Erfarenheterna finns där hela tiden

Min graviditet blir inte som de andras, de som blev gravida när de tyckte att de var redo att bli föräldrar och de som inte födde fram ett dött foster.

Vi går parallellt på en förlossningsförberedande kurs och en profylaxkurs. På båda kurserna har vi pratat om vad den största oron inför förlossningen är.

På den förberedande kursen oroade man sig för att spricka!?!?

För min del känns en sådan oro så främmande och avlägsen. Jag kommer inte att jubla ifall jag inte kan hålla tätt, särskilt inte om det blir så illa att jag bajsar på mig. Men det är ingenting mot tanken på att inte komma hem med ett levande barn.

Jag är inte ett dugg orolig för förlossning eller eventuella smärtor. Jag inser att det kanske inte är så sunt... men jag är så rädd för att även det här försöket att bli förälder ska avslutas i ett oväntat misslyckande som alla andra försök hittills gjort. Den enda erfarenhet jag har med mig är att läkarna och alla andra säger att det här ser jättebra ut, det finns inget skäl till oro... men så i slutändan har något oväntat hänt och jag har stått där med en cysta, med alldeles för många ägg eller med en stor död blodig klump som med otroliga smärtor ska ut. Varför skulle det gå bra den här gången?

Vi går kurser, pratar teorier och köper saker.

Allt det praktiska går att ordna. Ändå klarar jag inte av att visualisera ett levande barn. Inte här hos oss, sådant händer bara andra.