Bakat?

I min ankomstgrupp ställdes frågan vilka som hunnit baka och fylla frysen med fikabröd till eventuella besökare som vill titta på bebisen.

Vi har absolut inte bakat.

Av naturliga skäl eftersom vi bor i flyttkartonger. Men framförallt för att jag inte har några planer på att vara perfekt värdinna när vi dödströtta precis kommit hem med en ny varelse. De som vill ha något att äta får gärna ta med själva... eller så kanske vi kan bistå med en torr vetelängd inköpt i en lågprisbutik samtidigt som vi köpte blöjor.

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Sassamamma att skriva ner fem saker som jag vill ska hända nästa år:

1. Så stort och övergripande att allt annat bleknar är ju förstås att jag hoppas att bebis ska komma till oss och att allt ska gå bra
2. Jag hoppas att vårt nya hus ska bli precis så fint och mysigt som vi tänker oss
3. Jag hoppas att vi ska klara vår ekonomi trots att jag inte kommer att få ett öre från någon
4. Jag hoppas att "mina" katter (både de som bor hos mig, och de som jag fött upp och som har flyttat hemifrån) kommer att ha ett bra år och vara friska
5. Jag hoppas att alla de jag tycker om som fortfarande är ofrivilligt barnlösa ska lyckas nästa år.

En så otroligt präktig och tråkig lista jag lyckades få ihop. Inte en enda glittrande fantasifull dröm där inte.

Jag utmanar i alla fall vidare: Erica (när hon kommer hem) och Kattpappan

En liten middag

I morse på Gomorron Sverige pratade Ebba von Sydow om lämplig nyårsklädsel.

Själv skulle hon bara på en liten middag med 30 personer.

Hallå liten?!?

Är det jag som har en väldigt liten umgängeskrets? Vi kommer att vara 8 personer på den nyårsmiddag jag ska på, och det kallar jag litet. 30 personer är i min värld en ganska stor tillställning.

Uppdaterat

Bilderbloggen är uppdaterad igen

Kinas nya regler för adoption

Nu har de kommit, Kinas nya krav på adoptivföräldrar. Hårdast slår de för de ensamstående som inte längre kan adoptera från Kina.

Jag kan inte ens tänka mig den smärta och sorg som måste drabba de personer som stått länge i kö men ändå inte tillräckligt länge för att hinna skicka sina papper. Det finns fortfarande en del andra länder som ensamstående kan adoptera från, men köerna till dem ökar säkert lavinartat nu. Kina var ju ett land ifrån vilket det kom väldigt många barn.

Förhoppningsvis innebär det något positivt att det kommer färre barn från Kina. I bästa fall beror det på att fler barn slipper bli bortlämnade. I värsta fall innebär det hela bara att fler barn får växa upp på barnhem.

Från min högst personliga horisont kan det här vara något positivt. För tillfället klarar jag och Kattpappan alla de nya kraven. Kanske kommer köerna att minska så att vi ifall vi bestämmer oss för att adoptera kan göra det ganska smärtfritt från Kina?
Men i dagsläget gapar jag inte efter syskon. Jag är så otroligt tacksam att jag har någon i min mage som fortfarande lever och bökar runt. Och går det här bra vet jag inte om jag kommer våga hoppas på att få ytterligare en chans oavsett på vilket sätt vi då försöker.

Förlossningsbrev

Vi har nu skrivit ett brev att ta med till förlossningen för det ska man göra.

Vi har skrivit brevet i punktform för att det ska gå snabbt att läsa ifall det skulle vara en stressad situation när vi kommer in.

Jag tänkte dela med mig av de två första punkterna i vårt brev:

• Det var nästan fyra år sedan vi började försöka göra barn. Under dessa år har vi på olika sätt misslyckats med alla försök, ibland på lite oväntade sätt. Detta gör att vår enda erfarenhet så här långt är att det inte blir barn och vår oro för att något ska gå fel med barnet är stor.
• Vår ”kamp” har också gjort oss allergiska mot kommentarer av typen ”Det här kommer att gå bra” när ingen faktiskt kan lova det. Däremot vill vi ha mycket information om hur läget ser ut oavsett om det går bra eller dåligt.

Och det här var nästan det enda som kändes viktigt att kommunicera till personalen. Sedan följer några punkter om smärtlindring eller inte. Och så har jag faktiskt skrivit att jag efter alla mina fertilitetsbehandlingar inte är rädd för varken sprutor eller vaginala undersökningar... jag orkar inte riktigt bli daltad med sådant som jag gjort hundratals gånger.

Föda hemma och utnyttjande av statistik

Det är förstås mycket förlossningstankar som snurrar i mitt huvud. Det fanns två anledningar till att jag gärna ville försöka få biologiska barn och inte direkt gå på adoptionsspåret. Den första var att jag gärna ville prova att vara gravid, den andra var att jag gärna skulle vilja vara med om att föda ett barn. Gener har jag aldrig varit intresserad av.

Nåväl, nu när det närmar sig läser jag förstås mycket på olika förlossningssidor och hamnar också på de sidor där de som förespråkar hemförlossningar skriver.

Jag försöker att inte vara dömande och kan faktiskt förstå argument som att ifall man känner sig väldigt otrygg och osäker av sjukhusmiljön och om allt ser normalt ut är det bra att föda hemma med barnmorskor som hjälp.
Men diskussionen blir ofta väldigt märklig på sådana här sidor.
Det hänvisas alltid till statistik som säger att det sker procentuellt mycket färre olyckor vid hemförlossningar än vid sjukhusförlossningar, alltså måste det vara bättre att föda hemma. Vad man inte verkar ta hänsyn till här är att nog 100 % av de som valt att föda hemma åker in till ett sjukhus om komplikationer uppstår, och därmed är det bara de lyckade förlossningarna som tillförs hemförlossningsstatitiken

Nyss läste jag på ett forum att nästan alla olyckor i samband med sjukhusförlossningar beror på misstag och dåliga rutiner från sjukhusens personal, och det var bara för mycket för mig.

Tror man på fullt allvar att hela den förlossningsvård vi har i Sverige och som har lett till att vi ligger i topp på överlevande av mödrar och barn vid förlossningar gentemot resten av världen orsakar många olyckor? I så fall måste man nog vara väldigt konspiratoriskt lagd.

Jag diskuterar gärna det här, men då med lite vettiga argument. Och jag tycker faktiskt att den kvinna som vill föda hemma och där läkare och barnmorskor gjort bedömningen att det borde gå bra ska få göra det med bidrag vilket man i dagsläget inte kan göra på många platser i Sverige. Men jag vill inte höra att JAG utsätter mitt barn för fara genom att välja att försöka föda på sjukhus och dessutom kan tänka mig att använda både maskiner och droger ifall det bedöms som nödvändigt.

Olika sorg.

Jag började skriva en kommentar till ett av Tinsels inlägg, men svaret flöt ut och blev evighetslångt, så istället gör jag ett eget inlägg i min blogg.

Jag har väldigt sällan (om någonsin) hört en barnlös värdera sin sorg gentemot andras. Däremot tycker jag ofta att motsatsen sker.
Jag har aldrig haft cancer, eller förlorat någon väldigt nära och viktig person. Men jag kan på ett ungefär sätta mig in i att det måste vara en förlamande sorg.

Barnlöshet däremot är nog svårare och diffusare att tänka sig in i om man inte upplevt det själv. Sorgen skiljer sig nog också från sorgen över en person eller ett sjukdomsbesked.

När någon dör är det en fruktansvärd händelse. Jag kan inte ens tänka mig hur otroligt smärtsamt det kan vara, och hur lång tid det säkert tar innan man ens mår lite, lite bättre. Men det finns ett förlopp och om man lyckas överleva sorgen så blir det lite bättre.

När man drabbas av ett sjukdomsbesked måste hela ens värld rämna och livet blir säkert en berg-o-dalbana av hopp och förtvivlan. Den här sorgen påminner säkert lite mer om barnlöshetssorgen men ändå inte tror jag. Och den stora skillnaden är kanske att det inte alls är lika förknippat med skam.

Barnlöshetssorgen kommer sakta krypande, det är sällan det slår ner som ett blixtnedslag att man inte som andra kan "skaffa" barn. Den uteblivna funktionen av mensen kan bero på att man ätit p-piller så länge, det första missfallet förklaras med att missfall är så vanliga och de första åtta månaderna av misslyckade försök där man kan ställa klockan efter mensen är heeeelt normala, det kan ju ta upp till ett år att bli gravid.

Men så efter ett tag börjar det bli jobbigt att vara helt glad när någon vän kommer med glädjebeskedet att de nu väntar barn. Och det är ju så skamligt att inte kunna glädjas med sina vänner så man slår knut på sig själv för att få bort alla obehagskänslor och så blir det bara värre och värre. Det är så lätt att man isolerar sig för att inte såra andra genom att inte orka prata om deras barn och magar i timmar. Och i.o.m isoleringen blir man ännu räddare för att träffa folk och så sitter man fast i en ond cirkel.

Återigen, jag säger inte att den ena sorgen är värre än den andra. Bara att den mest komplexa delen av barnlöshetssorgen beror på skammen av att vara så missunnsam. Och får man ganska ofta höra att "Du kan väl inte förbjuda andra att vara glada över sina magar" så mår man bara ännu sämre. För det var ingen som försökte förbjuda eller ville ta ifrån någon annan deras glädje, det var bara det att den barnlösa inte kunde vara med och glädjas.

Att försöka sätta sin egen sorg i perspektiv till något annat är när man är mitt uppe i det hela omöjligt. Nu när den värsta sorgen klingat av för min del kan jag se vad jag hela tiden hade och jag kan också med utifrånblick se att både dödsfall och svåra sjukdomar är "värre". Men går jag in i sorgen igen finns det inget värre som kan drabba mig. Jag skulle på fullt allvar ha tagit livet av mig ifall alla mina chanser att bli mamma försvunnit, och detta är krass verklighet... och jag tror inte att någon sorg kan bli tyngre än så.

Sjukhusrädsla

Med all respekt för dem som inte trivs med sjukhus och som blir verkligt stressade av tanken på att komma till ett måste jag säga att jag är den totala motsatsen.

Jag blir alldeles lugn så fort jag kommer in genom dörrarna.

Mitt missfall som tillsammans med några omgångar av tandvärk är det fysiskt mest smärtsamma jag upplevt minns jag ändå som en efter omständigheterna fin upplevelse. Jag blev verkligen väl omhändertagen när vi till slut kom in till sjukhuset. Man skulle ha kunnat vara arg och besviken för att jag fick vänta flera timmar på att få träffa läkare eftersom läkaren höll på med en akutoperation, eller så kan man konstatera att sjuksköterskan gjorde ett jättebra jobb med de resurser hon hade att tillgå.

Igår när jag inte kände några sparkar och inte lyckades få någon kontakt trots riktigt hårda buffar i magen åkte vi in till sjukhuset. Direkt när jag ringde sa de åt mig att komma in, inte avvakta över natten som jag var rädd för. Och direkt när vi kom in drogs en ganska stor apparat med barnmorska, läkare, sköterska och blippande apparater igång. Det första som gjordes var att konstatera att barnets hjärtljud var fina om än lite låga... och jag kände mig som en stor fejk och var beredd på att bli hemskickad av någon hånleende sköterska... men så blev det inte. Man gjorde både UL och över en timmes CTG. Allt såg bra ut, men det var ingen som var irriterad på att vi tagit upp deras tid, utan istället försäkrade alla oss att det var bra att vi kommit in.

Vi planerar att föda på BB Stockholm som är ett ganska tjusigt alternativ med fin inredning, men igår var vi på SöS som är ett typiskt svenskt landstingssjukhus med den typiska sjukhusinredningen och jag börjar vackla i mitt beslut. Kanske blir det ändå SöS som vårt barn föds på? Fördelen med BB Stockholm är att vi har platsgaranti där, de har lovat att vi inte kommer att bli vidaresända till något annat sjukhus, SöS kan inte lova något liknande. Men jag gillar verkligen sjukhuskänslan och blir som sagt lugn av den. Och jag tror nog att man kan försöka föda utan smärtlindring om man nu vill det även på en vanlig förlossningsavdelning. En annan fördel för oss är att vi bor verkligt nära SöS men måste åka från ena sidan av storstockholm till den andra för att komma till BB Stockholm, i rusningstraffik kan det ta flera timmar.

