Det är tungt nu.
Jag är övertygad om att pappor är lika bra föräldrar som mammor, i synnerhet Lillkattens pappa.
Jag är övertygad om att jag gör rätt som går tillbaka till skolan innan Lillkatten är ens åtta månader. Det passar just vår ekonomi och situation bäst.
Ändå är de fruktansvärt jobbigt.
Kattpappan tycker att det är trist att bli förfördelad på BVC, själv blir jag ifrågasatt som mor och kvinna.
Det är jobbigt.
Alla har något att säga om att jag inte är hemma med mitt barn. Även om den rena kritiken lyst med sin frånvaro har den dolda funnits där i frågor och kommentarer jag fått.
Ingen har haft något positivt att säga, inte ens när jag förklarat upplägget och berättat att vi på det här sättet har möjlighet att låta Lillkatten vara hemma tills han är två år om vi vill.
Och när jag inget hellre vill än att springa hem till mitt barn, då är det svårt att stå rak i ryggen och försvara det jag egentligen tror på, det är svårt att komma ihåg varför jag gör som jag gör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
För det första så är det ju toppen att Lillkatten har möjlighet att vara hemma i två år. För det andra så tror jag inte det spelar någon roll för barnet vilken förälder som är hemma (bara båda föräldrarna är hemma så barnet kan bygga en relation till båda). Jag förstår att du vill vara hemma. Det tror jag alla föräldrar vill. Får själv ont i magen när jag tänker på att den dag jag ska börja jobba närmar sig. Men du ska väl vara hemma igen, eller hur (även om det inte hjälper dig just nu)? Ni gör det som är bäst för Lillkatten. Han får mycket tid med båda sina föräldrar. Ni ligger lite före. Kanske att jämföra med de pappor som var föräldralediga på 70-talet. Och då möts man av oförstående. BVC borde använda er som förebilder.
Usch vad deprimerande att du ska behöva möta den attityden. Som om några månader hit eller dit gör någon skillnad? Så fort Q närmade sig ettårsdagen började alla tjata om dagis "är det dags för inskolning snart?" Näe, inte på länge än!
Jag menar, hur kan man tycka att det är helt OK att lämna en ettåring på dagis - till "främmande" samtidigt som man ifrågasätter att du "lämnar bort" din son till hans pappa?
Folk är inte kloka.
Nu blir jag arg! BVC om några ska väl inte ha några som helst synpunkter på hur ni delar upp ledigheten. Det låter ju helt galet.
Jag har själv börjat jobba relativt tidigt. Med 1:an var jag hemma 9 månader heltid, 1 månad halvtid och sen var barnets far hemma 11 månader (varav de 3 sista på halvtid för då gick hon på dagis). Med 2:an började jag jobba när han var drygt 5 månader. Jobbade 4 timmar om dagen 4 dagar i veckan och han var med på jobbet och sov i vagnen 2 av dem. Sen hämtade sambon upp honom och de åkte hem (liten ammades full innan) och sen jobbade jag två timmar till. Sambon jobbade heltid och jobbade igen sina timmar på kvällen. Upplägget var på intet sätt optimalt men eftersom sambon inte hade fast anställning och kunde gå ner i tid såg jag min chans att få komma ut och jobba lite medans barnet ff sov relativt mycket.
Sen fick sambon fast anställning och vi började jobba 50% var tills han var ett år och sen har sambon varit hemma med honom till nu då han börjar dagis på halvtid och sambon jobbar halvtid.
En skillnad är att jag verkligen velat börja jobba. Jag har längtat tillbaka till mitt jobb, men visst det var ju en och annan som höjde på ögonbrynen när jag släpade med bebisen och en vagn till jobbet :-)
Jag tycker ändå inte jag fått nämnvärt mycket dåliga reaktioner men jag kanske har tur. Jag är inte ens värst i min bekantskapskrets utan har en kompis som brukar återgå till sina doktorandstudier på deltid när barnen är 3 månader. För dem funkar det super och pappan lyser av stolthet när han ger bebis bröstmjölk ur nappflaska.
Nu ska vi ha en till liten i mars och den här gången ska jag inte jobba deltid. Det är inte värt det. Det blir för inneffektivt på jobbet och man blir splittrad. Den här gången gör jag hellre som vi gjorde med 1:an. Man lär sig av sina erfarenheter.
