Jag förstår att många läser här i min blogg för att få sig till livs lite smaskiga detaljer om mitt kärleksliv, men jag måste tyvärr göra er besvikna. Det är för privat och för utlämnande och kommer inte att beröras mer i den här bloggen.
Men så klart att jag förstår er, att få läsa om andras olycka hjälper på många sätt, det tycker jag också.
Uppdaterat: Nej kärleksliv är inte detsamma som sexliv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
VadÅ?? Det är ju för att ni är så kloka som det är värt att läsa här och hos Kattpappan. Jag önskar er all möjlig styrka och välgång på färden.
no offence-men hur mkt kärleksliv har man egentligen m två småbarn???
jag tror knappast att "kattmammans blogg" är känd som en kärlekslivsblogg direkt.....
Ibland tar sig vissa människor rätten till att klanka ner på andras val och liv men vanligast är väl att det är dem själva som mår dåligt och bara vill få ur sig sin frustration och besvikelse på livet. Ingen har rätt att döma en förrän man har gått i deras skor. Det ordspråket stämmer så väl. :)
Hoppas att Mini mår bra.
Jag ger dig en Award för din uppriktiga blogg, känns skönt att läsa om någon som skriver helt ärligt och ocensurerat. Det är därför din blogg är en av dom som jag läser dagligen. För att du berör med din blogg och det är det viktigaste för mig. Så om du vill få lite kredd för det du skriver så kom och hämta din award.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att det går åt rätt håll för er. Jättekrasmar!
Jag hittade hit av en slump (låg uttråkad och sjuk i sängen en kväll innan julafton) och surfade runt, och fann din blogg via en av dina "bloggar jag läser" - bekanta.
Jag har läst mig bakåt, för jag kände igen mig så mycket i det du skriver om din sömnlöshet. Jag har lidit av det från och till i halva mitt liv, och i mitt fall slutar det ofta (efter att ha varit vaken många långa dygn på raken) på sjukhus, med medicinering och vila. Jag går bara PANG in i väggen och tuppar i princip av till sist, det är verkligen jobbigt.
För att bryta detta, brukar jag när en sådan period börjar, få ta insomningstabletter, som inte alltid hjälper (ibland har de ingen effekt alls), men som normalt sett åtminstone underlättar och ger mig någon timmes sömn. Till sist tar jag mig ur den dåliga spinnen, och kommer i fas med sömnen igen, och så är det lugnt ett tag, tills något händer, och jag hamnar i samma dåliga cirkel igen.
Jag hoppas att du en dag finner en lösning, så att du kan få slippa sömnångesten, för det är något av det jäkligaste som finns, att inte få/kunna sova över huvudtaget.
Och angående dig och kattpappan, så håller jag tummar och tår för att ni löser det tillsammans! Och om ni inte gör det, så hoppas jag att ni hittar den näst bästa lösningen, som fungerar för er familj. Jag och min exmake är skilda sedan några år tillbaks, och vi bor grannar, så vi träffar båda våra fyra barn varje dag (konstig mening där, men du förstår säkert hur jag menar). Vi är väldigt bra vänner, och har aldrig haft några egentliga problem att bo så nära varann, även om det självklart var en omställning till en början.
Vi klarade inte att leva tillsammans, och nu lever vi egna liv, men ändå på ett sätt gemensamt, och barnen kommer och går precis som de vill. Det är faktiskt en väldigt bra lösning (förutsatt då att man inte avskyr varann) för oss alla, även om folk envisas med att tro en massa, och komma med de mest konstiga kommentarer ibland.
Därför ser jag det inte heller som att jag missar halva deras liv, eftersom jag får se dem, tala med dem, krama och pussa dem varje dag. Jag finns med i deras vardag hela tiden, och det gör deras pappa också. :)
Men som sagt, all lycka önskar jag i er riktning, hoppas att minikatten kryar på sig och får må fina fisken framöver, och att lillkatten också får må fint. Hälsa till kattpappan också, och ha en så god fortsättning på det nya året som ni bara kan!
Varma kramar! /Sara
Jag kan bara svara för mig själv, men inte är det så att man gottar sig i andra människors olycka. När Maja Gräddns gick igenom en kris av bibliska proportioner så läste man ju, levde med, hejade, grät, inte för att känna sig överlägsen utan för att hjärtat gjorde ont och för att man önskade en lösning, ett slut på smärtan, som var uthärdligt för HENNE.
Nog om detta. Jag har känt mig väldigt berörd av det svåra ni går igenom, men framför allt har jag respekt för den människa som är du! Tack för det du har delat, så modigt och all respekt för ditt beslut att hålla detta privat.
Kram
u
Fast Kattmamman skriver inget negativt om de som skulle önska sig mer privata detaljer- om man läser noga skriver hon att man kan lära av andras "olycka". Jag tror att jag lite kan förstå vad hon menar. För det är ju just så; man lär sig av andras liv och relationer. Men samtidigt, är det vettigt att ha en gräns mot omvärlden. Jag uppfattar detta meddelande mer som ett besked: nej, om detta skriver jag inte mer. Väl så.
men jäklar. jag som hängt här i ur och skur sedan du startade -enbart i hopp om att snartsnart börjar du väl ändå dela med dig av ert oerhört spännande sexliv eller skriver referat från snasiga gräl....
typ.
sorry om jag raljerar, men på samma sätt som jag blir spyfärdig av tittköer på motorvägen blir jag det på bloggar.
jag hänger här för att jag gillar dig och är intresserad av att läsa det du för ögonblicket vill skriva om. punkt.
kram.
Skicka en kommentar