Nu önskar jag bara att svensk fertilitetsvård ska bli lika bra som svensk förlossningsvård/gynakut. Inte för att människorna som jobbar på fertilitetsmottagningar i landet är sämre men deras resurser är så begränsade av dum politik att de inte har en vettig chans att utföra bra vård.

BB-besök

Vi har precis kommit hem från förlossningen dit vi åkte för att bebis slutade röra på sig. Förmodligen är det jag som är överkänslig, men de tog oss verkligen på allvar och kollade upp allt. Och så klart var det inget som var fel.

Nu ska vi gå och lägga oss, och förhoppningsvis klarar vi oss tills det verkligen är dags innan vi behöver åka in nästa gång.

Inkonsekvens på hög nivå, eller?

I gårdagens DN debatt säger sig Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren vilja minska utsläppet av växthusgaser med 30 %. Ingenstans i artikeln kan jag dock hitta ett enda konkret förslag på hur man avser att förverkliga detta.

Samtidigt har SL:s styrelse (de som bestämmer över lokaltrafiken i Stockholm, och som har borgerlig majoritet) bestämt sig för att höja avgifterna på resor med kollektivtrafik med upp till 450 % (beroende på hur långt man åker)

Jag förstår inte riktigt på vilket sätt utsläppen minskar genom att man gör lönsamheten i att åka kommunalt mindre.
Eller kan det vara så att målen bara är fagert tal som inte har någon verklighetsförankring i den verkliga politiken?

Ja jag har ingen aning.

Uppdatering

Nu är bilderbloggen uppdaterad.

Att sova är överskattat

Kommer jag att tycka att det är jobbigt att inte få sova när (om) bebis är här?

De senaste åren har jag haft grava sömnproblem som kanske varit relaterade till barnlösheten men också till pluggstress.

Nu 04:30 en vanlig natt mellan torsdag och fredag är jag som vanligt vid den här tiden uppe och vankar. Jag är väldigt van vid att ha sömnbrist och kan hantera det.

Kanske kommer det att bli min lycka som bebisförälder. Eller så kommer det att bli total katastrof? Utöver mina egna sömnproblem kommer kanske bebis dessutom att hålla mig vaken på de tider där jag annars kanske hade fått lite sömn?

Snart får jag kanske veta hur det blir?

Bloggbubbla

Jag kan inte kommentera i någon av de bloggar där man bytt till beta-versionen, varken som kattmamman eller som anonym eller som något annat. Och inte kunde kattpappan hjälpa mig att komma på vad som är fel heller.

Så nu skriver jag i en bloggbubbla där jag inte kan kommunicera med någon annan.

Garderobsfrågan är löst

Eftersom garderoberna inte står med på objektsbeskrivningen utan bara finns på ritningarna så behöver inte säljarna lämna kvar dem i huset.

Så nu måste vi köpa nya garderober.

Jag skrev att hela vår ekonomi skulle raserars om vi var tvungna att köpa nya garderober och det var förstås inte riktigt sant. Så dåliga marginaler har vi inte. Däremot kan vi nog glömma att köpa t.ex. en ny TV som vi gärna ville. Men livet går inte under för det. För egen del skulle jag kunna tänka mig att vara helt utan TV, men kattpappan vill kunna se på film ibland och det kan jag också tycka är kul. Så vår jättestora åbäkiga TV får hänga med ett tag till. Tids nog får vi mer pengar, för jag kommer ju så klart att få ett jobb när jag är klar med min utbildning. (Och nu var jag ironisk för arbetslösheten är hög för biologer... men någon sorts inkomst kommer det säkert att bli)

Varför var jag så förutseende

I söndags var vi bortbjudna. Det var en namngivningscermoni för lilla E fyra månader, så det var väl inte så konstigt att där vimlade av små barn. Men ändå, i min omgivning nu finns det massor av bebisar.

Under nästan hela vår kamp för att bli gravida var vi i ofas med våra vänner, de allra flesta av dem ville vänta ett tag till innan de försökte få barn. Detta gjorde att jag fick en del oförstående kommentarer och man tyckte kanske att jag skulle lugna ner mig och gå ut och festa istället. Men sådana kommentarer är hundra gånger lättare att ta till sig istället för att försöka se glad ut över ytterligare ett graviditetesbesked som skär som knivar i hjärtat.

Men nu i år har plötsligt alla som på en given signal spottat ur sig barn. Det här gäller förstås de som lyckats ganska omgående på egen hand. Sedan finns det de vännerna som inte har varit lika framgångsrika och de som är singlar och inte alls är nöjda med det.

Jag tackar det någontinget som gjorde att vi trots våra stora svårigheter lyckades komma i fas med våra vänner. Jag kan inte tänka mig hur isolerad jag hade blivit ifall jag fortfarande inte lyckats bli gravid nu när i flertalet av våra vänner har fått barn eller väntar. I varje umgängesgrupp finns det nu minst ett barn.

Pia/Piri, om du läser i min blogg

Jag får inte kommentera i din blogg. Bara så du vet!

Jag har försökt på tusen olika sätt, men det går inte.

*surar*

Bögars möjligheter att få barn

Det var säkert fler än jag som såg programmet om adoption igår på TV. Säkert har någon annan bloggat klokt om det också, men jag har inte hunnit läsa ännu.

Jag får så otroligt ont i hjärtat när två killar som valt att leva tillsammans pratar om sin barnlängtan. För i dagsläget är deras möjligheter att få hjälp nästan minimala. Som jag förstått det så krävs det att de hittar en kvinna som är villig att föda ett barn åt dem antingen för att dela vårdnad eller för att adoptera bort barnet.

För alla andra i Sverige idag finns det i alla fall vissa små möjligheter att få barn. De flesta heterosexuella par kan göra barn alldeles själva och lyckas de inte finns det massor av läkarhjälp att få eller ganska stora möjligheter att adoptera.

Ensamstående kvinnor och män kan adoptera.

Två kvinnor som lever tillsammans har rätt till insemination av donerad sperma.

Att det finns möjligheter för alla andra innebär ju inte att alla verkligen lyckas, och jag gråter lika mycket för dem som inte når fram.

Men fasan av att knappt ha några möjligheter alls att försöka kan jag inte ens tänka mig in i.

Enligt svensk lag är det idag tillåtet för samkönade par att utredas för att bli föräldrar. Men vid ett godkännande är det sedan stop. I dagsläget samarbetar ingen av adoptionsorganisationerna med något land som tillåter homoadoptioner och som betraktare utifrån känns det inte som att någon av dem är särskilt angelägen om att göra det heller, men där kan jag ha fel.

Varför går det så långsamt att i alla fall i Sverige inse att det finns andra konstellationer än "Mamma, Pappa, barn" som kan vara precis lika bra?

Garderober möbler eller inte?

Idag var Kattpappan och tittade på vårt nyinköpta som de tidigare ägarna nu tömt. I sovrummet fanns det tidigare ett gäng garderober och garderoberna var utritade på ritningarna över huset. Nu är garderoberna borta.

Vi trodde att garderober hörde till den del av inredningen som man inte tog med sig och hade räknat med att ha dem kvar. Även om en del av er såg på ett ungefär vad vi fick ut för vår lägenhet och kanske tycker att vi simmar i pengar är det inte alls sant. Vi har det väldigt knapert och att behöva köpa in fyra nya garderober raseras vår ekonomi.

Är det någon som vet hur det förhåller sig, räknas garderober som fasta inventarier att lämna kvar eller som möbler som man tar med?

Vi får ringa mäklaren och fråga.

Målbild

Vi går ju på kurser nu för att lära oss att föda barn. Och det är väldigt viktigt att man har en målbild att se fram emot under förlossningen har vi förstått. Jag kan förstå meningen med målbilden men klarar ju inte av att tänka tanken att vi verkligen kommer att få ett barn. När jag försöker börjar jag gråta. Så jag har en målbild där min fina bärsjal ingår, i målbilden ligger det ett barn i sjalen men barnet syns inte.

Dessutom har jag en alternativ målbild och det är en bild av mig själv som tränar på gym, jag har platt och snygg mage igen och har fått tillbaka min kondition. Maximalt ytlig målbild jag vet! Men jag är så rastlös av att inte kunna träna så att det är vad jag ser mest fram emot just nu.

När jag satt i barnlöshetsträsket kunde jag nog inte tänka mig att det var det jag skulle se fram emot så här mot slutet av graviditeten. Men vad jag drömmer om handlar ju om alla misslyckanden vi fått utstå på vägen som gör att jag inte klarar av att hoppas. Det handlar inte om att jag inte förstår vilken underbar gåva jag fått som lyckades bli gravid. Jag försöker att leva i nuet och ta vara på graviditeten just nu, för att sedan kunna tänka tillbaka och glädjas... även om jag inte klarar av det nu.

Ekonomiska regelverk

För någon/några veckor sedan var det en av gratistidningarna som på sin löpsedel skrek ut i stora bokstäver att 4 av 5 inte kan a-kassans regler. Jag tycker att det sensationella i det hela är att tydligen 1 av 5 förstår reglerna.

Jag är så trött på a-kassans, försäkringskassans och CSN:s regler som inte har någon samstämmighet och som inte ens de som jobbar på respektive myndighet själva kan. Jag har gett upp att försöka reda ut min situation som är helt galen och ska gå på föräldrarledighet utan att ta ut ett öre. Då slipper jag i alla fall bli besviken, och så sparar jag mina dagar tills min situation inte är så konstig längre, om den någonsin blir det?

Vagnen

Alla ni som frågat om modell och vill se kort på vår nya vagn. Jag har själv ännu inte tittat på den trots att jag flera gånger varit hemma hos mina föräldrar där den står. Inte heller kommer jag ihåg vad det var för modell på den, men märket var en Brio...

Ytterligare upplysningar kommer kanske sen om ni fortfarande är intresserade då :-)

Separationsångest (kärleksförklaring till min bostad)

Det känns bra på mer än det ekonomiska planet att vi får ut lite mer pengar än genomsnittet för 2:or i området, det visar nämligen att jag inte har haft helt fel när jag älskat den här lägenheten, det finns fler som tycker att den är jättefin.

När jag var på visning för att köpa lägenhet hade jag bjudit på massor av lägenheter innan, många hade varit nyrenoverade och det var lätt att ta dem till sig. Sedan hade jag bjudit på några som inte var så fräscha också, men de lägenheterna hade jag mest bjudit på för läget.

Och så kom jag då till den här lägenheten. Den var totalsunkig och omöblerad. Den hade använts som övernattningslägenhet av något stort företag och nu såldes den ut av föreningen. Ingen hade ens orkat tvätta fönstret eller dammsuga golven. Men jag blev kär direkt. Och kärleken har hållit i sig. Alla rum har blivit ommålade och köket och badrummet är renoverat. Jag hade velat fixa ännu mer om jag hade haft råd, men lägenheten är underbar som den är.

Bortsett från att lägenheten är så fin visade det sig att grannarna var jättebra och att läget är helt perfekt (Jag fattade inte hur centralt den låg när jag köpte den, jag är nog rätt seg)

Men nu är det alltså dags att flytta härifrån. Det var jag och två katter som flyttade in. Nu är vi två personer och tre katter och förhoppningsvis blir vi ännu en människa snart. Lägenheten är för liten.

Jag lägger upp en länk till lägenheten. Så fort försäljningen är klar kommer den att försvinna, och medan den visas hoppas jag att ingen som retat upp sig på mig och försökt hitta mig kommer hit och ringer på min dörr. Här är alltså min lägenhet, visst är den fin?

Bra dag igår

Budgivningen är inte riktigt klar ännu, men den ligger på sådana nivåer att vi klarar finansieringen av vårt husköp och dessutom får lite pengar till att pumpa in i det svarta hålet husrenovering alternativt bilköp.

Dessutom tror jag att jag fick godkänt på kursen i "Tillämpad immunlogi" En kurs som jag gick för att den var den enda som inte slutade i slutet av januari, dessvärre hade jag inte alls rätt förkunskaper även om jag i teorin var behörig. En vecka in i kursen höll jag på att börja gråta på en föreläsning för att jag kände mig så otroligt dum som inget förstod och när vi skulle lämna in några frågor tänkte jag hoppa av eftersom jag satt i många timmar och inte lyckades formulera en enda relevant fråga. Har man inte förstått någonting går det inte att fråga något alls på innehållet.

Men hur det nu än var klarnade det hela allteftersom och jag tror att jag klarade mig!!! Fem poäng närmare examen är jag då!

