Sova

Att kunna sova är en gåva.

Jag har inte fått en så stor portion av den gåvan

En endaste gång

Man får aldrig, aldrig, aldrig vara borta från en föreläsning. Vad som än händer försöker jag ta mig till skolan.

Men för några veckor sedan gick jag hem tidigare. Vi skulle göra några räkneuppgifter som jag VET att jag har räknat förrut.

Men nu är så klart svaren spårlöst försvunna. Jag hittar bara mina egna försök, men de var inte mer rätt då, än vad de är idag.

Skit också!

Jag ska aldrig någonsin mer stanna hemma från något i skolan. Jag får vara hur sjuk som helst.

Alltså... (förtydligande)

Jag är inte missnöjd med att gå en utbildning där heltidsstudier innebär heltidsstudier. Jag skulle bli missnöjd ifall jag var tvungen att lägga 4-5 år på något som kunde klarats av på halva tiden!

Däremot är jag ledsen på mig själv, som stressar upp mig så att jag inte kan sova, vilket gör att jag i början av kursen inte gjorde det jag borde, vilket leder till att jag nu sitter hela helgerna för att försöka hinna ikapp.

Ja, jag tycker synd om mig själv.

Jag brukar rätt ofta beklaga mig över att olika mycket jobb ger lika mycket utdelning i form av poäng på högskolan. Jag tror dock inte att jag gjort det här i bloggen ännu? Så nu tänker jag göra det.

På min utbildning betyder heltidsstudier minst 40 timmar i veckan, förmodligen en hel del mer om man liksom jag inte kommer ihåg allt direkt utan måste läsa en hel del extra för att komma ihåg.

Vi har föreläsningar nästan varje förmiddag, och eftermiddagarna ägnas åt laborationer. Efter varje labb ska det skrivas en labbrapport i form av en liten vetenskaplig artikel. Ungefär 15-20 sidor text brukar en sådan rapport bli.

Och så har vi förstås alltid en tenta på slutet. En tenta som omfattar de 30 föreläsningar vi hunnit med att ha och så några tusen sidors text.

Det är inte alls omöjligt att hinna med det här om man bara är beredd att plugga 40-50 timmar i veckan, och det är jag.

Det jag blir irriterad på är en del andra högskoleutbildningar, där man i värsta fall har tre föreläsningar i veckan och kanske något seminarium och grupparbete och så på slutet en hemtenta. Hur kan det ge samma poängantal i veckan?

Jag sitter just nu och tentapluggar. Hela den här helgen kommer att gå åt och hela nästa.

I början av den här kursen var jag så stressad att jag inte sov något, och det slår ju tillbaka nu, när jag inte alls har hunnit med lika mycket som jag borde, jag orkade ju inte plugga när jag var dödstrött.

Dessutom ingår det i min nya lyckas-sova-strategi att jag inte får plugga på kvällarna, för då måste jag varva ner och tänka på annat, annars blir det bara vakennätter.

Så när Lillkatten är vaken då sitter jag och pluggar. Och nu när han är ute och roar sig med sin far och familjen Saring, då kan inte jag följa med.

Alldeles nyss ringde min syster, hon går en av de där utbildningarna när man får poäng utan att prestera någonting. Och när jag sa att jag tyvärr inte har tid att träffa henne ens några timmar eftersom jag måste plugga, blev hon sur.

Avsked hela dagen

Jag sitter hemma och pluggar. Det är snart dags för tenta.

Uppe i köket befinner sig Lillkatten och hans pappa. Och varje gång jag går upp för trappan för att hämta något blir Lillkatten så glad. Och så när jag går ner igen blir han lika ledsen som han nyss var glad. Ibland börjar han gråta.

Det gör så ont i mig att jag inte kan stanna kvar hos honom och leka, och han förstår ju inte varför jag hela tiden överger honom.

Kvinnor är från venus, män är från......

Det sägs vara typiskt manligt att vilja hitta lösningar på problem. En vanligt missförstånd mellan män och kvinnor är tydligen att hon bara vill ha medkänsla medan han försöker komma med konkreta tips.

Om det är så är jag manlig. (Själv tror jag inte riktigt på det där med manligt och kvinnligt, utan tror att det har med med sociala strukturer att göra)

I infertilitetsbloggsvären har vi den senaste tiden mötts av flera tunga, jobbiga händelser och beslut. Och på vartenda inlägg skriver jag ett långt svar med förslag, idéer, svar på frågor o.s.v. Men innan jag postar så läser jag igenom det jag skrivit och märker hur stelt och trist det låter, och så suddar jag bort allt, och kvar blir ett "KRAM"

Jag skulle vilja hitta de rätta tröstande orden, eller i alla fall kunna uttrycka den medkänsla jag känner. Men istället blir det bara kantiga råd som ingen bett om.

Jag är nog från mars.

Jag fattar inte

Hur kommer det sig att så många har slutat äta tigerräkor medan de fortfarande glatt äter både hälleflundra och torsk.

Är inte våra egna fisksorter värda något, och vår egen havsmiljö?

Självklart är det bra att man vill skydda mangroveträsken, men med en död Östersjö så hjälper det inte att det långt bort finns levande vatten.

Det känns helt galet när man så starkt fördömmer hur stackars fattiga asiater försöker överleva genom att ha räkodlingar, medan man i Europa inte kan förbjuda fiske eftersom det skulle göra fiskarna (inte djuren) arbetslösa. Var finns logiken någonstans? Eller är det djupt rotade grumliga fördommar om att vi måste lära "vildarna" hur de ska göra, medan vi själva är så bra att vi kan göra vad som helst utan att skada?

Så olika det kan vara

Jag snubblade över en blogg, en blogg som handlar om allt möjligt.

Lite så där i förbigående så nämner bloggaren att hon står inför sin första IVF. Hon ska få barn nu skriver hon.

Jag vet inte om hon är så självsäker som det verkar, och att IVF är något som sker i förbigående. Det kanske är en mask hon sätter upp för att många hon känner läser hennes blogg? Men det verkar inte så om man läser bakåt.

Tänk vad olika samma sak kan vara. (om det nu är så)

Labbrapporter

Labrapporter, labbrapporter, labbrapporter.

All min kreativa skriftförmåga kanaliseras till labbrapporterna jag måste kräkas fram.

Mitt unika namn.

När jag loggar in för att skriva en kommentar på någon annas blogg skriver jag hela mitt namn, namnkombinationen som jag förmodligen är ensam i hela världen om att heta. I Sverige är jag det definitivt. Det känns lite olustigt, för jag vill inte att alla ska veta vem jag är.

Alla som hittat min blogg ser bilden på mig, och de som får ett mail av mig får mitt namn. Men jag vill ha någon slags kontroll.

Inte för att jag vet vad man skulle kunna göra med mitt namn? Skicka elaka brev på posten kanske? Knappast. Men jag tycker ändå att det känns olustigt,

Var inte meningen att fiska efter beröm.

Vad snälla ni är allihop!

Jag skrev inte inlägget under för att tigga beröm. Jag reflekterade bara över det märkliga i att de bloggar som ligger högt på topplistor är så otroligt tråkiga.

Vad är en bra blogg?

En gång i tiden, när jag mådde rätt dåligt hade jag massvis med läsare av min blogg,

Men så blev jag gravid och spänningsmomentet försvann, liksom min bitterhet. Och nu har jag inte så många läsare kvar.

Men att inte ha allt för många läsare ser jag som något positivt.

För de mest lästa bloggarna på nätet tycker jag i nästan samtliga fall är urtrista och dåligt skrivna.

Jag förstår mig inte på mekanismen som bestämmer vilka som ska bli väldigt mycket lästa och få många kommentarer.

Nu sitter jag inte här och tycker att min egen blogg är så väldigt briljant, den har en hel del inslag av vad jag bedömer som dåligt bloggande. Men däremot tänker jag på en del andra lysande bloggar som jag läser, men som inte alls verkar ha speciellt många läsare. Om jag inte nämner några namn så slipper jag glömma någon, men jag har ju en länklista.

