Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Från början var det här en infertilitetsblogg. Nu är jag mamma till två småkatter, varav den ena kom till oss helt utan behandlingar. Jag har fortfarande en hel del barnlöshetsrelaterade funderingar, men skriver mest om det som för stunden faller jmig in. Det här är alltså ytterligare en av alla de där egobloggarna utan konkret avsändare.
2 kommentarer:
Jag har haft samma känsla själv. Jag kan inte riktigt sätta ord på de känslor jag har i skallen. Det blir liksom så jädra blekt jämfört med verkligheten ibland.
Detta hör egentligen hemma under förra inlägget.
Bara ni (du) kan veta om ni orkar med fler IVF. Men om jag vore som er skulle jag nog köra vidare på det spåret. Ni har goda chanser att lyckas igen eftersom det gick vägen första gången. Och IVF är dyrt, men billigare än adoption.
Å andra sidan, om ni anmäler er som sökande nu till en adoptionsorganisation så har ni ett schysst könummer när det är dags, och då blir väntan inte så lång.
Tanken på att inte ta upp plats i adoptionsköerna tycker jag att ni ska slå bort. Adoption är för barnens skull, inte för föräldrarnas. Ju fler intresserade föräldrar, desto fler barn som får familj. Ju hårdare konkurrens om barnen, desto fler svårplacerade barn (äldre, med särskilda behov, osv) som får familj. Så krass är verkligheten.
Det finns de som avråder från att blanda biologiska och adopterade barn. På sätt och vis kan jag förstå dem. Men vem kan veta säkert.
Och ja, det är fantastiskt att adoptera!! Verkligen.
/Helga
Skicka en kommentar