Det enda som inte var så bra igår var att blogger jävlades med mig hela dagen. Så nu när jag äntligen kommit igång med bloggandet fick jag inte blogga.

Lång ledighet

I morgon är det sista dagen i skolan på mycket länge. Jag hoppas att inte komma tillbaka förrän efter sommaren.

Det känns lite underligt, men samtidigt otroligt skönt. Nu hoppas jag få tid att hänga lite mer på nätet. Jag är ju egentligen internet- och forum-beroende, men på sista tiden har det knappt blivit något surfande alls, men nu finns det plötsligt en hel del ledig tid.

Budgivning

Budgivningen på vår lägenhet har startat. Hittills har den gått upp bra, men vi behöver fortfarande 150.000 till för att vara helt i hamn. Det låter som galet mycket pengar, men i den galna bidgivningsvärlden hoppas jag att det inte är för mycket.

Tidigare har vi suttit massor av gånger och deltagit i budgivningar och hoppats att de andra ska hoppa av snart.

Nu sitter vi och hoppas att så många som möjligt ska stanna kvar och bjuda så mycket som möjligt.

Ni kan väl hålla tummarna för att vi i alla fall får ut så mycket som vi behöver för att inte behöva låna mer än vad vi tänkt. Ännu mer än så vore en rolig bonus, men inget vi hoppas på.

Fyndat

Min far är blidgad.

Pappa hör till de stora vagnförespråkarna, och vi har ju gett med oss och ska köpa en vagn. (få en i present av mina föräldrar och kattpappans mamma) Idag hittade jag en vagn i förra årets färg, den kostar hela 2500 kronor mindre än en motsvarande i årets färg.

Och eftersom min pappa älskar att fynda tror jag att han till och med kan tänka sig att förlåta oss för att vi inte har köper någon säng.

Erfarenheterna finns där hela tiden

Min graviditet blir inte som de andras, de som blev gravida när de tyckte att de var redo att bli föräldrar och de som inte födde fram ett dött foster.

Vi går parallellt på en förlossningsförberedande kurs och en profylaxkurs. På båda kurserna har vi pratat om vad den största oron inför förlossningen är.

På den förberedande kursen oroade man sig för att spricka!?!?

För min del känns en sådan oro så främmande och avlägsen. Jag kommer inte att jubla ifall jag inte kan hålla tätt, särskilt inte om det blir så illa att jag bajsar på mig. Men det är ingenting mot tanken på att inte komma hem med ett levande barn.

Jag är inte ett dugg orolig för förlossning eller eventuella smärtor. Jag inser att det kanske inte är så sunt... men jag är så rädd för att även det här försöket att bli förälder ska avslutas i ett oväntat misslyckande som alla andra försök hittills gjort. Den enda erfarenhet jag har med mig är att läkarna och alla andra säger att det här ser jättebra ut, det finns inget skäl till oro... men så i slutändan har något oväntat hänt och jag har stått där med en cysta, med alldeles för många ägg eller med en stor död blodig klump som med otroliga smärtor ska ut. Varför skulle det gå bra den här gången?

Vi går kurser, pratar teorier och köper saker.

Allt det praktiska går att ordna. Ändå klarar jag inte av att visualisera ett levande barn. Inte här hos oss, sådant händer bara andra.

Argumentation med min far

Jag och Kattpappan tycker att AP verkar vara ett bra sätt att förhålla sig till föräldraskap. Vi tycker att det låter vettigt med samsovning, långtidsamning och sjalbärande. Men eftersom vi bara läst om det i teorin lägger vi inte någon prestige i att visa att det absolut är det bästa. Visar det sig att det inte alls fungerar i praktiken är vi villiga att omvärdera allt. Men att prova med att inte köpa en babysäng, köpa en sjal och hoppas på att kunna amma så länge som möjligt tycker inte jag är fel.

Det tycker däremot många andra däribland min far. Jag har precis avslutat en diskussion med honom angående samsovning.

P=Pappa
KM=Jag

P - Men ni behöver väl inte göra som alla andra
KM - Vi gör inte som alla andra, alla jag känner IRL har köpt en babysäng
P - Just det, där ser du, man behöver en säng till babyn
KM - Men ingen har använt den särskilt mycket, alla har haft babyn hos sig i sängen första tiden
P - Det är jättejobbigt att ha ett barn i sängen
KM - Men alla har ju ändå barnet i sängen för att de inte orkar lägga tillbaka det efter nattamningen
P - Men ni behöver ju inte göra som alla andra
KM - Men jag sa ju just att jag inte känner någon annan som inte köpt en babysäng
P - Nä just det, det är för att man behöver en babysäng

Och så fortsatte diskussionen så här i en halv evighet, och det är inte direkt så att pappa gjort mig mer intresserad av att skaffa en babysäng. Som det trotsiga barn jag trots allt är vill jag nu bara bevisa att vi kommer att klara oss jättebra utan en babysäng. Men jag ska lägga undan trotset, visar det sig att vi tänkt fel ska jag gladeligen köpa en babysäng, och dessutom le när någon säger "vad var det vi sa"

Kattmamman lever

Alla som frågat efter mig, ni är för gulliga!

Inget har hänt, allt är ok. Men ni som undrat hur länge man kan hålla på och flytta... i två månader går det i alla fall jättebra.
Vi har i princip tömt vår lägenhet på saker, den är inte jättestor och såg verkligen pytteliten ut med allt innehåll, nu ser den ganska stor ut.

Tömningen innebär att vi har plockat undan våra datorer och nu har en provisorisk uppställningen vid matbordet. Tillhörande till den är en hård obekväm köksstol. Jag är gravid och det är underbart, men jag mår inte bra fysiskt, så att sitta vid datorn mer än nödvändigt för att klara skolarbetet hoppar jag helst över.

Men nu är det mindre än en vecka kvar av skolan och sedan kommer jag nog att orka skriva lite ibland.

Flytt

Vi håller på och tömmer lägenheten. Egentligen inte till flytten, för den sker ju inte förrän om två månader. Men vår pyttelägenhet är så överbelamrad med saker att den måste tömmas för att göras rättvisa till visningen.

Så nu har vi plockat bort vår loftsäng och har inte längre plats för datorerna. Därför misstänker jag att det kommer att bli ganska sporadiska uppdateringar i bloggen ett tag.

För övrigt kan jag berätta att det är underbart att slippe klättra i stege med otymplig kropp varenda gång jag ska i och ur sängen (det brukar bli flera gånger varje natt)

Iaktagelse

Jag vill inte på något sätt ironisera eller klaga på er alla underbara människor som ger mig kommentarer på inläggen, och jag är väldigt tacksam för era vagnstips!!!!!

Men jag kan inte låta bli att notera att det här med vagn berör alla. Om jag någon gång skrivit ett politiskt inlägg av debattkaraktär har jag fått ytterst få kommentarer. Men när jag skriver om vagnar så har alla en åsikt.

Tydligen är vagnsköp något som förenar alla föräldrar, vare sig man älskar att frossa i detaljer eller om man ser vagnen som något nödvändigt ont.

Barnvagn

Jag har ett så totalt ointresse för barnvagnar. I min ankomstgrupp, hos andra bloggare och hos gravida i min omgivning pratas det märken, hjul, färger och konstruktioner och jag står bara tyst och tar inte in ett dugg.

Jag har inte förstått någonting om de olika finesserna med dual eller kombi eller dubbdäck eller teleskophandtag eller vad det heter. (Jag har säkert fel på vartenda ord nu, men jag sa ju att jag är ointresserad)

Jag tror inte ens att jag vill ha en vagn... men om jag knystar om det så blir folk alltid likbleka i ansiktet och sätter igång med långa förklaringar om vad man ska ha vagnen till... så jag har insett att en vagn måste det bli, speciellt som min mamma har bestämt att hon ska köpa en till oss i julklapp. Men jag vill inte välja. Kattpappan har fått vara vagnsansvarig, men eftersom hans intresse verkar vara lika lågt som mitt, även om han påstår sig vilja ha ansvaret, så har inte han heller orkat sätta sig in i en enda funktion. Förhoppningsvis har de bara en modell och färg inne i den butik vi köper vagnen i så slipper vi välja, det måste väl gå att ha barn i alla sorters vagnar?

Svårt att förhålla sig

I min värld tycker alla som inte är höggravida eller har flera barn att det är jobbigt med andras graviditeter.

Men så är det ju egentligen inte. 1 av tio par behöver hjälp för att bli gravida, dessutom tillkommer de singlar som har en stark barnlängtan, och de homosexuella par som också behöver någon sorts hjälp (för jag gissar att de inte är medräknade i de där 1 av tio) Eftersom alla dessa människor som kommer att behöva hjälp eller har fått hjälp knappast är i den situationen just nu är nog de allra flesta man träffar på tämligen neutrala mot de glada hållet när någon annan är gravid.

Men blotta tanken på att just den här människan som jag pratar med nu och som jag inte känner så bra skulle tycka att det var jobbigt med min mage gör att jag nog ger ett ganska förvirrat intryck. För samtidigt som jag på direkta frågor försäkrar att det är så underbart att vara gravid och att det är värt alla krämpor och att jag verkligen ser fram emot att bli mamma, så säger jag inte ett ord spontant, och jag försöker verkligen att få bort fokus från min mage, något som inte alltid går så bra eftersom det i vår kultur tydligen är så att barn och graviditeter är det enda som det ska pratas om ifall någon i sällskapet råkar vara gravid.

Slängt

I städröran hittade jag helt plötsligt alla mina graviditetstest, de som visade positivt i maj.

Och nu har jag slängt dem, jag har ju så mycket tydligare bevis än ett streck nu på att det finns någon där inne.

Men det var hårt att ta steget, jag inser att jag inte riktigt vågar tro på graviditeten fortfarande.

Storstädning

Idag är det galen storstädning av lägenheten eftersom en mäklare kommer hit i morgon. Det är konstigt att det ska behövas en flytt för att orka städa ordentligt.

Jag önskar att vi var sådana där pyssliga människor som tyckte att det var mysigt att ha det fint och städat omkring oss. och som uppskattade sånt så mycket att det fanns en belöning i att städa

Tyvärr ligger min toleranströskel för både stök och dammtussar i hörnen alldeles för högt och så gör även kattpappans.

Uppdaterat

Återigen är bilderbloggen uppdaterad.

Skrytblogg

Eftersom det här är min egoblogg så kommer här ett rent skrytinlägg.

Barnmorskan har svårt att mäta min mage eftersom jag har så mycket magmuskler att det är svårt att känna livmoderskanten.

Jag som inte tränat ordentligt under hela graviditeten och känner mig som ett vandrande smörpaket är nu odrägligt stolt och glad. Det är så roligt varje gång jag får bekräftelse på att alla mina år av mycken träning faktiskt gett effekt.

Kontrakt påskrivet

Nu ÄR vi faktiskt husägare och det är jättehäftigt.

Dessvärre hade vi inte tänkt på lagfartsavgiften som tillkommer vid husköp, så de pengar vi tänkt använda för smårenoveringar är uppätna av skatter, eventuellt kan vi låna lite mer av banken för att kunna fixa ny köksbänk och ett badkar som jag gärna vill ha. Eller så får vi vänta tills ekonomin tillåter det.

Huset känns enormt stort, 120 mäktig kvadrat att jämföra med de futtiga 50 vi bor på nu. Och tomten är jättestor på riktigt, det är ju ett radhus och sådana brukar ha pyttetomter, men det här är ett hörnhus och därför är tomten riktigt stor och man kan gå runt huset på ena sidan.

Det hela känns ganska läskigt, ska vi ha råd? Jag har ju ingen inkomst och vi vill ju att kattpappan ska kunna ta minst halva föräldraledigheten.
Dessutom funderar jag på hur det kommer att kännas att inte bo i stan längre. Även om vi verkligen vill bort från den här trånga lägenheten så finns det massor med fördelar med att ha gångavstånd till allt som vi har nu.

Inflyttning från och med 2/1, så förhoppningsvis hinner vi flytta innan bebis kommer. Bara en sådan sak får livet att kännas väldigt bra!

Men när jag hunnit smälta det kommer det nog allt att kännas väldigt bra!

Pessimist

Eftersom jag är den eviga pessimisten vågar jag inte riktigt ropa ut att vi köpt ett hus ännu, innan kontraktet är påskrivet vet man aldrig vad som händer.

