Fass - kan man tro på det?

Jag borde inte surfa runt på nätet. Nu har jag hittat trovärdiga källor som avråder från mer än enstaka doser av min sömntablett vid amning.

Det står något helt annat i Fass.

Kan man inte lita på Fass?

Näpp

BVC kunde inte hjälpa till. Det finns en BVC-psykolog, men h*n finns bara för de där det uppstått anknytningsproblem mellan föräldrar och barn. Och anknytningen är nästan det enda som fungerar just nu.

Däremot tipsade sköterskan om att jag skulle gå till läkaren och gråta, och säga att jag inte klarar av mina barn längre, det är det enda sättet att få hjälp sa hon.

Och hon har nog tyvärr rätt, det räcker inte att gå dit och berätta att man mår dåligt, man måste spela över lite också.

När jag var på mitt första kuratorbesök vid förra sjukskrivningen hade jag inte lämnat den trånga lägenheten på flera veckor, jag klarade inte ens av att ta mig till Konsum ett kvarter bort, jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Av gammal vana och rutin hade jag klätt mig som för en vardag vilket i mitt fall oftast innebär kjol, och jag har alltid smink och smycken. Det krävs ingen tankemöda alls för mig att klä mig så, men när jag satt hos kuratorn återkom hon flera gånger till att hon hade svårt att tro att jag mådde så dåligt som jag sa när jag såg så fin ut. Så ja, jag har lärt mig den hårda vägen att det är sunk och tårar som gäller. Kuratorn var för övrigt väldigt bra, när hon kommit över att jag kunde sminka mig fast hela jag var trasig.

Planen

Nu letar jag hjälp.

I morgon ska vi till BVC jag och Mini, då ska jag undersöka vad de har för möjligheter att hjälpa mig. Jag har även en tid inbokad hos den nya läkaren, och hoppas att hon ska kunna hjälpa mig med en remiss.

Lyckas jag inte få hjälp så här får jag söka mig vidare kanske privat? Det får jag bestämma när jag kommer dit.

Tills vidare tänker jag äta sömntabletter så ofta jag tror att jag behöver. Jag har inte energi nog för ångestnätter just nu. Jag har räknat tabletterna jag har, och det är 32 nätters sömn, och innan de är slut hoppas jag att jag fått mer hjälp, om inte annat så kanske jag fått ett recept på nya tabletter...

Deprimerad? II

Vi pratade om det igår jag och Kattpappan, hur jag förändrats de senaste åren.

Jag minns mig själv som en social person som inte var speciellt rädd eller orolig för någonting. Jag gjorde en massa saker som var lite halvosäkra, men jag oroade mig inte ett dugg. Jag hade god nattsömn natten innan en tenta, och var knappt nervös ens när jag satte mig i tentasalen.

Nu för tiden orsakar tentor katastrofkänslor i mig, och senast en vecka innan tentan måste jag äta sömtabletter för att överhuvudtaget kunna somna. Jag oroar mig för allt. Att åka in till stan för att ta en fika med en kompis blir ett helt projekt, och jag tänker ut allt som kan gå fel på vägen. Och nu i söndags var vi hos min farbror och faster och åt middag och firade en kusin som fyllt år, bara människor som jag känt i hela mitt liv, alternativt hela deras liv. Efteråt låg jag och vred mig i sängen och kunde inte sova, kanske för att jag blivit stressad av att träffa så många människor.

Så klart har jag blivit äldre och förändrats, och så klart innebär det en omställning i livet att få barn, jag tror att de flesta blir mer oroliga efter det. Dessutom har jag en nyfödd här hemma, och hormonerna dansar förmodligen polka inom mig fortfarande. Men det här att tycka att allt är jobbigt och stressande kom långt innan Mini, det kom faktiskt innan Lill också. Gissningsvis i samband med barnlöshetskrisen. Jag gick hos en psykolog då, och hon sa att jag var gravt deprimerad. Kanske har jag inte kommit ur den depressionen?

Jag älskar mina barn och min man, och jag kan verkligen vara lycklig när vi gör något tillsammans, men resten av livet har faktiskt inte känts varken bra eller roligt på många, många år.

Kanske är sömnlösheten ett symptom på något annat, liksom snor är ett symptom på förkylning? Och i så fall hjälper det ju inte att äta sömntabletter eller gå i terapi för sömnlösheten, utan de bakomliggande orsakerna måste rättas till?

Allt det här tänkte jag att jag skulle prata med läkaren om, och då vill det ju till att hon är bra och inte bara kastar ett recept över mig.