Lättare att bli gravid om man gjort lyckad IVF?

Jag har fått frågan om det är lättare att bli gravid spontant efter en lyckad IVF. Och jag tror att svaret generellt är nej.

I mitt fall handlar det inte om några mirakel (eller något psyke). För att vara infertil är jag ovanligt fertil. Mitt enda problem har varit att jag inte ägglossat p.g.a. en hormonrubbning, och hormonrubbningen har i alla fall tillfälligt försvunnit av alla rätta gravid- och amningshormoner jag fått tack vare IVF:en.
Så för min personliga del var den förra graviditeten en förutsättning för den nya.

Men för de flesta andra som har mer komplexa problem än vad vi hade, eller som har ett fysiskt problem tror jag snarare att det är svårare att bli gravid spontant. Det har ju gått något/några år, och fertiliteten sjunker som bekant med stigande ålder.
De man läser om som helt plötsligt blir med syskon efter att ha försökt länge, länge med första barnet hade nog blivit spontangravida till slut ändå, om de inte hade gjort en enda behandling. Men man vet ju aldrig om man tillhör gruppen som kan lyckas på egen hand eller inte, så därför ska man söka hjälp om det inte blivit någon graviditet efter ett år av försök.

Det här är vad jag tror, jag har inte frågat någon läkare. Så är det någon som vet något annat så upplys mig gärna så ska jag självklart lägga in en rättelse i bloggen.

Den gamla vanliga historien

Lillkatten och jag var på BVC idag. Allt gick jättebra, t.o.m. sprutan med vaccienring var rolig att ta.

BVC-sköterskan såg så klart att jag var gravid, och jag berättade att vi var lite förvånade eftersom det tog så lång tid att få Lillkatten, och att det krävdes IVF.
Och genast fick jag höra historien om någon som två månader efter att de fått hem sina adoptivbarn blivit gravida, tänk vad psyket spelar in...
I vanliga fall hade hon fått en av mina små föreläsningar om forskning, och om mina egna hormoner som inte alls har med psyket att göra, men den här gången höll jag tyst.

Någon som är så otroligt bra med barn, så att till och med en spruta blir rolig, en sådan person vill jag hålla mig väl med.

Jag gick alltså därifrån väl medveten om att jag nu gett upphov till ännu en historia om att det bara är att slappna av så blir det barn, och jag skäms faktiskt för att jag inte sa något.

Jag klarade det II

Tack för alla grattis! Jag är lite omtumlad över att jag faktiskt har läst en hel universitetsutbildning, jag trodde att jag var alldeles för dum.

Ett tag på mitten när jag körde varenda tenta, även de som inte var speciellt svåra. Då trodde jag aldrig att det skulle gå. Jag trodde inte att det var något för mig. Jag fattade inte hur mycket kraft och energi barnlösheten och alla behandlingar tog. Det här var långt innan sjukskrivningen och jag tyckte att jag höll mig rätt så flytande.

Men det här sista året, året då jag varit Lillkattens mamma, året då jag har haft galna sömnrubbningar, först av ständigt nattammande och sedan av min insomnia, året då jag har prioriterat att vara med mitt barn framför att plugga. Det här året har jag klarat varenda tenta, några med nästan toppoäng.

Det här kanske låter som ett skrytinlägg, och det är det ju också till viss del. Men framförallt är det en påminnelse till alla er som kämpar och som inte tycker att vardagen går ihop riktigt längre. Det finns förmodligen ett samband, och är man så dum som jag och inte inser det kanske man till slut inte orkar längre. Så kräv inte så mycket av er själva, utan låt sorgen ta den plats den behöver.*

*Lätt för mig att säga, som har kommit ut levande på andra sidan.

Tingeling

Det är så många som skrivit om det i sina bloggar redan, men jag måste också nämna det med några ord.

När kampen en dag tar slut för någon av oss, särskilt när det är någon vi följt länge, och som i mitt fall betraktar som en kär vän, särskilt efter att vi fått chansen att träffas på riktigt.

Då gör det nästan ofattbart ont.

Barnlöshetsresan är fruktansvärd och omänskligt grym ibland, men den ska sluta lyckligt. Någonstans i kampen hägrar målet som är ett levande nyfött barn.

När den inte gör det, utan istället slutar med ännu en misslyckad behandling, och insikten om att det här inte kommer att gå. Då vill jag bara lägga mig ner på golvet och skrika och sparka, för det är inte rättvist, det är så förbannat orättvist.

Kära älskade Ting. Jag hoppas så mycket att du ska få bli äkta genuint glad, och att du när du är gammal ska få vara nöjd med hur livet blev, även om det inte blev som du hade tänkt dig.

Det ensamma embryot i frysen

Det ligger ett litet embryo, eller snarare början till ett embryo, i en frys på Huddinge sjukhus. Det lilla embryot kommer förmodligen aldrig att få en chans att försöka fästa och börja leva. Huddinge är ett universitetssjukhus, och vi skrev på papper om att vi tillåter överblivna embryon att gå till forskning, och jag hoppas verkligen att det här lilla embryot får göra någon nytta.