Men så fort kontraktet är påskrivet ( i morgon eftermiddag) ska jag berätta massor!

Husköp

Vi har lagt högsta budet på ett hus!

Nu gäller det bara att få kontraktet påskrivet innan något konstigt händer, och sedan är vi kanske husägare?

Märkligt!

Drömmar

Om man läser i olika graviditetsböcker så ska man tydligen drömma mycket om att få barn och om bebisar nu.

Jag drömmer varje natt om katter och kattungar, och kattpappan har också haft drömmar om katterna.

Undrar vad det här betyder?

Tillägg till handväskeinlägget

Det flyttade just in en kattunge i min väska...

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Kapybaran och utmaningen går ut på att beskriva innehållet i min väska.

Det kan ju bli ett bra tillfälle att städa ur den samtidigt som jag gräver.

Läs och inse vilken oordning jag har bara i min väska, och tänk sedan på att min väska är välordnad om man jämför med mycket annat i mitt liv.

Ena ytterfacket:

• Min frisörs visitkort. (Jag har klippt mig hos henne en gång, men det låter så bra att säga min frisör)
• En inköpslista från i går när vi veckohandlade (veckohandlar gör vi väldigt sällan, men nu hände det faktiskt)
• Nycklar till vår föreningslokal här i huset, jag sitter i styrelsen som sekreterare
• En svart bläckpenna
• MP3-spelare med tillhörande hörlurar
• Lipgloss som luktar och smakar syntetgodis och ger väldigt kladdiga läppar
• Tunnelbane/buss-kort till SL
• Tom ask som innehållit halstabletter
• Tre gröna godisar av olika sort som ramlat ur sina askar för ingen vet hur länge sedan
• Ett russin som också ramlat ur sin ask, russinet är bara från igår så det har inte hunnit bli så äckligt ännu

Andra ytterfacket:

• Högkostnadskort för läkarvård
• Svart hårsnodd
• En halv nöt
• Två godispapper

Stora facket:

• Mobilen
• Chockrosa plånbok
• Grön almenacka
• Kvitto från hårklippning 23/9
• Kvitto från skolcafét
• Kopia på ett kvitto för kattmatsinköp. (Sparar man X antal stycken kvitton och skickar in till tillverkaren får man ifall man är med i deras uppfödarklubb en hel del pengar tillbaka, jag lyckas dock aldrig spara tillräckligt många kvitton på samma plats)
• En enormt stor nyckelknippa med en stor luddig nalle på
• Tuggummiask innehållande tuggummin, och de är inte ens gamla
• Passerort till en del av skolan där jag läste en kurs för ganska precis ett år sedan. Om jag lämnar tillbaka kortet får jag ut de hundra kronorna jag lämnade i pant när jag fick kortet.
• Helt oöppnad tuggummiask
• Ett russin, även det från igår

Svar på hoppfulls fråga

Hoppfull frågar mig hur jag gjorde med ridningen under IVF-behandlingen, och mitt svar är att jag levde precis som vanligt och därmed också red som vanligt.

Precis runt äggplocket har man ju oftast ont i magen och då ska man ju ta det lite lugnare, men annars tror jag att man mår som bäst ifall man gör det man brukar göra. Att sitta instängd hemma och bara vänta tror jag kan ta knäcken på den starkaste.

Uppdelade klasser

Den nye skolministern har sagt att det inte är förbjudet att dela upp skolklasser efter kön, inte för att han ser några fördelar med det men ändå. Och det uttalandet kan jag köpa.

Men inte ett gäng andra debattörer jag hört och läst.

Man framför argument som att flickor i snitt har högre betyg än pojkar och i snitt är mognare och att båda grupperna därför skulle tjäna på att läsa i alla fall ämnen som matematik och svenska för sig.

För mig är det här lika galet som om man skulle säga att mörkhåriga i snitt har högre betyg och därför ska vi dela in klasser i mörk och ljushåriga.

Jag var en av alla de där flickorna som inte alls var mogen (kan ha berott på min uppväxtmiljö?) och inte alls hade bra betyg. Dessutom var jag ganska gåpåig och pratig.

Och det fanns massor av killar i mina klasser som var tysta och duktiga i skolan.

Skulle vi bara på grund av vad vi råkar kissa med delas in i en "bättre" och en sämre grupp?

Mitt förslag om man nu vill dela upp är att man börjar titta på individer istället, så att de mer mogna oavsett kön hamnar i en klass, och de som behöver lite mer hjälp och är lite stökigare oavsett kön i en annan klass.

Irriterad!

Nu är det bara en problemlösningsuppgift kvar av kursen jag läser. Schemalagd tid för att lösa uppgiften är hela dagen idag och fyra eftermiddag den här och nästa vecka, sedan ska en rätt detaljerad lösning lämnas in och en redovisning förberedas.

Uppgiften ska lösas i grupper om två.

Den jag ska jobba med ska idag träffa en kompis klockan tolv, så hon var tvungen att gå hem redan halv. På eftermiddagarna ska hon hämta sina barn redan klockan tre så det blir bara två timmar kvar att ägna åt arbetet.
Redan innan kursen startade fanns det ett schema att ladda ner, där man tydligt kunde se att det här liksom alla andra kurser på den här utbildningen är heltidskurser d.v.s. vi förväntas vara i skolan 40/h i veckan.
Om man inte har möjlighet att plugga heltid kanske man skulle ha valt en annan utbildning?

Nu sitter jag här och är sur, och tänker göra hela uppgiften själv. Jag orkar inte slåss och jag orkar inte få argument som att jag kommer att förstå när jag får egna barn kastade i ansiktet ytterligare en gång, det har jag redan provat på den här kursen.

Trevlig eftermiddag

Idag har jag träffat min supersynkis. Linda äggplockades en dag efter mig, och otroligt nog blev vi båda gravida.

Så där satt vi, två i högsta grad infertila tjejer med varsin mage, det var ganska magiskt.

Så klart var det jättetrevligt. Vad skulle det annars kunna bli när vi har så mycket gemensamma erfarenheter?

Och vi gjorde något riktigt förbjudet, jämförde våra magar i en av speglarna på H&M, hoppas verkligen att ingen såg oss.

Dessutom har jag idag köpt den första bebisgrejen som inte bara var jättepraktiskt och jättebillig på Tradera utan som mest var väldigt söt men ganska opraktiskt. Så kan det tydligen gå när man går och shoppar med Linda. Jag köpte en teddybjörnsoverall med tillhörande öron på luvan och svans i rumpan och Linda köpte en likadan. Eftersom vi är så supersynkade ska vi sedan supersynka våra bebisar björnkläder och gå omkring och vara stolta.

Observera nu att jag skriver hela det här inlägget som att jag faktiskt trodde att allt skulle gå bra, och att jag faktiskt kommer att få ett barn som det går att klä i overall.

Långsint

För ganska länge sedan var det en kille som skrev i sin blogg om alla tjejer som borde slappna av så skulle de bli gravida.

Detta råkade läsas av någon av oss och vi var många som var inne och kommenterade hans uttalande. Då var killen tvungen att skriva fler inlägg med förklaringar.

Jag tror kanske inte att ni är så många som kommer ihåg det här? Och jag hittar inte inläggen så jag kan inte hänvisa. Och egentligen är det inte viktigt.

Ett av den här killens argument för att han hade rätt och vi som var direkt inblandade hade fel var att vi var för insyltade och inte hade någon distans. Han skrev att medan han läste till genetiker kunde han inte förstå att det någonsin kunde vara fel med genetisk manipulation och eftersom han fungerade så, så var alla andra som han.

Jag har inte kunnat släppa det här och jag funderar ofta på att ju mer genetik jag läser desto mer skeptisk blir jag till genmanipulation. Så det så.

Så där, nu fick jag det sagt. Han har FEL, FEL, FEL.

Och ni andra har ingen aning om vem eller vad jag pratar om eller hur?

"Ministerskandaler"

I media läser/ser/hör jag dagligen att om vi krävde att våra politiker skulle ha ett fläckfritt förflutet skulle vi inte ha några politiker alls. Ett uttalande som gör mig väldigt konfunderad.

Jag har:

• Aldrig handlat privat för mina arbetsgivares pengar
• Alltid betalat min TV-licens
• Aldrig kört bil för fort
• Aldrig kört bil rattonykter
• Aldrig anlitat svart arbetskraft
• Aldrig skattefifflat (jag vet inte ens hur man gör)
• Aldrig varit inblandad i krogbråk
• Aldrig blåljugit om att jag gjort något särskilt (typ ringt någon efter en tsunami) när allt talar för att jag inte gjort det

Och listan kan säkert göras längre. Dessutom tror jag inte att jag är så unik? Så det kan väl inte vara så otroligt svårt att sätta vanliga människor med vanlig moral på regeringsposter? Eller måste man kanske anse sig vara lite bättre än allmänheten för att kunna komma på fråga för att få vara med i regeringsklubben?

Jag tillhör inte skaran som hyser ett stort politikerförakt. Jag brukar själv engagera mig i mycket och vet hur lätt andra har för att kritisera det som inte går så bra och hur få som ser hur mycket jobb man verkligen lägger ner. Att ständigt vara i tjänst och ständigt vara bevakad av både säkerhetsvakter och skvallersugna journalister kan inte vara roligt. Men när man blir ertappad med händerna i syltburken och man inte förstår att man har gjort fel, då undrar jag hur man ska klara av sin politikerroll.

Djur på bete och andra seriösa kurser

Det där om "djur på bete", som jag skrev igår var inte så seriöst, jag tyckte bara att det var så roligt att det faktiskt ges en kurs på universitetsnivå i något som i mina öron låter som sådant man pratar om på dagis.

Men jag har börjat fundera på allvar om jag inte skulle försöka mig på lite distanskurser när min mammaledighet är slut, jag hade bara tänkt vara hemma i sex månader till att börja med och sedan börja plugga igen, men tar jag en distanskurs kan jag vara hemma mycket mer även om kattpappan skulle få vara huvudansvarig.

Det ser kanske inte så snyggt ut i min molekylärexamen med inriktning mot genetik att ha kurser av ovanstående typ med på ämneslistan, men alla andra kurser jag läst har varit så riktiga och avancerade.
Och djurkursen ingår faktiskt i ett biologiblock så det kunde ha varit värre.

Partyhelg

Idag har jag suttit böjd över skolböcker i skolans bibliotek hela dagen, och i morgon ska jag sitta i... biblioteket hela dagen.

Det här är sista rycket av pluggande på den här kursen och det är segt. Men sen har vi bara roliga föreläsningar och en veckas problemlösning kvar. Problemläsningen kan nog visserligen bli tung, men den görs i grupp och det brukar vara roligare.

Efter det här är jag antagen till en kurs i tillämpad immunologi, vad nu det betyder? Jag har inte läst immunologikursen utan går på tillämpningarna direkt. Men jag är osäker på om jag kommer att fatta någonting. Anledningen till att jag läser den här kursen är att det var den enda som slutar före jul och inte i mitten av januari, och jag vill vara ledig mot slutet av graviditeten. Jag har bestämt mig för att inte ta studiemedel för kursen, så om jag inte klarar den så har jag inte förlorat någonting, och klarar jag den har jag fått lite bonuspoäng.

Förresten satt jag och tittade på distanskurser att läsa under ledigheten, vad tror ni om kursen "Djur på bete" ?

Mer uppdateringar

Jag har uppdaterat bilderbloggen igen.

Värst vad jag har blivit flitig med det.

Stressigt

Det är så galet stressigt i skolan just nu. Jag har inte kommit därifrån före sex någon enda kväll den här veckan, och ändå har jag massor av uppgifter släpandes efter mig.

Det är jobbigt att få orken och motivationen att räcka till just nu, men jag behöver så väl de här poängen så att jag någon gång kan få ut en examen. Visserligen älskar jag att plugga, men att leva på ingenting är inte så kul i längden, särskilt inte när man passerat 30.

Se ut som någon annan

Jag har lånat gravidkläder av kompisar, det är ett jättebra system som jag satts in i. Man köper en del och så lånar man andra delar, sedan antar jag att man själv lånar ut det man har till ytterligare kompisar. Gravidkläder är dyra och man hinner inte slita ut dem på de få månader man har dem.