Sömnlös

Återigen har jag en sömnlös natt. Man kan inte vinna varje gång, och nu fungerade det inte att andas. Men det är inte alls Lillkattens fel. Han har sovit som en stock hela natten.

Ett inlägg på temat pinsamheter

När jag hade läkt ihop någorlunda efter förlossningen var jag väldigt duktig på att knipa, och jag lyckades få full kontroll på alla muskler där nere. Och sen trodde jag på något sätt att det var klart, och att jag var tillbaka där jag var innan jag blev gravid.

Idag var jag och tränade aerobics. Jag stod längst fram i salen, ni vet en av de där som de som står bakom tittar lite på för att komma ihåg stegen. I passet ingick det det ett hopp av "famehoppstypen" alltså en rörelse där man både särar på benen maxiamalt och hoppar samtidigt. Och när jag hoppade så kissade jag på mig... Jag hade att välja på att lämna salen så att alla skulle förstå vad som hänt, eller så kunde jag låtsas som ingenting och fortsätta med passet. Jag valde det senare alternativet och sträckte lite extra på mig i förhoppning att de som eventuellt misstänkte att det var något annat än svett som blötte ner mina byxor skulle tänka att så där obekymrat dansar ingen som just kissat på sig.

Nu är det dags att återuppta knipövningarna, och den här gången är det för resten av livet. För jag vill aldrig igen behöva vara med om något sånt här!

Är det någon som kan tipsa om bra övningar?

Nattamning

Jag nattammar fortfarande Lillkatten. Jag vet vad jag skrev... men det är nya tider nu.

Jag anmälde mig till en nätbaserad KBT-behandling. Och i behandlingen så ingick det en CD med andningsövningar.

Och om det är något jag är bra på så är det att andas, jag födde ju för sjutton barn med bara andning som smärtlindring.

Nu har jag lyckats andas mig själv till sömns varenda natt sedan jag lärde mig tekniken.

För även om "anonym" inte tycker att det är bra att låta barnet amma på nätterna, så fungerar det ypperligt i just vår familj. Lillkatten är en trygg unge som sover bra, och har lätt för att somna. Han äter vanligtvis mellan noll och två gånger på en natt, och somnar direkt om när han är mätt. Så det enda problemet har varit att jag inte kunnat somna om efter amningen, men nu verkar det problemet vara ur världen, och då finns det ingen anledning att ändra på någonting.

Fast kanske ändå

Det där med att orka med sex IVF:er, jag undrar om jag inte skulle göra det ändå när det gäller syskon. För jag tyckte faktiskt inte att själva behandlingen var så jobbig. Enda gången i mitt liv när jag haft en cykel på 28 dagar är när jag gjorde IVF:en. Jag behövde ju inte nedregleras eftersom jag är nedreglerad av mig själv. Det som var jobbigt var det psykiska, och jag inbillar mig att syskonförsök inte kommer att vara i närheten av lika jobbiga, jag blir ju aldrig mer barnlös.

Bara sprutor och ingen IVF?

Det här är ett svar på en fråga i en kommentar.

Till skillnad från många andra som är infertila vet jag precis vad som är fel i vårt fall. Jag har PCOs, som hos mig yttrar sig som helt utebliven ägglossning.

Allt fungerar alltså perfekt hos mig utom att det aldrig finns några ägg redo att möta spermier, oavsett hur bra spermierna är.

Med sprutor kan man framkalla ägglossning, och sedan kan vi köra på alldeles själva i sängen (eller var vi nu kan vara utan att väcka ett stycke Lillkatt) och har lika stor chans som vem som helst att lyckas.

Fördelen med det här är att det är landstingsfinansierat fast vi redan har barn. Nackdelen är att sannolikheten att lyckas inte är så hög, det är ju helt normalt att få försöka 12 gånger innan det lyckas. Och det är inte roligare att hålla på med sprutorna för att det inte kommer något äggplock, snarare mycket jobbigare, för här gäller det att få till rätt dos. Blir dosen för låg, blir det inga ägg, blir den för hög blir det för många ägg och fler än två ägg leder ofelbart till avbrutet försök, och vid avbrutet försök måste jag starta om kroppen igen med gestapuran, som jag verkligen mår dåligt av. Skillnaden mellan inga ägg och alldeles för många ligger i någon droppe, så det är inte lätt att hamna rätt.

Nattamning

Det blir inget stålbad med gästsäng ikväll, utan en helt vanlig natt med förmodad nattamning. Mer om det en annan gång.

Nej då

Vi kommer säkert inte att orka med sex IVF:er ifall... vi skulle hamna i den situationen.

Det är bara en förberedande tanke på att det kanske inte blir lika enkelt (sju försök) en gång till.

Rent hypotetiskt alltså.

Syskonplan

Jag hoppas på att någon gång i framtiden kunna få förmånen att ge min son ett syskon. Lillkatten kommer inte att ha ett jättestort släktnätverk, och då tror jag att det är bra att ha syskon. Inte för att man nödvändigtvis behöver ha något gemensamt bara för att man har samma föräldrar, jag har en syster jag aldrig umgås med, och om jag verkligen skulle behöva hjälp så skulle jag hellre vända mig till en främmande människa på gatan än till henne. Men min andra syster har jag haft mycket utbyte av genom åren.

Dessutom har jag egoistiska skäl till att vilja ha flera barn. I drömmen om att få barn finns det i förlängningen en dröm om barnbarn. Och eftersom alla människor inte får barn, jag vet ju inte hur Lillkatten vill leva sitt liv, så tänker jag att chansen blir större om det finns flera barn.

Jag har gjort upp en plan för hur ”barngörandet” ska se ut. Det är en väldigt långsiktig plan, och jag hoppas att jag på så sätt ska slippa bli besviken om det inte går så lätt, allt kommer att gå enligt planerna.

Så här ser planen ut:

Sluta amma Lillkatten
Ett frysförsök med eskimån från frysen på Huddinge
6 försök med bara sprutor
6 Fulla IVF:er + eventuella frysåterföringar
Adoption.

Inte så realistiskt att tro att vi kommer att orka fullfölja kanske, men en bra tanke i alla fall.

Nattamning

Under stor vånda har jag bestämt mig för att det får vara slut med nattamningar.

Jag vill vara den perfekta mamman, och i den perfekta mammans roll ingår det (i min värld) att orka nattamma, för då är bebisen tryggast.

Men om jag ska nattamma måste jag droga mig med sömntabletter, och den perfekta mamman går definitivt inte på lugnande...

Hade någon annan bett mig om råd hade det varit så självklart vad som skulle göras. Så klart är det bara att sluta amma. En pigg och glad mamma är tusen gånger bättre än en som visserligen ammar på nätterna, men i övrigt är helt frånvarande eftersom hon är helt utslagen av sömnbrist.

Men ändå har jag svårt att få ihop det i mitt huvud. Nu när jag sovit tre nätter så börjar jag fundera på om jag ändå inte borde klara det, det är väl bara att somna om när Lillkatten har ätit... Egentligen vet jag att jag inte fungerar så, jag har dragits med sömnproblem hela livet... men ändå så fattar jag inte riktigt. Och jag vill ju så gärna vara en perfekt mamma.

Men nu har jag ruskat tag i mig själv. Ingen mer nattamning.

På onsdag kväll går startskottet. Jag ska sova i gästsängen och Kattpappan får ta hand om Lillkatten. Jag ska stanna i gästsängen vad som än händer, ända tills Lillkatten har vant sig av med att äta på nätterna. Och nu är det nedskrivet här i bloggen, så hur mycket jag än våndas och ångrar mig får jag inte ändra mig!

fascist

Jag är en förlossningsfascist.

Bara man är väl förberedd och har gått profylaxkurs så klarar man av att föda barn helt utan smärtlindring är min devis. I alla fall om inga komplikationer tillstår.

Fast jag vet ju att det inte är så. Jag hade bara tur.

