I går var jag på släktsammankomst.
Eftersom jag har fått i uppdrag att göra sånt jag tycker är jobbigt så var jag med på en av två kvällar under påskfirandet.
Det blev verkligen ingen succé. Tre av den sex timmar långa middagen satt jag och grät. Jag grät inte högt men tårarna droppade hela tiden, det gick inte att göra något åt det.
Ingen sa någonting, jag undrar om ingen märkte vad som hände eller om de inte låtsades om det?
Jag satt i alla fall kvar kvällen ut och åkte sedan hem och stupade i säng. Sov säkert två timmar innan den vanliga nattångesten efter "jobbiga" händelser kom ifatt mig. Sedan blev det inte mycket mer sovande den natten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar