SPAM

Jag brukar verkligen inte lägga ut mail som skickats privat till mig, i min blogg. Men det här anser jag inte vara av privat karaktär vad den som skickade mailet än påstår. Vad tycker ni?


Hej!
Jag heter Madelaine Nilsson och jag skriver till dig för att berätta att du kan få annonsera helt kostnadsfritt på www.xxx.se. Detta är ett litet projekt jag dragit igång för att se om det finns någon möjlighet alls att förbättra de annonsmedium som finns idag.

Vi kommer inom kort att synas både i radio, tv och i annan media samt annonsera på ett antal av det mest trafikerade sajterna i Sverige. Under vår så kallade BETAFAS är du och ditt företag välkommet att annonsera (detta gäller radannonser med eller utan bild) helt kostnadsfritt. Om du tycker att detta verkar vara något för dig så ser jag fram emot att se dina annonser hos oss.

Som avslutning kan jag meddela att detta är inget SPAM utan jag finns som person och jag svarar på ett eventuellt mejl från dig om du skulle vilja det. Om vi inte hörs igen önskar jag dig en skön sommar!

PS: alla som annonserar är med och tävlar om en resa för två - till BALI! Glöm inte att du kan annonsera som privatperson eller som förtag :DS

Med vänliga hälsningar
Madelaine Nilsson

Ömsesidig respekt

Innan jag fick barn retade jag mig ständigt på personer som hade barn och som inte kunde prata om något annat än barnen.

Nu är det tvärtom.

Jag tycker fortfarande inte att alla i ett sällskap ska behöva lyssna på timslånga beskrivningar av hur Lillkatten rullar runt, eller vilken sorts blöjor som är bäst.

Men jag vill inte behöva sitta och lyssna på detaljerade redogörelser för en viss krog på Stureplan och vad som kan hända där. Jag har inte varit ute på den typen av festligheter på flera år och har inget att tillföra diskussionen.

Visst man växer ifrån varandra, och är man på olika platser i livet, det ena singel den andra nybliven mamma så har man kanske inte så många gemensamma samtalsämnen. Men vill man fortsätta umgås får man anstränga sig från båda håll. Man kan kanske prata om det gemensamma intresset som en gång i tiden förde en samman (jag har inga kompisar som jag bara festat med) eller prata om något man läst i en tidning eller vad som helst som alla kan ha åsikter om.

FAN, FAN, FAN

FAN, FAN, FAN

Det här inlägget är tillägnat Tinsel.

Inkörd

Jag mår inte så jättebra. Känner mig alldeles matt i kroppen och darrig på benen. Fömodligen är det ett virus eller något liknande. Men det enda jag kan tänka är "Jag är nog gravid"

Snacka om att vara inkörd på ett visst tankespår.

Sömn (inlägg 4376 på temat)

Med jämna mellannrum skickar Pampers ut små häften med texter om barns utveckling. Nu när Lillkatten snart blir sex månader handlar häftet om sömn.

Häftena är skrivna i england och översatta till svenska och det märks.

För inte en enda gång handlar det om var barnet ska sova. Det förutsätts att barnet sover i ett eget rum och att det gjort det från start.

Hur många svenska föräldrar låter sin lilla bebis sova i ett eget rum undrar jag? Inte ens de som är hårdnackat emot allt vad AP innebär och så klart också är emot samsovning brukar tycka att det är något konstigt att ha bebisens säng i föräldrarnas sovrum den första tiden, kanske upp till ett års ålder.

Jag blir alldeles nervös bara av att tänka på att ha Lillkatten i ett annat rum. Jag skulle inte få sova alls eftersom jag skulle vara tvungen att gå och kolla att han lever och mår bra minst en gång i timmen.

Sömn

Jag tror att vi löst hela Lillkattens sömnproblematik. Att min fortfarande kvarstår är ett annat problem.

