Ett sista inlägg 2007

Nyårsafton firas i år i mjukisbyxor och till middag blev det kylskåpsrensning. Vi har inte blivit bjudna någonstans i år... å andra sidan har vi inte själva bjudit någon heller.

I morgon åker vi till Israel. Uppstigning klockan fem.

Jag hoppas vara i säng innan tolv. Om jag somnar är en senare fråga, ikväll blir det inga sömntabletter för jag vill orka gå upp tidigt och det gör jag bättre utan sömn än med tabletter kvar i kroppen.

Summering av 2007 kommer eventuellt senare. Det kan hända att det blir rätt tyst här i bloggen ett tag. Mina intentioner är inte att blogga allt för mycket under resan. Framförallt tror jag inte att jag kommer att hinna läsa andras bloggar.

Så nu önskar jag er en riktigt bra start på 2008

Gott nytt år, och God natt!

Dåliga förutsättningar för att plugga

Idag är jag arg och dum* = åt sömntabletter i går kväll.

*Dum = korkad = förstår inte vad jag läser = värdelöst att försöka plugga

Appropå säkerhet på resan

Paradoxalt nog blir det billigare för oss att hyra bil än att åka taxi. Vi är fem personer som reser och skulle Lillkatten inte sitta i knä utan ha en egen plats i taxin skulle vi behöva åka i två. Då är det billigare att hyra bil.

Tusen tack gulle-Linda för erbjudandet att låna stol!!!!

Jag blir provocerad

Det är alltid någon som blir provocerad när jag skriver den här typen av inlägg som jag tänker göra nu. Men det skiter jag i, för så här känner jag, och det drabbar ingen annan än mig själv.

Jag blir fortfarande galet provocerad när någon som precis testat positivt säger: - Jag ska ha barn. Jag går igång på alla cylindrar och vill uppmana till försiktighet, berätta om allt som kan gå fel, och be om lite ödmjukhet inför miraklet som just skett. Men naturligtvis säger jag inget annat än - Grattis.

Fina ankomstgruppisar

Alla fina tjejer från ankomst Januari 07. Jag har sett era kommentarer i min blogg! Jag har bara varit för stressad och disträ för att svara. Men jag är glad att ni minns mig.

Och ja, jag vill hemskt gärna fika.

Kram på er!

Säkerhet

Vi ska resa bort efter nyår*

Vi ska flyga. Jag vet att jag har sagt att jag flugit mina flygresor i livet, men jag är inte konsekvent. Det här handlar om gamla släktingar som jag inte kan ta mig till på något annat sätt än med flyg. De har inte träffat Lillkatten, och jag vill träffa dem en sista gång. De är över 80 år. Jag försöker försvara mig, men jag tycker ändå inte att jag gör helt rätt som tar flyget.

Ett helt annat problem med resan är Lillkattens säkerhet. Här i Sverige har han inte åkt en enda meter i bil utan att vara fastspänd i barnstol. På resor tycker man kanske att man kan ta andra risker. Men eftersom Israel är ett högteknologiskt land med möjlighet att hyra bil med bilbarnstol så känns det som att vi måste göra det. Om vi åker TAXI och har Lillkatten i knäet och något skulle hända så skulle vi aldrig kunna leva med oss själva, eftersom vi tänkt på möjligheten att hyra bil men sedan av bekvämlighetsskäl valde bort det alternativet.

Det är besvärligt att köra bil i en främmande storstad som dessutom inte har vägskyltar skrivna på ett för oss läsligt alfabet. Det är svårt att hitta parkeringsplatser och det är framförallt dyrt. Men nu måste vi hyra bil eftersom vi kom att tänka på att man kan göra det... Eller? Hur skulle ni gjort?
Kollektivtrafik är förstås det bästa alternativet, men det fungerar inte så bra i ett land där allt står still på helgdagar eftersom religiösa minoritetspartier har vågmästarroller i politiken.


* nej vårt hus står inte tomt, ingen idé att göra inbrott alltså.

Jul

I morgon är det alltså julafton.

Den första julaftonen med barn och utan barnlöshet.

Det är så stort och magiskt att det inte finns ord nog att beskriva det.

Jul är inte något stort och viktigt för mig. Särskilt som jag nog skulle beskriva mig som judinna om jag var tvungen att definiera något sådant. (Jag är dock ateist...)

