Svar på kommentar

Jag måste säga att jag blev lite ledsen över Kattas kommentar till min fråga om att lämna eller inte lämna bort Lillkatten till gymmets barnpassning.

Jag frågade, och då får man räkna med att få svar man inte vill ha. Men det där med mammarollen är känsligt.

Katta du känner inte mig så du kan inte veta hur jag är, så det jag egentligen blir lite ledsen över är hur jag tydligen framstår här i bloggen. Eftersom du skriver att du läst ett tag så borde du hunnit bilda dig en uppfattning.

För jag skulle ALDRIG någonsin lämna bort mitt barn om jag trodde att han skulle bli ledsen. Just Lillkatten har inte tillstymmelsen till separationsångest. Tvärtom, just nu är han inne i en period där han tycker att det är jätteroligt att träffa andra människor både vuxna och barn.

Så frågan handlade inte om ifall det var troligt att han skulle bli ledsen utan om det kan vara något problem att lämna bort en så liten trots att han är jätteglad.

IDAG

Idag - Min sista dag hemma

Idag - En dag med gräl

Idag - En dag med missförstånd

Idag - En dag med Lillkattsförkylning och feber

Idag - En dålig dag

"Visdomsord"

Att vara förälder innebär att man bara får se halva filmen.

Lämna bort

Vad tycker ni, alla kloka föräldrar och pedagoger som läser min blogg.

Är det ok att lämna bort sin ovanligt glada och sociala åttamånaders-bebis en eller två gånger i veckan en timme åt gången på gymmets barnpassning.

De tar emot barn från tre månaders ålder, men så tidigt skulle vi aldrig komma på tanken att lämna honom. Men nu känns han mycket äldre och mer medveten om att mamma eller pappa inte försvinner fast vi inte står bredvid hela tiden. Den förälder som lämnat honom kommer ju inte att vara mer än 30 sekunder bort ifall han blir ledsen, de ropar direkt på föräldrarna om det inte fungerar.

Jag vet inte vad jag tycker, och skulle bli tacksam för lite åsikter.

Feber

Lillkatten är sjuk, han har feber. Vi var bortbjudna ikväll, och redan i morse så tog jag fram finlinnet som legat bortglömt i garderoben och blivit skrynklig under hela den tid jag bara använt amningströjor. Men nu åker linnet tillbaka till garderoben och de urtvättade mjukisbyxorna får fortsätta att vara dagens outfit, men det går ju bra det också.

Jag hoppas bara att Lillkatten ska bli frisk snabbt. För det är ingen bra idé att göra stora övergripande omställningar när man inte mår bra. Och att mamma inte längre alltid är hemma är en väldigt stor omställning för en så liten.

Stackars min lilla bebis!

Sista dagen

I dag avslutas min föräldrarledighet för den här gången.

Om nio månader är det dags igen... men dit är det långt.

Utmanad

1. När gick du upp idag?
Halvåtta vaknade Lillkatten i morse. Jag tror att jag vaknade lite innan honom.

2. Diamanter eller pärlor?
Pärlor tack. Diamanter är så tacky

3. Senaste filmen du såg på bio?
Jag var på barnvagnsbio för ett tag sedan och såg Maria Bloms film (inte masdjävlar) men jag minns inte vad den hette.

4.Favorit TV program?
Nu får jag nog dra till med sändningar från riksdagen, för det är det enda jag sett på TV sedan Lillkatten föddes.

5. Vad åt du till frukost?
Lättmjölk med müsli, skivad banan och russin. Grovt bröd med Lättkesella och tomat

6. Vad är ditt mellannamn?
Jag är en av få människor som bara begåvats med ett förnamn och ett efternamn.

7. Vad är din favoritmat?
Det varierar. Jag tycker att det är tråkigt att laga samma maträtt fler än en gång.

8. Vilken mat gillar du inte?
Här borde jag skriva att jag inte gillar fet och söt mat, men det är inte sant. Jag gillar inte morötter och inte för grovt bröd. Vidare är jag inte så förtjust i fullkornsvarianter av t.ex. pasta och gröt. (Den som läst min gå-ner-i-vikt-blogg vet att detta är vad jag äter dagligen.)

9. Favoritchips?
Pepparchips

10. Vilken är din favorit CD för tillfället?
Jag lyssnar numera endast på barnmusik, och jag kan inte säga att jag har någon favorit i den genren

11. Vad kör du för bil?
Helst ingen alls.

12. Favoritmacka?
En variant utan smör, men den behöver inte vara nyttig för det. Avocado och ost kan det nog få vara på den.

13. Vilka mänskliga karaktärsdrag, kan du bara inte med?
Medvetet elaka människor har jag av förklarliga skäl svårt för. Ja, jag har råkat ut för sådana.

14. Vilka är dina favoritkläder?
Det som är nytt.

15. Om du fick åka vart du ville på semester
Så skulle jag nog vilja ta Kattpappan med mig på en lyxsemester någonstans där det bara var han och jag. Och allt skulle vara miljövänligt så jag slapp ha dåligt samvete för ett litet tag.

16. Favoritklädmärke?
Jag är mest inne på barnkläder just nu. Så Molo är en stark kandidat.

17. Var vill du dra dig tillbaka?
I en stooor vindsvåning på Södermalm

18. Favorittid på dagen?
När Lillkatten vaknar på morgonen och ler mot mig.

19. Var är du född?
På numera nedlagda St: Görans sjukhus i Stockholm

20. Vilken är din favoritsport att se på?
Dressyr, fast det sänds aldrig på TV.

23. Coca Cola eller Pepsi?
Nej tack!

24. Fotboll eller ishockey?
Helst inte. Om det inte är fotbollsVM och Sverige deltar.

25. Är du en morronmänniska eller nattuggla?
Morgonmäninska. Tveklöst!

26. Pedikyr eller manikyr?
Båda, fast fötter är äckliga.

27. Några spännande nyheter att berätta för oss?
Jag har redan berättat allt!

28. Vad ville du bli när du va liten?
Tunnelbaneförare

29. Bästa barndomsminnet?
Har man haft en traumatsik uppväxt om man inte kommer på något självklart att skriva?

30. Varit i Afrika ?
I en hel månad

31. Nånsin rullat in nån i toapapper?
Nä, det vore slöseri på papper ju.

32. Varit med om en bilolycka?
Nej.

33. Favoritdag i veckan?
Lördag

34. Favoritrestaurant?
Sûd

35. Favoritblommor?
Tussilago

37. Favorit snabbmatsrestaurant?
Mc Donalds. Men att vara favorit betyder bara att jag tycker ännu sämre om alternativen.

38. Äger du en cykel?
Japp, och jag hatar att cykla

39. Vem fick du senaste mailet från?
Tradera

40. På vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?
Jag förstår inte frågan.

41. Läggdags?
Om fem minuter

42. Senaste personen du delade en middag med?
Kattpappan och Lillkatten.

44. Vad lyssnar du till just nu?
Sus från datorer

45. Favoritfärg?
Beror på vad färgen sitter på.

46. Hur många tatueringar har du?
En, men jag kan tänka mig fler.

Föräldrarskap

Jag är av den åsikten av även den som varit barnlös får beklaga sig och tycka att det ibland är jobbigt med barn.

Det är bara det att jag själv är jublande lycklig hela tiden. Visst att aldrig få sova är inte roligt just då, och att hela tiden bli avbruten av någon som vill ha underhållning kan ibland vara lite irriterande. Men jag mår så bra hela tiden och det händer så mycket roligt att det där jobbiga bara försvinner.

Tvättföljetången

Idag hade en fågel bajsat på en av mina tröjor som hängde ute för att torka.

Den åkte i tvätten igen.

Men resten av kläderna var både rena och torra.

Sova i egen säng

Lillkatten har blivit stor och rörlig, framförallt Kattpappan blir störd när han sparkar i sömnen, så inatt försökte vi låta honom sova i spjälsängen placerad bredvid vår säng.

Lillkatten sov bra i sin egen säng och någon gång vid ett-tiden så vaknade han och ville amma, så jag lyfta upp honom till mig och så långt var allt fortfarande som det skulle.

Men när jag skulle lägga tillbaka honom höll jag på att knäcka ryggen, och jag var dessutom tvungen att liksom kasta honom på plats. Så klart vaknade han av den omilda behandlingen och kunde sedan inte somna om. Det kunde inte jag heller med min återigen onda rygg.

Hur sjutton är det tänkt att man ska administrera i- och urlyftandet? Överallt kan man ju läsa rådet att ha barnet i spjälsängen nära föräldrarna säng, och att det också är att samsova.

Vi har inte tagit bort ena sidan på spjälsängen, vilket vi skulle kunna göra (med en såg). För då skulle den rörliga lilla bebisen hamna i skarven som ofrånkomligen bildas mellan sängarna. Det där fattar jag inte heller hur det är tänkt att gå till.

Tandläkaren idag

I dag var jag hos tandläkaren. Jag har tidigare berättat om min tandhälsostatus, men jag kan dra det igen i korta drag.

Jag har alltid skött om mina tänder efter konstens alla regler och gått regelbundet till tandläkaren och fått beröm och bara haft en enda lagning. Men något år efter att jag började med hormonbehandlingarna för att bli gravid hade helt plötsligt mitt tandben börjat luckras upp, och jag har nära förestående tandlossning. Det är lätt att misstänka att hormonbehandlingarna har något med eländet att göra, men jag vet inte säkert.

Jag ska nu om ekonomin räcker gå ofta, ofta till tandhygienesten för att få hjälp att ha kvar tänderna så länge som bara möjligt.

Ytterligare hormonbehandlingar och en eventuell graviditet kan stjälpa mina tänder, men det får det nog vara värt.

Jag har för övrigt ingen tandläkarskräck. Men det gör faktiskt ondare med tandläkarbesök än att föda barn!

Vardagslyx

Vardagslyx, det är att gå och handla på IKEA i en skir vit volangklänning.

Gammal skåpmat

Kursen jag ska läsa nu i höst har jag faktiskt läst en gång tidigare.

Då:

• ringde en adoptionsutredare under min första labb, och vi bokade in ett första möte.
• testade jag positiv på ett graviditetstest på den andra labbens första dag
• mådde jag så illa att jag gick och pratade med kursansvarig och förklarade varför jag gjorde ett så dåligt jobb med det stora grupparbetet, och bad honom att inte bedömma de andra efter mig.
• var jag på rutin-UL:et som visade på missfall, dagen efter att intensivtentapluggandet startat

Efter skrapningen och akutinläggningen på sjukhus bröt jag ihop och det är där den här bloggen startar.

Jag hoppas att den här omgången av kursen ska vara lite lugnare.

Känner mina bloggvänner.

Jag får ett litet meddelande när någon av mina favoritbloggare har uppdaterat. Jag ser bara rubriken på inlägget och inte vem som har skrivit. Men ofta så vet jag direkt ändå... Jag känner er så bra att jag vet hur ni skriver rubriker!

Fler bloggar

Min länklista har för övrigt blivit ännu längre.

