En liten besvikelse

Jag kom just att tänka på varför min läkare ville att jag skulle gå i KBT-terapi. Hon sa att jag måste lära mig att hantera besvikelser i framtiden.

Och nu när jag tänker på vad hon sa blir jag förbannad.

Jag hanterar besvikelser precis lika bra som vem som helst. T.ex. har jag blivit av med min möjlighet att få ut föräldrapenning, det handlar om hundratusentals kronor, och jag var lite arg, men jag hanterade det.
Jag har blivit av med jobb (p.g.a. konkurser), missat lägenheter, blivit lämnad av "mannen i mitt liv" o.s.v. Och jag har blivit ledsen och besviken, men jag har tagit mig igenom situationerna på relativt kort tid.

Men den pyttelilla besvikelsen att efter flera års kamp och jobbiga och smärtsamma behandlingar äntligen bli gravid, och få vara det precis så länge att alla säger att nu kommer det att gå bra, och sedan genom en rutinundersökning få veta att den är död. Den pyttelilla besvikelsen klarade jag inte så jättebra. Jag grät i flera dagar, och tänk, jag är fortfarande bitter och ledsen tre månader senare.

Ja, jag måste verkligen lära mig hur man hanterar besvikelser.