När vi gjorde IVF:en som blev till Lillkatten fanns det två fyrcelliga embryon av superkvalitet, det ena stoppades in i min livmoder och det andra lades i frysen.

Vad var det som gjorde att det just var Lillkatten vi fick tillbaka? Jag tror inte på förutbestämda öden utan tror därför att det bara var slumpen som valde, och därför svindlar tanken ibland. Tänk om det varit Lillkatten som frysts in, och så skulle vi aldrig fått träffa den fantastiska person som är han.

Jag är inte sentimental, och jag anser inte att det är ett litet liv som går till spillo, men det är ändå början på någonting som vi aldrig får se slutet på.

Jag hoppas verkligen att det forskas på embryot och att det inte åker i soptunnan direkt.

Reproduktion

Dagens föreläsning hade titeln reproduktion.

Och föreläsningen behandlade allt från könlös förökning hos koraller via hermafroditiska sniglar upp till däggdjuren med oss människor på topp.

Man kan väl säga att det som rör människans reproduktion inte är direkt några nyheter för mig, efter åratal av itrattande av olika hormoner och mätningar. Men det gör inte mig något ifall jag får något gratispoäng till tentan.

Mot slutet av föreläsningen kom föreläsaren in på fertilitetsbehandlingar, och han berättade historier om hur det alltid blev 5-6 barn när man gör artificiella hormonbehandlingar. Sedan var det någon som frågade vilka hormoner det var man sprutade sig själv med om man ville bli gravid, och då tittade föreläsaren väldigt försmädligt på henne och sa "Jag tror knappast att man injicerar sig själv"

Så klart räckte jag bror-duktigt upp handen, och förklarade att man så klart följer upp hormonbehandlingar med ultraljud, så nej då, det blir inte fler än två barn åt gången, oftast bara ett, och jo då, man injicerar visst sig själv. Jag har gjort det i fem omgångar.

Vad jag inte sa var däremot Bästa herr fiskbiolog, jag vet att du är väldigt duktig på ditt område, säkert en av de bättre i världen. Men du ska kanske inte uttala dig så tvärsäkert om människans reproduktionsbiologi?

Ett hjärta som slår

Idag såg vi ett pickande hjärta på den stora urgamla UL-maskinen. Och då först tror jag att jag fattade att jag är gravid.

För mig är graviditeter så starkt förknippade med läkare, att det behövdes en läkare för att jag skulle fatta vad som är på gång.

Och nu ska jag försöka vara lite glad, för det är ju fantastiskt, det som har hänt mig. Jag har bara gått omkring och varit gnällig och less, men det är ju för att jag har haft maginfluensa som inte vill ge med sig. Nu är jag gravid, och då är det ok att må illa.

För övrigt mår jag inte alls lika illa som förra gången, så det här har potential till att bli riktigt bra*

*Om allt fortsätter att gå bra.

Det finns inga IVF-barn, bara barn.

Om någon annan skulle ha fått samma uppfattning som anonym som har kommenterat i inlägget under, och vars kommentar gjorde mig lite ledsen, tänkte jag här förklara mig.

Så klart tycker jag inte att ett barn är mer värt än ett annat. En IVF är ett mirakel, och en obeskrivligt häftig erfarenhet när det fungerar.

Men min son är inget IVF-barn liksom eventuella syskon inte kommer att vara knull-barn?!?!? De kommer att vara mina högt älskade barn, och inget annat.

När vi höll på med behandlingarna, när mitt liv var på botten, då blev jag gravid. Jag passerade vecka tolv, och vågade börja hoppas på att vi den här gången faktiskt skulle få bli föräldrar. Men så blev det inte, det blev istället ett missfall. Jag sjönk ner på botten och blev sjukskriven av sorg. Men aldrig någonsin har jag sörjt ett dött barn. Det var inget barn jag blödde ut, det var ett embryo, ett litet grodyngel eller ett fiskyngel.

Det finns säkert andra som känner annorlunda, men jag känner ingenting för det som ligger i min mage nu. Jag är för fri abort, och jag anser inte att den som väljer att göra abort i vecka åtta dödar ett barn. Jag har drömmar och förhoppningar, men de har ingenting att göra med den genuppsättning som håller på och utvecklas i min mage.

När jag väntade Lillkatten fick jag aldrig någon relation till honom i magen. För mig finns det inga kopplingar mellan graviditeten och mitt barn. Jag blev inte mamma förrän jag fick honom i famnen.

Den här gången om det som finns i min mage stannar där, hoppas jag på att våga och kunna knyta an lite, och tycka att det är mysigt med sparkar. Men gör jag inte det, så vet jag att det inte gör något. Jag är världens bästa mamma till Lillkatten, och jag tror att jag kommer att bli världens bästa mamma till hans syskon också, annars hade jag skyddat mig för att vara säker på att inte bli gravid.

