Jag lovade någon gång att redogöra för varför jag så gärna ville bli en ung förälder.
Jag ser inte unga föräldrar i något romantiserande skimmer. Och vissa personer kanske verkligen inte hade passat att få barn när de var unga. Men jag tror att jag hade varit en lika bra mamma oavsett ålder.
Det allra bästa som hänt mig är att få Lillkatten. Inget i livet har varit i närheten av lika bra. Och jag hade gärna velat att det hade hänt tidigare, för på så sätt hade allt annat som hänt haft ett rosa skimmer av Lillkatt.
Ett barn är ett barn i en viss tid. Denna tid blir inte längre för att man får barnet när man är ung. Och de saker man absolut vill göra i livet utan barn kan man lika gärna göra när barnen blivit stora istället för att göra dem innan barnet föds. Därför kan jag ibland känna ett litet, litet sting av bitterhet för att det inte blev som jag ville.
2 kommentarer:
Om du hade fått barn för 10 år sedan hade det om jag förstått saken rätt, inte varit med kattpappan? Det i sin tur hade kanske gjort att det aldrig skulle ha blivit ni två? Kan du inte någonstans känna en glädje över att det blev som det blev?
Jag känner mig ibland bitter över vissa studieval. Hade jag dock gjort andra val så hade mitt privatliv idag sett helt annolunda ut, vilket jag verkligen inte vill!
Jo visst är jag innerligt nöjd med att allt som hände blev till det som är så fint idag.
Och hade någon enda liten detalj varit annorlunda hade det inte varit Lillkatten som varit mitt barn, utan en helt annan genuppsättning.
Men jag kan liksom inte tänka mig en värld utan Lillkatten... och därför tänker jag inte så.
Jag är aldrig bitter över vad jag har, bara lite ledsen över att så många år av mitt liv faktiskt blev bortkastade på sorg.
Skicka en kommentar