Hela semesterveckan sov Lillkatten hur bra som helst, men så fort vi kom tillbaka så började problemen om. Och efter en del funderande så kom vi på att en skillnad på då och nu var att han inte sov i tygblöjor under semestern. Så inatt provade vi att låta honom sova i engångsblöja, och han sov som en stock hela natten. (En stock som ammade två gånger visserligen, men det är helt normalt i hans ålder)

Många har gett mig tipset att prova att låta honom sova i en egen säng för att se om han skulle sova bättre. Och jag har ju inte velat vara rigid intill dumhet med samsovningen. Sover han inte bra hos oss så ska han så klart ha en egen säng. Men någonstans har jag känt att det inte var samsovningen som var problemet. Och skulle det visa sig att jag har rätt så är jag jublande glad, för jag tror verkligen på samsovningens fördelar.

En annan av mina käpphästar, tygblöjorna, får visserligen stryka på foten. Men bara på natten, dagblöjorna fungerar fortfarande hur bra som helst.

Snart kommer det nog ett inlägg om Kattmammans sömnproblem. För att Lillkatten får sova betyder inte att jag gör det. Finns det några femminutersmetoder som fungerar för mammor?

Ja till livet

Helt plötsligt sitter jag och läser ett uttalande från "Ja till livets" ordförande och håller med.

DN idag har en artikel om sena aborter. Jag är abortförespråkare. Vilken kvinna som helst som känner att hon inte vill ha barn av vilken anledning som helst ska slippa föda barnet.

Men någon som vill ha barn, som aktivt bestämt sig för att behålla barnet och som sedan får reda på att barnet har gomspalt och som då väljer att göra en mycket sen abort de människorna tycker jag är mycket tveksamma som föräldrar. De borde få göra aborten och dessutom sterilisera sig. För med den sortens människosyn ska man inte ha barn.

Att som i artikeln välja att abortera ett foster som ändå inte kommer att bli livsdugligt är det mest humana både för föräldrarna och barnet. Men att ta bort ett barn som visar sig ha ett litet korrigerbart handikapp när man VILL ha barn, det tycker jag faktiskt inte borde vara tillåtet enligt lag.

Jag är dessutom ganska kritisk till att man får abortera foster med Downs syndrom efter vecka 18 och jag vet att det är kontroversiellt.

Jag har haft en enorm tur att få ett barn som i alla fall ännu så länge verkar helt frisk, så det är förstås lätt för mig att sitta på mina höga hästar och fördömma andra. Men jag tycker att oviljan mot det lite annorlunda är motbjudande. Vem har rätt att bestämma vilka liv som är värdiga att leva?

Vill inte

Aldrig förr har sommarlovets start känts så tung. Jag har bara en ynka sommar kvar med Lillkatten. Sedan ska jag tillbaka till skolan.

Jag önskar att jag inte trodde så mycket på att dela föräldraledigheten lika, och att jag inte var gift med någon som krävde att få minst halva tiden med sitt barn.

Semester

I morgon åker vi iväg på en liten minisemester.

Kattpappan ska inte ha så många dagar ledigt i sommar eftersom vi vill ha så många dagar som möjligt som vi kan ha som föräldrarledigtdagar.

Dessutom är vår budget ganska knaper just nu.

Så det blir en liten stuga i några dagar Och förhoppningsvis lite promenader och kanske lite kultur också om vi har tur.

Vi är tillbaka i början av nästa vecka.

Men försök inte göra inbrott i vårt hus för det kommer inte att vara obebott!

Stört?

Jag kommer precis in från en regntung trädgård där jag har hängt upp den våta tvätten på "tork"

SMHI lovar att det ska bli en regnfri natt och jag litar på dem. Det värsta som kan hända är att tvätten inte torkar och då får jag ta in tvätten i morgon och torka den inne men då har jag i alla fall försökt.

Jag gillar tvätt som torkat utomhus.

Tur är det i alla fall att ingen ser in på vår tomt där vi har tvättstrecket för jag är inte säker på att alla tycker att det är en jättebra idé att hänga tvätt i regnet, men nu behövde ingen se mig.