Men det är inte julen det handlar om. Det är barnlösheten som gjort så ont just vid jul när TV, tidningar, radion och allt annat skriker ut sin familjelyckapropaganda.

Nu är allt annorlunda!

God jul vill jag önska alla. Både alla de som liksom jag inte är barnlösa längre, de som måste genomlida ännu en jul i sorg och saknad, och så alla de som inte har barn, men är nöjda ändå

Knäppt

Jag får dåligt samvete när jag inte uppger min bloggadress till vänner och bekanta. Många jag känner har hittat min blogg själva, eller har vid egen barnlöshet fått adressen hit av mig.

Men jag har faktiskt ingen skyldighet att lämna ut adressen till någon annan. Alla behöver inte veta allt om mig. Alla vill nog inte ens göra det.

Separationsångest

Lillkatten har flera gånger varit på gymmets barnpassning, det har gått jättebra och han har varit glad hela tiden. Kattpappan har varit den som lämnat honom där.

I dag skulle jag försöka lämna in Lillkatten och träna en timme. Det blev katastrof. Lillkatten storgrät redan när jag lämnade honom men jag gick därifrån ändå. Jag och personalen tänkte att det säkert skulle bli bra så fort jag var därifrån, han brukar ju tycka att det är så roligt.

Jag hann bara byta om och gå in i aerobicssalen när en lapp om att Lillkattens mamma skulle komma till barnpassningen visades i fönstret. Lillkatten var hysteriskt ledsen och jag satt med honom en hel kvart innan han slutade snyfta.

Just nu är det bara mamma, mamma och åter igen mamma som gäller. Pappa och i viss mån mormor duger också när inte jag är med. Men finns jag i huset får nästan ingen annan hålla honom. Hela tiden utspelar sig separationskriser. Bara jag ska gå på toaletten och vill stänga dörren om mig blir det storgråt. Och på sätt och vis förstår jag varför det blir så här. Var och varannan dag försvinner jag ju verkligen från Lillkatten. Jag går till skolan är är borta hela dagen. För någon utan tidsuppfattning är jag borta oändligt länge.

Jag känner mig ständigt som en skurk, och det dåliga samvetet blir tyngre och tyngre.

smygsurfa

Jag kan inte låta bli att smygsurfa på adoptionssidor och drömma mig bort.

Det blir nog inga adoptivbarn här hemma hos oss, men smygdrömmen finns kvar

Ordnade sig

Det löste sig med grupparbetet. De andra två som inte tyckte att uppdelningen var bra valde att skriva om något helt annat.

Inte så bra för dem kanske, eftersom det verkar som att de har missuppfattat ämnet (vilket de kanske har?) Men helt ok för oss.

Och de förstod nog att de inte i sista stund kunde komma och ändra sig så där. Allt är glömt och förlåtet från min sida, och jag gillar dem mycket... vi lever bara lite olika liv.

Pigg

En liten, liten Lillkatt har knappt sovit något på dagen. Men nu är han hur pigg som helst, och har ingen tanke på att somna den här sidan om tolvslaget.

Snart

Snart, snart, snart är det jullov. Jag längtar!

Försäkringar

En kompis skrattade en gång åt att jag har sådan ordning på mina kattförsäkringar. Jag har valt med omsorg, inte den billigaste utan den jag tror går snabbast att få hjälp ifrån.

Däremot hade jag ingen koll på hemförsäkringen. Mitt hem var försäkrat till rekommenderat belopp hos det försäkringsbolag som råkade dyka upp och som verkade ganska billigt. Nuförtiden sedan jag gift mig och köpt hus och så, är det lite mer ordning på den biten, men det är inte min förtjänst.

Jag är så väldigt glad att kattförsäkringen finns. Tänk vad skönt att inte behöva lägga in kostandsaspekten i behandlingen av ett älskat djur.

Prylar är prylar är prylar och de är alla utbytbara. Det skulle vara otroligt sorgligt om hela vårt hem försvann. Men ifall man behöver utnyttja hemförsäkringen så är skadan redan skedd. I kattförsäkringsfallet går det ibland att laga.

Träning

Träningstid är i konflikt med Lillkattstid.

Jag behöver träna för att må bra. Men jag behöver också mycket tid med mitt barn.

Det blir oftast träningen som får stå tillbaka till förmån för pekböcker och boll-lekar.

Allt handlar förstås om prioriteringar, men skolan har alltid första prioritet, så då blir det så här. Jag önskar att jag var effektivare.

