På MVC idag

Jag känner mig som lite vem som helst den här graviditeten.

Jag kämpade inte alls, den blev ju nästan till på ett hoppsan.

Att jag verkligen, verkligen fattar att det är ett mirakel, och att jag inte tror att det någonsin kommer att gå igen skiljer kanske ut mig lite, men det är ju inget det pratas om till vardags.

Men idag på MVC kände jag ändå att nä, jag har ett annat förhållningssätt än de som inte varit med om infertilitetsresan.
I väntrummet i soffan bredvid mig satt en tjej som gissningsvis var gravid i 5-6 månaden. Hon hade en kompis bredvid sig och de pratade hela tiden högt om gravidtjejens krämpor. Hon putade med magen och strök sig hela tiden över den, så att ingen kunde undgå att se den.

I väntrummet på MVC är det ju inget konstigt beteende att vara inriktad på sin graviditet, särskilt som vi andra som satt där också var tydligt gravida. Men jag blev ändå väldigt generad, ungefär som om hon pratat alldeles för högt om sitt sexliv.

Det sitter så djupt rotat i mig att graviditeter är fantastiska mirakel, och att man ska vara stolt över dem, men att någon annan kan bli ledsen och sårad, och att man inte skryter för mycket om den. Dessutom har jag en ryggmärgsreflex för att aldrig, aldrig beklaga mig över graviditeten offentligt. Visst jag gnäller en hel del här i min blogg, och rätt vänner och Kattpappan får också höra en del, men ingen utomstående ska någonsin behöva ta del av det, för jag vet hur ont i hjärtat sådant kan göra.

Och till sist, men det har kanske inte så mycket med infertiliteten att göra, utan mer med mig som person, tycker jag att det är en aning obehagligt när folk tar för givet att allt ska gå bra. Jag efterlyser lite ödmjukhet.

Härliga hemligheter

Jag har varit duktig och tagit vara på tiden och pluggat. Jag har inte ens tagit mig tid att läsa mina mail.

Men nu gjorde jag det, och fylldes av glädjebubbel.

Det har inget med mig själv att göra, och jag tänker inte berätta mer.

Lättare att bli gravid om man gjort lyckad IVF?

Jag har fått frågan om det är lättare att bli gravid spontant efter en lyckad IVF. Och jag tror att svaret generellt är nej.

I mitt fall handlar det inte om några mirakel (eller något psyke). För att vara infertil är jag ovanligt fertil. Mitt enda problem har varit att jag inte ägglossat p.g.a. en hormonrubbning, och hormonrubbningen har i alla fall tillfälligt försvunnit av alla rätta gravid- och amningshormoner jag fått tack vare IVF:en.
Så för min personliga del var den förra graviditeten en förutsättning för den nya.

Men för de flesta andra som har mer komplexa problem än vad vi hade, eller som har ett fysiskt problem tror jag snarare att det är svårare att bli gravid spontant. Det har ju gått något/några år, och fertiliteten sjunker som bekant med stigande ålder.
De man läser om som helt plötsligt blir med syskon efter att ha försökt länge, länge med första barnet hade nog blivit spontangravida till slut ändå, om de inte hade gjort en enda behandling. Men man vet ju aldrig om man tillhör gruppen som kan lyckas på egen hand eller inte, så därför ska man söka hjälp om det inte blivit någon graviditet efter ett år av försök.

Det här är vad jag tror, jag har inte frågat någon läkare. Så är det någon som vet något annat så upplys mig gärna så ska jag självklart lägga in en rättelse i bloggen.

Till Ida om avslappning

Att slappna av gör ingen gravid, men det påstår du ju inte heller.

Och jag tror att du har rätt i att psykisk sjukdom kan orsaka infertilitet. Man kan tappa håret, rasa i vikt, få magsmärtor, få domningar i benen, och säkert få utebliven ägglossning av svåra depressioner.
Så visst kan fertiliteten påverkas av måendet.

Men de som bara väldigt gärna vill bli gravida och som är lite besvikna och ledsna för att de inte lyckas, de tappar inte håret, eller går ner i vikt, eller får utebliven ägglossning. Så för den som har svårt att bli gravid hjälper sällan rådet att tänka på något annat, eller skaffa en hund.

Tack

Tack för idag/ikväll tjejer!

Jag saknar er redan!

(Och nej jag har fortfarande inte fått mens)

Det var väl ingen som undrade?

Om någon undrar... så har jag ännu inte fått mens.

Men jag är ju bara på dag 13 efter den eventuella ägglossningen, så det är väl inte så mycket att hurra för antar jag.

Spänningen är på topp (eller inte)

Någon mens har jag ännu inte fått.

Men det är egentligen inte så konstigt, och har ingenting med graviditeter att göra. Attt jag skrev att den kunde dyka upp idag beror på att jag hade en tolvdagars lutealfas på den tiden när jag tog sprutor. Men jag har ju ingen aning om hur jag fungerar (om jag fungerar) av mig själv.

I brist på

I brist på formuleringsförmåga att blogga om feminism, miljö och annat jag egentligen vill skriva om kan jag göra det här till en är-jag-gravid-blogg?

Enligt några beräkningar borde jag få mens i morgon. Eller så kan det dröja ett tag till. Så himlans spännande är det egentligen inte.

Och jag vägrar att skriva om eventuella symptom jag letar efter. Det skulle vara allt för patetiskt.

Hoppas tydligen mer än vad jag trodde

Jag läste om en massa par som kämpat i åratal för att få första barnet och sedan lyckades på första försöket med andra barnet.
Jag läste också om de som hade lika stora problem att få tvåan, men de historierna minns jag inte alls lika tydligt.

Jag hoppas tydligen väldigt mycket på att kunna bli gravid trots att jag försöker intala mig att jag inte kommer att bli det av mig själv, och att vi ju hela tiden planerat mot frysisen och nya IVF:er.

Jag tror fortfarande att jag inte kommer att bli besviken om mensen gör intåg mot slutet av veckan, och jag hoppas att jag har rätt.