I alla fall var jag hemma hos en kompis i söndags och fick med mig en kasse kläder. Hon är en av dem som fick barn ungefär samtidigt som jag skulle ha fått ifall jag inte hade fått missfall. Hon är också den jag skrev om här inne för att jag inte kunde glädjas alls när hennes son föddes. Men nu kan jag verkligen glädjas åt gullungen och är verkligen tacksam för kläderna jag fick låna, för hon och jag är nästan exakt lika stora och har samma kroppstyp så kläderna passar perfekt.

Det lustiga är bara att när jag mådde så dåligt efter missfallet och träffade den här tjejen hade hon ju kläderna på sig, och jag minns särskilt ett linne och en bolero som hon hade på sig en gång, och som verkligen framhävde magen. Då såg jag nästan kläderna som ett hån... men nu när jag själv provade dem tyckte jag verkligen att de var fina och de framhävde ju magen så fint...

Fan, jävla skit

Varför får man aldrig ha sina saker ifred?

Jag antar att kattpappan berättar mer i sin blogg, annars återkommer jag.

Nobelpriset

Nu är det tiden på året då Nobelprisen tillkännages. I varenda tidning och på vartenda TV/radioprogram diskuteras det varför det inte är några kvinnor som får priset. Och som vanligt blir det lite märkligt när det är Nobelkommittéerna som får bära hundhuvudet för att det bara är män som uppmärksammas.

Jag har ingen aning om vad kommittéernas medlemmar tycker om kvinnor i arbetslivet eller jämställdhet eller kvoteringar. Men jag tycker att de gör helt rätt i att välja ut den som gjort den största vetenskapliga upptäckten inom varje område och inte den som har rätt nationalitet, rätt sexuell läggning eller rätt kön.

Problemet finns på en så mycket lägre nivå än på prisnivån. Jag går en utbildning som i teorin ifall jag fortsatte att forska skulle kunna leda till Nobelpris i två kategorier både kemi och medicin, många av pristagarna i dessa kategorier har varit molekylärbiologer. På grundutbildningen är vi kanske 75 % tjejer och fördelningen till tjejerna fördel har varit konstant i många, många år. Men redan på doktorandnivå har något hänt, helt plötsligt är könsfördelningen ungefär 50 % och ser man till ännu högre nivåer som lärare och professorer så är det helt plötsligt övervägande manligt. Och här har vi nyckeln tror jag till att nästan alla Nobelpristagare är män.

Vad är det som händer med kvinnorna? Är det medveten diskriminering? Är diskrimineringen omedveten? Finns det ingen diskriminering uppifrån utan är det kvinnorna som själva väljer att hoppa av för att ta hand om familj och barn? Jag vet inte? Men jag skulle tro att det är en blandning av alla tre faktorer.

Jag har förresten haft en lärare i biokemi som på en föreläsning förklarade för oss att svenskar inte får Nobelpris (både män och kvinnor) eftersom vi väljer att lägga ner så mycket tid på våra barn, hon föredrog det amerikanska systemet där man går tillbaka till jobbet på 60-70 timmar i veckan redan när barnet är några veckor gammalt. När hon fick barn bodde hon i U.S.A. och det hade gått så bra så för både henne och barnen.
Med den här inställningen hos de som ska anställa doktorander förstår jag varför fördelningen av Nobelpris ser ut som den gör.

Uppdaterat

Nu har jag uppdaterat bilderbloggen lite igen.

lycklig

Det blev inget hus den här gången heller. Återigen var vi bara två kvar och så bjöd de andra ett bud som vi inte skulle kunna bjuda över ens ifall vi bestämde oss för att aldrig mer äta någon mat för att spara in på alla kostnader.

Lite deppig var jag först, men så slog det mig att jag är ju gravid.

Det spelar ingen roll vad som händer... jag är inte ofrivilligt barnlös längre.

Många som klarat sig undan döden pratar om att de nu kan uppskatta livet så mycket mer. Jag vet att det låter dumt, men för mig var barnlösheten på fullt allvar dödlig, en död jag klarade mig ifrån och nu kan inget värdsligt få mig att deppa på riktigt.

Och nästa gång kanske det är vi som får huset? Någon gång måste vi komma etta istället för snöplig två, eller?

Drömhus nummer II

Nu har vi hittat ytterligare ett drömhus, det förra fick vi inte, så den här gången tänker vi kämpa lite hårdare.

Vi har bjudit på en hel del halvbra hus sedan sist, men inget vi velat lägga ner lite extra pengar på. Men det här är bara så rätt och så bra. Tyvärr tror jag att det är fler som kommer att vilja vara med för det var ju så fint eller har i alla fall så mycket potential att bli fint när de knallröda och klarblå linoliummattorna och det äckelgula badrummet och smutsblå köket är utrivna.

Lajvrapport

Kortet föreställer Carmen och det hushåll hon bor i uppställda utanför lokalen innan allt startat. Inuto var miljön autentiskt 20-tal. Bilden är fräckt snodd från min vän A.










I lördags natt/morgon klockan fem kom jag tillbaka till Stockholm och mitt eget liv. Carmen lämnade jag faktiskt kvar i Örebro.

Det blev ett helt ok lajv, inte på min tre i topplista, knappt ens på fem i topp trots att det var ett otroligt bra upplägg, otroligt bra medspelare och fantastisk miljö.

Det är bara att inse att jag är gravid... och varje gång det sparkade i magen togs jag helt ur roll och kastades tillbaka till verkligheten, för det var inte Carmens oäkting som sparkade det var min bebis. Dessutom förnekade Carmen att hon var gravid och hällde i sig den ena spritdrycken efter den andra (alkoholfritt förstås, alla var nyktra och spelade bara berusade) och när jag hade förnekat min graviditet en gång för mycket, många valde att spela på den så flippade jag ur och blev orolig för att det inte fanns någon bebis där. Så för fösta gången under ett kortlajv lämnade jag tillställningen och gick och la mig i en soffa för att försöka få kontakt med bebis, naturligtvis svarade den inte. Jag är inte tillräckligt långt gången för att kunna få den att svara på tryck på magen. Och när jag kom tillbaka orkade jag inte riktigt gå in i handlingen igen, så sista timmen/timmarna väntade jag bara på upplösningen.

Men hur gick det för Carmen då? Jo det gick nog ganska bra. Han misslyckades helt med att få tillbaka mannen hon älskade, han ignorerade henne hela kvällen dessutom visade det sig att hans tjänare (som var en av de presumtiva fäderna till det nya barnet) blivit besatt av henne. Han brukade ligga och krypa utanför hennes badrumsfönster, skickade helt galna dikter där han hotade henne på alla möjliga sätt om hon inte blev hans. Mannen Carmen var kär i dog dessutom på slutet, förgiftad av flera stycken eftersom han var en riktig skurk, något som Carmen nog förstod mer och mer ju längre kvällen gick, men som hon förnekade.

Carmens lilla dotter som bodde med adoptivmamma Lizette och adoptivpappa Helmut och som Carmen jobbade som barnflicka åt (ingen visste ju att det var Carmens dotter) verkar få en bra framtid, och det var ju det viktigaste för Carmen. Helmut misshandlade Lizette och Carmens viktigaste uppgift var att få bort barnet från den otrygga miljön, hon hade tänkt släppa bomben om vem som var barnets riktiga föräldrar, men det visade sig att Helmut var en skurk på andra områden än bara hustrumisshandelsområdet vilket gjorde att han under kvällen blev mer och mer hatad och hade tillställningen hållit på lite längre hade polisen tagit honom. Lizette bestämde sig under kvällen för att lämna Helmut och landet och öppet visa sin kärlek till sin fosterbror och Carmen skulle naturligtvis få följa med. Så hon skulle kunna leva tillsammans med båda sina barn, sin bästa väninna och hennes nya man (tillika bror)

Ett tag under kvällen funderade Carmen på att leva tillsammans med en lesbisk restaurangägare som lovade att ta hand om Carmen och hennes barn, men erbjudandet om att följa med Lizette ut ur landet lät i slutändan mest lockande.

Nästan det allra sista som hände var att Carmen drack en klunk från en förgiftad drink som en icke ont anande man bjöd henne på... jag vet faktiskt inte hur starkt giftet var och om Carmen dog eller inte eller hur det gick för barnet i hennes mage.... om det blir en uppföljare får jag väl se.


Här kan man läsa en artikel ifrån Nerikes allhanda

Metamorfos

Nu går jag och lägger mig som kattmamman. Och i morgon kommer jag att vakna på väg in i Carmen Pearse en kvinna på sent 20-tal som tydligen har alldeles för lätt att bli gravid. Hon jobbar som barnflicka/amma åt sitt egna barn och ingen utom kvinnan som låtsas att barnet är hennes vet hur det egentligen förhåller sig, inte ens mannen som tror att han är barnets pappa. Den riktiga pappan vill inte veta av Carmen sedan hon blev gravid och har aldrig frågat vad som hände med barnet. Carmen är dock fortfarande kär i mannen, och gör allt för att få tillbaka honom, hon är inte ens främmande för att skada eventuella nya flickvänner, om inte fysiskt så i alla fall psykiskt.

Carmen är gravid igen, den här gången vet hon inte ens vem det är som är fadern, det finns flera presumtiva fäder som hon hade sex med runt tillbilvandet av barnet.

Vad Carmen ännu inte vet är att en av stadens toppar en mäktig kvinna som Carmen ser upp till är svårt förälskad i henne. Men när Carmen upptäcker hur det ligger till kommer hon nog att försöka utnytta situationen.

Carmens mål är att få tillbaka sitt barn och sin man, och dessutom hjälpa den kvinna som nu påstår sig vara barnets mor att komma ifrån sin misshandlande make.

Vad tror ni om det här? Kommer jag att få det roligt?

Och om någon mot all förmodan ska på samma lajv som mig i morgon läser det här, så snälla utnyttja inte att ni läst hela min plott!

Lite ångest

Jag har precis kommit hem från veterinären där jag lämnat in min lilla älskling. Idag ska hon kastreras. Hon har fött 12 välskapta underbara kattungar och varit en underbar mamma till dem allihop. Men nu är den tiden förbi. Nu ska hon bara vara underbar sällskapskatt i många många år här hos oss.

Det kommer att bli jättebra, men att lämna henne där hos veterinären där hon inte alls känner sig trygg och veta att hon kommer att må jättedåligt och ha ont när jag hämtar henne om några timmar det känns inte roligt.

Lilla Solisgumman, min älskade kattunge. Jag gör det här för din skull även om jag förstår att det i dina ögon verkar lite märkligt, och jag gråter för din skull nu, men om några veckor kommer allt att vara bra!

Håller tummarna

Idag går mina tankar till kära vänner som ska starta en missfallsutredning.

Tyvärr är det ganska ovanligt att man faktiskt hittar något fel men jag hoppas verkligen på en liten lättåtgärdad hormonrubbning för deras del.

Äntligen

Nu äntligen är bilderbloggen uppdaterad.

Stamcellsforskning och ideologier

Dagens DN debatt verkar vid en första anblick handla om huruvida Lars Leijonborg och Göran Hägglund svikit sina ideologier för att få vara med och leka regering. Om de gör det eller inte har jag inga åsikter om. Jag har aldrig röstat på varken den ena eller den andra ideologin.

Efter första stycket går dock artikeln över till att handla om att aborter och forskning på embryon är mord, och här är jag väldigt personligt involverad.

Jag tycker verkligen inte att något barn ska behöva födas oönskat, och jag tror på kvinnans rätt till abort, men det är inte det jag tänker på nu.

Utan det faktum att jag och kattpappan har ett fyrcelligt embryo liggande i en frys. Vi kanske aldrig kommer att försöka sätta tillbaka det, och om vi inte gör det vill vi absolut att det ska gå till forskning. Jag kan inte tänka mig ett värdigare öde (om det inte ska tinas upp och sättas in i någon) för de där cellerna som jag kämpat så hårt med sprutor för att få fram än att få vara en liten liten pusselbit i lösningen till bot på någon sjukdom. Tänk om forskningen på just det här embryot i förlängningen leder till att mitt barn eller barnbarn kan bli botat från någonting? Däremot tycker jag att det skulle kännas lite tråkigt om det efter fem år tinade upp och sedan slängdes bland annat avfall, inte för att jag anser att det är ett liv som släcks utan för att jag vet att det behövs forskningsmaterial.

Hur någon kan påstå att de där fyra cellerna är mänskligt liv övergår mitt förstånd. Jag kan förstå de som är tveksamma till sena aborter, även om jag inte håller med om alla argument. Men de där fyra cellerna som ligger i frysen på Huddinge sjukhus går faktiskt inte att skilja från en gris första celler, eller en grodas eller en plattmasks heller för den delen. De har inte börjat diffrensiera sig och blivit mänskliga, och det är just därför de är så bra att forska på.

