torsdag, maj 24, 2007

Ska jag ringa?

De som följt min blogg länge kanske minns (eller förmodligen inte) att jag bröt med en vän efter att hon ringt till mig och beklagat sig över att det var jobbigt att vara gravid.

Detta hände ganska nära inpå mitt missfall, när jag precis diagnostiserats med en ”grav depression” Vännen kände till hela min historia.

Det var flera som kommenterade i min blogg och tyckte att jag överdrev. Och visst gjorde jag det! Men just då var jag så under isen att minsta, minsta lilla fick mig att helt tappa fotfästet och jag tycker fortfarande att det var rätt osmidigt av henne att beklaga sig, så då är det inte så konstigt att jag då tyckte att det var det elakaste hon kunde göra.

Vi har inte hörts av sedan dess, och jag vet inte ens om hon fått något barn? Men har hon det så är inte barnet mycket äldre än Lillkaten. Det hade varit roligt att dela graviditeten med henne, och det vore roligt att dela småbarnstiden.

Jag funderar på om jag ska våga mig på att ringa henne?
Jag tror att jag sårade henne rätt mycket? Just då klarade jag inte av att säga att jag trodde att det skulle gå bra med hennes graviditet utan jag berättade att jag fått mitt missfall en vecka senare än vad hon var i just då
Men vad ska jag säga? Jag är inte redo att ringa och be om ursäkt, jag tycker ju fortfarande att hon gjorde fel och att min reaktion var ganska väntad.

8 kommentarer:

Anna sa...

Kan du inte ringa och säga att du saknat henne? Ni kanske inte behöver prata så mycket om vad som hände, du kan ju nämna hur dåligt du mådde bara. Be om ursäkt tycker jag inte att du ska göra.

Anonym sa...

Även om du tycker att hon gjorde fel så kan det kanske vara värt att ringa?! Om inte annat för att försöka förklara och reda ut, så länge båda två går och känner sig sårade och svikna på varsitt håll kommer ju ingenting att lösas, bättre då att försöka reda ut utan att anklaga och förska lyssna på varandra.

Yogamamma sa...

Jag tycker att du ska ringa. Och vi gör alla våra fel och misstag ibland och kan behöva en andra chans.
Hon tänkte sig nog inte för när hon beklagade sig. Och jag tror inte alls att du överreagerade, för du var deprimerad och väldigt ledsen just vid det tillfället.

Max sa...

Nåt i stil med "Jag tycker du uttryckde dig klantigt eftersom du visste hur jag mådde och varför, men jag håller med om att jag överreagerade. Jag är ledsen för att det blev som det blev." kan man ju alltid säga om det hela kommer på tal.
Det är ju mer att beklaga att det blev som det blev, utan att lägga skuld nånstans, än att be om ursäkt.

Annars tror jag, precis som Anna, att det hela inte kommer tas upp särskillt mycket. :-)

Patricia sa...

Om du saknar henne och tänker på henne tycker jag att du ska ringa henne. Kanske kan ni ta vid där ni är just i livet och inte behöva ta upp det gamla. Men gör ni det kan du ju alltid förklara, men be om ursäkt tycker inte jag att du ska behöva göra. Hon visste ju om din längtan och allt som hände i ditt liv och då tycker jag, att hon som din vän skulle ha tänkt sig för.

Anonym sa...

Det är så svårt att prata med någon med en stor sorg, det är enormt svårt att säga rätt saker jämt och inte kliva på några ömma tår. Är man deprimerad blir mycket till känsliga ämnen och som jag kan läsa mig till på bloggen är det mycket som är tabu att säga. Jag tror alls inte hon sagt så för att jävlas eller för att hon är elak, hon kanske kom på själv i samma sekund att det blev tokigt, men det är svårt för en som inte har upplevt er sorg att veta att ett till synes oskyldigt litet fel kan bli så enormt svårt. Jag tror det är därför man drar sig undan den som sörjer. Undviker att beröra det känsliga på något sätt för att vad man än säger kan tolkas så fel. Därför blir de som förlorat en nära anhörig ensamma i sin sorg, och de som saknar det barn de inte fått kan nog också uppleva att människor unviker att tala om det eller i värsta fall drar sig undan helt. Det är helt förståeligt att du blir besviken och arg, men jag tror att du måste berätta att du blir det och varför, annars kan vi inte lära oss av varandra eller utvecklas. Ring henne om du saknar henne. Berätta varför du undvikit henne. Jag tror ni kan förstå varandra även om det blev helt fel just då.

nylsa sa...

Svårt, men om du verkligen saknar henne så ska du nog ringa. Fast ibland måste man tillåta sig att göra slut med vänner.

Världen förändras och vänner ska inte göra en deprimerad tycker jag. Klart att man ibland är extra känslig och kanske svår att ha att göra med, men ändå. Man måste inte vilja träffa sina gamla vänner.

Åtminstone vill inte jag alltid det. Vänner som tar mer energi än de ger ska man nog fundera över.

kram!

Anonym sa...

Premiär för Mariamamman med en liten kommentar.Jag tror att i vissa skeden i livet försvinner vänner som man aldrig trodde skulle göra det. Det är nog så att när man väl tar steget och bryter en vänskap så finns det många anledningar till att det blir så.

jag tycker att en av de mest svåra separationerna är från vänner. Det kanske är en form av separationskänslor som kommit till ytan igen, det vet bara du.

Lycka till hur du en gör måste också tillägga att din son är så fin.
/Mariamamman(den mest ofrekventa bloggaren i cyberspace).