Jag har en graviditetsdevis också. Om man fortsätter att träna och äta bra så mår man mycket bättre. Själv slutade jag träna i vecka 6 eftersom jag mådde så otroligt illa.. Men det har jag glömt bort nu, och tänker att nästa gång då ska jag minsann äta sunt och träna mycket hela graviditeten. (Om det nu blir någon nästa gång)

Kortkort version

Sovtid i natt - C:a 7 timmar

Utvilad idag - Nej bakis efter sömntablett

Ångest för vidare sömn - Massor

Hjälpt av läkare - Inte alls, om man inte räknar burken med 100 sömntabletter som jag fick utskriven

Närvaro i skolan - Inte alls, jag sjukskrev mig igår vilket innebär att jag skjuter upp hela labben till nästa vecka.

Planer framåt - Sova med sömntablett resten av veckan, för att till helgen sätta igång med sömnprogrammet med sömnrestriktioner och allt vad det innebär.

Tid hos läkaren

Nu har jag fått en läkartid till klockan två i eftermiddag.

Jag måste få något att sova på, så att jag kan bryta den här galna cirkeln. Eventuellt får jag låta bli nattamningen. Det blir tungt för Kattpappan, men han är ju föräldrarledig nu, så det får gå.

Nattlig ångestblogg

Jag har sovit två timmar i natt också.

Något är väldigt, väldigt fel.

Jag har till och med tagit en mild sömntablett, men jag är fortfarande vaken.

Klarar jag inte av att plugga? Är det här någon sorts utbrändhet á la stress? Eller vad är det?

Jag har sjukskrivit mig för i morgon, jag kan inte åka in till skolan och labba, det börjar bli farligt. Jag har sovit extremt få timmar de senaste tre veckorna.

Jag måste få tag på en läkare. Jag behöver hjälp nu!

Vad ska jag göra om jag inte kan plugga? Det verkar ju inte som att jag klarar av det. Ska jag bli ICA-kassörska?

Nattens strategi

Nu ska jag gå och lägga mig.

Strategin för natten om jag vaknar klarvaken efter några timmars sömn, är att inte gå upp, inte ens läsa, utan bara ligga kvar och andas långsamt. Kanske lyckas jag lura mig själv att somna.

Eller så sover jag hela natten av pur trötthet.

Jag har en teori om var sömnlösheten kommer ifrån, men det skriver jag mer om en annan dag.

Nattens sömn

I natt blev det två timmars sömn. Jag börjar faktiskt bli lite desperat.

Vaddå effektivt?

Jag skrev klart den första delen av fyra (även om slututräkningen är lite tveksam) och genast tyckte jag att jag var värd en paus.

Jag hade hört att pluggandet efter barnens tillkomst skulle bli så effektivt, var är den effektiviteten undrar jag?

Ursäkter

Tydligen fanns det lite ursäkter ändå, för jag har hunnit läsa lite gamla blogginlägg från för länge sedan och nu skriver jag tydligen ett nytt också.

Varje gång jag kör fast så klickar jag mig automatiskt till någon sida ute i cyberrymden. och fast kör jag ofta, för det är ganska komplicerade beräkningar jag försöker förstå och dessutom försöker skriva på ett prydligt sätt till rapporten.

Det är dags att sätta igång nu

• Jag har sovit inatt
• Jag har ätit en ordentlig frukost
• Lillkatten och hans pappa är inte hemma
• Jag har snabbkollat mina favoritsidor på nätet
• Jag har ett saftglas med sugrör brevid mig
• Jag har beställt en body åt Lillkatten

Nu finns det inga ursäkter för att inte plugga

Jag är trött

Jo jag är trött av sömnbrist, men det jag syftade på i rubriken var en annan sorts trötthet. Vi har haft så mycket för oss på sista tiden. De senaste veckorna har vi haft någon boende här hela tiden, jättetrevligt att träffa vänner och släktingar, men också slitigt.

Nu behöver vi lite tid med bara varandra i den lilla familjen. Behöver lite ordning och reda och tid att bara göra trevliga saker, bara vi, tillsammans.

Vi tänkte oss en egen helg utan något inbokat, inte ens sätta upp några nya hyllor på väggen, men efter lite synkronisering av almanackorna visade det sig att det inte finns några tomma helger förrän i november.

Vi måste avboka någonting, för det är livsnödvändigt med lite lugn och ro.

Sömnplaner

Jag har insett att jag inte kommer att kunna föja hela sömnprogrammet. Ingenstans finns det instruktioner för hur man ska göra med nattamning.

Men eftersom jag inte tror att det är amningen som är problemet, jag sov minst lika illa innan jag hade Lillkatten så tänker jag anpassa programmet till mina forutsättningar.

Om det inte skulle fungera får vi sätta igång projekt slut-med-nattamning här hemma, men inte förrän då, jag vill gärna att det ska fungera, och tänker ge det en chans.

Äntligen

Äntligen börjar en av de svåra delarna av rapportskrivandet klarna. Ytterligare en svår del återstår, men sen är jag klar.

Får jag bara sova lite också blir livet komplett.

Nattamning

Det ingår förstås inte i sömnprogrammet att nattamma små Lillkatter...

Dags att sova

Nu ska jag prova på sömnkurs på nätet.

Det kostar inte så farligt mycket, så det är värt att chansa.

Nätberoende

Det finns för övrigt nät-KBT för sömnproblem. Tror ni att det kan fungera? Det vore smidigt att slippa åka iväg någonstans.

Jag läste någonstans att internetterapi gav lika bra resultat som IRLvarianten.

Fortsatt vaken

Sömnbristen gör det svårt att blogga (och naturligtvis svårt att plugga)

Jag har inte sovit en hel natt på två veckor nu.

Jag kom inatt på det intressanta sambandet med ingen sömn på två veckor och införande av duntäcke inför vintern. Kanske är det värmen i samband med nattamningar och stress som gör att jag inte sover?

Duntäcket är utbytt mot yllefilt, och nu ska jag försöka hitta en KBT- terapeut här i förorten. Tack för att alla förslag i inlägget nedan.

Jag vill dock ha KBT och jag vill ha det nu, inte när skolhälsovården malt färdigt om tusen år.

Jag fyller snart år och har i födelsedagspresent av föräldrarna önskat mig sömn. Ja jag vet att jag är född med guldsked i mun som bara kan önska mig något sådant och få det betalt, men nu tänker jag utnyttja att jag har den möjligheten.

Rapportering

Jag är typ* sämst i världen på att skriva labrapporter. Synd att en så stor del av min utbildning handlar om just det. Ännu mer synd att det är vad jag i mitt blivande yrke kommer att syssla med hela dagarna.

Det är så svårt att få ihop det, så svårt att komma igång, så svårt att fatta hur allt hänger ihop, så svårt att uttrycka sig på engelska, så svårt att få till en vettig diskussion.

*Ursäkta språkbruket, men det är så jag känner mig nu, TYP.

Blä

Vi är förkylda alla tre, och Lillkattens mage är minst sagt i form.

Salvia (eller någon annan med KBT-sömn-erfarenheter

Jag tror att mina sömnproblem klassas som mer än bara lite sovbekymmer?
Ungefär var tredje natt ligger jag sömnlös i flera timmar, ibland som inatt sover jag knappt något alls.

Jag har tidigare fått sömntabletter, men dem kan jag inte äta nu när jag ammar (och dessutom skyddar jag mig inte, så det finns kanske någon mikroskopisk chans till att bli gravid, trots att vi är småbarnsföäldrar och att jag dessutom är infertil)

Jag har egentligen inte råd att gå i terapi. Men är det verkligt bra, så kan det kanske vara värt det ändå. Livskvaliteten blir klart försämrad av sömnbrist, för att inte tala om studieresultaten. Så ni som vet? Fungerar det? Och är det någon som kan rekommendera någon terapuet i Stockholm som är bra?

Nu ska jag gå och lägga mig.

God natt

Jag kan inte sova

I natt verkar det ha blivit 2½ timmes sömn, och det verkar inte som att jag ska kunna somna om. Skit också!

I morgon måste jag vara skärpt, hur ska det gå till?

