lördag, december 27, 2008

Att kämpa eller acceptera

Jag har haft en del längre förhållanden innan jag träffade Kattpappan. Mellan ett halvår och fyra år har de varat.

När förhållandet tagit slut, oavsett om jag dumpat eller dumpats har det varit slut. Jag har blivit illa berörd över ex som lovat att bättra sig, eller tiggt och bett om en ny chans, och jag har tagit för givet att den som gjort slut med mig gjort det på genomtänkta grunder, och att han vet vad han gör, och att det därför inte är någon idé att be om en ny chans.

Den här gången, även om man bortser från att Kattpappan är så mycket bättre än alla andra, så finns det något annat i potten. Det finns risken att jag skulle missa halva mina barns uppväxt. Något sådant sker inte lättvindigt, jag är beredd att göra nästan vad som helst för att undvika det, och jag ska kämpa tills jag inte kan stå upp längre för att det inte ska hända.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej och god jul! Skönt att läsa att er jul har varit bra. Jag gick och spanade på sånadär jättejättesmå plysch-tomtepyjamasar som Minikatten hade på sig men vi har ingen liten bebis här längre utan ett halvstort bustroll. Jättegullig var Minikatten i alla fall. Det du skrev i detta inlägg är sant men jag ville inte skriva det i min förra kommentar. Även om allt känns superjobbigt med två småbarn och kroppen, livet, ekonomin och förhållandet är kaos så blir det knappast bättre av att man dessutom försöker skilja sig, hitta ny bostad, fixa till dagisscheman med varannanveckashämtning m.m. Om inte förhållandet är VÄLDIGT väldigt destruktivt förstås men det verkar inte som om ni har det så. Vi har också haft våra tvivel, småbarn tenderar att göra livet både underbart men väldigt kaosigt också men min man kom också med argumentet att det bara skulle bli ännu jobbigare om vi gick isär och det vill vi för övrigt inte och nu är allt mycket lättare.

Skickar bara en varm julhälsning och hoppas att ni klarar av kaoset en stund till. Det BLIR bättre, om inte annat bara för att barnen blir lite lite äldre så att ni kan turas om lättare. Utnyttja barnvakt om ni kan- utan dåligt samvete- och gör bara det nödvändigaste.

Om du orkar någon gång kanske vi kan ta en barnvagnspromenad eller en fika? Vi bor ju inte så långt ifrån varandra.

Yogamamma sa...

Shit, finns det anledning till oro i förhållandet? Hoppas inte. Varm kram och energi skickas, av mig, till dig.

Vera sa...

Hej! Har kikat in nån gång sen vi stötte ihop på aff för många år sedan. Ser att du blivit tvåbarnsmor nu och ville bara skicka ett stort grattis! Tänk att det blev tillslut. Underbart!

Anonym sa...

Ett förhållande kräver kriser emellanåt för att kunna utvecklas. Man får påminna sig själv om vad det var som trollband dig till din käresta från allra första början. Oftast tror jag många ger upp alldeles för lätt idag, jag tycker som du att man ska kämpa och göra allt i sin makt för att hålla gnistan vid liv. Man var två om att göra barnet och man är två om att ta hand om det.
god fortsättning.