Olika liv

Vi har ett litet grupparbete nu innan jul. Grupparbetet ska vara klart på onsdag, uppgiften fick vi i torsdags.

Det är jag och en annan småbarnsmamma som ska göra ungefär samma sak som en annan grupp och vi ska dela upp uppgiften mellan oss så att vi inte skriver om samma saker.

Jag och den andra mamman började söka artiklar redan i torsdags. Jag var inte med i fredags eftersom jag då var hos veterinären, men i lördags ringde jag till dem för att föreslå en uppdelning av ämnet. Jag fick ett halvt ok, och berättade för dem att vi tänkte börja skriva redan under söndagen.

Hela söndagen satt jag och läste och skrev, och idag har vi mammor suttit hemma hos mig och börjat sammanställa.

Nu, när vi är klara för dagen har jag i min mailbox fått ett mail från en av de andra, där hon skriver att hon inte tycker att uppdelningen är bra.

De lever helt andra liv än vad vi gör. De tar ledigt i några dagar och sedan sitter de i två dagar och två nätter (jo då, de brukar sitta i skolan till efter midnatt) och skriver. Vi som har familj kan inte riktigt göra så... och jag tycker att det är väldigt trist att de inte kan respektera att vi vill jobba på schemalagd tid.

För mycket mat

Det blir så mycket mat över när två katter ska dela på samma mängd mat som tre katter tidigare åt.

När?

I fredags efter att vi hade kommit hem utan katten var det omöjligt att plugga. Så jag förlorade en välbehövlig dag.

Istället sitter jag nu här idag, ensam hemma och pluggar.

När ska jag få tid att vara med mitt barn? Han kommer nog inte ens ihåg vem jag är längre.

Allt är som vanlig

Jag fick förresten mens igår. Det betyder att cykeln den här gången var 47 dagar. 47 dagar är ganska normalt för mig, och betyder att jag inte ägglossar.

Alla förhoppningar om att det den här gången skulle gå att göra barn naturligt är nu helt borta. Ingenting är förändrat på den fronten.

Ett annat inlägg

Jag hade tänkt skriva ett annat inlägg.

Ett inlägg om vilket stort tomrum en pytteliten katt kan lämna efter sig. Ett inlägg om hur vi hela tiden ser henne i ögonvrån för att sedan upptäcka att hon inte alls är här längre.

Men istället känner jag mig tvungen att berätta hur bra jag är.

Jag är den bästa mamma Lillkatten någonsin kan få.
Jag är den bästa matte mina katter kunnat önska sig.
Min man kunde inte fått en bättre fru, jag är perfekt just för honom.

Och det allra, allra bästa med mig. Det är att jag, hur irriterad jag än blir på andra människor, aldrig känner något behov av att berätta just för dem att jag är så mycket bättre. Jag skriver några rader i min blogg istället, och jag skriver det så att ingen någonsin behöver känna sig utpekad.*

* Ja jag vet att jag borde släppa och radera, men jag blir så förbannad när någon ger sig på mig just nu, nu när jag är som känsligast och mest sårbar

Radera

Det kan hända att jag kommer att radera kommentarer jag inte vill ha.

Det här är min blogg.

Jag bestämmer vad som ska stå i den, och det står alla fritt att läsa, men inte alla fritt att skriva vad de vill.

Jag ställer gärna upp som uppretningsobjekt. Jag är jag, och det är inte mer med det.

Men just nu, när jag kommit hem från veterinären utan min katt. Just nu orkar jag inte riktigt försvara mig.

Nu är det snart över.

Kisse har blivit sämre.

I morgon åker hon iväg på sin sista resa. Med oss hem från veterinären kommer vi att ha en tom bur.

präktig och självgod. Javisst!

anonym: tråkigt att du känner så.

Jag är kanske präktig och självgod, men jag slipper i alla fall ha dåligt samvete för att jag inte gör mitt bästa. Hur är det med ditt samvete?

Köttkonsumtion

Som vanligt när jag kör fast med pluggandet ägnade jag lite tid åt något annat. Den här gången blev det lite matbloggssurfande.

Inte de där superfantastiska matbloggarna med fantasifulla kreationer, utan några helt vanliga familjers matbloggar.

