de andra efter mig.
• var jag på rutin-UL:et som visade på missfall, dagen efter att intensivtentapluggandet startat

Efter skrapningen och akutinläggningen på sjukhus bröt jag ihop och det är där den här bloggen startar.

Jag hoppas att den här omgången av kursen ska vara lite lugnare.

Känner mina bloggvänner.

Jag får ett litet meddelande när någon av mina favoritbloggare har uppdaterat. Jag ser bara rubriken på inlägget och inte vem som har skrivit. Men ofta så vet jag direkt ändå... Jag känner er så bra att jag vet hur ni skriver rubriker!

Fler bloggar

Min länklista har för övrigt blivit ännu längre.

Hur jag ska ha tid att läsa allt jag vill snart när jag ska ägna dagarna åt att sudera och kvällarna åt Lillkatten, det vet jag inte. Men det kanske löser sig?

Svårt att ta mig för

Ibland har jag en mental spärr mot att göra vanliga vardagliga saker. Och ett mail som borde besvarats eller en anmälning som borde skickats in kan bli liggande hur länge som helst.

Det är så lätt att göra de här sakerna och när jag väl kommit till skott känns det som en enorm lättnad.

Samma tendenser har jag för övrigt när det handlar om att skriva labbrapporter till skolan. Mitt mål för kursen som börjar snart är att inte skjuta på skrivandet till sista stund, det fungerar inte att leva så när man är mamma.

Aj, aj

I tisdags var jag på Yoga och tydligen gjorde jag något som min rygg inte gillade.

I går morse hade jag rätt ont i ryggen, men planen för dagen var baby-salsa tillsammans med en kompis och hennes son. Lillkatten tyckte verkligen att det var roligt på salsan, an sjöng med och skrattade högt. Så ryggontet fick glömas bort ett tag och jag dansade med hela timmen.

Och nu får jag skylla mig själv när jag knappt kan röra mig.

Men bära Lillkatten måste jag ju ändå göra, det ingår liksom i föräldrarledighetens uppgifter.

Jag får kurera ryggen om två veckor när jag ska sitta i en hård skolbänk igen.

Omoral

Jag önskar att jag kunde säga att jag bara köpte ekologiska kläder, sydda av vuxna människor som tjänar så bra att de kan leva på sin lön och dessutom har tid i livet för något annat än jobb. Jag skulle också vilja kunna säga att jag bara köper kläder när jag verkligen måste och att jag använder det jag har tills det inte går att laga längre.

Men tyvärr kan jag inte säga det. Jag har precis investerat i ett par byxor, två toppar och ett skärp. Kläder som jag inte vet vem som har sytt, och vars färgningsprocess säkert förstör ett vattendrag någnostans.

Jag är löjligt lycklig över att ha lite nya snyga saker att sätta på mig efter alla mamma/amningskläder. Men det dåliga samvetet gnager. Jag kan ju inte skylla på att jag inte vet.

Känns helt ok

Det känns inte alls lika hemskt längre, att jag ska börja skolan snart.

Jag har insett att jag kommer att få mycket tid med Lillkatten ändå, och jag tycker faktiskt att det ska bli kul att få komma ur mammabubblan lite ibland. Det är roligt att få sätta på sig något annat än amningströjor, det är kul att få använda hjärnan till något annat än att komma ihåg vällingpulvrets proportioner gentemot vattenmängden.

Tjuvlyssnat

30-årig gravid tjej till jämngammal ogravid väninna:

-Om ni gifter er snart, så kan ni ju göra barn sen, och så får ni barn 2008.

Nattmaror

Jag är så trött på att ständigt vara trött, eller rättare sagt på att jag inte kan sova.

Lillkatten är en ängel som sover bra på nätterna utom att han äter snabbt några gånger, så ingen skugga ska fall på honom.

Allt är mitt eget fel.

Jag vaknar vid tvåtiden på natten och har en stor ångestklump i magen. Det kan vara precis vad som helst som oroar mig, just nu är det skolstarten och slutet på föräldrarledigheten som dominerar. Och vad jag än gör kan jag inte somna om. Att bara ligga kvar i sängen och försöka vila ökar bara på ångestklumpen mer och mer och till slut kan jag inte andas.

Ibland fungerar det att gå upp och äta något och sedan läsa en 40-50 sidor i en bok, ibland hjälper inte det heller.

Ångesten brukar släppa någon gång fram emot morgonen och har jag tur hinner jag somna och sova några timmar innan Lillkatten väcker mig vid åtta för att börja dagen. Men ibland vaknar jag vid två och somnar sedan aldrig om igen.

Jag är bered att pröva allt, för att få sova. Allt som inte inbegriper kemiska substanser som kan skada Lillkatten vid amning och som inte kostar pengar, för jag har inte råd att gå i terapi.

För trött

Det är varmt och jag har nattångest och sover inte.

Vilket gör mig till en dålig bloggare.

Inte någon matvägrare längre

Sedan några dagar tillbaka äter Lillkatten plötsligt massor. En halv burk mat och efterätt, en dl välling och en dl gröt har han stoppat i sig i dag. Och så all amning förstås.

Skönt att vår strategi med att bara vänta ut honom verkar ha fungerat.

Nästa steg blir att få honom att äta annat än burkmat...

Tvestjärtar

Vi har ett tvestjärtsbo någonstans i vårt hem, men vi vet inte var. Vad vi däremot vet är att vi plockar några tvestjärtar ur vår säng varje kväll.

Ingen av oss är speciellt oroad av insekter, men att ha dem i Lillkattens ansikte känns inte jättebra.

Jag hann

Idag hann jag få in tvätten innan det började regna ordentligt. Och den hade till och med hunnit torka.

