Bitter

Jag tror ingen som läst fler än två inlägg i min blogg har kunnat undgå att lägga märka till min bitterhet?

Jag är bitter för att vi väntade så länge innan vi satte igång en utredning. Jag har alltid velat göra rätt för mig, och så även i det här fallet. Mensen kom ju aldrig igång när jag slutade med p-pillren så jag gick lydigt runt och väntade. Någonstans hade jag läst att det kunde ta ett år innan kroppen kom igång, och det var helt normalt. När jag till slut fick en blödning trodde jag att allt var som det skulle och vi började försöka tillverka, att det inte kom fler blödningar och ingen graviditet fick mig ju förstås att förstå att något var fel, men jag trodde att det från och med första blödningen som blev vår start på verkstaden skulle gå ett år innan vi kunde söka hjälp. Nio månader med tre blödningar tog det innan jag äntligen ringde kliniken, jag var helt beredd på att de skulle säga åt mig att vänta tre månader till trots att jag då varit utan skydd i över 1½ år och bara haft fyra blödningar.

Jag är bitter över att det var ett så enkelt fel på oss, som så lätt kunde åtgärdas med bara lite tabletter. Jag önskar, helt irrationellt, att det inte funnits fungerande spermier eller kanske igenväxta äggledare, då hade vi kunnat gå vidare till IVF fort eller kanske till adoption direkt. Nu har jag i fjorton månaders tid harvat runt med olika tablett och sprutbehandlingar. Allt har sett bra ut, och det har inte funnits någon anledning att tro att det inte skulle fungera.

Jag är också bitter över att mitt missfall kom så sent. Om jag nu var tvungen att få ett, det händer ju de flesta så kunde det väl ha kommit lite tidigare? På grund av missfallet förlorade jag över tre månader värdefull tid i min kamp mot klockan.

Min kamp mot klockan har egentligen inga biologiska skäl. Många gillar att påpeka för mig att jag ju inte ens fyllt trettio, och det är sant i några månader till. Men för mig handlar det om förlorade drömmar om att bli en ung mamma.