Hur kan man diskutera naturvetenskap på ett filosofiskt plan utan att lägga in några som helst naturvetenskapliga aspekter? Då kan vi ju lika gärna fortsätta hävda att jorden är platt och att solen snurrar runt oss.

Och att kristdemokraterna och Göran Hägglund verkar ha förstått hur det hela ligger till och verkar ha haft duktiga sakkunniga det tackar jag för! För övrigt var väl centern ett tydligt uttalat rasistiskt parti när det bildades? Jag tror inte att någon har något emot att de lämnat den ideologin.

Äktenskapliga problem

Kattpappan vill inte prata om någonting på morgonen. Serierna i tidningen är ungefär vad han orkar med just då.

Själv läser jag gärna morgontidningens debattartiklar eller ledare och blir upprörd och vill diskutera vad som står där.

Detta har resulterat i att vi äter frukost i varsitt rum, han med tidningen och serierna och hörselkåpor, jag framför morgon-tv där jag i alla fall får ta del av någon annans åsikter.

Make over, bildbevis

Så här fin i håret blev jag efter mitt besök hos frisören.

Lajv

Jag lovade Ulla i en kommentar till min hundralista att berätta om lajv, så nu gör jag det med risk för att utmåla mig som en riktigt konstig person.

Ett lajv är en sorts lek eller ett rollspel företrädelsevis för vuxna människor, ibland även för tonåringar, men jag brukar föredra den typ av tillställningar där alla deltagare i alla fall hunnit fylla 20.

I botten finns en plats och en händelse som leken/spelet rör sig runt. De allra flesta lajv utspelar sig i en Tolkienvärld och innehåller alver, orcher och medeltidskläder av hantverkskvalitet. Dessa lajv är inte jag så intresserad av att åka på. Ofta är det på de här lajven viktigare att tyger är färgade med rätt sorts teknik och att inga skor har gummisula än att själva rollspelandet är bra.

Jag föredrar mer verklighetstrogna lajv, vardagsrealism med en knorr gärna förflyttade till någon annan tid blir jag eld och lågor inför. Ett av de allra bästa lajven jag varit på har dock saknat alla spår av vardaglighet det var ett lajv med älvor (faries)

I den här uppdiktade lajvvärlden finns det en del karaktärer som gestaltas av lajvdeltagarna. På ett bra lajv har alla deltagare fått en roll med ett förflutet och vissa karaktärsdrag, det brukar också finnas en anledning till att vara på just den här platsen just nu. Oftast finns det också intriger som varje roll är inblandad i, dessa intriger kan vara i grupp eller enskilda. Intrigerna delar man inte med sig av till de andra spelarna i förväg utan använder under spelet för föra handlingen framåt. Arrangörerna har haft en idé och har ibland planerat in händelser och ett slut. Men som arrangör vet man aldrig i förväg riktigt vad som ska hända eftersom det är deltagarna som väljer vilka trådar de ska spela på och utformar sin karaktär själv efter de detaljer de fått i rollpresentationen

Jag har varit på lajv som varit på några timmar upp till fyra dagar. Jag kan tänka mig att lite under en vecka är maximalt vad man skulle orka med, sedan behöver man komma tillbaka till verkligheten och sig själv igen.

Under tiden som lajvet pågår är man i roll hela tiden, det brukar finnas möjlighet att lämna lajvet ifall man behöver men det brukar jag inte göra. Är det ett flera dagars lajv lajvar man även på natten vilket lett till att jag flera gånger delat säng med personer jag lärt känna för tolv timmar sedan. Att dela säng betyder dock inget annat än just att vi delar säng.

Under den period lajvet pågår är man helt inne i sin karaktär och förhåller sig till världen som karaktären skulle ha gjort. Ibland tar intrigerna stor plats och man blir indragen i det ena konstigare scenariot efter det andra. Och ibland hinner man inte med att bry sig ett dugg om att det i samhället runt omkring en skett något, man är fullt upptagen av en vardag med vardagsbestyr och vardagsgnabb. Fast vardagen är ju inte den vanliga vardagen utan utspelar sig kanske på 20-talet, och istället för kattpappan kanske jag lever tillsammans med fru och tre maktgalna kusiner.

Lajvvärlden saknar många av de sociala strukturer den vanliga världen har. T.ex. är det ofta lika accepterat med homoförhållanden som heteroförhållanden. Och man försöker ge kvinnor lika stora möjligheter som männen.

Vad är då tjusningen med det här? För min del handlar det om att få leva ut sidor hos mig som jag egentligen inte har och få vara i situationer som jag i verkligheten hoppas att jag aldrig ska behöva uppleva. Jag tycker att det är otroligt häftigt när jag reagerar inte som Kattmamman utan som min karaktär. Jag har känt äkta rädsla för att bli upptäckt och äkta sorg när något hemskt hänt någon närstående (som jag alltså i verkligheten inte ens vet vad h*n heter) På ett bra lajv hinner det bli väldigt mycket känslor på en väldigt koncentrerad tid. 30 personer med en massa konstiga relationer och hemligheter som alla på en begränsad tid bestämmer sig för att ta itu med allt och uppnå alla sina mål blir väldigt intensivt.

Jag har (på många olika lajv förstås) bl.a. provat på att vara kvinnan som berättar för alla andra att de borde skaffa barn, jag har precis undgått att bli mördad av min man samtidigt som min älskare försöker mörda min dotter i ett ritualmord, jag har varit extremreligös och piskat mig själv till medvetslöshet som bot för att jag pratat med fel personer, jag har blivit så manipulerad av min psykiatriker att jag begått ett mord, jag har på tre dagar gått från att vara absoluta toppeliten i samhället som ingen vågar säga emot till att i princip ensam stödja "fel"sida och ha alla emot mig.

Nästa helg är det dags igen. Jag ska förflyttas till 20-talets Film noir. Vad jag har för karaktär vill jag inte avslöja ännu eftersom jag misstänker att åtminstonde en av mina medspelare läser min blogg ibland.

Make over

I morse var jag och klippte håret. Det är nästan exakt ett år sedan jag gjorde det sist.

Jag har begåvats med ett hår av fantastisk kvalitet som växer galet fort. Så det såg inte så väldigt slitet ut, men det var låååångt och gick inte att ha utsläppt.

Nu är planen som alltid att klippa mig var tredje månad som frisören rekommenderar.

100-lista

Jag har *harkel* blivit utmanad att skriva en hundralista... så här kommer den.

1. Jag fyller väldigt snart 30
2. Jag har nästan ingen ålderskris alls
3. Det beror nog på att jag kommer att bli mamma
4. Inte innan jag fyller 30 hoppas jag
5. Men garanterat innan jag fyller 31
6. När jag fyllde 26 ålderskrisade jag
7. Samtidigt som jag fyllde 26 gick företaget jag arbetade på i konkurs och jag blev arbetslös
8. När man fyller 26 räknas man inte längre som ungdom när det gäller telefonabbonemag, flyg och tågbiljetter och sånt. Så samtidigt som mina utgifter sköt i höjden hade jag helt plötsligt ingen inkomst
9. Ett halvår innan jag fyllde 26 år hade jag köpt en snordyr bostadsrätt inne i Stockholms innerstad
10. Jag bor fortfarande kvar i den snordyra bostadsrätten och har fortfarande inget jobb, men allt ordnar sig ibland
11. Jag är genetikstuderande, och jag älskar verkligen att plugga
12. Jag vill aldrig mer ha ett jobb
13. Får jag som jag vill får jag en forskartjänst när jag är klar med min utbildning
14. Och när jag disputerat vill jag fortsätta forska för resten av livet
15. Jag har varit världens största pessimist när det gäller våra chanser att någonsin få ett barn
16. Och jag är fortfarande rätt osäker på om vi kommer få något annat än en grav att gå till
17. Däremot är jag inte ett dugg rädd för förlossningen
18. Eller att vi inte kommer att klara av att vara föräldrar
19. Jag har ganska stor erfarenhet av småbarn
20. Jag är äldst i en skara på 9
21. Jag har två systrar och 6 kusiner, och vi har växt upp i husen brevid varandra som ett stort kollektiv
22. Min högsta dröm sedan jag var 15 och hade oskyddat sex första gången är att bli mamma
23. Kanske är det tur i oturen att jag inte är fertil? Jag hade nog inte blivit en bra tonårsmamma
24. Att jag alltid drömt om att bli mamma betyder inte att jag tycker att det är människans uppgift att fortplanta sig
25. Jag tycker att det är jätteviktigt att man bara får barn om man verkligen vill ha dem, och någon som frivilligt valt bort barn är precis lika mycket riktig kvinna eller man som någon annan
26. Jag är för aborter i alla lägen
27. Inget barn borde behöva födas oönskat, och mina chanser att bli gravid påverkas inte av att någon annan gör abort
28. Jag är datorberoende
29. Men tycker ändå inte att vi ska ha varsin dator sedan när vi köpt vårat fina hus
30. Jag har många principer och idéer för hur vi ska vara som föräldrar
31. Jag inser att mycket av det kommer att skita sig när vi vardagen kommer och vi är dödströtta
32. Men jag tror ändå inte att det är dåligt att ha tänkt igenom hur man vill ha det
33. Och jag tror verkligen att vi är mer förberedda än de som råkar bli gravida
34. Jag blir orimligt arg när någon berättar för mig att jag inte kan veta något om hur det är att ha barn
35. Kanske vet jag ingenting om hur det kommer att bli
36. Men vi kommer i alla fall inte att bli likadana föräldrar som någon annan, vi är egna individer på alla andra områden, så det kommer vi nog att vara som föräldrar också
37. Jag brukar säga att jag är konflikträdd
38. Men tror att jag har kommit över det nu
39. Jag ger mig in i diskussioner om allt jag står för och lite till, och är inte ett dugg rädd för att säga vad jag tycker
40. Kanske har infertiliteten lärt mig att våga stå för även obekväma åsikter
41. För vilken åsikt kan vara mer obekväm än den att man inte behöver gratulera någon till dennes graviditet eller inte behöver gulla med någon annans bebis?
42. Jag är gift med världens bästa man
43. Han fick en fin lägenhet
44. Och jag fick det bästa sällskap man kan ha
45. Världens bästa man är allergisk mot katter
46. Ändå har vi tre stycken katter
47. Kattuppfödning är den hobby jag ägnat mig längst åt i mitt liv
48. Om man bortser från ridningen
49. Men ridning är mer än en hobby, den kan jag inte sluta med för då skulle jag aldrig träffa mina vänner
50. En annan udda hobby jag har är att jag älskar att lajva
51. I samma andetag som jag berättar att jag lajvar måste jag också berätta att jag inte håller på med medeltidslajv
52. Jag ägnar mig åt vuxenlajv, kanske kan man kalla det för interaktiv teater istället så låter det helt plötsligt riktigt vuxet och konstnärligt?
53. När jag varit på lajv tar det några dagar innan jag kommer tillbaka till den verkliga tråkiga vardagen igen
54. Så därför lajvar jag inte för ofta, jag skulle nog bli deprimerad
55. Så fort något gått sönder här hemma, eller om någon gjort något fel skyller vi på katterna
56. När vi ger varandra presenter gör vi det ofta i katternas namn
57. Eller så är det fiskarna som varit framme
58. Jag har vädligt svårt att tänka mig ett liv utan djur
59. Vi drömmer om att köpa ett litet radhus
60. Vi har inte speciellt stora krav
61. Jag vill ha ett badrum stort nog för ett lite större badkar
62. Kattpappan vill ha plats för ett litet rum till datorn
63. Förhoppningsvis går den snordyra lägenheten att byta mot vårt hus, bara vi hittar det
64. Jag har ensamrätt på att bestämma vad vårt barn ska heta eftersom barnet kommer att få kattpappans efternamn
65. Men jag tror att vi är rätt så överens om namnen
66. Ibland har jag långt i förväg bestämt vad mina kattungar ska heta, men sedan när de kommit ut har de haft helt andra namn, kanske blir det så med vårat barn också?
67. Jag har ingen koll på min ekonmi eller mina pengar
68. Ändå har jag alltid pengar kvar i slutet av månaden
69. Jag har ungefär lika mycket pengar kvar nu som jag hade när jag tjänade ganska bra på den tiden jag hade jobb, så utan att tänka på det anpassar jag mig till min ekonomiska standard
70. Jag var med om den riktiga IT-boomen
71. Jag jobbade faktiskt på ett av de där företagen som aldrig gick med vinst och där vi drack champagne minst en gång i veckan och hade galet påkostade fester för att fira de mest konstiga saker
72. Jag är fånigt förtjust i kläder och mode
73. I min självbild passar det inte alls in att bli så lycklig som jag blir av något nytt snyggt plagg
74. Saker som jag gör som passar bättre in i min sjävbild är att
75. Jag läser massor av böcker av alla sorter
76. jag går oftare på teater än film
77. Jag försöker hänga med i samhällsdebatten och ha en åsikt
78. Jag utbildar mig till något där jag förhoppningsvis kan göra en liten, liten bit för att bota någon sjukdom.
79. Jag är rätt miljömedveten och gör mitt bästa för att vara vardagsmiljövänlig
80. Jag har förstås en massa dåliga sidor
81. Men eftersom det här är en ego-lista i min ego-blogg tänker jag inte berätta om en enda av dem
82. Jag tycker att folk överlag är för dåliga på att berömma varandra
83. Därför försöker jag komma ihåg att göra det för andra, även om jag inte alls är så bra på det som jag skulle vilja
84. Men framförallt försöker jag berömma mig själv när jag gjort något bra
85. Jag och kattpappan brukar ofta berömma varandra för larviga småsaker
86. Men allt blir mycket roligare om man får höra att man var duktig som gick ut med soporna idag också
88. Jag tänker inte köra den här listan i något rättstavningsprogram
89. Så nu har ni chansen att få se hur dåligt jag egentligen stavar
90. Kattpappan påstår att jag blivit duktigare på att skriva sedan jag började blogga
92. Men jag håller inte med
93. Jag hade en väldigt hård lärare på högstadiet, och det var hon som lärde mig allt jag kan om att skriva
94. Nu ska jag snart gå och lägga mig
95. Jag har ganska svårt att sova
96. Och just nu försöker jag ha rutiner i sovandet
97. Jag gör mig i ordning för att sova vid 22, släcker lampan vid 23 och väckarklockan ringer 7
98 Sovrutinerna försöker jag hålla även på helgerna
99. Jag är kvällstrött så det är inga problem att gå och lägga sig tidigt men det är ju inte så roligt om man är bjuden på fest
100. Ikväll är det dock inte fest, så nu är det God natt