Svårt

Flera nätvänner kämpar fortfarande på och har inte sett tillstymelsen till plus på ett enda graviditetstest. Behandling efter behandling misslyckas. Vissa höll på redan när vi startade vår utredning, andra har kommit till allteftersom.

Och jag vill orka peppa och stötta. Men ibland räcker jag inte till.

Mina ”peppande” kommentarer känns bara skorrande falska. För vem är jag att peppa, jag som faktiskt vet att jag kan. Jag har ju lyckats. Jag hoppas att min son kan vara en tröst ibland, det går ju faktiskt. Men jag vet att det finns stunder när alla barn, graviditeter och barnbesked gör ont. Och hur ska jag med mina käcka kommentarer veta när jag bara är i vägen och när jag verkligen gör nytta?

Kära medsystrar (och bröder), jag gråter med er på riktigt och känner så starkt för er! Måste ni få ert efterlängtade barn på det sätt ni önskar

Personligt meddelande till barndomskompisen J

Har du fått ditt barn nu? Eller jo det har du ju förstås eftersom du skriver det.

Jag är inte inne på Aff så mycket nu för tiden, men nog har jag hållit utkik efter meddelanden från dig, men inte hittat några.

GRATTIS!!!!

Kan man få veta lite mer om underverket kanske?

Har du någon mailadress till mig? Eller ett privat meddelande på Aff? Jag vill ju veta!

Kanske kan vi till och med träffas och ta en fika någon dag?

Hör av dig!

Kramar

Sömn igen

Nu sover Lillkatten mycket bättre. Det var nog värmen som gjorde att det var så jobbigt ett tag.

De senaste tre nätterna har han bara vaknat två gånger mellan 23 och 06 och det är nästan rekord för att vara han.

Det nya är dock att han är svårsövd när han väl vaknat. Förrut har han vaknat, ätit och sedan somnat om. Nu vaknar han, äter, somnar vid bröstet men vaknar direkt när jag försöker lägga ner honom på hans kudde. Så nu vankar jag eller Kattpappan omkring med honom ett litet tag och sedan går det utmärkt för honom att somna. Problemet är att det inte är lika lätt för oss. Har vi varit uppe och sprungit är vi oftast väldigt vakna och somnar inte om i första taget.

Jaja, man kan väl inte få allt. Den dagen när han både "bara" äter två gånger och dessutom kan somna om kommer säkert att inträffa vilket år som helst.

e: ditt tips om pappametoden (som jag läst om även på andra ställen) ska provas så fort vi får tid. D.v.s Kattpappan måste kunna vara vaken flera nätter på rad utan att det påverkar vår inkomst alldeles för mycket.

anna: Han sover redan själv. Han ligger visserligen i vår säng men på en egen kudde och med ett eget täcke, så när vi sover rör vi faktiskt inte vid varandra.

Och till sist. Jag vill alltid be om ursäkt när jag skriver sådana här inlägg, för jag tycker att det är ganska dålig blogging. Men det tänker jag inte göra. Bara upplysa om att jag inte är helt nöjd med inriktningen just nu.

Uppdatering

Jag gjorde misstaget att spela lite dataspel för några dagar sedan och nu har jag så svårt att sluta.

Jag är periodare av nästan missbruksproportioner.

Och eftersom jag har väldigt lite tid när jag inte är uppbunden av Lillkatten så har det inte blivit tid till något annat än att spela.

Lillkattens sömn fungerar bättre i alla fall. Och jag ska kravla mig upp ur spelträsket och komma tillbaka till min blogg mycket snart!

Vad bra det är med bloggar!

Jag mindes att anna en period skrivit mycket om Lilla Mys sömnproblem. Så jag räknade ut när Lilla My var lika gammal som Lillkatten är nu och så gick jag tillbaka i annas blogg och läste.'

