Idag ramlade min son baklänges ned för den branta stentrappan på tomten. Han satt på sin Bobby Car och den rullade bakåt nedåt.
Bilen och Lillkatten gjorde en volt och han tog i med huvudet och fortsatte nedåt ända till avsatsen.
Blodet forsade från jacket i huvudet och om inte både jacka och fleece varit röda från början hade de blivit det då.
Blodet har nu slutat rinna, och Lillkatten är precis som vanligt. Han verkar inte ett dugg medtagen och har ätit bra och lekt precis som vanligt hela kvällen. Kvar är rätt så mycket blod i håret eftersom vi inte vill duscha honom när såret fortfarande är så nytt.
Och kvar är också mina skuldkänslor. Jag tycker egentligen inte att det är rimligt att alltid vara precis bredvid och vakta vartenda steg han tar. Men det är inte ok att leka i närheten av trappan, och det var inte meningen att han skulle vara där, vi skulle precis gå in och jag skulle bara ta upp posten från brevlådan och vände mig bort en sekund. Det är svårt att inte brodera ut det som hände i huvudet och tänka på vad som kunde ha hänt. Och det är svårt att släta över att jag kunde/borde ha förhindrat att han ramlade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Uhh, va otäckt. Men som du säger, svårt att vara vakande minsta lilla sekund. Blir påmind om när F i treårsåldern skulle bära ner en stol för en trapp och föll handlöst i en praktfullt dån med stol och allt. Det verkar ju ha gått bra för Lillkatten trots allt, va skönt!
Puh vilken tur att det gick bra! Jag kan bara föreställa mig hur det ska ha känts i det ögonblicket, innan du konstaterat att allt var okej med lillkatten. Det går ju inte att alltid vara 100% på sin vakt - någon gång kommer olyckan att vara framme. Men sånt här får en verkligen att tänka till.
Kram
Fy, jag mår fysiskt illa när jag läser. Det är så vidrigt att vad som helst kan hända dem när som helst och att man inte skydda dem alls i den utsträckning man vill. De ska ju vara trygga jämt och aldrig utsättas för risk och ibland går det inte och det är hemskt att tänka på. Vad underbart att det gick bra och att Lillkatten mår bra.
Tror de flesta barn får en tur ned för en trappa någon gång i småbarnsåldern. Det är väldigt sällan man hör om att det går åt helvete. Och mänskligheten har överlevt. Men vad man gör med sina känslor som mamma, det vet jag inte.
Jag förstår dina känslor. Har redan haft ont i magen när min son kryper så jag kan tänka mig hur det blir när han börjar kunna gå. Tur att det gick bra.
Aj, aj.... Stackars Lillkatten.. Och du, det är omöjligt att vara precis intill och vakta heeela tiden.. Anklaga inte dig själv.
Skicka en kommentar