Jag måste lära mig att varva ner när jag är stressad så att jag får sova. Men hur gör man det?

Usch

Jag hinner inte med!


Stoppa tiden ett litet tag, snälla

Oj nio månader

I min serie av dumma kommentarer och frågor på temat "dela-lika-på-föräldrarledigheten" har vi nu kommit till.

- Oj ska din man vara hemma i nio månader. Vad jobbar han med som kan göra så?

Vad jobbar alla kvinnor som kan vara hemma betydligt längre än nio månader undrar jag, men sa det inte.

För övrigt

Jag har inte missat mina utmaningar, jag har bara inte hunnit svara ännu!

Tack

Tack för alla kommentarer till inlägget under. Jag fiskade så klart efter dem, att påstå något annat vore lögn. Men jag behövde dem så förtvivlat!

Tack, Tack, TACK!

Jag vill ha lite uppskattning

Det är tungt nu.

Jag är övertygad om att pappor är lika bra föräldrar som mammor, i synnerhet Lillkattens pappa.

Jag är övertygad om att jag gör rätt som går tillbaka till skolan innan Lillkatten är ens åtta månader. Det passar just vår ekonomi och situation bäst.

Ändå är de fruktansvärt jobbigt.

Kattpappan tycker att det är trist att bli förfördelad på BVC, själv blir jag ifrågasatt som mor och kvinna.

Det är jobbigt.

Alla har något att säga om att jag inte är hemma med mitt barn. Även om den rena kritiken lyst med sin frånvaro har den dolda funnits där i frågor och kommentarer jag fått.

Ingen har haft något positivt att säga, inte ens när jag förklarat upplägget och berättat att vi på det här sättet har möjlighet att låta Lillkatten vara hemma tills han är två år om vi vill.

Och när jag inget hellre vill än att springa hem till mitt barn, då är det svårt att stå rak i ryggen och försvara det jag egentligen tror på, det är svårt att komma ihåg varför jag gör som jag gör.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

När man är liten planerar man hur ens liv ska bli. Det mesta visar sig vara orealistiskt och prioriteringarna ändras. Men en enda sak har jag varit säker på hela tiden. Jag ville bli en ung mamma.

Nu blev det inte så.

Och ibland är jag lite, lite bitter.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar Lillkatten och skulle aldrig ha velat att han blev någon annan, vilket han ju skulle ha blivit ifall saker och ting gått till på ett annat sätt.

Dessutom är jag oändligt tacksam över att jag överhuvudtaget har fått bli mamma!

Men ibland i vissa situationer hugger det till i hjärtat. Som tur är går det lätt att skaka det av sig. För jag har ju Lillkatten nu!

Massor av Lillkattstid

Jag har ju redan läst delar av den här kursen (i samband med missfallet)

Och idag fick jag bekräftat att jag inte behöver göra om det stora grupparbete som är en tredjedel av kursen och som jag redan fått godkänt på.

Jag kommer alltså att få massor av ledig tid att umgås med Lillkatten.

Lämna bort

I skolan idag träffade jag en hel del människor jag pluggat med tidigare.

En av dem, hon som på fullt allvar påstod att barn vars föräldrar delar lika på föräldrarledigheten får problem med relationer när de blir stora, jag har skrivit om det förrut, tittade medlidsamt på mig och sa "Är det första dagen du lämnar bort honom?" Jag har inte lämnat bort honom svarade jag och gick därifrån. Hon hoppas på att få en reservplats på den kurs jag läser, jag hoppas att hon inte får det.

Skolrapport

Det var faktiskt kul att börja skolan igen.

Idag hade vi bara en snabbintroduktion, men jag kom ihåg det mesta och förstod vad allt handlade om. Det var skönt att märka att hjärnan inte brunnit upp under ledigheten.

Att Lillkatten är lite sjuk och hållit mig vaken många timmar i natt gjorde förstås inte min hjärna optimal, så det var trots det jag lyckades förstå.

Svar på kommentar

Jag måste säga att jag blev lite ledsen över Kattas kommentar till min fråga om att lämna eller inte lämna bort Lillkatten till gymmets barnpassning.

Jag frågade, och då får man räkna med att få svar man inte vill ha. Men det där med mammarollen är känsligt.

Katta du känner inte mig så du kan inte veta hur jag är, så det jag egentligen blir lite ledsen över är hur jag tydligen framstår här i bloggen. Eftersom du skriver att du läst ett tag så borde du hunnit bilda dig en uppfattning.

För jag skulle ALDRIG någonsin lämna bort mitt barn om jag trodde att han skulle bli ledsen. Just Lillkatten har inte tillstymmelsen till separationsångest. Tvärtom, just nu är han inne i en period där han tycker att det är jätteroligt att träffa andra människor både vuxna och barn.

Så frågan handlade inte om ifall det var troligt att han skulle bli ledsen utan om det kan vara något problem att lämna bort en så liten trots att han är jätteglad.

IDAG

Idag - Min sista dag hemma

Idag - En dag med gräl

Idag - En dag med missförstånd

Idag - En dag med Lillkattsförkylning och feber

Idag - En dålig dag

"Visdomsord"

Att vara förälder innebär att man bara får se halva filmen.

Lämna bort

Vad tycker ni, alla kloka föräldrar och pedagoger som läser min blogg.

Är det ok att lämna bort sin ovanligt glada och sociala åttamånaders-bebis en eller två gånger i veckan en timme åt gången på gymmets barnpassning.

De tar emot barn från tre månaders ålder, men så tidigt skulle vi aldrig komma på tanken att lämna honom. Men nu känns han mycket äldre och mer medveten om att mamma eller pappa inte försvinner fast vi inte står bredvid hela tiden. Den förälder som lämnat honom kommer ju inte att vara mer än 30 sekunder bort ifall han blir ledsen, de ropar direkt på föräldrarna om det inte fungerar.

Jag vet inte vad jag tycker, och skulle bli tacksam för lite åsikter.

Feber

Lillkatten är sjuk, han har feber. Vi var bortbjudna ikväll, och redan i morse så tog jag fram finlinnet som legat bortglömt i garderoben och blivit skrynklig under hela den tid jag bara använt amningströjor. Men nu åker linnet tillbaka till garderoben och de urtvättade mjukisbyxorna får fortsätta att vara dagens outfit, men det går ju bra det också.

Jag hoppas bara att Lillkatten ska bli frisk snabbt. För det är ingen bra idé att göra stora övergripande omställningar när man inte mår bra. Och att mamma inte längre alltid är hemma är en väldigt stor omställning för en så liten.

Stackars min lilla bebis!

Sista dagen

I dag avslutas min föräldrarledighet för den här gången.

Om nio månader är det dags igen... men dit är det långt.

Utmanad

1. När gick du upp idag?
Halvåtta vaknade Lillkatten i morse. Jag tror att jag vaknade lite innan honom.

2. Diamanter eller pärlor?
Pärlor tack. Diamanter är så tacky

3. Senaste filmen du såg på bio?
Jag var på barnvagnsbio för ett tag sedan och såg Maria Bloms film (inte masdjävlar) men jag minns inte vad den hette.

4.Favorit TV program?
Nu får jag nog dra till med sändningar från riksdagen, för det är det enda jag sett på TV sedan Lillkatten föddes.

5. Vad åt du till frukost?
Lättmjölk med müsli, skivad banan och russin. Grovt bröd med Lättkesella och tomat

6. Vad är ditt mellannamn?
Jag är en av få människor som bara begåvats med ett förnamn och ett efternamn.

7. Vad är din favoritmat?
Det varierar. Jag tycker att det är tråkigt att laga samma maträtt fler än en gång.

8. Vilken mat gillar du inte?
Här borde jag skriva att jag inte gillar fet och söt mat, men det är inte sant. Jag gillar inte morötter och inte för grovt bröd. Vidare är jag inte så förtjust i fullkornsvarianter av t.ex. pasta och gröt. (Den som läst min gå-ner-i-vikt-blogg vet att detta är vad jag äter dagligen.)