När det gäller din sits tycker jag ni gjort ett jättebra val. Terminen börjar ju nu och Lillkatten är alldeles nog stor att vara hemma med pappa. Ett bra och klokt val som dessutom passar er perfekt, kan det bli bättre?
Har följt din blogg eftersom jag har ett "IVF-barn" som är i samma ålder som din son. I vår familj har vi delat 50/50 (eller 60/40) på föräldraledigheten från det att sonen var två månader. Jag har inte mött några negativa reaktioner på det. Men det är förstås en av många, många fördelar med att vara en äldre förälder (är minst 10 år äldre än vad du är): man kan fullständigt SKITA i vad andra tycker. Så gör det, strunta i det. En mamma och pappa är fullständigt likvärdiga som föräldrar. Alla andra uppfattningar är bara trams.
Alltså, BVC hade inget negativt att säga alls om att jag är hemma. Vår BVC-tant är jättebra. Hon är skitbra. Kattmamman är också skitbra. Det blev bara lite obra när vi var där igår. Ingens fel.
Det är alla andra som har åsikter och betraktar mig som tillfällig barnvakt och inte som fullvärdig förälder.
Jag, som är hemma och ser hur Kattmamman tar hand om sitt barn, ser att hon är den bästa mamma ett barn kan ha på alla tänkbara sätt.
Du uppskattning. Från oss här hemma. Vi tycker du är bästa av alla i hela världen. Faktiskt.
Och jag blir väldigt förvånad över den attityden du möter. Vi delade föräldraledigheten så tidigt som 1987. jag slutade ju inte vara mamma för det att jag pluggade också.. Jag "mammar" honom än, den lille gullgossen på 180 cm. 1989 var det dags igen, då delade vi 50/50 och ingen sade ngt negativt, å det var häruppe, i macho malmfälten.
Det enda jag hörde - och retade mig på - var alla lovord över min SÅ duktige man. Mammor är aldrig särskilt duktiga om dom är mammalediga tydligen. Pappor vid skötbordet DOM är JÄTTEduktiga. och jovisst, det håller jag med om. Men mammor ska också ha lite beröm ;-)/eirene
Hej! Tycker inte att det spelar någon roll om vilken förälder som är hemma med barnet. Både mamma och pappa är ju föräldrar. Sen måste jag iofs säga att jag förstår att du vill vara hemma och njuta av ditt underbara barn :-) Se det positivt att det är ingen heltidsjobb i den bemärkelsen att det innebär 7-4 varje dag. Studierna är ju så mkt mer flexibla att du kommer att få mycket lillkattstid iaf.
Och imorgon ska jag iväg och jobba första dagen efter att min dotter föddes i februari. Så imorgon blir det pappatid här med!
Kram Kicki
Kommenterade till ett inlägg här nedanför nyss och har lust att bara kopiera det och klistra in här.. Det är NI som bestämmer vem som ska vara hemma (och varför), ingen annan! Ingen annan har rätt att öppna truten om det för det är NI som tar beslutet. Lillkatten kommer att ha det toppen med sin pappa, det är jag övertygad om!
Jag blir så arg när jag hör att man fortfarande, 2007, tror att den enda som "duger" för en liten är mamman..
Jag tycker att det är kanonbra att ni vågar och vill!
När jag berättar att vi ska ha barn så ser jag hur folk börjar räkna efter hur länge jag blir borta från jobbet. "Sen har ju du annat att tänka på" och bla, bla, bla.
Saken är den att VI, maken OCH jag ska vara hemma lika mycket.(Jobba 50%, ledig 50%) Hela tiden. Av alla möjliga skäl har vi kommit fram till att det är bäst för oss och vårt barn.
Men se, då är man lite knasig har jag förstått.
Jag förstår faktiskt att du misströstar lite. Ett helt samhälles föreställningar och förväntningar är inget som ändras från en dag till en annan. Även om man skulle önska att det var så.
Det du/ni gör just nu är ju en protest mot vad som anses vara "äkta" kvinnlig/manlighet. Och sånt provocerar.
Men allt det där tror jag att du redan vet..