Och jag blev riktigt förvånad över hur mycket kött de verkar äta. I familjen Katt är det kött* 1-2 gånger i veckan enligt veckoplaneringen, och ibland när någon inte hunnit handla blir det färdigmat från frysen oftast köttbullar.

Ett jättebra miljö-o-hälso-tips för den som äter kött varje dag är att prova vegetariskt åtminstone två gånger i veckan. Det finns ju hur mycket som helst att välja mellan.


*Med kött menar jag inte bara biffar utan även kyckling, fisk köttfärs, korv, skaldjur ja ni fattar va?

ohämmad obetald reklam

Jag handlar en del av Lillkattens kläder hos nätbutiken Elva små troll. Det är lite dyrare men mycket finare, och jag slipper stressa sönder mig i ilska över opraktiska verktygsfickor på hårda spädbarnsjeans alternativt konstigt glitter som nog inte är så bra när det lossnar på jättetigtha andra spädbarnskläder.

I dagens upplaga av Elva små trolls julkalender är det en liten pojke som har en klänning på sig. Han har valt den själv.

Jag älskar elva små troll!

Vilken lättnad

Vi har en hemtenta som ska vara inne i morgon eftermiddag (vi har riktig tenta på slutet av kursen också om någon undrade apropå mitt tidigare inlägg om slappa utbildningar) I dag skulle vi haft föreläsning och jag har som vanligt lite för mycket kvar att göra för att egentligen hinna.

Men nu möttes jag av ett mail om att föreläsningen är inställd. Jag får den där extra tiden på mig, den jag aldrig brukar få, men alltid brukar behöva. Nu kommer jag att hinna klart med alla uppgifter idag, och får morgondagen på mig att gå igenom alltihop.

Alltså

Fortsättning på inlägget under.

Jag tror att vi är miljontals mil ifrån att man i lagstiftningar och officiella policys kommer att säga att någon får skylla sig själv.

Det jag menar är människors attityder. Jag kan mycket väl tänka mig hur det i stugorna kommer att muttras om att de som "väljer" att få krävande borde ha tänkt till innan, istället för att nu ta skattepengar från andra barn som faktiskt behöver nya skolböcker.

Skylla sig själv?

Från och med första januari kommer alla gravida kvinnor i Stockholm att erbjudas ett KUB-test (ett test som mäter risken för kromosomavvikelser på fostret) Får man hög risk på testet kan man sedan gå vidare och ta ett prov där man får svart på vitt om kromosomavvikelser finns.

Ingen tvingar kvinnorna vare sig att göra KUB-test, gå vidare med ytterligare test, eller att vid påvisad kromosomavvikelse välja abort.

Men finns det inte en risk att de föräldrar som väljer bort test alternativt väljer att behålla barnet trots hög risk för kromosomavvikelse får "skylla sig själva"? Alltså att när de valt att få ett barn som behöver mer hjälp än andra barn, då får de minsann klara av det själva utan extra pengar och resurser från samhället.

Jag hoppas att det inte är så, men jag kan inte låta bli att tänka tanken.

Akademiska problem

Den lilla artikel jag sitter och skriver på får max vara tre sidor text, inklusive sammanfattning och inledning.

Jag har skrivit klart själva textmassan och har nu sammanfattningen, delar av inledningen och slutsatsen kvar. Hittills har jag skrivit 850 ord... och nu läser jag i mina papper att sammanfattningen ska vara på cirka 500 ord. Ska jag alltså sammanfatta 850 ord på 500 ord?

Skulle inte tro det! Jag får dessutom inte plats på de angivna tre sidorna ifall jag försöker

Groda

Jag går ofta och tänker på saker jag sagt, och som nog inte lät riktigt som det var tänkt.

Och eftersom jag har en blogg, och eftersom jag vet att den läses av ganska många i bekantskapskretsen tänkte jag här ta tillfället i akt, och bortförklara något jag sa i går.

Vännen S är gyminstruktör, bl.a. har hon klasser i afrikansk dans, och nu är det meningen att hela ridgruppen ska prova på och dansa med henne en kväll.

Och appropå det så sa jag -Jag tror att jag kan ha Lillkatten med mig eftersom jag räknar med att det ska vara så låg klass på dansen
Och med det menade jag, att jag trodde att klassen skulle vara på ridgruppsnivå, alltså nivå för ett gäng som aldrig dansar. Och eftersom jag tränar ganska mycket dansklasser till vardags, så skulle jag ha ett försprång framför de andra. Jag menade absolut inte att jag tror att S:s klasser i vanliga fall håller låg klass, tvärtom S brukar vara väldigt duktig på det hon gör, och jag är säker på att så även är fallet med hennes dansklasser.