Och jag hittade det här inlägget, och det här. Och helt plötsligt så kändes det inte så ensamt längre.

Och när jag hittade det här inlägget så kändes det som att det nog kommer att lösa sig!

Jag är inte ensam om att ha ett barn som inte sover!

Skitnatt

Jag har många gånger sagt att jag inte har några problem med att Lillkatten väcker mig på nätterna och vill äta.

Det har jag inte haft heller förrän nu.

Den senaste tiden har han sovit kortare och kortare stunder. Och i natt slog han alla rekord. Han sov bara i 20 minuter mellan amningstillfällena. På 20 minuter hinner jag oftast inte somna alls, eller hinner slumra i 10 minuter.

En enda gång på morgonen hade han en lite längre sovperiod. Då sov han i en hel timme, och sedan ringde Kattpappans väckarklocka och han var klarvaken igen.

Nu sover han gott, men det gör inte jag. Jag kan tyvärr inte somna när det är morgon, även om jag bara sovit någon timme på natten.

Ni kloka med erfarenhet som läser min blogg. Vad ska jag göra?

Jag har försökt att inte amma utan bara krama och vyssja, men då skriker han högre och högre och är till slut knappt kontaktbar. Somnar gör han absolut inte förrän han får äta.

Jag tror inte att det är mjölken som inte räcker, för på dagen klarar han sig 3-4 timmar på samma mjölk.

Första försöket eller sjunde?

Jag lyckades på första försöket. IVF-försöket alltså.

Det finns ingen uttalad hierarki i barnlöshetsvärlden. Men ibland känner jag av den outtalade. Jag lyckades ju på första försöket…

Mina sex tidigare misslyckade behandlingar räknas inte riktigt.

Men för oss med PCO är behandlingar med Pergo verkligen riktiga behandlingar. Vårt hopp är lika stort som hoppet hos någon som gör IVF. Av de sju behandlingar jag gjorde (två med tabletter, fyra med sprutor och en IVF) så var faktiskt IVF:en den som var lättast att utföra. Det handlade inte alls om någon egen prestation och jag tyckte att det var skönt att kunna lämna över allt till läkarna.

Det här är ingen anklagelse riktad till någon särskild person, och kanske inbillar jag mig bara. Men ibland får jag för mig att behandlingar som inte är IVF:er inte riktigt räknas. För mig spelar det ingen roll längre. Jag har fått mitt barn, och att komma sist i tävlingen vi som lider mest är bara positivt. Men de som fortfarande kämpar kan kanske behöva en extra tanke även om de inte gör IVF?

Vilka ska få bli föräldrar?

Till inlägget nedan om homoäktenskap startades det en intressant diskussion bland kommentarerna. Så här tycker jag.

Jag skulle inte säga att jag är tokliberal. Däremot så tycker jag att det är rätt oväsentligt hur jag väljer mina kärlekspartners i frågan hur bra förälder jag blir. Jag är inte för att sätta adopterade barn i någon skottglugg för att visa att alla familjebildningar är lika mycket värda. Barn får aldrig användas i politiska syften.

Men är det verkligen så annorlunda att växa upp med två mammor?

Barn blir mobbade för tusentals olika saker, men personligen så tror jag att de barn som har en grundtrygghet hemifrån klarar sig bättre. En grundtrygghet där de vet att de är älskade och där de fått självförtroende att klara av olika situationer.

Varför skulle just det faktum att man är två personer av samma kön göra familjen så ovanlig?
Själv är jag judinna. Mina barn får kanske inte fira jul som alla andra barn. Gör det mig till en sämre förälder? Jag tror inte det.

Jag är även rödhårig, och har haft glasögon och tandställning. Biologiska barn riskerar att ärva de här egenskaperna. Borde jag låta bli att föröka mig? Detta är ju saker som barn sägs kunna bli retade för.

Jag tror att alla familjer sticker ut i något avseende. Men det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt.