Hur jag ska ha tid att läsa allt jag vill snart när jag ska ägna dagarna åt att sudera och kvällarna åt Lillkatten, det vet jag inte. Men det kanske löser sig?

Svårt att ta mig för

Ibland har jag en mental spärr mot att göra vanliga vardagliga saker. Och ett mail som borde besvarats eller en anmälning som borde skickats in kan bli liggande hur länge som helst.

Det är så lätt att göra de här sakerna och när jag väl kommit till skott känns det som en enorm lättnad.

Samma tendenser har jag för övrigt när det handlar om att skriva labbrapporter till skolan. Mitt mål för kursen som börjar snart är att inte skjuta på skrivandet till sista stund, det fungerar inte att leva så när man är mamma.

Aj, aj

I tisdags var jag på Yoga och tydligen gjorde jag något som min rygg inte gillade.

I går morse hade jag rätt ont i ryggen, men planen för dagen var baby-salsa tillsammans med en kompis och hennes son. Lillkatten tyckte verkligen att det var roligt på salsan, an sjöng med och skrattade högt. Så ryggontet fick glömas bort ett tag och jag dansade med hela timmen.

Och nu får jag skylla mig själv när jag knappt kan röra mig.

Men bära Lillkatten måste jag ju ändå göra, det ingår liksom i föräldrarledighetens uppgifter.

Jag får kurera ryggen om två veckor när jag ska sitta i en hård skolbänk igen.

Omoral

Jag önskar att jag kunde säga att jag bara köpte ekologiska kläder, sydda av vuxna människor som tjänar så bra att de kan leva på sin lön och dessutom har tid i livet för något annat än jobb. Jag skulle också vilja kunna säga att jag bara köper kläder när jag verkligen måste och att jag använder det jag har tills det inte går att laga längre.

Men tyvärr kan jag inte säga det. Jag har precis investerat i ett par byxor, två toppar och ett skärp. Kläder som jag inte vet vem som har sytt, och vars färgningsprocess säkert förstör ett vattendrag någnostans.

Jag är löjligt lycklig över att ha lite nya snyga saker att sätta på mig efter alla mamma/amningskläder. Men det dåliga samvetet gnager. Jag kan ju inte skylla på att jag inte vet.

Känns helt ok

Det känns inte alls lika hemskt längre, att jag ska börja skolan snart.

Jag har insett att jag kommer att få mycket tid med Lillkatten ändå, och jag tycker faktiskt att det ska bli kul att få komma ur mammabubblan lite ibland. Det är roligt att få sätta på sig något annat än amningströjor, det är kul att få använda hjärnan till något annat än att komma ihåg vällingpulvrets proportioner gentemot vattenmängden.

Tjuvlyssnat

30-årig gravid tjej till jämngammal ogravid väninna:

-Om ni gifter er snart, så kan ni ju göra barn sen, och så får ni barn 2008.

Nattmaror

Jag är så trött på att ständigt vara trött, eller rättare sagt på att jag inte kan sova.

Lillkatten är en ängel som sover bra på nätterna utom att han äter snabbt några gånger, så ingen skugga ska fall på honom.

Allt är mitt eget fel.

Jag vaknar vid tvåtiden på natten och har en stor ångestklump i magen. Det kan vara precis vad som helst som oroar mig, just nu är det skolstarten och slutet på föräldrarledigheten som dominerar. Och vad jag än gör kan jag inte somna om. Att bara ligga kvar i sängen och försöka vila ökar bara på ångestklumpen mer och mer och till slut kan jag inte andas.

Ibland fungerar det att gå upp och äta något och sedan läsa en 40-50 sidor i en bok, ibland hjälper inte det heller.

Ångesten brukar släppa någon gång fram emot morgonen och har jag tur hinner jag somna och sova några timmar innan Lillkatten väcker mig vid åtta för att börja dagen. Men ibland vaknar jag vid två och somnar sedan aldrig om igen.

Jag är bered att pröva allt, för att få sova. Allt som inte inbegriper kemiska substanser som kan skada Lillkatten vid amning och som inte kostar pengar, för jag har inte råd att gå i terapi.

För trött

Det är varmt och jag har nattångest och sover inte.

Vilket gör mig till en dålig bloggare.

Inte någon matvägrare längre

Sedan några dagar tillbaka äter Lillkatten plötsligt massor. En halv burk mat och efterätt, en dl välling och en dl gröt har han stoppat i sig i dag. Och så all amning förstås.

Skönt att vår strategi med att bara vänta ut honom verkar ha fungerat.

Nästa steg blir att få honom att äta annat än burkmat...

Tvestjärtar

Vi har ett tvestjärtsbo någonstans i vårt hem, men vi vet inte var. Vad vi däremot vet är att vi plockar några tvestjärtar ur vår säng varje kväll.

Ingen av oss är speciellt oroad av insekter, men att ha dem i Lillkattens ansikte känns inte jättebra.

Jag hann

Idag hann jag få in tvätten innan det började regna ordentligt. Och den hade till och med hunnit torka.

Det ni!

Snart slut

Snart, mycket snart är min tid med Lillkatten slut.

Det känns överdjävligt.

Men det känns också bra.

För vi är två föräldrar, som båda älskar Lillkatten lika mycket och som båda kan ta hand om honom. Allt står inte och faller med mig.

Och min föräldrarledighet är inte slut. Jag ska bara göra ett uppehåll på två terminer, och sedan ska jag vara hemma igen. Hur länge vet jag inte ännu, det beror lite på tillgång till vettiga dagisplatser, men det blir i alla fall minst en hel sommar till.

Och som student kan jag i viss mån bestämma över min egen tid. Jag läser en naturvetenskaplig utbildning vilket innebär att jag har väldigt mycket mer schemalagd tid än vad de flesta universitetsstudenter har, men ändå inte lika mycket som det hade varit ifall jag hade jobbat heltid någonstans. Så jag kommer att ha en hel del tid för Lillkattsgos, och gåträning och lyssna på de första orden, och allt annat jag inte vill missa.

Äventyr

Kattpappan frågar ofta när han kommer hem från jobbet vad vi hittat på för äventyr idag. Inget alls brukar jag svara ifall vi bara varit hemma hela dagen. Men det är ju inte sant. Det är ett jätteäventyr att ligga på filten på köksgolvet och lyckas vända sig om, eller att smula sönder ett kex och lyckas få i sig stora bitar, eller att blåsa välling över hela köket, eller… Ja ni fattar. Att följa med mamma och annan föräldraledig förälder på ett fik och sova i vagnen det är inte särskilt äventyrligt för en liten Lillkatt, men att få prova alla sina förmågor i lugn och ro hemma, det är grejer det.

I MÅL

Idag nästan precis sju månader efter Lillkattens födelse väger jag som jag gjorde innan han blev till.

Jag gick upp 33 kilo under graviditeten, gick ner 13 kilo nästan direkt efter/under förlossningen, men övriga 20 kilo har inte försvunnit gratis.

Mitt mål var att vara tillbaka i vikt till jul, så jag har överträffat mina förväntningar.

Nu gäller det bara att i resten av livet behålla den här vikten också. Inte direkt så att jag tänker fira min viktnedgång med mat. Men jag tänker ta ett snack med en av mina kusiner som jobbar i en av stans hippaste butiker och be henne hjälpa mig att hitta ett par jeans som inte direkt drar tankarna till sunkig nybliven mamma!

Irritationsmoment

Irritationsmoment nummer ett just nu är alla som berättar för mig att jag daltar så mycket med mitt barn för att han är nummer ett, och att jag aldrig kommer att göra så med nummer två.

Det första som irriterar mig är att alla förutsätter att vi vill/kan få fler barn. Nu vill vi ju visserligen det, men det vet de här människorna inget om.

Det andra som irriterar mig, och som irriterade mig redan innan jag fick Lillkatten är att andra berättar för mig hur jag kommer att bete mig. Det var ju många som berättade att jag inte skulle orka använda sjal mer än några månader eller att jag skulle upptäcka att samsovning inte fungerade. Eller att jag inte skulle vilja börja skolan när Lillkatten inte ens var åtta månader gammal. Det vill jag visserligen inte, men jag kommer att göra det ändå, och det var precis så jag trodde att det skulle vara.

Jag anser inte att jag daltar med Lillkatten. Jag tror på ett nära föräldraskap, och det är därför jag bär mycket på mitt barn, ammar mycket, och inte låter honom skrika sig till sömns. Ifall jag fortfarande tror på det här ifall vi får ett syskon kommer vi nog att ha tid med syskonet också.

Mitt fel

Om ni undrar varför det regnat så mycket i sommar så kan jag tala om varför. Det är för att jag har flyttat till hus och hänger tvätt ute.

Det slår nästan aldrig fel. Trots att SMHI lovar sol så börjar det regna så fort jag hängt upp nästan all tvätt utomhus, så även idag.

Graviditetsdepression

Ofta så pratas det om förlossningsdepression och baby blues. Men jag har aldrig hört talas om graviditetsdepression. Finns det något sådant, och har det i så fall ett namn.

Av svaren att döma på mitt inlägg om jobbig gravidtet verkar det ju inte som jag var ensam om att må dåligt psykiskt av att vara gravid.

Ett samtal

KM=Kattmamman
MGM=mammagruppsmamma som jag pratade med idag.

KM - Hur länge ska du vara hemma med lilla dottern?
MGM - Jag ska vara hemma till december så att jag är hemma i elva månader
KM - Och sedan ska hennes pappa vara hemma förstår jag?
MGM - Ja han ska vara hemma sina två pappamånader. Det är så bra på hans jobb för de betalar extra så att han får ut 90 % av sin lön.
KM - Ska hon börja på dagis sen då?
MGM - Ja förvi tycker inte att vi tjänar någonting på att hennes pappa är hemma längre tid.
KM - Ni tjänar ju det faktum att han får längre tid på sig att lära känna sin dotter.
MGM - Jo fast vi tänker ekonomiskt. Pappan vill själv inte vara hemma så att han förlorar mer pengar.

En bakgrund till det här är att det här paret har väldigt välbetalda jobb båda två, de bor i ett hus som visserligen är värt ganska mycket pengar nu, men de har ägt huset länge, och när de köpte var det här området mycket billigare. Jag känner dem inte tillräckligt bra för att veta vad de skulle kunna ha för omkostnader som är viktigare än att få vara hemma längre med sin högst efterlängtade dotter (hon kom till med IVF) så jag ska väl kanske inte dömma dem. Men jag måste erkänna att jag blev rätt förvånad.

Lite ledsen ibland

Det här inlägget är lite jobbigt att skriva. Att inte vara helt nöjd när man fått det bästa som finns det är inte helt ok. Men jag tänker skriva det ändå.

Jag är lite ledsen över att jag hade en så dålig graviditet.