9. Favoritchips?
Pepparchips

10. Vilken är din favorit CD för tillfället?
Jag lyssnar numera endast på barnmusik, och jag kan inte säga att jag har någon favorit i den genren

11. Vad kör du för bil?
Helst ingen alls.

12. Favoritmacka?
En variant utan smör, men den behöver inte vara nyttig för det. Avocado och ost kan det nog få vara på den.

13. Vilka mänskliga karaktärsdrag, kan du bara inte med?
Medvetet elaka människor har jag av förklarliga skäl svårt för. Ja, jag har råkat ut för sådana.

14. Vilka är dina favoritkläder?
Det som är nytt.

15. Om du fick åka vart du ville på semester
Så skulle jag nog vilja ta Kattpappan med mig på en lyxsemester någonstans där det bara var han och jag. Och allt skulle vara miljövänligt så jag slapp ha dåligt samvete för ett litet tag.

16. Favoritklädmärke?
Jag är mest inne på barnkläder just nu. Så Molo är en stark kandidat.

17. Var vill du dra dig tillbaka?
I en stooor vindsvåning på Södermalm

18. Favorittid på dagen?
När Lillkatten vaknar på morgonen och ler mot mig.

19. Var är du född?
På numera nedlagda St: Görans sjukhus i Stockholm

20. Vilken är din favoritsport att se på?
Dressyr, fast det sänds aldrig på TV.

23. Coca Cola eller Pepsi?
Nej tack!

24. Fotboll eller ishockey?
Helst inte. Om det inte är fotbollsVM och Sverige deltar.

25. Är du en morronmänniska eller nattuggla?
Morgonmäninska. Tveklöst!

26. Pedikyr eller manikyr?
Båda, fast fötter är äckliga.

27. Några spännande nyheter att berätta för oss?
Jag har redan berättat allt!

28. Vad ville du bli när du va liten?
Tunnelbaneförare

29. Bästa barndomsminnet?
Har man haft en traumatsik uppväxt om man inte kommer på något självklart att skriva?

30. Varit i Afrika ?
I en hel månad

31. Nånsin rullat in nån i toapapper?
Nä, det vore slöseri på papper ju.

32. Varit med om en bilolycka?
Nej.

33. Favoritdag i veckan?
Lördag

34. Favoritrestaurant?
Sûd

35. Favoritblommor?
Tussilago

37. Favorit snabbmatsrestaurant?
Mc Donalds. Men att vara favorit betyder bara att jag tycker ännu sämre om alternativen.

38. Äger du en cykel?
Japp, och jag hatar att cykla

39. Vem fick du senaste mailet från?
Tradera

40. På vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?
Jag förstår inte frågan.

41. Läggdags?
Om fem minuter

42. Senaste personen du delade en middag med?
Kattpappan och Lillkatten.

44. Vad lyssnar du till just nu?
Sus från datorer

45. Favoritfärg?
Beror på vad färgen sitter på.

46. Hur många tatueringar har du?
En, men jag kan tänka mig fler.

Föräldrarskap

Jag är av den åsikten av även den som varit barnlös får beklaga sig och tycka att det ibland är jobbigt med barn.

Det är bara det att jag själv är jublande lycklig hela tiden. Visst att aldrig få sova är inte roligt just då, och att hela tiden bli avbruten av någon som vill ha underhållning kan ibland vara lite irriterande. Men jag mår så bra hela tiden och det händer så mycket roligt att det där jobbiga bara försvinner.

Tvättföljetången

Idag hade en fågel bajsat på en av mina tröjor som hängde ute för att torka.

Den åkte i tvätten igen.

Men resten av kläderna var både rena och torra.

Sova i egen säng

Lillkatten har blivit stor och rörlig, framförallt Kattpappan blir störd när han sparkar i sömnen, så inatt försökte vi låta honom sova i spjälsängen placerad bredvid vår säng.

Lillkatten sov bra i sin egen säng och någon gång vid ett-tiden så vaknade han och ville amma, så jag lyfta upp honom till mig och så långt var allt fortfarande som det skulle.

Men när jag skulle lägga tillbaka honom höll jag på att knäcka ryggen, och jag var dessutom tvungen att liksom kasta honom på plats. Så klart vaknade han av den omilda behandlingen och kunde sedan inte somna om. Det kunde inte jag heller med min återigen onda rygg.

Hur sjutton är det tänkt att man ska administrera i- och urlyftandet? Överallt kan man ju läsa rådet att ha barnet i spjälsängen nära föräldrarna säng, och att det också är att samsova.

Vi har inte tagit bort ena sidan på spjälsängen, vilket vi skulle kunna göra (med en såg). För då skulle den rörliga lilla bebisen hamna i skarven som ofrånkomligen bildas mellan sängarna. Det där fattar jag inte heller hur det är tänkt att gå till.

Tandläkaren idag

I dag var jag hos tandläkaren. Jag har tidigare berättat om min tandhälsostatus, men jag kan dra det igen i korta drag.

Jag har alltid skött om mina tänder efter konstens alla regler och gått regelbundet till tandläkaren och fått beröm och bara haft en enda lagning. Men något år efter att jag började med hormonbehandlingarna för att bli gravid hade helt plötsligt mitt tandben börjat luckras upp, och jag har nära förestående tandlossning. Det är lätt att misstänka att hormonbehandlingarna har något med eländet att göra, men jag vet inte säkert.

Jag ska nu om ekonomin räcker gå ofta, ofta till tandhygienesten för att få hjälp att ha kvar tänderna så länge som bara möjligt.

Ytterligare hormonbehandlingar och en eventuell graviditet kan stjälpa mina tänder, men det får det nog vara värt.

Jag har för övrigt ingen tandläkarskräck. Men det gör faktiskt ondare med tandläkarbesök än att föda barn!

Vardagslyx

Vardagslyx, det är att gå och handla på IKEA i en skir vit volangklänning.

Gammal skåpmat

Kursen jag ska läsa nu i höst har jag faktiskt läst en gång tidigare.

Då:

• ringde en adoptionsutredare under min första labb, och vi bokade in ett första möte.
• testade jag positiv på ett graviditetstest på den andra labbens första dag
• mådde jag så illa att jag gick och pratade med kursansvarig och förklarade varför jag gjorde ett så dåligt jobb med det stora grupparbetet, och bad honom att inte bedömma de andra efter mig.
• var jag på rutin-UL:et som visade på missfall, dagen efter att intensivtentapluggandet startat

Efter skrapningen och akutinläggningen på sjukhus bröt jag ihop och det är där den här bloggen startar.

Jag hoppas att den här omgången av kursen ska vara lite lugnare.

Känner mina bloggvänner.

Jag får ett litet meddelande när någon av mina favoritbloggare har uppdaterat. Jag ser bara rubriken på inlägget och inte vem som har skrivit. Men ofta så vet jag direkt ändå... Jag känner er så bra att jag vet hur ni skriver rubriker!

Fler bloggar

Min länklista har för övrigt blivit ännu längre.

Hur jag ska ha tid att läsa allt jag vill snart när jag ska ägna dagarna åt att sudera och kvällarna åt Lillkatten, det vet jag inte. Men det kanske löser sig?

Svårt att ta mig för

Ibland har jag en mental spärr mot att göra vanliga vardagliga saker. Och ett mail som borde besvarats eller en anmälning som borde skickats in kan bli liggande hur länge som helst.

Det är så lätt att göra de här sakerna och när jag väl kommit till skott känns det som en enorm lättnad.

Samma tendenser har jag för övrigt när det handlar om att skriva labbrapporter till skolan. Mitt mål för kursen som börjar snart är att inte skjuta på skrivandet till sista stund, det fungerar inte att leva så när man är mamma.

Aj, aj

I tisdags var jag på Yoga och tydligen gjorde jag något som min rygg inte gillade.

I går morse hade jag rätt ont i ryggen, men planen för dagen var baby-salsa tillsammans med en kompis och hennes son. Lillkatten tyckte verkligen att det var roligt på salsan, an sjöng med och skrattade högt. Så ryggontet fick glömas bort ett tag och jag dansade med hela timmen.

