fredag, oktober 26, 2007

Självdiagnos

Jag fortsätter att tro att sömnproblemen har med stress över skolan att göra.

Jag tror inte att det är skolan i sig som stressar mig. Jag tror inte ens att det har någonting med nu att göra egentligen.

Jag tror att den här stressresponsen jag får nu härstammar från förr.

Från för ganska exakt två år sedan när jag inom loppet av tio veckor läste den tyngsta kurs jag någonsin läst, gifte mig och hade den största och dyraste fest jag någonsin haft, gick adoptionskurs, fick tid för hemutredningsstart, gjorde hormonbehandlingar och slutligen blev gravid.

Samtidigt som jag gjorde det här var jag ordförande i en idéel förening och satt med i bostadsrättsstyrelsen som sekreterare.

I vecka 13 fick jag ett missfall, och sedan bröt jag ihop totalt och kunde inte ens lämna lägenheten för jag kunde inte andas ute bland folk.

Det är inte helt långsökt att tro att mitt bryt inte bara hade med barnlöshetssorg att göra. Även om jag förmodligen hade klarat av allt det jag gjorde om inte sorgen hade varit en så stor del av mitt liv just då.

Jag har inte på något sätt bearbetat någonting, utan lösningen har bara varit att få ett barn. Tyvärr verkar det inte som att det var så enkelt, och nu när kroppen känner av lite press så reagerar den med katastrofberedskap, och i katastrof går det inte att sova.

5 kommentarer:

Anna sa...

Klok som en bok! Nu tror jag att du slår huvudet på den berömda spiken.

Det är mycket som ska bearbetas, jag känner igen det. Och det som inte bearbetats ligger och pyr och dyker upp igen.

Go girl, du är på rätt väg!

Anonym sa...

Du har nog väldigt, skrämmande rätt. Jag har också alltid trott (tror) att det inte finns någon behandling, någon hjälp för den psykiska misshandel det innebär att inte få barn. Jag har också alltid trott att den enda medicinen är just ett barn och när väl barnet kommer blir allt bra. Kanske det inte är så? Kanske är det där du har landat nu. Var kommer jag då att landa? Jag hoppas du kommer igenom detta så snart du kan, för så här kan du ju inte ha det. Stor kram.

Anonym sa...

Jag tror nog det kan ligga något i det du skriver. Det är bra med insikt men nu måste du gå vidare och bearbeta detta också. Det grejar du, även om det är tufft!

Kram!

Anonym sa...

Ja du, jag tror du är sanningen på spåren nu, om det inte lät så utvattnat att skriva ordet "utbränd" så är det kanske faktiskt en utbrändhet du beskriver. och för att helas från en sådan, tar lång tid. L-å-n-g t-i-d.
När du helat. Då kommer du så småningom att kunna bära ansvar och bördor utan att känna denna inre oro. Det blir så.
Att lägga ner alla bördor och krav och bara gå in för att göra vilsamma roliga saker, låter sig inte alltid göras. Men om du kan, (få som kan det!) så ÄR det en väg till helande. Skippa allt utom familjen, och bara äta gott, vila och vara mamma. Och ta dina sömnpiller som du gjorde nu senast. Bearbetningen kommer då att poppa fram, du behöver inte fiska efter den utan det kommer att växa fram en bearbetning.
Men fortsätter du "stressa" så kommer själen inte att släppa fram något. Själen är klok, den vet hur det ska vara.

Anonym sa...

Jisses vännen hur har du det egentligen? Det låter iallafall som om du själv har funderat och funnit dina svar. Håller med om att du nog borde försöka bryta mönstret. Kanske skulle det vara bättre för dig just nu att ta ett deltidsjobb någonstans som inte känns kravfyllt och återkomma till studierna när du fått ordning på sömnproblematik och inte känner lika stor ångest över pluggandet. Såhär kan du ju inte ha det nu när du borde få njuta med din familj. Kram.
Anna S.