Tänk långsiktigt. Tänk vad bra att ni ger lillkatten möjlighet till en nära relation till BÅDA sina föräldrar. Tänk på att Kattpappan nu kommer leva längre och ha bättre hälsa än de män som inte stannar hemma.
Heja er!
Verkligen underliga reaktioner. Vad ni gör är ju att ni ger Lillkatten tillgång och möjlighet till nära relation med båda sina föräldrar. Vilket är precis vad Lillkatten har rätt till. Vissa människor verkar se det som att föräldradagarna är mammans dagar, att spendera som man behagar. Så är det naturligtvis inte. Det är Lillkattens dagar och de ska delas lika tycker jag. För oss blev det inte så denna gång av olika skäl och jag klagar definitivt inte. Men maken borde klaga och jag tror att han kommer att göra det efter att ha varit hemma ett tag. Då tror jag att han skulle önska att de fick mer än fyra månader på raken.
Kram och heja! Du gör så kanonrätt som det bara är möjligt!
Nu måste jag, som hittills anonym läsare, ge mig tillkänna. Jag har följt din blogg ett tag - dels för att jag är ofrivilligt barnlös och vill läsa om andra som är/har varit i samma situation, dels för att jag gillar att du reflekterar över genus i förhållande till barn och föräldraskap. Båda dessa saker ökar min känsla av att inte vara ensam. Så jag skulle bli besviken om du vacklade i sådana frågor på grund av kommentarer från folk som är mer konservativa....
Jag fattar att det är hemskt att känna sig ifrågasatt som förälder. Men jag tror att de som ifrågasätter gör det för att legitimera sina egna, traditionella val. Vilket ofta är svårt, ärligt talat.
Inte nog med att ert upplägg är det mest jämställda (=bra i förhållande-avseende) och rättvisa, eller att det gör att Lillkatten får samma tillgång till båda sina föräldrar. Dessutom kan det bidra till att han slipper växa upp i ett hem där han får begränsande idéer om vad det innebär att vara man (och kvinna).
Allt det här borde vara självklart, men eftersom det långtifrån är det hejar jag gärna på.
Har precis gått tillbaka till skolan och gör en tio veckors praktik... 8-17, varje dag. Lillan är snart 6 månader.
För min del så vill jag verkligen att hennes pappa ska få samma möjlighet att lära känna henne som jag. Men det gör ONT i hjärtat att lämna henne på morgonen.
Men vännen, är det inte så att ni faktiskt har ett starkt stöd av de allra allra flesta, men att det gör ont när du möter en annan attityd från somliga och att det därför blir det du kommer ihåg? Orkar du så ta gärna argumentationen med de som tittar snett, orkar du inte så är det väl bara känna själv att du gör rätt och tänka att de är idioter, för det vet du väl! Jag kanske inte har varit tydlig nog i att visa att jag tycker att ni gör helt rätt, i sådant fall är det bara för att jag tycker att det ni gör borde vara helt självklart för alla.
Jag har jobbat i två månader nu (OK, i två veckor hade jag iofs semester) och det var lite jobbigt i början. Men sen har det gått jättebra och det är fantastiskt att se att pappa och bebis blivit mycket tightare. De pappor som inte är hemma med sina barn fattar verkligen inte vad de missar.
Har inte mött så många som är kritiska, några har varit förvånade kanske och förutsatt att jag är hemma (bla BVC-tanten).
Jag tycker att ni är starka som följer era intuitioner angående delad föräldraledighet rakt av. Många andra tänker nog så, men fegar ur av en eller annan anledning.
Vår ekonomi mådde också bäst av att pappa var hemma mest, jag pluggade och hade lägsta nivån i föräldraförsäkringen. Jag tror att A's pappa mötte mest förvåning faktistk, när han var hemma med A. han satt på föräldragruppsträffar med bara mammor osv.
Värst var när A var nyfödd och maken skulle köpa blöjor. A var pytteliten och behövde prematurblöjor och de finns inte i vanliga affärer, så han passade på att gå till apoteket för att köpa innan vi blev utskrivna från sjukhuset. Då blev han ifrågasatt FEM gånger på apoteket. Var det rätt blöja han skulle ha? De här är nämligen för JÄÄÄÄTTESMÅ bebisar. Varför skulle inte pappan veta? Jag fick aldrig en sån fråga.
Skicka en kommentar