IVF-tröjan första rapport

Idag har jag för första gången haft min IVF-tröja på mig. Jag hade bara en sjal runt axlarna så magtexten syntes tydligt även när jag var på väg till och från skolan. Reaktionerna var faktiskt inte så många, det var tydligt att alla läste vad som stod, men nästan ingen verkade hajja till. Det är nog många som inte vet vad texten betyder. På min kurs vet ju alla vad IVF står för, men de vet alla redan hur min mage blev till... jag är inte så diskret med mitt privatliv.

Mest reaktion idag fick jag av en adoptivpappa (jag gissar att han var adoptivpappa eftersom han såg väldigt svensk ut och drog en barnvagn med en liten flicka i som såg väldigt asiatisk ut, men det är klart att jag kan ha fel) Han tittade verkligen länge på min text och min första tanke var att "Åhh nej, nu har jag lyckats såra någon ändå, han och hans fru kanske är jätteledsna över att de misslyckats med så många IVF:er" Men sedan funderade jag ett varv till och förstod att han nog mest varit medlidsam mot mig, han hade ju sin underbara dotter och tyckte förmodligen att jag missat något fantastiskt när jag valde IVF-vägen istället för adoptionsvägen.

Tvärilsk

Idag har jag gått från den ena adrenalinilskna kicken till den andra. Hur mycket dumhet finns det egentligen?

SD kommer starkt i södra Sverige. I Landskrona har de fått 23 % av rösterna. Vad är det som händer? Förstår folk ingenting? Har de inte läst någon historia? Har de ens gått i skolan? Jag läste nyss i DN att S i Landskrona ställer sina platser till förfogande, vad betyder det? Orkar de inte kämpa mot de här sjuka krafterna? Jag måste hitta mer information.

I Stockholms stad blev det ett klart JA till biltullar. Men nu säger de nya regenterna att det inte blir några tullar. De vill räkna in kranskommunernas nej i omröstningen. Bara det att alla kranskommuner har inte fått rösta, de som har röstat är företrädelsevis de kommuner som varit blått styrda och där de styrande gjort allt för att sabotera försöket. T.ex. har det inte funnits gratis infartsparkeringar vilket är ett måste för att skatterna ska fungera. Dessutom har röstsedlarna för Stockholms stad och kranskommunerna inte sett likadana ut. Och det jag blir så upprörd över är hur man kan göra en så livsviktig miljöfråga till en prestigefylld politikerkamp. Tjafsa gärna om skattekronor hit eller dit, men miljön håller på att gå åt helvete, den behöver insatser NU.

Och för att avsluta mitt pysande av ilska har jag idag diskuterat med en person som på fullt allvar hävdar att barn vars fäder tar ut föräldraledighet får problem med relationer när de blir vuxna. De rycks nämligen ifrån sin enda sanna förälder, sin moder. Hon försökte dessutom använda "du kommer att förstå vad jag menar när du får egna barn-argumentet.

Lite besviken (tror jag) Obs politik

Nu verkar det vara klart med valsiffrorna. Jag måste gå och lägga mig, och så väldigt mycket mer kommer det nog inte fram i kväll ändå.

Jag hade gärna sett att ett ett lite feministiskare och lite mer miljövänligt alternativ tagit makten. Men jag ska inte räkna ut någon ännu, det kanske blir jättebra med regimskifte? Och eftersom så många verkar ha röstat mot Göran Persson istället för att rösta för alliansen så blir det nog bra att han avgår.

Biltullar däremot är det många som säger att vi ska få här i Stockholm, och då får jag vara nöjd med det!

Bättre förälder

Vi som inte har haft världens bästa uppväxt har det rätt bra förspänt egentligen. Nästan alla har som ambition att inte göra om sina föräldrars misstag och vara bättre föräldrar själva. Framförallt jag som växt upp i en dysfunktionell familj har det väldigt lätt, jag behöver bara vara mamma och reagera någorlunda normalt så har jag klarat biffen. Kattpappans uppväxt var nog egentligen rätt ok, men där har det spårat ur sedan han blev vuxen + att en hel del misstag begicks redan i tonåren, de misstagen är också ganska lätta att undvika.

Så vi kommer definitvt att bli bättre föräldrar än våra egna!

Skönt att kunna vända det negativa till något positivt.

Jag vill bli utmanad

Kan ingen utmana mig med en hundralista? Egotrippad som jag är skulle jag älska att få sätta ihop en sådan!

IVF-tröjan

Äntligen har vi fått ordning på kameran så att jag kan visa upp min nya tröja. Jag ber om ursäkt att det blev en magbild i den här bloggen fast jag lovat att det inte skulle hända, men jag tyckte att den hörde så otroligt mycket hit.

Måste man fira när man fyller jämnt?

Jag fyller 30 ganska snart. Det är inget jag ser fram emot, efter 30 är det försent att "skaffa" barn har alltid varit mitt aningslösa mantra, innan jag hamnade i infertilitetsträsket alltså.

Nu hade jag ändå tänkt fira lite grann med släkten och även bjuda in de närmsta vännerna. Men efter samtal med min far fick jag just reda på att födelsedagen krockar med någon av alla de tusen judiska högtider som ska firas, så du kan väl skjuta lite på det tyckte pappa.
Nä jag kan inte skjuta på min födelsedag, den är när den är.

Och egentligen är jag inte speciellt ledsen. Det hela är inte viktigt för mig.

Men nu när jag skriver det här väller alla besvikelser från barndomen upp när jag var tvungen att gå och köpa en present till mig själv och berätta för mina föräldrar att jag fyller år nu så ni kan väl betala det här åt mig. Jag tror aldrig att de kom ihåg min födelsedag utom som något som skulle fïras på lämplig dag med inbjudna gäster, inte som något som var för min skull.

Jaja, bitterhet klär mig inte speciellt bra, så nu lägger jag ner.

Varg (inte alls relaterat till mitt vanliga blogginnehåll)

Vargdebattens vågor går höga för tillfället.

Så klart tycker jag att vi ska ha varg här i Sverige, men inte till vilket pris som helst. I dagsläget förs en vargpolitik som i förlängningen kommer att leda till stort lidande i form av för inavlad population.

Man har beslutat sig för att ha 200 vargar i Sverige, i dagsläget finns det 120 stycken och många förespråkar att man ska få börja skjuta av stammen lite grann redan nu. Jag undrar om det går att hitta en enda oberoende genetiker eller ekolog som tycker att det är en bra idé. Jag undrar om det ens finns någon som tycker att 200 individer är ett vettigt antal?

Som alla vet är vargar flockdjur. De allra flesta hanar får inga avkommor. Detta gör att den effektiva storleken av stammen d.v.s. den del som får sprida sina gener vidare för att minska inaveln är väldigt mycket mindre än 200. Tänker man dessutom på att både ungdjur, djur som är för gamla för avkomma och djur som är sterila ingår i beräkningen så har man säkert en effektiv population på bara hälften så många djur.

Tänker man sig en liten människoby med bara 120 invånare som lever isolerat kan nog varenda människa räkna ut att det efter ganska få generationer börjar uppträda en del konstiga inavelsrelaterade fenomen i populationen. Även om vi ökar gruppen till 200 människor infinner sig samma tveksamma känsla eller hur?

För att undvika inavel på väldigt lång sikt bör man ha en population som är lika stor som mutationsfrekvensen. På en däggdjursgrupp innebär det att man bör ha en effektiv populationsstorlek på ungefär 5000 individer, vilket enligt mitt resonemang ovan ger att vi borde ha 10 000 vargar.

Även jag hör ju hur galet 10 000 vargar låter, men den siffran kan ju användas för att jämföras med de 200 man vill ha i Sverige och så kan man konstatera att vi kanske hellre inte ska ha några vargar alls än en alldeles för liten grupp?

Fast allra helst skulle jag vilja att vi kunde ha en ordentligt stor population. Någon gång ska jag skriva om vad jag tycker om en stor del av den hycklande jägarkåren. Och bara för att klargöra, jag har inget emot jakt eller tanken på att andra skjuter djur... bara en del av vissas attityder och lögner.

Så orättvist

Astillbe har det så ofattbart jobbigt just nu. Jag tror inte att hon läser min blogg (i alla fall skulle jag i hennes situation inte orka med gravidbloggar) men jag vill ändå härifrån skicka lite uppmuntrande vågor genom luften.

Jag fattar inte hur något kan vara så galet orättvist.

Svar till Erica om ridning

Jag har inte någon egen häst, men jag red en del innan jag blev gravid.

Samtidigt som jag blev gravid fick jag maginfluensan från helvetet och den håller fortfarande i sig. När man mår så kräkilla att man ger upp på väg till Konsum (300 meter hemifrån) och måste gå hem igen är det ingen bra idé att försöka rida. Men hade jag mått bra hade jag ridit ända tills magen blev för stor.

Kära vännen H som är gravid i vecka 15 rider fortfarande och det går bra.

Att man sedan håller sig till hästar man känner och kanske inte ger sig ut på galoppäventyr på främmande platser eller provar att hoppa en ny typ av läskligt hinder är nog ganska självklart, men att motionsrida så länge det känns bra tror jag är ok.

Veckans irritationsmoment

På kursen jag läser nu går det två tjejer som båda kommit tillbaka efter lång föräldraledighet. Båda är milt sagt ringrostiga, de kommer inte ens ihåg det mest grundläggande i genetiken (Vi läser fortsättningskurs i genetik 10 poäng)

Jag själv har läst flera angränsande fortsättningskurser och är dessutom väldigt intresserad. Så jag har verkligen inga problem att hänga med och förstå det som sägs på föreläsningarna och förstå vad uppgifterna vi fått går ut på.

Den ena tjejen sitter kvar i skolan varje eftermiddag och pluggar och försöker ta igen det hon glömt bort, henne hjälper jag gärna och förklarar även sådant jag kan tycka är larvigt enkelt.

