Antiklimax

Jag är återigen bitter. Jag får inte skriva tenta, jag får snällt vänta till omtenta.

Jag vet att jag borde vara jublande glad över att jag ska göra äggplock och att det är så nära nu. Men jag kan inte uppbåda någon entusiasm alls. Allt har gått fel hela vägen, så jag tror inte ett dugg på det här.

Jag är bara besviken över att jag inte får skriva tenta nu när jag äntligen läser en kurs som jag tycker är rolig och där jag verkligen är med. Men tentakunskaper är ju färskvara. Den stora helheten har man ju förhoppningsvis koll på för livet, men detaljer som vilken matematisk uträkning som ska användas för ett litet specifikt fall sitter inte så värst länge.
Och eftersom jag är säker på att inte bli gravid, så känns det bara som att jag inte skriver tenta i onödan.

Jag hade tänkt mig tiden innan IVF som ett stort fokuserande på en stor uppgift och massor av hoppfullhet. Men allt har gått så fort, och jag har verkligen ingen aning om vad som händer med min kropp. Jag har inte ens pratat med barnmorskorna som har ringt och gett information. Eftersom jag sitter på föreläsningar så är det kattpappan som är sambandscentral.