Tröja

Eftersom min IVF-tröja diskuterades på bloggtäffen, och eftersom jag är så stolt över den, tänkte jag visa upp den igen.

Och faktiskt så tänker jag att om jag igen får en mage så kan jag använda tröjan. Utan IVFen hade min kropp aldrig börjat fungera som den ska.

Amning - minskad fertilitet?

Fast en fråga väcktes faktiskt vid barnsurfandet.

Någon skrev att fertiliteten minskar när man ammar, och det vet jag ju så klart om. Men jag trodde att det hade med minskad ägglossning att göra, men enligt den här skribenten var det inte bara utebliven ägglossning som var problemet utan även att det var svårare att bli gravid även vid ägglossning.

Och det låter ju inte helt orimligt. Slemhinnorna är ju påverkade så länge man ammar.

I så fall har jag ytterligare en anledning att inte tro att det kommer att bli någon graviditet här hemma i år, för jag planerar att amma länge till.

När det är tentatider läser jag för mycket skräp på nätet.

Sitter och läser lite på ytterligare ett av alla göra-barn-forum som finns. Och råden som duggar tätt är helt uppåt väggarna.

Men jag orkar inte ge mig in i en diskussion om när ägglossningen verkligen sker, eller när man har rätt att söka hjälp, eller om det är försent att försöka när ÄL-stickorna berättar att LH-stegring skett eller om det är bättre att förlita sig på termometern.

Varför läser jag? Borde inte sådana "nybörjarfrågor" vara över för min del? Jag orkar ju ändå inte dela med mig av mina kunskaper utan blir bara irriterad över alla som uttalar sig så tvärsäkert om saker som jag vet är fel.

Och så klart var det någon som nämnde det där tipset om att slappna av också.

Långsiktigt

Man skulle nog kunna säga att vi startat bebisverkstaden igen.

Men vi vet inte om det fungerar, och det är väldigt långsiktigt planerande. Siktet är egentligen inställt på februari 2009, då jag kanske slutat amma Lillkatten och kan försöka tina upp den lilla klump som ligger i en frys på Huddinge sjukhus.

På det här sättet hoppas jag slippa bli ledsen och besviken om inget händer. Om en tre-fyra år bör jag vara gravid igen. Annars tänker jag nog tillåta mig en tår eller två.

Ägglossning?

Ägglossningsstickorna visade på nästan ägglossning för några dagar sedan. Sedan visade de på ännu mera nästan ägglossning och sedan har de inte visat på någonting.

Hormonstrecket och teststrecket var aldrig lika starka men det är ju ett vanligt problem, även för de som har riktig ägglossning.

Om ungefär två veckor får jag veta ifall det var på riktigt. Får jag mens då, så har jag bestämt mig för att jag måste ha ägglossat.

Hormonell balans

Jag testar varje morgon med ägglossningsstickor. Ännu har jag inte fått något positivt resultat, och jag vet inte heller om jag kommer att få det?

Men jag fungerar så mycket bättre nu än vad jag gjorde tidigare.

Jag använder mig av den billigaste testsorten. Inget dyrt digtalt, eller tydliga streck, utan den där billiga sorten som ger ett teststreck och ett hormonstreck. Och är teststrecket och hormonstrecket lika starka så har man ägglossning.

Tidigare (innan Lillkatten) fick jag alltid två nästan lika starka streck. Hormonstrecket var något svagare, men det fanns där hela tiden. Nuförtiden syns inte hormonstrecket, eller kan bara anas som en svag skugga. Jag har alltså inte längre en massa hormoner som bråkar runt hela tiden. Bara det är en vinst!

Påminnelse till mig själv

Nu när jag börjar med ägglossningsstickor ska jag komma ihåg att positivt utslag på dem inte nödvändigtvis betyder att jag verkligen ägglossar.

Om jag inte får mens 14 dagar efter positivt utslag betyder det inte att jag är gravid. Om jag får postivt igen på ägglossningsstickorna betyder det fortfarande inte att jag är gravid. Inte ens om jag 14 dagar efter positivt på ägglossningsstickor får positivt på Clearb blues ägglossningsstickor och ringer supporten, och de säger att jag måste vara gravid är jag gravid.

Jag har bara PCO.

Vad är det?

Jag har ont i vänster äggstock. Eller i alla fall där det gjorde ont när jag hade en cysta, och när jag släppte massor av ägg till IVF:en

Först hoppades jag lite naivt att det var ägglossning på gång. Men nu har det hållit i sig i nästan två väckor, och så länge ägglossar man väl inte?

Vad kan det vara? Någon med fungerande kropp som vågar sig på en gissning, Själv är jag så ofungerande så jag vet inte hur saker ska kännas i de där regionerna. Jag har inget naturligt att jämföra med, bara hur det känns efter diverse konstiga hormonstimuleringar.