Den andra tjejen åker hem så fort hon bara kan för att hämta sin dotter på dagis, sedan sitter hon och beklagar sig över att kursen är så svår. Jag har verkligen ingen lust att förklara om och om igen för henne vad det är vi ska göra, hon försöker inte ens förstå själv. Visst kan det tyckas oflexibelt att vara student och ha småbarn, men när man bestämmer sig för att läsa en kurs som ges på heltid ska man nog förvänta sig att man måste lägga ner åtminstone 40 timmar i veckan för att klara sig, särskilt om man inte har förkunskaperna i färskt minne. Alla våra kurser är uppdelade i två delar en labbdel och en teoretisk del och det går utmärkt att läsa på halvfart och ta ena delen ett år och andra delen nästa år så det är inte så att hon måste ta heltid för att kunna ta en examen. Mest irriterad är jag nog på den här tjejen för att hon hela tiden antyder att jag minsann kommer att förstå hur synd det är om henne när jag fått mitt eget barn. Och det är mycket möjligt att jag kommer att inse att det inte går att plugga heltid med ett litet barn trots att det finns en pappa som nog kan gå ner i arbetstid, men jag kommer aldrig att beklaga mig över att heltidsstudier innebär heltid.

Inte kunnat kommentera

Jag har läst bloggar från skolan, och deltagit med hela mitt hjärta både i sorgebesked över ytterligare misslyckanden och glädjebesked i form av ett barnbesked. Dessvärre har jag inte kunnat kommentera vilket känts väldigt tråkigt.

Så här kommer stora tröstkramar och stora grattiskramar. Ni som känner er träffade ta åt er!

Rekapitulerar

Jag har hela tiden varit skeptiskt till det där med "gravidhjärna" att man skulle bli mer virrig och glömsk när man är gravid. I alla fall har jag varit säker på att virrigheten inte drabbat mig på något sätt.

Men idag började jag undra. Jag är en levande almanacka, har tusen datum och klockslag i huvudet och missar aldrig något även om jag inte skrivit upp det. Men idag hade jag tid hos min barnmorska, den allra första riktiga undersökningen, och jag har verkligen sett fram emot det. Tiden var uppskriven både i almanackan och i telefonen som en timme innan klämtade fram en påminnelse. Trots att jag hörde telefonen kopplade jag inte signalen till någonting utan trodde bara att jag fick ett SMS och orkade inte titta efter. Jag missade alltså min tid. Som tur var gick det bra att boka in en ny tid till på torsdag, men jag är verkligen förvånad att jag kunde missa. En tillfällighet, eller har jag blivit dum?

Kamerastrul

Min jättefina IVF-tröja kom för flera veckor sedan och den är faktiskt över förväntan snygg. Tyvärr har kattpappans dator sedan flera veckor tillbaka varit indisponibel, och jag är för lat för att installera drivrutinerna till kameran på min dator. Så bilder dröjer ytterligare ett litet tag till. Men jag tror nog att kattpappan får ordning på sin dator vilken dag som helst, han klättrar på väggarna just nu när den inte fungerar.

För övrigt glömde jag bort vad jag utbildar mig till när jag beställde min tröja och tänkte att de flesta icke-drabbade inte vet vad IVF står för. Vi har haft en grundlig genomgång av IVF-metoder på en föreläsning för några dagar sedan, och för de flesta av mina klasskamrater och alla mina lärare är begreppet In Vitro inte bara några ord utan något vi ägnar oss åt ofta. Men jag har inga problem med att alla får veta, jag är bara stolt över vad jag lyckats med.

Ryggmärgen pratar

Idag har jag fått två nya kommentarer av personer jag inte känner allt för väl, och jag har utan att tänka en sekund svarat ganska hårt och otrevligt.

Den första kommentaren var "När du får egna barn kommer du att förstå" Varvid jag svarade att ingen ska komma och tala om för mig vad jag kommer att tänka och tycka, för jag har minsann inte bara råkat bli gravid, vilket hon just hade berättat för mig att hon blev.

Den andra kommentaren var "Vilken bra planering att få barn i januari" Och mitt svar var så klart att det inte var någon planering till januari, vilken månad som helst är en gåva.

Jag hade verkligen inte tänkt försöka sätta dit dem eller vara otrevlig, det är inte ens så att jag tycker att kommentarerna var jättejobbiga, men det ligger tydligen så djupt rotat i mig att genast bli på min vakt att jag svarar på automatik.

Angående skratten

I går skrev jag om hur några på mammaträffen skrattade när barnmorskan berättade om att vissa var oroliga och behövde komma in och lyssna på hjärtat många gånger. Egentligen var det nog ingen som tyckte att det var kul, bara det att folk inte lyssnar.

För ganska många år sedan var jag och såg en pjäs av Jonas Gardell på Dramaten. Pjäsen började nästan farsartat med massor av skämt och lustigheter och hela publiken skrattade. Så helt plötsligt utan förvarning mitt i ett replikskifte bytte pjäsen karaktär och var inte alls rolig längre, någon pratade om något riktigt hemskt (jag tror att det var förintelsen) men halva publiken hängde inte med och skrattade glatt, när de förstod vad de skrattat åt var det nog många som satte skrattet i halsen.

Likadant var det igår, det var en trevlig och skämtsam stämning och så helt plötsligt sa barnmorskan det där om att vissa tror varje dag att barnet är dött, och då var det några som inte hängde med i svängarna och fortsatte skratta.

Ganska jobbigt

Nu måste det bli ordning och rutiner här hemma. Lägenheten är i riktigt kaos och ingen har tid eller ork att städa. Jag har en miljon saker jag borde fixa bl.a. kastrering av katten, skrivande av dokument till föreningen, mailande till vänner och dessutom måste jag klara av skolarbetet. Sova har jag också slutat göra. Samma dag som skolan började sluta jag att kunna sova, så nu är jag tillbaka ungefär där jag var när jag blev sjukskriven sover inte och orkar inte ta itu med ens de enklaste saker.

Inte samma humor

Jag har precis varit på en mammaträff, en sån där för förstagångsmammor där det informeras om sådant jag redan läst om i tusen böcker. Men det skadar aldrig att få höra allt igen, och barnmorskan som höll i träffen var väldigt sympatisk.

Några som inte var lika sympatiska var ett gäng medmammor. Vi fick berätta vad vi hette och när våra barn var beräknade att födas och då var det någon som var beräknad till julafton vilket väckte stor munterhet och många kommentarer om dålig planering. Jag tycker verkligen inte att det är roligt, för mig är det en så stor gåva att överhuvudtaget vara gravid att jag tycker att alla årets dagar är perfekta att föda barn på, och jag kan inte hur mycket jag än anstränger mig se det roliga.

Vad som var ännu värre var skratten från några mammor när barnmorskan pratade om oron som vissa som t.ex. hade haft flera missfall känner, och att de kanske behöver komma in och lyssna på hjärtat många gånger för att de är så oroliga om de inte känt sparkar på ett litet tag. Det var fler än jag som inte skrattade åt det såg jag.

Skola

Skolan har börjat, den tar all tid och kraft.

Dessutom har min favoridsida på nätet ändrat utseende, och jag orkar inte sätta mig in i de nya funktionerna, tycker bara att den blivit plottrig och dum. Därför blir jag inte sittande framför datorn just nu.

Men bloggandet fortsätter i mitt huvud, vi får se om jag får ner det jag tänker till helgen?

Invandrartätt?!?

Invandrartäta områden var ju förstås ett dumt ord att skriva i förra inlägget. Någons nationalitet är helt oviktig i sammanhanget.

Men det är ett intressant fenomen att det i vissa områden, nästan alltid områden som är slitna och där ingen egentligen vill bo hamnar de nyinflyttade svenskarna. De som inte kan språket och som kanske inte ha så stora möjligheter att få ett jobb. Får de bra jobb flyttar de ju oftast. De enda infödda svenskar som också bor i de här områdena är de som inte lyckats så bra i livet. (Nu generaliserar jag förstås, det finns en massa andra anledningar att bo så här, och några bor där valfritt trots att de kunde köpt dyra villor i de dyraste områdena.)

Bostadsområdena här i Stockholm, och även i andra storstäder är verkligen segregerade och jag tror inte att det hjälper någon.

När min farmor och farfar kom hit som flyktingar för 60 år sedan hamnade de i en lägenhet mitt i stan. Farfar kunde börja jobba direkt och farmor var hemmafru och tog hand om barnen, men så gjorde ju de flesta kvinnor på den tiden. De lärde sig båda språket relativt fort, min pappa har faktiskt aldrig pratat något annat språk än svenska trots att han föddes ganska omgående efter flykten till Sverige. Allt verkar ha varit så idyliskt och bra, och det i ett Sverige som nog var mycket mer ovant vid olikheter än vad man är idag.

Vad är det som har hänt, varför ser vi sådan skillnad på människor beroende på var de är födda och vilket språk de bryter på idag, när det inte verkar som att vi gjorde det då? Varför är det nästan omöjligt att komma in i det svenska samhället?

Jag tycker att det här är en sån otroligt viktig fråga, men jag har inga argument och inga lösningar.

Var ska man bo?

Det finns jättefina hus för väldigt bra pris om man kan tänka sig att flytta till någon av de invandrartäta förorterna.

Det vill inte jag göra?

Varför vill jag inte det? Jag vet knappt själv, både kattpappan och jag är tredje generationens invandrare.

Jag har hemska fördomar om att dagis och skolor håller mycket lägre klass och att det är allmänt stökigt. Inte för att jag tror att man bara för att man inte råkar vara född i Sverige är sämre på att hålla ordning, men för att jag tror att de personer som bor i sådana områden både infödda svenskar och invandrare är de som inte har så mycket pengar och så många jobb. Men jag tror ju inte heller att man blir en sämre människa för att man inte har jobb, jag har ju inte ens ett jobb själv.

Nä, jag snärjer bara in mig själv, jag har inga vettiga argument, mer än att jag själv är uppväxt i en välbärgad villaförort där alla var akademiker och att jag nog vill bo på en liknande plats själv.

Hjälp mig med argument ni andra som valt att bo i "finare" områden för det gör ju de flesta, det är därför vi har problem med segregation i Sverige. Eller berätta för mig att jag är fördomsfullt insnöat pinsam, kanske rentav rasistisk?

Ta det kugnt annars ramlar embryot ut.

Förlåt Astillbe att jag tar ett av dina inlägg och förstör det här i min blogg. Det har egentligen ingenting med dig att göra, men jag blir så grymt irriterad på en av kommentarerna du fått att jag bara måste skriva några rader i min egen. Jag tror inte alls att du tog lika illa upp som jag, du har nog viktigare saker att ägna dig åt.

Signaturen Annah skriver att det är viktigt att ta det lugnt efter insättandet av ett embryo. Och på påpekan att embryot inte kan ramla ut i det här tidiga stadiet när inte graviditet ännu uppvisats så drar hon egna slutsatser utifrån en påvisad graviditet som hon haft.

Den som läst min blogg ett tag kommer kanske ihåg att jag också fick uppmaningen att ta det lugnt av mina klasskamrater när jag gjorde min IVF och att jag särskilt frågade min läkare hur det verkligen förhöll sig med den saken, och hon sa att det inte spelar någon roll vad jag gör embryot fäster eller fäster inte helt oberoende av vad jag gör.

Att jag blir så irriterad på sådana här kommentarer som den från Annah och från mina klasskamrater är för att den lägger på ytterligare skuld på den person som redan har det så jobbigt. Att genomgå en IVF är otroligt påfrestande mentalt, att då dessutom från personer som gissar hej vilt och drar ovetenskapliga egna slutsatser få förmaningar om hur man ska uppträda gör det hela nästan outhärdligt.

Nä

Nu bjöd de över igen, och mer än så här är inte huset värt. Så nu får vi leta vidare.

Det här var ju ett alldeles för dyrt område för oss egentligen så jag är verkligen förvånad att vi kom så här långt.

Och budgivningen fortsätter

Nu har jag lagt vårt sista bud på huset, högre än så här vill jag inte gå.

Vi får se om de andra svarar och bjuder över.

Budgivningsföljetongen går vidare

Så här nyanserat uttryckte sig kattpappan appropå att våra medbjudande på huset lagt ytterligare ett bud. Vi har inte alls drabbats av någon tävlingslusta, inte alls då!

VA FAN? HUR DJÄVLA SVÅRT KAN DET VARA ATT BEGRIPA ATT DET FAAAAAAAAANIIIIIIIIIIINTEEEEEEEEE ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR DEEEEEEEEEEEERASHUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUS!!!