Alla andra verkar ha älskat varenda sekund av sina graviditeter. Och ofta är det någon som säger att ”jag har aldrig mått bättre än när jag var gravid”. När jag hör det hugger det till pyttelite i mitt hjärta. Jag är avundsjuk. Inte alls så att det kan jämföras med barnlöshetssorgen, och inte så att jag missunnar någon annan att ha en bra graviditet. Men jag hade väntat så länge och sett så mycket fram emot att få vara gravid. Och när jag äntligen blev det var det bara nio månaders ångest.

Att jag mådde kräkilla hela tiden, och att jag inte kunde röra mig mer än myrsteg de fem sista månaderna det kunde jag leva med. Inte heller var det oöverkomligt att jag gick upp 33 kilo.

Men jag mådde så dåligt psykiskt hela tiden.

Jag kunde inte alls glädjas och jag var hela tiden säker på att något skulle gå fel. Så säker på det att jag inte en enda gång kunde prata med någon om det kommande barnet.

I julklapp fick jag bebissaker av min syster. Julafton infaller två veckor innan Lillkatten föddes, man kan alltså säga att jag var i högsta grad höggravid. Men jag kunde inte alls förstå vad jag skulle med de där sakerna till, jag visste ju att jag inte skulle få något barn.

Jag betraktar mig själv som en positiv människa, som i vanliga fall har lätt att se det bra framför det dåliga. Men under graviditeten var allt nattsvart.

Jag vet inte om det berodde på att jag var deprimerad när jag blev gravid, eller om det var något hormonellt som skulle ha drabbat mig oavsett. Men jag hoppas att jag ska få möjlighet att uppleva ytterligare en graviditet någon gång, och att jag ska få chans att njuta bara lite, någon dag i alla fall.

Förtydligande

När jag skriver att jag inte vill debattera, så menar jag att jag nog inte kommer att gå i svarsmål och försvara mina åsikter!

Viktminskning

Det har skrivits en del om viktminskning i mina kommentarer nu, så därför tänkte jag ägna ett inlägg åt hur jag bär mig åt.

Jag har ju gått ner 20 kilo på ett halvår... Fast man ska komma ihåg att jag ammar under tiden vilket gör det hela mycket enklare.

Jag bryr mig inte ett dugg om GI, det kanske fungerar för andra, men jag tror inte på att äta en massa fett. Fett, i vilken form som helst korkar igen kärl tror jag. Däremot äter jag mycket fullkorn och annat som förespråkas av GI-metoden. Man håller sig ju mätt mycket längre på grovt bröd än på vitt. Potatis äter jag mycket av samma anledning.

Jag tror inte på att byta ut måltider mot pulver, eller bars, eller kex, eller vad det nu må vara. Att gå ner i vikt handlar om att ändra sina vanor för alltid, och det går inte att leva på matsubstitut resten av livet. Det orkar ingen människa, och så ger man upp, och går tillbaka till sin ursprungsvikt.

Ingen orkar heller tacka nej till allt onyttigt för resten av livet. Blir jag bortbjuden äter jag både efterrätt och bulle. Bara jag inte blir bjuden varje dag, eller köper själv (annat än om jag har gäster) så är det ingen fara. Det är vad som äts över lång tid som räknas, inte vad som äts vid ett enstaka tillfälle.

Jag vet att många inte gillar light-produkter. Själv tycker jag att de är jättebra. Jag dricker saft innehållande låtsassocker för att nämna ett exempel.

Mjölkprodukter är lätta att byta ut.

• Lättmjölk istället för standarsdmjölk
• LagaLätt istället för grädde i maten
• Pyttelite olivolja i teflonpanna istället för att steka i smör
• Minifriche istället för Creme fraiche
• Lättkesella med lite lättmjölk i blir lika krämigt som gräddfil

Sen kommer vi till mängderna. 100 gram okokt fullkornspasta eller 70 gram ris/couscous/matvete/andra gryn är alldeles lagom. Det är lätt att göra för mycket, och sedan äter man förstås upp det man har på tallriken.

Träning är bra för kroppen, även om jag inte tror att man går ner så väldigt mycket på att baraträna, det är viktigt att äta rätt! Jag försöker komma iväg till gymmet 3-5 gånger i veckan och kör då ett en-timmes-pass. Jag hade velat ha tid att träna mer, men nu går inte det.

Jag kommer säkert att komma på mer allteftersom, och då fyller jag på (eller gör ett nytt inlägg)

Och jag är inte så intresserad av att debattera det här. Men har någon åsikter så är ni så klart välkomna att dela med er! Det här fungerar för mig, men jag är ingen dietist. Däremot har jag en del högskolepoäng i fysiologi och biokemi.

Matvägrare

Lillkatten äter inte mat. Han äter gröt och i viss mån välling, men inte en enda puré, hemmagjord, köpt på burk, med stora bitar i, helt rinnande konsistens eller något annat jag provat äter han.

Men jag är inte orolig. Vi fortsätter att erbjuda honom mat, och någon gång kommer han nog att lära sig äta. Om inte annat om en månad när jag börjar plugga igen och mina bröst inte finns tillgängliga hela tiden.

Testat för tidigt

En vanlig kommentar till någon som hoppas på att bli gravid och som har testat negativt är ”Du testade nog bara för tidigt”

Hur vanligt är det egentligen att någon som verkligen vet när ägglossningen skedde (som alltså gjort ett VUL eller tagit ett blodprov eller gjort ett äggplock inför en IVF) och som testat två veckor efter ägglossningen och fått negativt som sedan blivit positivt, som sedan fått ett barn?

Så klart att det finns undantag, men jag har tänkt ganska mycket på det här genom åren av alla kämpande människors inlägg, och jag kan inte påminna mig om att det har hänt en enda gång. Någon enstaka gång har ett minus blivit ett plus, men då har det hela tyvärr slutat i missfall.

Jag kan ibland bli lite irriterad på de här kommentarerna som gör att personen som testat negativt aldrig får chans att ta in att det inte blev något, hoppet ska hela tiden hållas på topp. Ibland är det till och med så att den som blöder får höra att det inte behöver vara kört.

Olika infertilitetsforum är bra, och jag har verkligen haft nytta av allt det stöd och all den visdom jag hämtat från dem genom åren. Men ibland önskar jag att det var lite mindre av fåfängt hopp, och lite mer realism.

Det ska börjas i tid

I går bestämde vi att det var dags att introducera Lillkatten för lite riktig Kultur, så vi tog med honom på hans första teaterföreställning.

Vi började lite lättsamt med "En midsommarnattsdröm" av Shakespeare. De lite tyngre pjäserna får han nog vänta med tills han blivit åtminstone ett år.

Framtidsplaner

Jag började min utbildning för att jag var intresserad av populationsgenetik på husdjursnivå. Jag tycker fortfarande att det är ganska intressant och visste jag att jag fick jobb om jag valde den inriktningen skulle jag kanske göra det.

Men under tiden som jag har pluggat har ett annat intresse av nödvändighet växt sig stort, IVF:er. Jag kanske kan göra praktik på Huddinge sjukhus och få vara med när liv skapas? Tänk om det vore möjligt? Tänk om det till och med går att få jobb där, eller på en annan IVF-klinik.

Tänk om det till och med går att få en forskartjänst? Jag skulle kanske kunna vara med och hitta på något som hjälper ytterligare en barnlös at kunna bli gravid.

Det här är mest diffusa tankar, men jag ska nog höra mig för och se vad det finns för möjligheter.

Vad snabbt alla läser

Jag satt och funderade över hur så många lyckats läsa ut den nya Harry Potter redan.

Jag läser snabbare än de flesta jag känner och ändå har jag inte lyckats ta mig genom mer än 300 sidor. (Visserligen på bok nummer 6 men det borde inte vara så stor skillnad)

Men så slog det mig att de som läst ut hela boken på någon dag nog inte har en Lillkatt som kräver uppmärksamhet mest hela tiden. De behöver nog inte ägna den värdefulla tid, som ibland infinner sig under hans sovstunder, åt att tvätta så att han ska ha något att sätta på sig när han nästa gång häller puré över alla kläder, och de kan nog kosta på sig att läsa till sent på kvällen utan att behöva oroa sig för att inte få någon sömn alls, eftersom man inte vet när Lillkatten tänker vakna och vilja äta.

Men det finns nog tid till att läsa senare i livet för mig också, jag är inte ett dugg missnöjd.

Pausinslag

Jag var bara i stugan i två dagar och sedan dess har jag varit hemma. Men jag behövde en liten bloggpaus. Det har varit mycket nu de senaste dagarna.

Bara trevliga sociala tilldragelser och inte mer än vad jag för några år sedan tyckte var normal mängd.

Men nu efter den långa isoleringen som barnlösheten på sätt och vis var och sedan efter att ha fått ett barn som behöver lite ordning och reda i sitt liv. Så känns det lite ovant att ha fyra av fem kvällar uppbokade.

Jag och Lillkatten åker för övrigt ut till stugan i morgon kväll igen så pausen fortsätter!

Paus

I morgon åker jag och Lillkatten ut till sommarstugan i några dagar. Är det fint väder stannar vi längre, regnar det så kommer vi kanske hem redan på onsdag.

Erkännande

Jag tycker inte att bebisar är så söta. Kattungar och hundvalpar är söta, men bebisar är mest röda och skrynkliga. Och sedan får de en massa plitor i ansiktet och skorv och så har de oftast något lustigt märke.

Nu när Lillkatten inte är en nyfödd bebis längre kan jag erkänna. Jag tyckte inte att han var det vackraste och mest bedårande jag sett. Jag tyckte att han såg ut som en bebis, och bebisar är ju inte söta.
Däremot kände jag en enorm ömhet och visste nästan direkt att jag skulle göra allt för honom.

Leka kalas

I dag var alltså jag och Lillkatten på födelsedagskalas för en ettåring. Hela idén med ettårskalas är ungefär som att leka med dockor.

För en tid sedan fick jag ett mail där avsändaren påstods vara det blivande födelsedagsbarnet. Men som alla vet kan inte ettåringar skriva, de kan inte ens diktera vad som ska skrivas. Jag svarade på mailet och skrev under med Lillkattens namn, som inte heller han kan skriva. Jag tror dessutom att han låg och sov både när jag fick mailet och när jag svarade.

Sedan inhandlades present, en tröja med en katt på. Katt eftersom både jag och födelsedagsbarnets mamma håller på med katter. Återigen något för de vuxna med andra ord. Lillkatten var visserligen med när presenten inhandlades, men han sov gott i sin sjal och hade inga åsikter alls om presentvalet.

På själva kalaset var alla barn mer eller mindre uppklädda, verkligen för oss föräldrar. Barnen själva hade nog föredragit något mer praktiskt och lekbart.

Tårtan och bullarna gick nog hem hos de barn som var tillräckligt stora för att smaka och russinen och kexen i fiskdammspåsen var goda. Men inte var det något av barnen som förstod varför de skulle slängas ett snöre över en duk för att få tag på påsen. Men återigen tyckte vi vuxna att det var väldigt roligt och sött.

Tänk vilken tur vi haft som fått våra små dockor att leka kalas med. Tids nog blir nog barnen så stora att de själva har åsikter, men fram tills dess kan man alltid låtsas.