Och nu får jag skylla mig själv när jag knappt kan röra mig.

Men bära Lillkatten måste jag ju ändå göra, det ingår liksom i föräldrarledighetens uppgifter.

Jag får kurera ryggen om två veckor när jag ska sitta i en hård skolbänk igen.

Omoral

Jag önskar att jag kunde säga att jag bara köpte ekologiska kläder, sydda av vuxna människor som tjänar så bra att de kan leva på sin lön och dessutom har tid i livet för något annat än jobb. Jag skulle också vilja kunna säga att jag bara köper kläder när jag verkligen måste och att jag använder det jag har tills det inte går att laga längre.

Men tyvärr kan jag inte säga det. Jag har precis investerat i ett par byxor, två toppar och ett skärp. Kläder som jag inte vet vem som har sytt, och vars färgningsprocess säkert förstör ett vattendrag någnostans.

Jag är löjligt lycklig över att ha lite nya snyga saker att sätta på mig efter alla mamma/amningskläder. Men det dåliga samvetet gnager. Jag kan ju inte skylla på att jag inte vet.

Känns helt ok

Det känns inte alls lika hemskt längre, att jag ska börja skolan snart.

Jag har insett att jag kommer att få mycket tid med Lillkatten ändå, och jag tycker faktiskt att det ska bli kul att få komma ur mammabubblan lite ibland. Det är roligt att få sätta på sig något annat än amningströjor, det är kul att få använda hjärnan till något annat än att komma ihåg vällingpulvrets proportioner gentemot vattenmängden.

Tjuvlyssnat

30-årig gravid tjej till jämngammal ogravid väninna:

-Om ni gifter er snart, så kan ni ju göra barn sen, och så får ni barn 2008.

Nattmaror

Jag är så trött på att ständigt vara trött, eller rättare sagt på att jag inte kan sova.

Lillkatten är en ängel som sover bra på nätterna utom att han äter snabbt några gånger, så ingen skugga ska fall på honom.

Allt är mitt eget fel.

Jag vaknar vid tvåtiden på natten och har en stor ångestklump i magen. Det kan vara precis vad som helst som oroar mig, just nu är det skolstarten och slutet på föräldrarledigheten som dominerar. Och vad jag än gör kan jag inte somna om. Att bara ligga kvar i sängen och försöka vila ökar bara på ångestklumpen mer och mer och till slut kan jag inte andas.

Ibland fungerar det att gå upp och äta något och sedan läsa en 40-50 sidor i en bok, ibland hjälper inte det heller.

Ångesten brukar släppa någon gång fram emot morgonen och har jag tur hinner jag somna och sova några timmar innan Lillkatten väcker mig vid åtta för att börja dagen. Men ibland vaknar jag vid två och somnar sedan aldrig om igen.

Jag är bered att pröva allt, för att få sova. Allt som inte inbegriper kemiska substanser som kan skada Lillkatten vid amning och som inte kostar pengar, för jag har inte råd att gå i terapi.

För trött

Det är varmt och jag har nattångest och sover inte.

Vilket gör mig till en dålig bloggare.

Inte någon matvägrare längre

Sedan några dagar tillbaka äter Lillkatten plötsligt massor. En halv burk mat och efterätt, en dl välling och en dl gröt har han stoppat i sig i dag. Och så all amning förstås.

Skönt att vår strategi med att bara vänta ut honom verkar ha fungerat.

Nästa steg blir att få honom att äta annat än burkmat...

Tvestjärtar

Vi har ett tvestjärtsbo någonstans i vårt hem, men vi vet inte var. Vad vi däremot vet är att vi plockar några tvestjärtar ur vår säng varje kväll.

Ingen av oss är speciellt oroad av insekter, men att ha dem i Lillkattens ansikte känns inte jättebra.

Jag hann

Idag hann jag få in tvätten innan det började regna ordentligt. Och den hade till och med hunnit torka.

Det ni!

Snart slut

Snart, mycket snart är min tid med Lillkatten slut.

Det känns överdjävligt.

Men det känns också bra.

För vi är två föräldrar, som båda älskar Lillkatten lika mycket och som båda kan ta hand om honom. Allt står inte och faller med mig.

Och min föräldrarledighet är inte slut. Jag ska bara göra ett uppehåll på två terminer, och sedan ska jag vara hemma igen. Hur länge vet jag inte ännu, det beror lite på tillgång till vettiga dagisplatser, men det blir i alla fall minst en hel sommar till.

Och som student kan jag i viss mån bestämma över min egen tid. Jag läser en naturvetenskaplig utbildning vilket innebär att jag har väldigt mycket mer schemalagd tid än vad de flesta universitetsstudenter har, men ändå inte lika mycket som det hade varit ifall jag hade jobbat heltid någonstans. Så jag kommer att ha en hel del tid för Lillkattsgos, och gåträning och lyssna på de första orden, och allt annat jag inte vill missa.

Äventyr

Kattpappan frågar ofta när han kommer hem från jobbet vad vi hittat på för äventyr idag. Inget alls brukar jag svara ifall vi bara varit hemma hela dagen. Men det är ju inte sant. Det är ett jätteäventyr att ligga på filten på köksgolvet och lyckas vända sig om, eller att smula sönder ett kex och lyckas få i sig stora bitar, eller att blåsa välling över hela köket, eller… Ja ni fattar. Att följa med mamma och annan föräldraledig förälder på ett fik och sova i vagnen det är inte särskilt äventyrligt för en liten Lillkatt, men att få prova alla sina förmågor i lugn och ro hemma, det är grejer det.

I MÅL

Idag nästan precis sju månader efter Lillkattens födelse väger jag som jag gjorde innan han blev till.

Jag gick upp 33 kilo under graviditeten, gick ner 13 kilo nästan direkt efter/under förlossningen, men övriga 20 kilo har inte försvunnit gratis.

Mitt mål var att vara tillbaka i vikt till jul, så jag har överträffat mina förväntningar.

Nu gäller det bara att i resten av livet behålla den här vikten också. Inte direkt så att jag tänker fira min viktnedgång med mat. Men jag tänker ta ett snack med en av mina kusiner som jobbar i en av stans hippaste butiker och be henne hjälpa mig att hitta ett par jeans som inte direkt drar tankarna till sunkig nybliven mamma!

Irritationsmoment

Irritationsmoment nummer ett just nu är alla som berättar för mig att jag daltar så mycket med mitt barn för att han är nummer ett, och att jag aldrig kommer att göra så med nummer två.

Det första som irriterar mig är att alla förutsätter att vi vill/kan få fler barn. Nu vill vi ju visserligen det, men det vet de här människorna inget om.

Det andra som irriterar mig, och som irriterade mig redan innan jag fick Lillkatten är att andra berättar för mig hur jag kommer att bete mig. Det var ju många som berättade att jag inte skulle orka använda sjal mer än några månader eller att jag skulle upptäcka att samsovning inte fungerade. Eller att jag inte skulle vilja börja skolan när Lillkatten inte ens var åtta månader gammal. Det vill jag visserligen inte, men jag kommer att göra det ändå, och det var precis så jag trodde att det skulle vara.

Jag anser inte att jag daltar med Lillkatten. Jag tror på ett nära föräldraskap, och det är därför jag bär mycket på mitt barn, ammar mycket, och inte låter honom skrika sig till sömns. Ifall jag fortfarande tror på det här ifall vi får ett syskon kommer vi nog att ha tid med syskonet också.

Mitt fel

Om ni undrar varför det regnat så mycket i sommar så kan jag tala om varför. Det är för att jag har flyttat till hus och hänger tvätt ute.

Det slår nästan aldrig fel. Trots att SMHI lovar sol så börjar det regna så fort jag hängt upp nästan all tvätt utomhus, så även idag.

Graviditetsdepression

Ofta så pratas det om förlossningsdepression och baby blues. Men jag har aldrig hört talas om graviditetsdepression. Finns det något sådant, och har det i så fall ett namn.

