Att till varje pris vilja adoptera ett vitt barn

När jag gick min adoptionskurs var det ett annat par på kursen som bara kunde tänka sig vita helst blonda barn.
Och när jag läste boken Längtansbarnen tyckte jag mig läsa om fler föräldrar som resonerade som dem.

Självklart har man starkare känslor för vissa länder eller världsdelar. Av adoptionsländerna (idag) har jag rest i Indien, Sydafrika, Thailand, Vietnam och Ryssland och har därför egna minnen och upplevelser från de länderna som inte skulle vara förknippade med adoptionen vilket jag tror kan vara en fördel.

Men från att ha "favoritländer" till att säga "får jag inte ett barn som ser ut så här vill jag inte ha något alls" tycker jag att steget är ganska långt.

Det ligger säkert inte rasism bakom önskan om en blond lockig flicka utan oron för att man kommer att vara för olika för att kunna känna samhörighet. Och då tycker präktigpettern jag att om man resonerar så kan man inte vara speciellt påläst eller väl förberedd. Och jag undrar vad det egentligen är man är ute efter?

Är man medveten om att oavsett om barnet kommer från Polen eller Etiopien kommer det att vara adopterat och ha samma bakgrund. Och de eventuella adoptionsrelaterade problemen finns där oavsett hur barnen ser ut. Kanske har man det?

Och kanske är det bara jag som är trångsynt? Men jag blir beklämd när en människas utseende är viktigare än allt annat.

Kanske är jag fel ute, jag har ju inga egna erfarenheter. Och kanske läser jag in saker som inte finns i människors ovilja att konfronteras med barn med annat utseende än dem själva?