Språkligt

Idag är Lillkatten bjuden på födelsedagskalas och förstås har han valt ut en fin present åt sin kompis.

Men vad skriver man egentligen på paketet?

Grattis J på födelsdagen önskar Lillkatten med familj

Är det korrekt svenska?

Vad är det man önskar egentligen?

Jag sitter inte här och raljerar över språkliga uttryck, utan jag undrar faktiskt. Kan någon hjälpa mig med vad man brukar skriva?

6 månader

Idag blir vår lilla bebis sex månader. Tänk, sex fantastiska månader har vi haft tillsammans.

Och jag ser fram emot ett fortsatt liv fullt av nya upptäckter.

Förstår inte

Jag läste någonstans att något av charterbolagen bestämt sig för att bygga hotell för "vuxna". Många av deras resenärer tyckte att hotellet var viktigare än resmålet. Den här nya typen av vuxenhotell skulle byggas i bl.a. Spanien och Thailand.

Själv blir jag alldeles stum av förvåning. Hur kan hotellet vara viktigare än resmålet? Varför reser man då överhuvudtaget utomlands?

Att flyga till Thailand är extremt miljöförstörande. Varför kan man inte stanna hemma i Sverige istället? Här finns det massor av lyxhotell. Och vill man prompt ha cancer så kan man ju sola solarium. Det går säkert att bygga ett solarie-rum så att den som inte gillar solariekonstruktionen kan låtsas att h*n ligger vid poolen. Den riktiga stranden vågar sig nog den här äventyraren ändå inte bort till.

Varför sa jag inget

Jag har precis kommit hem efter att ha varit på ett yoga-pass. Yoga handlar om andning och koncentration och för att klara av det behövs det lugn och ro.

På mattan brevid min stod det en tjej som nog var på sitt första yogapass och hon fnittrade högt och skrek ovidkommande frågor till instruktören.

Ingen av oss andra sa ett ord, men jag är säker på att vi var många som blev irriterade.

Inte ens efter passet gick jag fram till henne och vänligt bad henne vara lite tystare nästa gång. Varför gjorde jag inte det?

Bråttom

Om tre dagar blir Lillkatten sex månader. Vill man teckna försäkring som ska gälla vid vissa utvecklingsstörningar måste man göra det innan sex månaders ålder.

Och vi som hela tiden tyckt att det varit gott om tid.

Hur gör man förresten med adoptivbarn? Är de automatiskt diskvalificerade?

Kors i taket

Vi har köpt en spjälsäng till Lillkatten.

Han ska fortsätta att sova hos oss på nätterna. Det fungerar jättebra och jag tror att det är bra för anknytning och trygghet.

Men nu börjar han bli så stor att jag är rädd för att han ska ramla ur sängen om inte vi ligger som stöd runt honom. Så därför ska vi prova att ha honom i spjälsängen när han sover på dagarna. Vi har inte provat ännu, så vi har ingen aning om ifall han kommer att kunna sova där eller inte.

SPAM

Jag brukar verkligen inte lägga ut mail som skickats privat till mig, i min blogg. Men det här anser jag inte vara av privat karaktär vad den som skickade mailet än påstår. Vad tycker ni?


Hej!
Jag heter Madelaine Nilsson och jag skriver till dig för att berätta att du kan få annonsera helt kostnadsfritt på www.xxx.se. Detta är ett litet projekt jag dragit igång för att se om det finns någon möjlighet alls att förbättra de annonsmedium som finns idag.

Vi kommer inom kort att synas både i radio, tv och i annan media samt annonsera på ett antal av det mest trafikerade sajterna i Sverige. Under vår så kallade BETAFAS är du och ditt företag välkommet att annonsera (detta gäller radannonser med eller utan bild) helt kostnadsfritt. Om du tycker att detta verkar vara något för dig så ser jag fram emot att se dina annonser hos oss.

Som avslutning kan jag meddela att detta är inget SPAM utan jag finns som person och jag svarar på ett eventuellt mejl från dig om du skulle vilja det. Om vi inte hörs igen önskar jag dig en skön sommar!

PS: alla som annonserar är med och tävlar om en resa för två - till BALI! Glöm inte att du kan annonsera som privatperson eller som förtag :DS

Med vänliga hälsningar
Madelaine Nilsson

Ömsesidig respekt

Innan jag fick barn retade jag mig ständigt på personer som hade barn och som inte kunde prata om något annat än barnen.

Nu är det tvärtom.

Jag tycker fortfarande inte att alla i ett sällskap ska behöva lyssna på timslånga beskrivningar av hur Lillkatten rullar runt, eller vilken sorts blöjor som är bäst.

Men jag vill inte behöva sitta och lyssna på detaljerade redogörelser för en viss krog på Stureplan och vad som kan hända där. Jag har inte varit ute på den typen av festligheter på flera år och har inget att tillföra diskussionen.

Visst man växer ifrån varandra, och är man på olika platser i livet, det ena singel den andra nybliven mamma så har man kanske inte så många gemensamma samtalsämnen. Men vill man fortsätta umgås får man anstränga sig från båda håll. Man kan kanske prata om det gemensamma intresset som en gång i tiden förde en samman (jag har inga kompisar som jag bara festat med) eller prata om något man läst i en tidning eller vad som helst som alla kan ha åsikter om.

FAN, FAN, FAN

FAN, FAN, FAN

Det här inlägget är tillägnat Tinsel.

Inkörd

Jag mår inte så jättebra. Känner mig alldeles matt i kroppen och darrig på benen. Fömodligen är det ett virus eller något liknande. Men det enda jag kan tänka är "Jag är nog gravid"

Snacka om att vara inkörd på ett visst tankespår.

Sömn (inlägg 4376 på temat)

Med jämna mellannrum skickar Pampers ut små häften med texter om barns utveckling. Nu när Lillkatten snart blir sex månader handlar häftet om sömn.

Häftena är skrivna i england och översatta till svenska och det märks.

För inte en enda gång handlar det om var barnet ska sova. Det förutsätts att barnet sover i ett eget rum och att det gjort det från start.

Hur många svenska föräldrar låter sin lilla bebis sova i ett eget rum undrar jag? Inte ens de som är hårdnackat emot allt vad AP innebär och så klart också är emot samsovning brukar tycka att det är något konstigt att ha bebisens säng i föräldrarnas sovrum den första tiden, kanske upp till ett års ålder.

Jag blir alldeles nervös bara av att tänka på att ha Lillkatten i ett annat rum. Jag skulle inte få sova alls eftersom jag skulle vara tvungen att gå och kolla att han lever och mår bra minst en gång i timmen.

Sömn

Jag tror att vi löst hela Lillkattens sömnproblematik. Att min fortfarande kvarstår är ett annat problem.

Hela semesterveckan sov Lillkatten hur bra som helst, men så fort vi kom tillbaka så började problemen om. Och efter en del funderande så kom vi på att en skillnad på då och nu var att han inte sov i tygblöjor under semestern. Så inatt provade vi att låta honom sova i engångsblöja, och han sov som en stock hela natten. (En stock som ammade två gånger visserligen, men det är helt normalt i hans ålder)

Många har gett mig tipset att prova att låta honom sova i en egen säng för att se om han skulle sova bättre. Och jag har ju inte velat vara rigid intill dumhet med samsovningen. Sover han inte bra hos oss så ska han så klart ha en egen säng. Men någonstans har jag känt att det inte var samsovningen som var problemet. Och skulle det visa sig att jag har rätt så är jag jublande glad, för jag tror verkligen på samsovningens fördelar.

En annan av mina käpphästar, tygblöjorna, får visserligen stryka på foten. Men bara på natten, dagblöjorna fungerar fortfarande hur bra som helst.

Snart kommer det nog ett inlägg om Kattmammans sömnproblem. För att Lillkatten får sova betyder inte att jag gör det. Finns det några femminutersmetoder som fungerar för mammor?

Ja till livet

Helt plötsligt sitter jag och läser ett uttalande från "Ja till livets" ordförande och håller med.

DN idag har en artikel om sena aborter. Jag är abortförespråkare. Vilken kvinna som helst som känner att hon inte vill ha barn av vilken anledning som helst ska slippa föda barnet.

Men någon som vill ha barn, som aktivt bestämt sig för att behålla barnet och som sedan får reda på att barnet har gomspalt och som då väljer att göra en mycket sen abort de människorna tycker jag är mycket tveksamma som föräldrar. De borde få göra aborten och dessutom sterilisera sig. För med den sortens människosyn ska man inte ha barn.

Att som i artikeln välja att abortera ett foster som ändå inte kommer att bli livsdugligt är det mest humana både för föräldrarna och barnet. Men att ta bort ett barn som visar sig ha ett litet korrigerbart handikapp när man VILL ha barn, det tycker jag faktiskt inte borde vara tillåtet enligt lag.

Jag är dessutom ganska kritisk till att man får abortera foster med Downs syndrom efter vecka 18 och jag vet att det är kontroversiellt.

Jag har haft en enorm tur att få ett barn som i alla fall ännu så länge verkar helt frisk, så det är förstås lätt för mig att sitta på mina höga hästar och fördömma andra. Men jag tycker att oviljan mot det lite annorlunda är motbjudande. Vem har rätt att bestämma vilka liv som är värdiga att leva?

Vill inte

Aldrig förr har sommarlovets start känts så tung. Jag har bara en ynka sommar kvar med Lillkatten. Sedan ska jag tillbaka till skolan.

Jag önskar att jag inte trodde så mycket på att dela föräldraledigheten lika, och att jag inte var gift med någon som krävde att få minst halva tiden med sitt barn.

Semester

I morgon åker vi iväg på en liten minisemester.

Kattpappan ska inte ha så många dagar ledigt i sommar eftersom vi vill ha så många dagar som möjligt som vi kan ha som föräldrarledigtdagar.

Dessutom är vår budget ganska knaper just nu.

Så det blir en liten stuga i några dagar Och förhoppningsvis lite promenader och kanske lite kultur också om vi har tur.

Vi är tillbaka i början av nästa vecka.

Men försök inte göra inbrott i vårt hus för det kommer inte att vara obebott!

Stört?

Jag kommer precis in från en regntung trädgård där jag har hängt upp den våta tvätten på "tork"

SMHI lovar att det ska bli en regnfri natt och jag litar på dem. Det värsta som kan hända är att tvätten inte torkar och då får jag ta in tvätten i morgon och torka den inne men då har jag i alla fall försökt.

Jag gillar tvätt som torkat utomhus.

Tur är det i alla fall att ingen ser in på vår tomt där vi har tvättstrecket för jag är inte säker på att alla tycker att det är en jättebra idé att hänga tvätt i regnet, men nu behövde ingen se mig.

Svårt

Flera nätvänner kämpar fortfarande på och har inte sett tillstymelsen till plus på ett enda graviditetstest. Behandling efter behandling misslyckas. Vissa höll på redan när vi startade vår utredning, andra har kommit till allteftersom.