Av svaren att döma på mitt inlägg om jobbig gravidtet verkar det ju inte som jag var ensam om att må dåligt psykiskt av att vara gravid.

Ett samtal

KM=Kattmamman
MGM=mammagruppsmamma som jag pratade med idag.

KM - Hur länge ska du vara hemma med lilla dottern?
MGM - Jag ska vara hemma till december så att jag är hemma i elva månader
KM - Och sedan ska hennes pappa vara hemma förstår jag?
MGM - Ja han ska vara hemma sina två pappamånader. Det är så bra på hans jobb för de betalar extra så att han får ut 90 % av sin lön.
KM - Ska hon börja på dagis sen då?
MGM - Ja förvi tycker inte att vi tjänar någonting på att hennes pappa är hemma längre tid.
KM - Ni tjänar ju det faktum att han får längre tid på sig att lära känna sin dotter.
MGM - Jo fast vi tänker ekonomiskt. Pappan vill själv inte vara hemma så att han förlorar mer pengar.

En bakgrund till det här är att det här paret har väldigt välbetalda jobb båda två, de bor i ett hus som visserligen är värt ganska mycket pengar nu, men de har ägt huset länge, och när de köpte var det här området mycket billigare. Jag känner dem inte tillräckligt bra för att veta vad de skulle kunna ha för omkostnader som är viktigare än att få vara hemma längre med sin högst efterlängtade dotter (hon kom till med IVF) så jag ska väl kanske inte dömma dem. Men jag måste erkänna att jag blev rätt förvånad.

Lite ledsen ibland

Det här inlägget är lite jobbigt att skriva. Att inte vara helt nöjd när man fått det bästa som finns det är inte helt ok. Men jag tänker skriva det ändå.

Jag är lite ledsen över att jag hade en så dålig graviditet.

Alla andra verkar ha älskat varenda sekund av sina graviditeter. Och ofta är det någon som säger att ”jag har aldrig mått bättre än när jag var gravid”. När jag hör det hugger det till pyttelite i mitt hjärta. Jag är avundsjuk. Inte alls så att det kan jämföras med barnlöshetssorgen, och inte så att jag missunnar någon annan att ha en bra graviditet. Men jag hade väntat så länge och sett så mycket fram emot att få vara gravid. Och när jag äntligen blev det var det bara nio månaders ångest.

Att jag mådde kräkilla hela tiden, och att jag inte kunde röra mig mer än myrsteg de fem sista månaderna det kunde jag leva med. Inte heller var det oöverkomligt att jag gick upp 33 kilo.

Men jag mådde så dåligt psykiskt hela tiden.

Jag kunde inte alls glädjas och jag var hela tiden säker på att något skulle gå fel. Så säker på det att jag inte en enda gång kunde prata med någon om det kommande barnet.

I julklapp fick jag bebissaker av min syster. Julafton infaller två veckor innan Lillkatten föddes, man kan alltså säga att jag var i högsta grad höggravid. Men jag kunde inte alls förstå vad jag skulle med de där sakerna till, jag visste ju att jag inte skulle få något barn.

Jag betraktar mig själv som en positiv människa, som i vanliga fall har lätt att se det bra framför det dåliga. Men under graviditeten var allt nattsvart.

Jag vet inte om det berodde på att jag var deprimerad när jag blev gravid, eller om det var något hormonellt som skulle ha drabbat mig oavsett. Men jag hoppas att jag ska få möjlighet att uppleva ytterligare en graviditet någon gång, och att jag ska få chans att njuta bara lite, någon dag i alla fall.

Förtydligande

När jag skriver att jag inte vill debattera, så menar jag att jag nog inte kommer att gå i svarsmål och försvara mina åsikter!

Viktminskning

Det har skrivits en del om viktminskning i mina kommentarer nu, så därför tänkte jag ägna ett inlägg åt hur jag bär mig åt.

Jag har ju gått ner 20 kilo på ett halvår... Fast man ska komma ihåg att jag ammar under tiden vilket gör det hela mycket enklare.

Jag bryr mig inte ett dugg om GI, det kanske fungerar för andra, men jag tror inte på att äta en massa fett. Fett, i vilken form som helst korkar igen kärl tror jag. Däremot äter jag mycket fullkorn och annat som förespråkas av GI-metoden. Man håller sig ju mätt mycket längre på grovt bröd än på vitt. Potatis äter jag mycket av samma anledning.

Jag tror inte på att byta ut måltider mot pulver, eller bars, eller kex, eller vad det nu må vara. Att gå ner i vikt handlar om att ändra sina vanor för alltid, och det går inte att leva på matsubstitut resten av livet. Det orkar ingen människa, och så ger man upp, och går tillbaka till sin ursprungsvikt.

Ingen orkar heller tacka nej till allt onyttigt för resten av livet. Blir jag bortbjuden äter jag både efterrätt och bulle. Bara jag inte blir bjuden varje dag, eller köper själv (annat än om jag har gäster) så är det ingen fara. Det är vad som äts över lång tid som räknas, inte vad som äts vid ett enstaka tillfälle.

Jag vet att många inte gillar light-produkter. Själv tycker jag att de är jättebra. Jag dricker saft innehållande låtsassocker för att nämna ett exempel.

Mjölkprodukter är lätta att byta ut.

• Lättmjölk istället för standarsdmjölk
• LagaLätt istället för grädde i maten
• Pyttelite olivolja i teflonpanna istället för att steka i smör
• Minifriche istället för Creme fraiche
• Lättkesella med lite lättmjölk i blir lika krämigt som gräddfil

Sen kommer vi till mängderna. 100 gram okokt fullkornspasta eller 70 gram ris/couscous/matvete/andra gryn är alldeles lagom. Det är lätt att göra för mycket, och sedan äter man förstås upp det man har på tallriken.

Träning är bra för kroppen, även om jag inte tror att man går ner så väldigt mycket på att baraträna, det är viktigt att äta rätt! Jag försöker komma iväg till gymmet 3-5 gånger i veckan och kör då ett en-timmes-pass. Jag hade velat ha tid att träna mer, men nu går inte det.

Jag kommer säkert att komma på mer allteftersom, och då fyller jag på (eller gör ett nytt inlägg)

Och jag är inte så intresserad av att debattera det här. Men har någon åsikter så är ni så klart välkomna att dela med er! Det här fungerar för mig, men jag är ingen dietist. Däremot har jag en del högskolepoäng i fysiologi och biokemi.

Matvägrare

Lillkatten äter inte mat. Han äter gröt och i viss mån välling, men inte en enda puré, hemmagjord, köpt på burk, med stora bitar i, helt rinnande konsistens eller något annat jag provat äter han.

Men jag är inte orolig. Vi fortsätter att erbjuda honom mat, och någon gång kommer han nog att lära sig äta. Om inte annat om en månad när jag börjar plugga igen och mina bröst inte finns tillgängliga hela tiden.

Testat för tidigt

En vanlig kommentar till någon som hoppas på att bli gravid och som har testat negativt är ”Du testade nog bara för tidigt”

Hur vanligt är det egentligen att någon som verkligen vet när ägglossningen skedde (som alltså gjort ett VUL eller tagit ett blodprov eller gjort ett äggplock inför en IVF) och som testat två veckor efter ägglossningen och fått negativt som sedan blivit positivt, som sedan fått ett barn?

Så klart att det finns undantag, men jag har tänkt ganska mycket på det här genom åren av alla kämpande människors inlägg, och jag kan inte påminna mig om att det har hänt en enda gång. Någon enstaka gång har ett minus blivit ett plus, men då har det hela tyvärr slutat i missfall.

Jag kan ibland bli lite irriterad på de här kommentarerna som gör att personen som testat negativt aldrig får chans att ta in att det inte blev något, hoppet ska hela tiden hållas på topp. Ibland är det till och med så att den som blöder får höra att det inte behöver vara kört.

Olika infertilitetsforum är bra, och jag har verkligen haft nytta av allt det stöd och all den visdom jag hämtat från dem genom åren. Men ibland önskar jag att det var lite mindre av fåfängt hopp, och lite mer realism.