Det ni!

Snart slut

Snart, mycket snart är min tid med Lillkatten slut.

Det känns överdjävligt.

Men det känns också bra.

För vi är två föräldrar, som båda älskar Lillkatten lika mycket och som båda kan ta hand om honom. Allt står inte och faller med mig.

Och min föräldrarledighet är inte slut. Jag ska bara göra ett uppehåll på två terminer, och sedan ska jag vara hemma igen. Hur länge vet jag inte ännu, det beror lite på tillgång till vettiga dagisplatser, men det blir i alla fall minst en hel sommar till.

Och som student kan jag i viss mån bestämma över min egen tid. Jag läser en naturvetenskaplig utbildning vilket innebär att jag har väldigt mycket mer schemalagd tid än vad de flesta universitetsstudenter har, men ändå inte lika mycket som det hade varit ifall jag hade jobbat heltid någonstans. Så jag kommer att ha en hel del tid för Lillkattsgos, och gåträning och lyssna på de första orden, och allt annat jag inte vill missa.

Äventyr

Kattpappan frågar ofta när han kommer hem från jobbet vad vi hittat på för äventyr idag. Inget alls brukar jag svara ifall vi bara varit hemma hela dagen. Men det är ju inte sant. Det är ett jätteäventyr att ligga på filten på köksgolvet och lyckas vända sig om, eller att smula sönder ett kex och lyckas få i sig stora bitar, eller att blåsa välling över hela köket, eller… Ja ni fattar. Att följa med mamma och annan föräldraledig förälder på ett fik och sova i vagnen det är inte särskilt äventyrligt för en liten Lillkatt, men att få prova alla sina förmågor i lugn och ro hemma, det är grejer det.

I MÅL

Idag nästan precis sju månader efter Lillkattens födelse väger jag som jag gjorde innan han blev till.

Jag gick upp 33 kilo under graviditeten, gick ner 13 kilo nästan direkt efter/under förlossningen, men övriga 20 kilo har inte försvunnit gratis.

Mitt mål var att vara tillbaka i vikt till jul, så jag har överträffat mina förväntningar.

Nu gäller det bara att i resten av livet behålla den här vikten också. Inte direkt så att jag tänker fira min viktnedgång med mat. Men jag tänker ta ett snack med en av mina kusiner som jobbar i en av stans hippaste butiker och be henne hjälpa mig att hitta ett par jeans som inte direkt drar tankarna till sunkig nybliven mamma!

Irritationsmoment

Irritationsmoment nummer ett just nu är alla som berättar för mig att jag daltar så mycket med mitt barn för att han är nummer ett, och att jag aldrig kommer att göra så med nummer två.

Det första som irriterar mig är att alla förutsätter att vi vill/kan få fler barn. Nu vill vi ju visserligen det, men det vet de här människorna inget om.

Det andra som irriterar mig, och som irriterade mig redan innan jag fick Lillkatten är att andra berättar för mig hur jag kommer att bete mig. Det var ju många som berättade att jag inte skulle orka använda sjal mer än några månader eller att jag skulle upptäcka att samsovning inte fungerade. Eller att jag inte skulle vilja börja skolan när Lillkatten inte ens var åtta månader gammal. Det vill jag visserligen inte, men jag kommer att göra det ändå, och det var precis så jag trodde att det skulle vara.

Jag anser inte att jag daltar med Lillkatten. Jag tror på ett nära föräldraskap, och det är därför jag bär mycket på mitt barn, ammar mycket, och inte låter honom skrika sig till sömns. Ifall jag fortfarande tror på det här ifall vi får ett syskon kommer vi nog att ha tid med syskonet också.

Mitt fel

Om ni undrar varför det regnat så mycket i sommar så kan jag tala om varför. Det är för att jag har flyttat till hus och hänger tvätt ute.

Det slår nästan aldrig fel. Trots att SMHI lovar sol så börjar det regna så fort jag hängt upp nästan all tvätt utomhus, så även idag.

Graviditetsdepression

Ofta så pratas det om förlossningsdepression och baby blues. Men jag har aldrig hört talas om graviditetsdepression. Finns det något sådant, och har det i så fall ett namn.

Av svaren att döma på mitt inlägg om jobbig gravidtet verkar det ju inte som jag var ensam om att må dåligt psykiskt av att vara gravid.

Ett samtal

KM=Kattmamman
MGM=mammagruppsmamma som jag pratade med idag.

KM - Hur länge ska du vara hemma med lilla dottern?
MGM - Jag ska vara hemma till december så att jag är hemma i elva månader
KM - Och sedan ska hennes pappa vara hemma förstår jag?
MGM - Ja han ska vara hemma sina två pappamånader. Det är så bra på hans jobb för de betalar extra så att han får ut 90 % av sin lön.
KM - Ska hon börja på dagis sen då?
MGM - Ja förvi tycker inte att vi tjänar någonting på att hennes pappa är hemma längre tid.
KM - Ni tjänar ju det faktum att han får längre tid på sig att lära känna sin dotter.
MGM - Jo fast vi tänker ekonomiskt. Pappan vill själv inte vara hemma så att han förlorar mer pengar.

En bakgrund till det här är att det här paret har väldigt välbetalda jobb båda två, de bor i ett hus som visserligen är värt ganska mycket pengar nu, men de har ägt huset länge, och när de köpte var det här området mycket billigare. Jag känner dem inte tillräckligt bra för att veta vad de skulle kunna ha för omkostnader som är viktigare än att få vara hemma längre med sin högst efterlängtade dotter (hon kom till med IVF) så jag ska väl kanske inte dömma dem. Men jag måste erkänna att jag blev rätt förvånad.