Och jag vill orka peppa och stötta. Men ibland räcker jag inte till.

Mina ”peppande” kommentarer känns bara skorrande falska. För vem är jag att peppa, jag som faktiskt vet att jag kan. Jag har ju lyckats. Jag hoppas att min son kan vara en tröst ibland, det går ju faktiskt. Men jag vet att det finns stunder när alla barn, graviditeter och barnbesked gör ont. Och hur ska jag med mina käcka kommentarer veta när jag bara är i vägen och när jag verkligen gör nytta?

Kära medsystrar (och bröder), jag gråter med er på riktigt och känner så starkt för er! Måste ni få ert efterlängtade barn på det sätt ni önskar

Personligt meddelande till barndomskompisen J

Har du fått ditt barn nu? Eller jo det har du ju förstås eftersom du skriver det.

Jag är inte inne på Aff så mycket nu för tiden, men nog har jag hållit utkik efter meddelanden från dig, men inte hittat några.

GRATTIS!!!!

Kan man få veta lite mer om underverket kanske?

Har du någon mailadress till mig? Eller ett privat meddelande på Aff? Jag vill ju veta!

Kanske kan vi till och med träffas och ta en fika någon dag?

Hör av dig!

Kramar

Sömn igen

Nu sover Lillkatten mycket bättre. Det var nog värmen som gjorde att det var så jobbigt ett tag.

De senaste tre nätterna har han bara vaknat två gånger mellan 23 och 06 och det är nästan rekord för att vara han.

Det nya är dock att han är svårsövd när han väl vaknat. Förrut har han vaknat, ätit och sedan somnat om. Nu vaknar han, äter, somnar vid bröstet men vaknar direkt när jag försöker lägga ner honom på hans kudde. Så nu vankar jag eller Kattpappan omkring med honom ett litet tag och sedan går det utmärkt för honom att somna. Problemet är att det inte är lika lätt för oss. Har vi varit uppe och sprungit är vi oftast väldigt vakna och somnar inte om i första taget.

Jaja, man kan väl inte få allt. Den dagen när han både "bara" äter två gånger och dessutom kan somna om kommer säkert att inträffa vilket år som helst.

e: ditt tips om pappametoden (som jag läst om även på andra ställen) ska provas så fort vi får tid. D.v.s Kattpappan måste kunna vara vaken flera nätter på rad utan att det påverkar vår inkomst alldeles för mycket.

anna: Han sover redan själv. Han ligger visserligen i vår säng men på en egen kudde och med ett eget täcke, så när vi sover rör vi faktiskt inte vid varandra.

Och till sist. Jag vill alltid be om ursäkt när jag skriver sådana här inlägg, för jag tycker att det är ganska dålig blogging. Men det tänker jag inte göra. Bara upplysa om att jag inte är helt nöjd med inriktningen just nu.

Uppdatering

Jag gjorde misstaget att spela lite dataspel för några dagar sedan och nu har jag så svårt att sluta.

Jag är periodare av nästan missbruksproportioner.

Och eftersom jag har väldigt lite tid när jag inte är uppbunden av Lillkatten så har det inte blivit tid till något annat än att spela.

Lillkattens sömn fungerar bättre i alla fall. Och jag ska kravla mig upp ur spelträsket och komma tillbaka till min blogg mycket snart!

Vad bra det är med bloggar!

Jag mindes att anna en period skrivit mycket om Lilla Mys sömnproblem. Så jag räknade ut när Lilla My var lika gammal som Lillkatten är nu och så gick jag tillbaka i annas blogg och läste.'

Och jag hittade det här inlägget, och det här. Och helt plötsligt så kändes det inte så ensamt längre.

Och när jag hittade det här inlägget så kändes det som att det nog kommer att lösa sig!

Jag är inte ensam om att ha ett barn som inte sover!

Skitnatt

Jag har många gånger sagt att jag inte har några problem med att Lillkatten väcker mig på nätterna och vill äta.

Det har jag inte haft heller förrän nu.

Den senaste tiden har han sovit kortare och kortare stunder. Och i natt slog han alla rekord. Han sov bara i 20 minuter mellan amningstillfällena. På 20 minuter hinner jag oftast inte somna alls, eller hinner slumra i 10 minuter.

En enda gång på morgonen hade han en lite längre sovperiod. Då sov han i en hel timme, och sedan ringde Kattpappans väckarklocka och han var klarvaken igen.

Nu sover han gott, men det gör inte jag. Jag kan tyvärr inte somna när det är morgon, även om jag bara sovit någon timme på natten.

Ni kloka med erfarenhet som läser min blogg. Vad ska jag göra?

Jag har försökt att inte amma utan bara krama och vyssja, men då skriker han högre och högre och är till slut knappt kontaktbar. Somnar gör han absolut inte förrän han får äta.

Jag tror inte att det är mjölken som inte räcker, för på dagen klarar han sig 3-4 timmar på samma mjölk.

Första försöket eller sjunde?

Jag lyckades på första försöket. IVF-försöket alltså.

Det finns ingen uttalad hierarki i barnlöshetsvärlden. Men ibland känner jag av den outtalade. Jag lyckades ju på första försöket…

Mina sex tidigare misslyckade behandlingar räknas inte riktigt.

Men för oss med PCO är behandlingar med Pergo verkligen riktiga behandlingar. Vårt hopp är lika stort som hoppet hos någon som gör IVF. Av de sju behandlingar jag gjorde (två med tabletter, fyra med sprutor och en IVF) så var faktiskt IVF:en den som var lättast att utföra. Det handlade inte alls om någon egen prestation och jag tyckte att det var skönt att kunna lämna över allt till läkarna.

Det här är ingen anklagelse riktad till någon särskild person, och kanske inbillar jag mig bara. Men ibland får jag för mig att behandlingar som inte är IVF:er inte riktigt räknas. För mig spelar det ingen roll längre. Jag har fått mitt barn, och att komma sist i tävlingen vi som lider mest är bara positivt. Men de som fortfarande kämpar kan kanske behöva en extra tanke även om de inte gör IVF?

Vilka ska få bli föräldrar?

Till inlägget nedan om homoäktenskap startades det en intressant diskussion bland kommentarerna. Så här tycker jag.

Jag skulle inte säga att jag är tokliberal. Däremot så tycker jag att det är rätt oväsentligt hur jag väljer mina kärlekspartners i frågan hur bra förälder jag blir. Jag är inte för att sätta adopterade barn i någon skottglugg för att visa att alla familjebildningar är lika mycket värda. Barn får aldrig användas i politiska syften.

Men är det verkligen så annorlunda att växa upp med två mammor?

Barn blir mobbade för tusentals olika saker, men personligen så tror jag att de barn som har en grundtrygghet hemifrån klarar sig bättre. En grundtrygghet där de vet att de är älskade och där de fått självförtroende att klara av olika situationer.

Varför skulle just det faktum att man är två personer av samma kön göra familjen så ovanlig?
Själv är jag judinna. Mina barn får kanske inte fira jul som alla andra barn. Gör det mig till en sämre förälder? Jag tror inte det.

Jag är även rödhårig, och har haft glasögon och tandställning. Biologiska barn riskerar att ärva de här egenskaperna. Borde jag låta bli att föröka mig? Detta är ju saker som barn sägs kunna bli retade för.

Jag tror att alla familjer sticker ut i något avseende. Men det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt.

Så jag vidhåller min åsikt. Hellre bra föräldrar än föräldrar som visserligen följer någon nu rådande norm, men som inte är intresserade av barn i övrigt.

Jag tycker vidare att alla som av olika skäl inte kan få barn borde få samma hjälp av sjukvården. Är man ensamstående, lesbisk eller infertil har man ju svårigheter att klara det utan läkarhjälp. Däremot är jag inte säker på att det ska gälla alla. I dag kan människor som aldrig skulle få godkänt i en hemutredning för adoption ändå få hjälp med IVF. Där samhället går in och skapar barn borde man försöka se till att de barnen får en dräglig uppväxt. Jag tror visserligen inte att det här problemet är så stort. De som orkar kämpa sig genom fertilitetsbehandlingar är nog nästan uteslutande sådana som hunnit tänka genom sitt beslut och som blir bra föräldrar på sitt eget sätt.

Inte just nu

Jag plockade precis bort forumen ”Svårt att bli gravid”, ”IVF” och ”adoption” från mina favoriter på Aff.

Jag identifierar mig fortfarande med dem, men hör inte dit just nu.

Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel?

Dagens debattartikel i DN är bland det dummaste jag läst. Jag såg att massvis med bloggare redan kommenterat, men jag har inte läst vad någon annan skriver utan här kommer mina kommentarer.

Artikeln heter "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel"

Ska lagar stiftas för att tillgodose vuxnas intressen och krav, eller för att skydda barnets (den svagaste partens) intressen och rättigheter? ........
.......äktenskapet "inte bara är ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktigande ramverk av rättigheter och skyldigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt".
Här säger man alltså att olikkönade par alltid är bättre föräldrar än samkönade. Undrar om det även gäller i de fall där pappan slår mamman, eller där båda de olikkönade föräldrarna är narkomaner?

att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön - detta som ett biologiskt faktum samt som en förpliktelse för både mamman och pappan.
Undrar om mitt äktenskap borde ogiltigförklaras? Jag kan ju inte reproducera mig.

Även om inte alla äktenskap leder till att barn föds, avvisar den franska utredningen argumentet att homosexuella par, genom till exempel assisterad befruktning, kan bidra till reproduktionen. Man konstaterar det uppenbara faktum att i en samkönad relation måste ytterligare en person, en tredje part, en person av annat kön, alltid vara inblandad.
Även jag och min man måste ha en tredje part inblandade (en läkare) för att reproducera oss.

Så länge äktenskapsbegreppet förblir i sin nuvarande form innebär det också, enligt den franska utredningen, att faderskapspresumtionen kan bevaras och att äktenskapet därmed kan sammanlänka föräldraskapets tre dimensioner: den biologiska, den juridiska och den sociala.
Återigen, är ett olikkönat föräldrarpar alltid det bästa för barnet? Det finns tusentals par som är gifta och är av olika kön som inte klarar av den sociala delen i barnuppfostran. Enligt mig borde alla barn få växa upp med vuxna människor i sin närhet som älskar dem och som har förmåga att ta hand om och uppfostra barnen. Om de vuxna sedan lever ensamma eller tre personer av samma kön tillsammans är helt oviktigt i sammanhanget.

Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion.
Gör det? I så fall borde alla äktenskap där det av olika skäl aldrig blir några barn också förbjudas.

En könsneutral äktenskapslag i Sverige skulle också kunna öka främlingskapet inför vårt samhälle bland många nyanlända medborgare. Kulturella och religiösa motsättningar av långvarig art kan komma att polariseras i vårt land om inte äktenskapsfrågan hanteras med varsamhet och försiktighet. Aspekten att integrationen skulle försvåras måste tas på fullaste allvar.
Annars brukar man skrika väldigt högt om att de som kommer hit ska integreras i Sverige och följa svenska lagar och traditioner. Inte tar man hänsym till andra kulturer när man stiftar lagar om könsstympning av flickor. Varför ska man helt plötsligt ta efter förtryckarskulturers diskrininering här i Sverige?

