Jag har läst bloggar från skolan, och deltagit med hela mitt hjärta både i sorgebesked över ytterligare misslyckanden och glädjebesked i form av ett barnbesked. Dessvärre har jag inte kunnat kommentera vilket känts väldigt tråkigt.
Så här kommer stora tröstkramar och stora grattiskramar. Ni som känner er träffade ta åt er!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar