I dag satt jag på öppna förskolan. Runt omkring mig satt mammor i min ålder. De hade känt varandra i många år sedan de äldre syskonen var bebisar.
Och då kom lite av den gamla sorgen tillbaka. Lillkatten är det bästa som har hänt mig. Men varför kunde det inte fått hända tidigare? När de här mammorna gick med stora magar, gick med vagnar med nyfödda bebisar, såg sina bebisar börja gå, skolade in sina barn på dagis, under hela den tiden gick jag omkring och väntade. Jag har förmodligen lärt mig någonting av barnlösheten men det är aldrig värt det.
tisdag, april 17, 2007
Varför?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kanske det tar ett tag innan man kan se att man "lärt sig" något eller "fått ut något gott" av det här?
Jag kommer säkert att ändra åsikt både en och två gånger, men tidvis tycker jag faktiskt att de här helvetesåren med barnlöshet har gett mig, som person, något nytt. Jag har blivit svagare, ja, men jag har blivit mer vidsynt, ödmjuk, empatisk, förstående och MINDRE bunden till ramar, måsten och "ska vara":n.
Så känner jag i alla fall. Men ärligt talat, jag hade hellre bytt ut några av åren mot mindre empati och ett barn lite tidigare..
Precis!
Jag är säkert en bättre människa, och förmodligen en bättre mamma också.
Men det skiter jag i, jag vill hellre ha det ogjort.
Det är ganska på pricken ett år sedan jag fick missfall och även om ingenting kan förta glädjen över Pyret i magen, kan jag känna mig sorgsen emellanåt. Vi kunde ju liksom ha haft en liten redan.
Jag inser att det inte räknas som "gammalt" att vara 32 när man får sitt första barn men det känns ändå i hjärtat när jag träffar jämnåriga som är inne på tredje barnet. Visst är jag också förändrad som person - ganska radikalt tom - och det finns vissa fördelar med det, men precis som både du och Tingeling skriver så skulle jag mer än gärna byta bort lite av ödmjukheten...
Skicka en kommentar