Uppdaterar igen

Eftersom det faktiskt verkar finns de som läser min vikt-blogg, den som jag inte skrivit i på evigheter, så tänkte jag bara berätta att jag börjat uppdatera den igen.

Utmanad

Nä, jag är inte utmanad. Men jag valde att ta baby or nots lista som en utmaning och göra en egen. Bara för att jag tyckte att den var så rolig att läsa.


Minnen

Från graviditeten
Jag vågade aldrig tro att det verkligen skulle komma ett levande barn.
Att barnet skulle kunna vara friskt fanns inte i min värld. Men det gjorde ingenting. Alla barn var välkomna.
Jag fick aldrig avsmak för någon mat.
Jag fick inte heller några cravings.
Jag kräktes till vecka 24
Jag mådde fruktansvärt illa hela graviditeten och det ända som hjälpte var att ständigt ha något i munnen
Jag gick upp 33 kilo
Jag tyckte inte om min uppsvällda kropp som gjorde ont
Jag mådde psykiskt dåligt hela tiden och hade ingen ork och lust att göra någonting

Från förlossningen
Jag andades mig igenom varenda värk
Jag ville inte ha någon medicinsk smärtlindring
Sterila kvaddlar fungerade jättebra
Jag tappade inte humöret en enda gång och kved inte eller skrek. En enda gång sa jag ett aj, och då var jag alldeles ensam i rummet så ingen annan hörde.
Jag åt ingenting men försökte dricka nyponsoppa för att f lite energi
Jag var fokuserad under hela förlossningen
Jag gillade CTG-apparaten för att jag kunde se när värken började avta.
Men det var nog bättre att känna efter, vilket jag fick göra större delen av förlossningen eftersom jag då inte hade någon apparat.
Alla mina barnmorskor var helt underbara.
Jag var jättenyfiken på vilket kön bebisen hade trots att jag tänkt vänta så länge som möjligt med att ta reda på det.
Eftersom jag blev nerkörd till operation när moderkakan inte lossnade hade Kattpappan redan hunnit äta lunch innan vi fick vår bricka.


Den första tiden med Lillkatten
Jag fick klåda av epiduralen de lagt när de opererade loss moderkakan.
Lillkatten sugreflexer var inte utvecklade, så han fick inte i sig någon mat.
Vi stannade nästan en hel vecka på BB, medan han lärde sig att suga.
Det togs massor av blodprov på Lillkatten. Till slut var han så sönderstucken att det bara var huvudet kvar som det gick att få blod ifrån.
Lillkatten lärde sig till slut att äta med en gummitutte utanpå bröstvårtan, det var jättepyssligt att få den på plats.
Jag älskade att vara mamma från första stund.
Jag tyckte inte att någonting med Lillkatten var jobbigt.
Men jag grät över att jag inte hade fått säga hej då till vår lägenhet innan flytten

Nu
Lillkatten har lärt sig att äta ordentligt
Jag älskar fortfarande att vara mamma

Förlossningsberättelse

Taa Daa

Äntligen har jag skrivit färdigt min förlossningsberättelse. För den som orkar läsa.

Förlossningsberättelse

Den 29 december lossnade slemproppen. Jag som var beräknad till slutet av januari tänkte att det nog inte betydde någonting och att den nog skulle återbildas. Eftersom jag inte hade en enda förvärk och dagarna gick så stärktes jag i min övertygelse om att slemproppen inte var ett tecken på något. Jag tänkte mig att jag skulle gå maximalt över tiden och sedan att igångsättningen skulle ta minst tre dagar, så jag riktade in mig på att föda barn tidigast i början av februari.

Den 6 januari skulle vi flytta in i vårt nyinköpta radhus. Den 3:dje blev vi hastigt och lustigt tvungna att ta en tur till IKEA, vi skojade lite om att de som vill sätta igång sina förlossningar går dit och att vi kanske också skulle sätta igång något. Vi kunde inte tänka oss sämre tidpunkt än att förlossningen startade då precis innan flytten.

Men så klart blev det precis som vi inte hoppades, dagen efter IKEA-besöket gick vattnet, och när vattnet har gått finns det ingen återvändo. Senast två dygn efter vattenavgången sätts man igång om värkarna inte har startat av sig själv innan dess, vilket de nästan alltid gör.

Och allt ska så klart hända på samma gång. När jag ringde Kattpappan för att informera om läget (att vi inom några timmar bör pallra oss iväg till BB för en koll) så hade han precis lånat en bil för att provköra den och eventuellt senare köpa den. Han var på väg till Jakobsberg med bilens ägare, sedan skulle han till huset i Södra Förorten och hämta upp min far och sedan var planen att de två skulle köra vidare till Skärholmen och IKEA. Jag försäkrade Kattpappan om att det verkligen inte var någon panik och att vi kunde vänta några timmar med att åka in, jag hade nämligen fortfarande inte känt av en enda värk. Barnmorskan på BB tyckte visserligen att vi skulle skynda oss in men någon timme extra tyckte jag nog att det kunde vänta.

Medan jag väntade på att Kattpappan skulle komma hem packade jag en BB-väska. Jag var säker på att vi skulle få åka hem igen, men tänkte att det ändå var bra att ha väskan med utifall att. Dessutom hade jag fått order från barnmorskan att vara beredd på att inte få åka hem.

Jag funderade även på att springa bort till MVC och be att få låna en TENS-apparat. När jag försökt få med en sådan hem vid det senaste besöket någon dag innan tyckte de att det var för tidigt. Men jag besinnade mig och insåg att det var fredageftermiddag och att det rann vatten om mig, så det blev ingen TENS.

När Kattpappan kom hem i vår lånade bil så åkte vi in. Jag satt på tredubbelt lager av handdukar eftersom jag trots dubbla bindor läckte ansenliga mängder vatten. På vägen blev vi stoppade i en poliskontroll och Kattpappan fick blåsa. Senast jag var med om en nykterhetskontroll var jag ungefär fem år och det var min pappa som körde. I alla fall var det roligt att se polisens min när hon vid frågan om det var dags snart förstod att vi var på väg in till BB. Jag hade ju fortfarande inga värkar så jag tog det hela med jämnmod, hade jag haft ont är det inte säkert att jag tyckt att det var så kul att få ett extra stopp på vägen.

Det tog oss ett ganska bra tag att komma fram eftersom vi lyckades hamna i de värsta eftermiddagsköerna och när vi väl kom fram hade mina värkar hunnit sätta igång. Det gjorde inte farligt ont ännu men det kändes.

Väl framme gjordes det ett CTG. Bebisens hjärtljud registrerades jättefint, så gjorde dock inte mina värkar. Den allra första värken syntes på remsan men sedan hände något och inga fler värkar ritades upp trots att jag hade flera stycken. Nu var ju inte värkarna särskilt starka, men jag tror inte att barnmorskan hade gett oss rådet att gå på bio ifall hon sett hur ofta de ändå kom.

Vi fick en tid för igångsättning exakt två dygn efter det att vattnet börjat sippra. Men redan i bilen på väg hem var jag tvungen att andas för att orka med värkarna. Vi hade verkligen inga planer på att gå på bio.

Medan jag satt i soffan och andades genom värkarna som kom allt oftare och blev allt starkare packade Kattpappan ner det sista av vårt hem i flyttkartonger. Han monterade också ihop vår säng, i förhoppning om att värkarna var på riktigt och att vi snart skulle få en plats på BB. Samtidigt klockade han värkarna och när de bara var två minuter mellan dem krävde han att jag skulle ringa till BB. Själv hade jag ingen tidsuppfattning alls och hade gärna suttit kvar där i soffan i all evighet, det gjorde fortfarande inte så farligt ont och jag var så avslappnad att jag nästan somnade mellan varje värk.

Barnmorskan vi pratade med ville absolut inte ha in oss. Eftersom jag kunde prata även under värk tyckte hon att vi kunde stanna hemma många timmar till. Det visade sig senare att jag aldrig blev särskilt smärtpåverkad och kunde prata hela förlossningen igenom. Så skulle vi ha gått efter hennes rekommendationer skulle vi aldrig ha åkt in vilket det skulle visa sig att det var väldig tur att vi gjorde.

Vi stannade i alla fall hemma i flera timmar till och jag var fortfarande ganska nöjd med att sitta där i soffan och var inte alls sugen på att behöva röra på mig och inte heller på att behöva sitta i en bil.

Men till slut så hade jag lyckats göra mig i ordning för att åka eftersom jag kände att det var det som förväntades av mig.

Till min förvåning så var det inte ett dugg jobbigt att sitta i bilen och ha värkar, jag bara fortsatte att andas precis som tidigare.

Jag har alltid tänkt mig att den barnmorska som ska vara med under min förlossning ska vara minst tusen år gammal och klappa mig på kinden och låta mig vara ett litet barn. Men den ängel som hälsade oss välkomna visade sig vara ung, förmodligen yngre än både mig och Kattpappan. Men ändå var hon så bra och så rätt.

Först av allt sattes ett CTG och jag fick sitta i förlossningsrummets soffa och kunde på så sätt fortsätta med min andning och min totala avslappning. Den här gången fungerade registreringen av både barnets hjärtljud och mina värkar. Enligt barnmorskan hade jag lämnat latensfasen och var inne i den aktiva fasen hon tyckte inte att något mer behövdes göras för tillfället om jag inte hemskt gärna ville bli undersökt, men det ville jag faktiskt, jag ville veta hur långt jag kommit.

Så en vaginal undersökning gjordes och hon konstaterade att livmodertappen var helt utplånad och att jag var öppen två centimeter. Detta besked gjorde mig en aning besviken, jag hade hoppats vara en bit längre på väg och förberedde mig nu på en lång natt och förmodligen en lång nästa dag också.

På profylaxkursen vi gått hade vi fått en massa massagetips och vi hade i förväg tränat, men nu i skarpt läge ville jag inte bli rörd alls. Jag satt i min egen värld helt utan tidsuppfattning och tog värk efter värk. Kattpappan fick hämta nyponsoppa åt mig och hjälpa till med andra praktiska uppgifter men annars var hans största stöd mest närvaron. Emellanåt kunde han slumra lite på soffan.

Jag ville inte prova lustgasen eftersom jag inte gillar känslan av att vara berusad och jag hade inte gillat gasen när vi provade på rundvandringen. Jag provade med lånad TENS-apparat, vetevärmare och varm dusch, men inget av det gav någon vidare smärtlindringseffekt. Duschen var visserligen bra eftersom det fanns en så bra stång att hålla i under värkarna och en så bra pall att sitta på i mellantiden, dessutom såg jag att det kom massor av blod efter varje värk och det visade ju att värkarna hade effekt och att jag öppnade mig mer och mer.

