lördag, december 15, 2007

Ett annat inlägg

Jag hade tänkt skriva ett annat inlägg.

Ett inlägg om vilket stort tomrum en pytteliten katt kan lämna efter sig. Ett inlägg om hur vi hela tiden ser henne i ögonvrån för att sedan upptäcka att hon inte alls är här längre.

Men istället känner jag mig tvungen att berätta hur bra jag är.

Jag är den bästa mamma Lillkatten någonsin kan få.
Jag är den bästa matte mina katter kunnat önska sig.
Min man kunde inte fått en bättre fru, jag är perfekt just för honom.

Och det allra, allra bästa med mig. Det är att jag, hur irriterad jag än blir på andra människor, aldrig känner något behov av att berätta just för dem att jag är så mycket bättre. Jag skriver några rader i min blogg istället, och jag skriver det så att ingen någonsin behöver känna sig utpekad.*

* Ja jag vet att jag borde släppa och radera, men jag blir så förbannad när någon ger sig på mig just nu, nu när jag är som känsligast och mest sårbar

3 kommentarer:

Anonym sa...

Verkligen sorgligt att läsa om Kisse...
(Är tyvärr inte så bra på verbala kondoleanser men igår kom frågan upp att ev behöva lämna bort Anna pga styvsonens astma och det skrek 'vill inte' i hjärtat, så vad känner då inte du...)
Kramar!

Anonym sa...

Fast "angreppet" kom ju innan du kungjort att du skulle avliva katten, så jag tror inte det var så elakt menat.
/H

Anonym sa...

Först vill jag bara beklaga: Fy vad tråkigt med katten!! i De fyrbenta pälsbeklädda grynen skapar sitt aldeles egna rum i ens hjärta. Jag tillhör den anonyma skaran barnlöshetsbloggläsare, mest för att jag sällan haft ork eller inspiration att skriva några bra eller peppande inlägg. Jag tycker att du är modig som bemöter kritik som du får på ett öppet och ärligt sätt(utan att radera elaka kommentarer du får)Jag har själv blivit utsatt för något liknande fast tvärtom. En bekant i barnlöshetssvängen skrev några riktigt elaka blogginlägg om mig och min man, inte direkt igenkänningsbart men för de som känner oss så hade det gått att identifiera att hon menade mig och min man...När jag försökte bemöta detta (i bloggen, dumt nog och per brev) så raderade personen i fråga mina inlägg och fortsatte i stället att debattera mig min man och vårt liv med alla andra komentatorer.Och vilken debatt det blev !!! Alla fick säga sitt utom vi! Det kändes minst sagt kränkande och ganska främmande. (Jag kände f ö inte alls igen oss i de beskrivningar som förekom.) Så det där med att man får skriva vad man vill om vem man vill i sin blogg vet jag inte om jag håller med om. När det gäller påhoppen på dig som person mamma och yrkesmänniska låter det som att någon är avis tycker jag. Stå på dig! Hoppas du får ett bra år!! MVH Eva