Det ska börjas i tid

I går bestämde vi att det var dags att introducera Lillkatten för lite riktig Kultur, så vi tog med honom på hans första teaterföreställning.

Vi började lite lättsamt med "En midsommarnattsdröm" av Shakespeare. De lite tyngre pjäserna får han nog vänta med tills han blivit åtminstone ett år.

Framtidsplaner

Jag började min utbildning för att jag var intresserad av populationsgenetik på husdjursnivå. Jag tycker fortfarande att det är ganska intressant och visste jag att jag fick jobb om jag valde den inriktningen skulle jag kanske göra det.

Men under tiden som jag har pluggat har ett annat intresse av nödvändighet växt sig stort, IVF:er. Jag kanske kan göra praktik på Huddinge sjukhus och få vara med när liv skapas? Tänk om det vore möjligt? Tänk om det till och med går att få jobb där, eller på en annan IVF-klinik.

Tänk om det till och med går att få en forskartjänst? Jag skulle kanske kunna vara med och hitta på något som hjälper ytterligare en barnlös at kunna bli gravid.

Det här är mest diffusa tankar, men jag ska nog höra mig för och se vad det finns för möjligheter.

Vad snabbt alla läser

Jag satt och funderade över hur så många lyckats läsa ut den nya Harry Potter redan.

Jag läser snabbare än de flesta jag känner och ändå har jag inte lyckats ta mig genom mer än 300 sidor. (Visserligen på bok nummer 6 men det borde inte vara så stor skillnad)

Men så slog det mig att de som läst ut hela boken på någon dag nog inte har en Lillkatt som kräver uppmärksamhet mest hela tiden. De behöver nog inte ägna den värdefulla tid, som ibland infinner sig under hans sovstunder, åt att tvätta så att han ska ha något att sätta på sig när han nästa gång häller puré över alla kläder, och de kan nog kosta på sig att läsa till sent på kvällen utan att behöva oroa sig för att inte få någon sömn alls, eftersom man inte vet när Lillkatten tänker vakna och vilja äta.

Men det finns nog tid till att läsa senare i livet för mig också, jag är inte ett dugg missnöjd.

Pausinslag

Jag var bara i stugan i två dagar och sedan dess har jag varit hemma. Men jag behövde en liten bloggpaus. Det har varit mycket nu de senaste dagarna.

Bara trevliga sociala tilldragelser och inte mer än vad jag för några år sedan tyckte var normal mängd.

Men nu efter den långa isoleringen som barnlösheten på sätt och vis var och sedan efter att ha fått ett barn som behöver lite ordning och reda i sitt liv. Så känns det lite ovant att ha fyra av fem kvällar uppbokade.

Jag och Lillkatten åker för övrigt ut till stugan i morgon kväll igen så pausen fortsätter!

Paus

I morgon åker jag och Lillkatten ut till sommarstugan i några dagar. Är det fint väder stannar vi längre, regnar det så kommer vi kanske hem redan på onsdag.

Erkännande

Jag tycker inte att bebisar är så söta. Kattungar och hundvalpar är söta, men bebisar är mest röda och skrynkliga. Och sedan får de en massa plitor i ansiktet och skorv och så har de oftast något lustigt märke.

Nu när Lillkatten inte är en nyfödd bebis längre kan jag erkänna. Jag tyckte inte att han var det vackraste och mest bedårande jag sett. Jag tyckte att han såg ut som en bebis, och bebisar är ju inte söta.
Däremot kände jag en enorm ömhet och visste nästan direkt att jag skulle göra allt för honom.

Leka kalas

I dag var alltså jag och Lillkatten på födelsedagskalas för en ettåring. Hela idén med ettårskalas är ungefär som att leka med dockor.

För en tid sedan fick jag ett mail där avsändaren påstods vara det blivande födelsedagsbarnet. Men som alla vet kan inte ettåringar skriva, de kan inte ens diktera vad som ska skrivas. Jag svarade på mailet och skrev under med Lillkattens namn, som inte heller han kan skriva. Jag tror dessutom att han låg och sov både när jag fick mailet och när jag svarade.

Sedan inhandlades present, en tröja med en katt på. Katt eftersom både jag och födelsedagsbarnets mamma håller på med katter. Återigen något för de vuxna med andra ord. Lillkatten var visserligen med när presenten inhandlades, men han sov gott i sin sjal och hade inga åsikter alls om presentvalet.

På själva kalaset var alla barn mer eller mindre uppklädda, verkligen för oss föräldrar. Barnen själva hade nog föredragit något mer praktiskt och lekbart.

Tårtan och bullarna gick nog hem hos de barn som var tillräckligt stora för att smaka och russinen och kexen i fiskdammspåsen var goda. Men inte var det något av barnen som förstod varför de skulle slängas ett snöre över en duk för att få tag på påsen. Men återigen tyckte vi vuxna att det var väldigt roligt och sött.

Tänk vilken tur vi haft som fått våra små dockor att leka kalas med. Tids nog blir nog barnen så stora att de själva har åsikter, men fram tills dess kan man alltid låtsas.

Språkligt

Idag är Lillkatten bjuden på födelsedagskalas och förstås har han valt ut en fin present åt sin kompis.

Men vad skriver man egentligen på paketet?

Grattis J på födelsdagen önskar Lillkatten med familj

Är det korrekt svenska?

Vad är det man önskar egentligen?

Jag sitter inte här och raljerar över språkliga uttryck, utan jag undrar faktiskt. Kan någon hjälpa mig med vad man brukar skriva?

6 månader

Idag blir vår lilla bebis sex månader. Tänk, sex fantastiska månader har vi haft tillsammans.

Och jag ser fram emot ett fortsatt liv fullt av nya upptäckter.

Förstår inte

Jag läste någonstans att något av charterbolagen bestämt sig för att bygga hotell för "vuxna". Många av deras resenärer tyckte att hotellet var viktigare än resmålet. Den här nya typen av vuxenhotell skulle byggas i bl.a. Spanien och Thailand.

Själv blir jag alldeles stum av förvåning. Hur kan hotellet vara viktigare än resmålet? Varför reser man då överhuvudtaget utomlands?

Att flyga till Thailand är extremt miljöförstörande. Varför kan man inte stanna hemma i Sverige istället? Här finns det massor av lyxhotell. Och vill man prompt ha cancer så kan man ju sola solarium. Det går säkert att bygga ett solarie-rum så att den som inte gillar solariekonstruktionen kan låtsas att h*n ligger vid poolen. Den riktiga stranden vågar sig nog den här äventyraren ändå inte bort till.

Varför sa jag inget

Jag har precis kommit hem efter att ha varit på ett yoga-pass. Yoga handlar om andning och koncentration och för att klara av det behövs det lugn och ro.

På mattan brevid min stod det en tjej som nog var på sitt första yogapass och hon fnittrade högt och skrek ovidkommande frågor till instruktören.

Ingen av oss andra sa ett ord, men jag är säker på att vi var många som blev irriterade.

Inte ens efter passet gick jag fram till henne och vänligt bad henne vara lite tystare nästa gång. Varför gjorde jag inte det?

Bråttom

Om tre dagar blir Lillkatten sex månader. Vill man teckna försäkring som ska gälla vid vissa utvecklingsstörningar måste man göra det innan sex månaders ålder.

Och vi som hela tiden tyckt att det varit gott om tid.

Hur gör man förresten med adoptivbarn? Är de automatiskt diskvalificerade?

Kors i taket

Vi har köpt en spjälsäng till Lillkatten.

Han ska fortsätta att sova hos oss på nätterna. Det fungerar jättebra och jag tror att det är bra för anknytning och trygghet.

Men nu börjar han bli så stor att jag är rädd för att han ska ramla ur sängen om inte vi ligger som stöd runt honom. Så därför ska vi prova att ha honom i spjälsängen när han sover på dagarna. Vi har inte provat ännu, så vi har ingen aning om ifall han kommer att kunna sova där eller inte.