Det var säkert fler än jag som såg programmet om adoption igår på TV. Säkert har någon annan bloggat klokt om det också, men jag har inte hunnit läsa ännu.
Jag får så otroligt ont i hjärtat när två killar som valt att leva tillsammans pratar om sin barnlängtan. För i dagsläget är deras möjligheter att få hjälp nästan minimala. Som jag förstått det så krävs det att de hittar en kvinna som är villig att föda ett barn åt dem antingen för att dela vårdnad eller för att adoptera bort barnet.
För alla andra i Sverige idag finns det i alla fall vissa små möjligheter att få barn. De flesta heterosexuella par kan göra barn alldeles själva och lyckas de inte finns det massor av läkarhjälp att få eller ganska stora möjligheter att adoptera.
Ensamstående kvinnor och män kan adoptera.
Två kvinnor som lever tillsammans har rätt till insemination av donerad sperma.
Att det finns möjligheter för alla andra innebär ju inte att alla verkligen lyckas, och jag gråter lika mycket för dem som inte når fram.
Men fasan av att knappt ha några möjligheter alls att försöka kan jag inte ens tänka mig in i.
Enligt svensk lag är det idag tillåtet för samkönade par att utredas för att bli föräldrar. Men vid ett godkännande är det sedan stop. I dagsläget samarbetar ingen av adoptionsorganisationerna med något land som tillåter homoadoptioner och som betraktare utifrån känns det inte som att någon av dem är särskilt angelägen om att göra det heller, men där kan jag ha fel.
Varför går det så långsamt att i alla fall i Sverige inse att det finns andra konstellationer än "Mamma, Pappa, barn" som kan vara precis lika bra?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar