Om någon som läser min blogg tycker att jag ältar min infertilitet, mitt missfall och min ångest över att andra blir gravida, då tycker ni alldeles rätt.
Jag ältar, och jag ältar och så ältar jag lite till.
Det tillkommer inte så mycket nytt, och varje hormonbehandling ser ungefär likadan ut. Mina känslor och tankar har hakat upp sig och kommer in på samma spår hela tiden.
Men jag tänker inte försöka ändra på det. Förhoppningsvis kommer ett nytt fokus på ett litet barn att ta upp mina tankar inom i alla fall en tioårsperiod, men fram tills dess är det så här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej!
´Det låter hoppfullt att ni snart kan sätta igång med IVF. Låter underbart! Kommer gå in här och läsa lite flitigare i fortsättningen.
Kram
B-boom
Vet du - jag förstår att du blir förbannad. Med all rätt. Hur man hanterar en kris beror på hur man hanterar förändringar. Att förlora jobbet kan jag hantera men att förlora ett barn kan man bara inte acceptera. Jag har lärt mig att psykologer inte kan hjälpa i alla lägen. Att prata med människor som varit/är i samma situation är 100 ggr bättre. I alla fall för mig. Att - som vi gör - blogga, är också jättebra. Att i skrift uttrycka sin sorg och förtvivlan är bra. Att dessutom få dela den med andra. Att älta är en rättighet. Att sörja är en rättighet. En dag så har vi våra barn, Kattmamman. Vi måste bara försöka överleva under tiden. Ta hand om dig! Vi är många som förstår. Stor kram från Erica.
Vi behöver älta, om och om igen. Det är ett sätt att orka med. Kunna sörja och finna ny kraft.
Bloggen har blivit min terapi, känns otroligt skönt att få skriva av sig. Fast jag är inne i en period med skrivtorka just nu...
KRAM
Skicka en kommentar