Efter tre timmars värkarbete var det dags för nästa undersökning, frivillig den här också. Värkarna hade blivit ganska besvärliga och jag hade fått gå upp en nivå i andningen. Jag bestämde mig för att om jag hade öppnat mig mindre än en centimeter skulle jag be att få ordentlig bedövning eftersom det redan i början gjorde så ont.

Men det visade sig att jag redan var öppen 5 nästan 6 centimeter, jag var alltså nästan framme vid smärttoppen och jag hade fortfarande en andningsnivå kvar.

Barnmorskan frågade om jag ville prova sterila kvaddlar som jag nämnt i mitt förlossningbrev att jag var intresserad av att prova. Tydligen ska kvaddlarna göra otroligt ont att ta, men så här i efterhand minns jag knappt att de kändes. Jag fick tolv stick, sex i magen och sex i ryggen. Till min förvåning så släppte smärtan nästan helt. Fantastiskt vad kroppens egna endorfiner kan göra.

Strax därefter startade krystvärkarna. Jag hade gått från 6 cm öppen till helt öppen på nästan ingen tid alls.

Barnmorskan var lite orolig för bebisens hjärtljud och frågade om det var ok att hon satte en skalpelektrod på den. Naturligtvis var det det, bebisens hälsa var så klart det viktigaste.

När skalpelektroden var på plats visade det sig att hjärtljuden var väldigt låga. Jag fick andas ren syrgas.

Ungefär samtidigt var det dags för nattbarnmorskorna att gå hem och förmiddagsteamet att börja. Vi hade turen att få två barnmorskor den här gången. Den ena hon som var huvudansvarig var nämligen precis nyanställd och gick bredvid en annan för att lära sig rutiner och var saker och ting fanns på just vårt BB. Men hon var inte alls någon novis på förlossningar.

Jag provade förlossningspallen och älskade den. Tyvärr gjorde inte bebisen detsamma för hjärtljuden nästan försvann, och trots idogt andandes av syrgas från min sida fick vi ganska snart ge upp den ställningen.

Istället fick jag sitta i sängen i nästan gynställning, och Kattpappan fick hjälpa till och hålla i mitt ena ben. Det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig att föda, men eftersom bebisen mådde bäst när jag satt så här fick jag göra det.

Två gånger var läkaren inne och tog ett blodprov på bebisens huvud för att se om vi kunde fortsätta eller om den behövde komma ut fort.

Jag krystade och krystade, men det kändes inte som att något hände och eftersom barnet inte alls mådde bra fick jag värkstimulerande dropp. Av någon anledning, antingen att droppet inte kom in i kroppen, det verkar vara lite problem med slangen, eller om det är av något annat gav droppet ingen effekt trots att de drog upp det till max.

Jag hoppades hela tiden att de skulle plocka fram sugklocka eftersom jag inte kände att något hände.

Innan hade jag hört många säga att vid krystvärkarna var det skönt för äntligen fick man ta i och känna att något hände. För mig var det precis tvärtom. Vid de vanliga värkarna hade jag stått i duschen och sett hur mycket blod det kom efter varje värk. Vid en extra ond värk var blodmängden extra stor, och på så sätt så förstod jag ju att jag öppnade mig hela tiden. Vid krystvärkarna däremot hände ingenting trots att jag tog i för allt vad jag hade. Det var lite stressigt eftersom bebisen inte mådde bra och med två barnmorskor, en läkare och en sköterska blev det ännu mer.

Till slut kallades ytterligare förstärkning in i form av ytterligare en barnmorska och en sköterska till. Tur att BB Stockholm har så stora rum, för inne på SöS små rum hade nog inte alla fått plats.

En barnmorska tryckte på min mage, två sköterskor höll i mina ben, en annan barnmorska stod beredd att ta emot barnet, och de tredje försökte få droppet att fungera.

Utan värkstimulerande dropp men med press på magen kom så äntligen den lilla bebisen ut. Den skrek nästan direkt, så farhågorna om att den var medtagen kom på skam. All extra förstärkning försvann tyst ut ur rummet och helt plötsligt sken den genom hela vintern tidigare frånvarande solen.

Jag fick upp den lilla på magen och Kattpappan grät. Själv var jag mest förvånad över att det faktiskt hade gått att föda barn, och att det knappt hade gjort ont. Jag hade inte riktigt fattat att jag blivit mamma.

Efter ett tag blev bebisen blå och läkare tillkallades, men han hittade inga fel och efter idogt gnuggande fick han (bebisen alltså) tillbaka sin rosa färg. För jo det var en liten han.

Placentan (moderkakan) lossnade inte. Jag fick, akupunktur, massage av bröstvårtorna, kateter för att tappa blåsan och till slut även en spruta med något som skulle starta värkar igen för att få loss placentan. Men inget hjälpte.

Så jag blev nerkörd till operation och lämnad i en hall att vänta på min tur att bli opererad. Och där inne tror jag att miraklet gick upp för mig, jag hade faktiskt blivit mamma. Så jag låg där och tårarna rann nerför mina kinder. När narkossköterskan kom för att hämta mig trodde hon att jag var rädd för operationen, men jag förklarade att det var glädjetårar.

Jag som klarat hela förlossningen utan någon medicinsk smärtstillare fick nu en stor dos ryggmärgsbedövning, och så plockade de ut placentan i smådelar. Den satt så hårt fast att det inte gick att få ut den på något annat sätt, jag hade kunnat krysta ihjäl mig utan att lyckas.

Jag blev också sydd för jag hade spruckit rätt rejält både inuti och utanpå tack vara det forcerade slutet.

Så här gick det till när lille Lillkatten kom till världen och numera pratar jag alltid om hur lätt det är att föda barn. För det gjorde ju inte särskilt ont. Inte ens så ont att jag behövde använda mig av den sista nivån av andning.och att spricka kändes överhuvudtaget inte. Jag skulle kunna tänka mig att föda barn ofta, om jag bara slapp vara gravid innan. För graviditet var jag inte bra på.

Så olika

Jag stod på apoteket och skulle köpa nässpray. I ögonvrån såg jag en mycket ung tjej som stod och valde bland graviditetstesten. Jag fick en stark känsla av att ifall hon var gravid var det en stor katastrof. Världen är verkligen orättvis ibland.

Egentid

Jag har lite egentid alldeles för mig själv. Lillkatten är ute på en långpromenad med sin pappa och de förväntas inte vara hemma förrän om tidigast 1½ timme.

Nu ska jag tvätta och vika tvätt i lugn och ro. Och sedan kanske få lite tid framför datorn för mig själv. Först ska jag betala lite räkningar och sedan kanske jag hinner skriva färdigt förlossningsberättelsen.

Lycka är att ha ett så barnfullt liv att tid att få betala räkningar känns lyxig. Jag är lyckligt lottad!

Ska jag ringa?

De som följt min blogg länge kanske minns (eller förmodligen inte) att jag bröt med en vän efter att hon ringt till mig och beklagat sig över att det var jobbigt att vara gravid.

Detta hände ganska nära inpå mitt missfall, när jag precis diagnostiserats med en ”grav depression” Vännen kände till hela min historia.

Det var flera som kommenterade i min blogg och tyckte att jag överdrev. Och visst gjorde jag det! Men just då var jag så under isen att minsta, minsta lilla fick mig att helt tappa fotfästet och jag tycker fortfarande att det var rätt osmidigt av henne att beklaga sig, så då är det inte så konstigt att jag då tyckte att det var det elakaste hon kunde göra.

Vi har inte hörts av sedan dess, och jag vet inte ens om hon fått något barn? Men har hon det så är inte barnet mycket äldre än Lillkaten. Det hade varit roligt att dela graviditeten med henne, och det vore roligt att dela småbarnstiden.

Jag funderar på om jag ska våga mig på att ringa henne?
Jag tror att jag sårade henne rätt mycket? Just då klarade jag inte av att säga att jag trodde att det skulle gå bra med hennes graviditet utan jag berättade att jag fått mitt missfall en vecka senare än vad hon var i just då
Men vad ska jag säga? Jag är inte redo att ringa och be om ursäkt, jag tycker ju fortfarande att hon gjorde fel och att min reaktion var ganska väntad.

Bara bra att vänta med barn?

I natt har det varit en sådan natt när Unge Herr Katt inte låtit mig sova längre än en halvtimme åt gången, så jag kan inte formulera mig.

Men jag kan inte låta DN:s artikel om äldre mammor gå helt obemärkt förbi. Jag blir provocerad av en så helt okritisk artikel. Någon mamma nämnde visst att det kunde vara problem att få barn. Men inte med ett ord nämns det att fertiliteten sjunker med växande ålder. Istället räknar man upp fördel på fördel med att vara äldre förälder. Det ska tydligen komma fler artiklar i ämnet jag tar för givet att det blir mer nyanserat då. Men jag tycker ändå att det även i dagens artikel kunde funnits en faktaruta där den sjunkande fertiliteten nämndes.

Jag hoppas kunna återvända till ämnet när jag är lite klarare i skallen.

Förlossningsberättelse på gång (igen)

Jag skrev aldrig färdigt min förlossningsberättelse. Men nu ska jag ta nya tag. dessvärre har jag redan glömt en del, men ju längre tiden går desto mer kommer jag förmodligen att glömma.

GI vs Fettsnålt

På senare tid har en del forskningsrapporter publicerats där man säger att det är effektivare att äta GI-kost än att äta fettsnålt om man vill gå ner i vikt.

Men efter vad jag kan utläsa i rapporterna har viktminskningen varit väldigt blygsam för både de som ätit GI och de som ätit fettsnålt.

Människor som enligt BMI lider av fetma har gått ner mellan 1-5 kilo. Den lilla viktminskningen borde de få genom att bara ändra någonting, kanske bara genom att de måste gå lite längre i butiken för att hitta de nya varorna till kostprogrammet?

Jag skulle vilja se en stor undersökning där många överviktiga människor blivit normalviktiga genom sin kost och sedan lyckats hålla sin nya vikt i flera år, något annat är egentligen inte intressant.

Fram tills den undersökningen kommer tänker jag fortsätta att försöka undvika både väldigt fet mat och snabba kolhydrater. Och jag tänker dessutom försöka träna några gånger i veckan. För det tror jag är det bästa sättet att må bra.

Vad underbart!

Jag följer en hel del barnlösas bloggar, och det har varit så förtvivlat tunt med positiva graviditetstest trots en rad med behandlingar.

Men nu har Mina lyckats.

Jag vet att det inte hänger ihop på riktigt, men ofta känns det som att det blir ett spann av positiva tester. Så nu hoppas jag på fler graviditeter.

Trams

För ett tag sedan så berättade någon jag känner om hur hennes tre-månaders bebis bara tramsade. Och eftersom Mamman visste när det var trams och när det var allvar ignorerade hon bebisen de gånger de var trams.

Jag är av den bestämda uppfattningen att så här små bebisar inte kan tramsa. De är alldeles för små för att förstå sig på manipulationens svåra konst.

När min bebis gråter är det för att något inte är bra. Må så vara att jag tycker att det är en larvig anledning, men han tycker inte att det är larv just då.

För ett år sen

Jag kan inte låta bli att skriva det även om jag tycker att det är rätt dålig bloggning.

Idag för exakt ett år sedan kunde jag inte låta bli att tjuvtesta... och fick ett högst tveksamt positivt resultat.

Dockor roligare än bilar

Lillkatten har ett flertal skallror. Bland annat har han en med bilar på och en annan med ”Lilla My” i form av en docka.

Lillkatten tycker mycket bättre om dockskallran än vad han tycker om bilskallran. Vad borde jag dra för slutsatser av det här? Inga alls tycker jag men jag kan lätt se hur jag hade kunnat tänka om han varit flicka, och hur jag då kunnat berätta att redan vid fyra månaders ålder var hon helt ointresserad av att leka med bilar, och sedan kunde jag i fortsättningen med gott samvete bara ha köpt ”flickleksaker”, hon hade ju själv valt.

Alltså (förtydligande)

I inlägget under skrev jag om min mammagrupp och att vi som tillhör kärngruppen alla haft det kämpigt att få barn.

Men jag menade inte att alla som lätt får barn klagar, eller att de alla tar för givet att det alltid ska vara lätt. Det finns ju förstås alla sorter i alla läger.

Jag reflekterade bara lite stillsamt över vilket mirakel det är att just vi tre går där med barnvagnar, vi som ett år tidigare tänkte att vi alltid skulle stå utanför föräldragemenskapen.

Finns det någon som bara "gör" barn?

Uppslutningen till promenaderna med mammagruppen är inte speciellt stor. Men vi är tre mammor som varje vecka i nästan vilket väder som helst dyker upp.

Det är Linneas mamma som kämpade i två år innan Linnea äntligen blev till, det är Thereses mamma som försökte göra barn i fyra år innan de sökte hjälp och till slut lyckades med ett frysförsök och det är jag, Lillkattens mamma.

Där går vi med våra mirakelbebisar och förundras över att det är VI som äntligen får vara med. Och om vi pratar om syskon så säger vi inte när utan om. Och ingen av oss känner för att klaga på att det är jobbigt att ha barn, för vi vet alla att det är så mycket jobbigare att inte ha dem.

Frisk

Lillkatten är fortsatt frisk.

Igår var vi på nytt test av Lillkattens andningsfunktioner. Lillkatten deltar ju i ett forskningsprojekt och får samtidigt en grundig utredning och han reagerar tydlige precis enligt instruktionsboken. Det bästa resultat hon sett sa forskaren (som dessutom är min faster)

Det är ju skönt att få det bekräftat att han inte har några indikationer på att helt plötsligt bara sluta andas.

Glamourliv

Förut när jag skulle någonstans räckte det att ta med solglasögonen som packning.

Nu behövs det blöjor, våtservetter, extra kläder ifall något blir smutsigt, en filt om det blir kallt, solhatt om det blir för soligt, leksak om det blir långtråkigt, sjal, vagn, napp och så en hel del saker till.

Innan vi kommer iväg någonstans ska minst en blöja bytas och så ska det ammas.

Smink, frisyr och smycken till mig är helt bortprioriterade tidsmässigt, hinner jag byta till jeans istället för mjukisbyxor så är jag glad.

Är det bara jag?

Lillkatten sover och det har han gjort i över en timme.

Och därför måste jag nu gå upp till honom och känna att han fortfarande andas, förmodligen kommer han att vakna och jag kommer inte att få äta min lunch i lugn och ro som jag egentligen ser fram emot.

Bekännelse

Jag har inte uppdaterat min gå-ner-i-vikt-blogg på länge. Och det beror på att jag skäms för vad jag äter.

Helt plötsligt efter 19 år (med vissa avbrott) så har jag börjat äta kött igen.

Vi behöver spara pengar och låtsaskött är dyrt. Bönor och linser är jättebra proteinrik mat och billigt också, men jag orkar inte äta det varje dag. Och protein behöver jag, särskilt som jag försöker att träna ganska mycket.

Så därför äter jag just nu kött. Jag tror inte att det är beständigt för jag försöker verkligen göra vad jag kan för miljön, och att äta kött är verkligen inte miljövänligt.

Tips till (blivande) småbarnsföräldrar

Jag kan verkligen rekommendera tygblöjor. Jag var ganska skeptisk till dem innan jag provade, men eftersom jag kunde se så många fördelar med dem så tänkte jag använda dem även om det var besvärligt.

Men det visade sig vara hur lätt som helst. De är lika enkla att sätta på som engångsblöjor och tvättar gör vi ändå varje dag så där blir det inte heller mer jobb.

Vi använder fortfarande engångsblöjor när vi ska bort någonstans så att vi inte ska behöva ha väskan full av äckliga blöjor på hemvägen. Men hemma är det bara tyg som gäller.

Och det känns så bra att spara både på ekonomin och framförallt på miljön.

Stort barn

Idag fyller Lillkatten fyra månader. En oändligt lång tid har förflutit sedan han föddes.

Vid fyra månaders ålder kan man börja introducera bebisen för smakportioner. Jag var väldigt skeptisk och vill ju ha kvar min helammande bebis länge till, och dessutom har han inte verkat så intresserad av mat och jag vill vänta tills han själv väljer att vilja smaka.

Men bara för att Lillkatten har en så fin stol och för att den nya fina hakklappen är så grön och för att vi har så mycket morötter i kylskåpet, så gjorde jag morotspuré. Vi tänkte väl att han kunde få smaka lite och så kunde vi slänga resten och vänta några veckor till innan vi försökte igen.

Men purén gjorde succé. Vi ville inte ge honom så mycket så här första gången, men han blev skitsur när han inte fick mer än en sked. Så i morgon får han nog mer.

Komplimang

Jag fick en så fin komplimang på mail igår.

Lillkatten och jag var och träffade en nätvän för första gången igår och eferåt skickade hon ett mail där hon skriver "Du var väldans lättpratad och trevlig hörru"

Och det tyckte jag var så fint skrivet!

Att det var väldigt trevligt att träffa den här vännen och lite magiskt också eftersom det var så länge sedan vi bestämde oss för att träffas sedan när vi båda hade barn, vilket vi nu alltså har gjorde inte saken sämre.

Principer

Det är jobbigt att ha ambitioner.

Jag vill inte att lillkatten ska lära sig redan nu hur en familj ”ska” se ut. Jag vill helst att han ska tycka att en familj med två pappor är lika ”normalt” som bara en mamma eller en man och kvinna utan barn eller…

Jag sjunger mycket sånger för Lillkatten och även om jag inte tror att han förstår någonting av texten ännu har jag börjat göra om sångerna för att försöka variera normerna lite. Te.x. ”Sju vackra pojkar i en ring” som ser sig om bland de vackraste pojkarna häromkring och så där.

Jag bävar inför sagostunderna som kommer sedan, där blir det riktigt svårt att göra om så att det fortfarande passar till bilderna.

Eller så är det så att lagom till sagoläsningen kommer jag att ha börjat i skolan igen och ha bättre saker för mig än att försöka slåss mot väderkvarnar?

Redan skitit sig.

Precis efter att jag skrev föregående inlägg om surfdisciplin surfade jag runt på sidor som jag inte skulle besöka.

Nu ska jag gå och tvätta istället, i tvättstugan fastnar man sällan på fel ställe.

Disciplin

Idag är det disciplinerad surfning som gäller.

Jag har börjat få ordning på mitt liv, och är numera nästan lika ordnad och strukturerad som jag var innan depressionen.

Men mitt surfande är fortfarande helt i oordning och tar alldeles för mycket tid.

Så här ska det se ut nu!

1. Betala räkningar och andra måstesaker
2. Svara på mail
3. Blogga och läsa andras bloggar
4. Läsa forum

Allt annat kan jag faktiskt låta bli för det finns så mycket annat jag vill hinna med som jag aldrig gör eftersom jag sitter framför datorn alldeles för mycket.

Till Astillbe (hur katter och barn går ihop)

Jag har fått en fråga om hur det fungerar med katter och barn.

Våra katter accepterade direkt Lillkatten. Jag vet inte om de ser honom som en människa, men de har i alla fall fattat att det är något man ska vara försiktig med. Inte en enda gång har de busat på honom som de kan göra på saker.

Ibland när Lillkatten sitter i knät på någon av oss kan katterna komma och vilja vara med, och då händer det att de kliver på honom. Att bli kliven på uppskattas verkligen inte av vårt barn. och han är inte särskilt glad åt katterna alls.

I dagsläget gillar alltså katterna barnet mer än vad barnet gillar katterna. Men av erfarenhet från kompisar med äldre barn vet jag att det där kommer att skifta. Jag tror verkligen att det är bra för barn att växa upp med djur och lära sig om ansvar och medkänsla.

Vi har valt att inte ha katter i sovrummet. Framförallt för allergirisken. Hela huset är indränkt i katthår, och vi vill att Lillkatten ska få andas kattfritt i alla fall på nätterna. Eftersom vi flyttade i samband med Lillkattens ankomst så har katterna aldrig fått vara i det rum som är vårt sovrum och det är därför inget konstigt. Att helt plötsligt ändra reglerna ifall de är vana att få vara med i sovrummet är nog mycket knepigare.

Vi har ju vår bebis i vår säng, så då fungerar det inte att ha katterna där. Men tänker man använda spjälsängen redan från början går det säkert att lära katterna att det inte är deras plats.

Annars ska man väl tänka på det vanliga, att försöka ge katterna lika mycket tid som innan, försöka ha kvar så mycket av deras rutiner som möjligt, och vara konsekvent med det nya man vill lära dem.

Vi har en trotsig tonårskatt här hemma som testar gränser hela tiden, men ur Lillkattens synvinkel har allt gått bra.

Nummerologi

Jag är fascinerad av nummer och datum. Jag har en almanacka , men den behövs egentligen inte eftersom jag alltid kommer ihåg alla datum och klockslag.

Jag kommer också ihåg datum för när olika saker hänt i mitt liv.

Den 5/1 06 konstaterades mitt missfall.

Exakt ett år senare den 5/1 07 föddes Lillkatten.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det här, förmodligen inte alls. Men ett sorgedatum blev helt plötsligt det bästa någonsin.

I smyg

Jag försöker att vara ödmjuk när någon tycker att det är jobbigt att bli förälder. Tycker att det är jobbigt att inte få sova, jobbigt att aldrig få någon egentid, jobbigt, jobbigt, jobbigt.

Men innerst inne är jag skadeglad. För jag älskar att vara mamma, älskar allt med det. Och jag lider inte ens av sömnbristen. (Jag är ju van vid att inte sova så det är inte så stor skillnad mot hur det brukar vara)

Synd om oss!

Jag och Lillkatten är förkylda och gnälliga. Stackars oss.

Dagens outfit

• 
  
• Förlåt, men jag måste visa upp Lillkattens outfit.
• 
  
• 
  
• Byxor: Farmor har stickat
• Body: H&M
• Strumpor: Kappahl