Så jag vidhåller min åsikt. Hellre bra föräldrar än föräldrar som visserligen följer någon nu rådande norm, men som inte är intresserade av barn i övrigt.

Jag tycker vidare att alla som av olika skäl inte kan få barn borde få samma hjälp av sjukvården. Är man ensamstående, lesbisk eller infertil har man ju svårigheter att klara det utan läkarhjälp. Däremot är jag inte säker på att det ska gälla alla. I dag kan människor som aldrig skulle få godkänt i en hemutredning för adoption ändå få hjälp med IVF. Där samhället går in och skapar barn borde man försöka se till att de barnen får en dräglig uppväxt. Jag tror visserligen inte att det här problemet är så stort. De som orkar kämpa sig genom fertilitetsbehandlingar är nog nästan uteslutande sådana som hunnit tänka genom sitt beslut och som blir bra föräldrar på sitt eget sätt.

Inte just nu

Jag plockade precis bort forumen ”Svårt att bli gravid”, ”IVF” och ”adoption” från mina favoriter på Aff.

Jag identifierar mig fortfarande med dem, men hör inte dit just nu.

Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel?

Dagens debattartikel i DN är bland det dummaste jag läst. Jag såg att massvis med bloggare redan kommenterat, men jag har inte läst vad någon annan skriver utan här kommer mina kommentarer.

Artikeln heter "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel"

Ska lagar stiftas för att tillgodose vuxnas intressen och krav, eller för att skydda barnets (den svagaste partens) intressen och rättigheter? ........
.......äktenskapet "inte bara är ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktigande ramverk av rättigheter och skyldigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt".
Här säger man alltså att olikkönade par alltid är bättre föräldrar än samkönade. Undrar om det även gäller i de fall där pappan slår mamman, eller där båda de olikkönade föräldrarna är narkomaner?

att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön - detta som ett biologiskt faktum samt som en förpliktelse för både mamman och pappan.
Undrar om mitt äktenskap borde ogiltigförklaras? Jag kan ju inte reproducera mig.

Även om inte alla äktenskap leder till att barn föds, avvisar den franska utredningen argumentet att homosexuella par, genom till exempel assisterad befruktning, kan bidra till reproduktionen. Man konstaterar det uppenbara faktum att i en samkönad relation måste ytterligare en person, en tredje part, en person av annat kön, alltid vara inblandad.
Även jag och min man måste ha en tredje part inblandade (en läkare) för att reproducera oss.

Så länge äktenskapsbegreppet förblir i sin nuvarande form innebär det också, enligt den franska utredningen, att faderskapspresumtionen kan bevaras och att äktenskapet därmed kan sammanlänka föräldraskapets tre dimensioner: den biologiska, den juridiska och den sociala.
Återigen, är ett olikkönat föräldrarpar alltid det bästa för barnet? Det finns tusentals par som är gifta och är av olika kön som inte klarar av den sociala delen i barnuppfostran. Enligt mig borde alla barn få växa upp med vuxna människor i sin närhet som älskar dem och som har förmåga att ta hand om och uppfostra barnen. Om de vuxna sedan lever ensamma eller tre personer av samma kön tillsammans är helt oviktigt i sammanhanget.

Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion.
Gör det? I så fall borde alla äktenskap där det av olika skäl aldrig blir några barn också förbjudas.

En könsneutral äktenskapslag i Sverige skulle också kunna öka främlingskapet inför vårt samhälle bland många nyanlända medborgare. Kulturella och religiösa motsättningar av långvarig art kan komma att polariseras i vårt land om inte äktenskapsfrågan hanteras med varsamhet och försiktighet. Aspekten att integrationen skulle försvåras måste tas på fullaste allvar.
Annars brukar man skrika väldigt högt om att de som kommer hit ska integreras i Sverige och följa svenska lagar och traditioner. Inte tar man hänsym till andra kulturer när man stiftar lagar om könsstympning av flickor. Varför ska man helt plötsligt ta efter förtryckarskulturers diskrininering här i Sverige?