Så där. Ett långt försvarstal, eftersom jag rodnande för mig själv, när jag insåg vad jag sagt.

Inte rätt tänkt

Man skulle ju kunna tycka att mitt förmodliga framtidsyrke som forskare är lite dåligt valt eftersom jag verkligen inte gillar att skriva rapporter.

Den här gången är det Huntingtons disease som råkat ut för min rapportovilja.

Opedagogiska rutan

I går till middag serverades det svamp- och potatissoppa i familjen Katt. Lillkatten hade redan dissat sitt mangomellanmål och hade således inte ätit något alls sedan lunch. Så när soppan inte heller den föll i god jord, efter tre skedar vägrade han äta en endaste liten bit till, gick Kattmamman till skåpet och öppnade en barnmatsburk med "Spagetti och Köttfärsås" favoriternas favorit.

Det här är Kattmamman som ska erbjuda allt, inte tvinga barnet att äta någonting, men inte heller göra någon specialmat... Jag vet inte riktigt vad som hände? Förmodligen var det tanken på en gnällig hungrig bebis som fick mig att ändra uppfattning. Jag mumlade någonting om att han ändå är för liten för att förstå sambanden mellan vägran att äta det som erbjuds och servering av älsklingsrätten.

Ung förälder

Jag lovade någon gång att redogöra för varför jag så gärna ville bli en ung förälder.

Jag ser inte unga föräldrar i något romantiserande skimmer. Och vissa personer kanske verkligen inte hade passat att få barn när de var unga. Men jag tror att jag hade varit en lika bra mamma oavsett ålder.

Det allra bästa som hänt mig är att få Lillkatten. Inget i livet har varit i närheten av lika bra. Och jag hade gärna velat att det hade hänt tidigare, för på så sätt hade allt annat som hänt haft ett rosa skimmer av Lillkatt.

Ett barn är ett barn i en viss tid. Denna tid blir inte längre för att man får barnet när man är ung. Och de saker man absolut vill göra i livet utan barn kan man lika gärna göra när barnen blivit stora istället för att göra dem innan barnet föds. Därför kan jag ibland känna ett litet, litet sting av bitterhet för att det inte blev som jag ville.

Hemma från veterinären

Idag har Kisse träffat neurologen.

Hennes symptom är inte vad man kan förvänta sig vid en hjärnskada (hjärnblödning, tumör) eftersom reflexerna inte är jämnt nedsatta utan är blandade i hela kroppen. Höger bakben, vänster näsborre t.ex.

Det kan vara en infektion på nervsystemet som i så fall nog går att bota eller i alla fall lindra betydligt.
Det kan också vara en cancerform som tydligen brukar yttra sig just så här.

Eftersom kisse inte på något sätt lider kommer vi att fortsätta utreda henne.

Kisse är försäkrad, men det kostar ändå pengar för oss. Jag och Kattpappan är överens om hur mycket vi kan lägga på vidare behandlingar. Det är en ganska stor summa... så vi tror inte att vi ska behöva säga stopp av ekonomiska skäl i alla fall.

Eftersom jag fått frågan

Rasen jag födde/föder upp är europé.

I morgon ska vi till veterinären, Håll tummarna för oss!

Uppdatering om katten

Lilla katten verkar inte ha ont någonstans. Hon äter bra, sitter gärna i knät och spinner och verkar allmänt nöjd med livet.

Hon är fortfarande lika vinglig som förrut. Vi inbillar oss ibland att det är bättre, men det är just bara inbillning.

Just nu är kisse ensam i arbetsrummet utan de andra katterna, och här går det som sagt bra. Men jag är osäker på hur det ska gå tillsammans med de andra katterna. Hennes dotter är inte särskilt snäll mot henne, och kan hon inte röra sig normalt kommer hon nog att få för mycket stryk.

Min syster kan upplåta sitt hem några månader åt lilla dottern, så att sjuka katten får ett tag på sig att prova att röra sig i huset trots vingel. Kanske fungerar det att leva så.

Det är så svårt att veta vad som är etiskt rätt, och när kisse lider, eller mår bra. Hoppas veterinären kan hjälpa till att reda ut våra tankar, på tisdag när vi ska dit.