Finns vännerna kvar?

Fortsättningen på gårdagens inlägg och lite svar på kommentarer.

Jag har fram tills nyligen varit extremsocial, har alltid haft minst fyra, fem helger fulltecknade framåt. Kattpappan är likadan han har bara bott i Stockholm i tre år, men har redan ett kontaktnät större än de flesta.

Men alla de här människorna är ju bara bekanta. Folk som det är trevligt att göra saker med när man mår bra.
Det här är människor som jag inte alls träffar längre.

Sedan finns det några få nära vänner som jag har känt i 10-30 år. Dessa vänner kommer att finnas kvar oavsett om jag orkar träffa dem mycket just nu eller inte. Vår vänskap har stått pall för mycket.

Jag har också börjat umgås med en del andra tjejer som har infertilitetsproblem och som jag har mycket gemensamt med just nu, kanske djupnar vår vänskap och blir en sådan där som står emot svackor, eller så gör den inte det, men då har vi i alla fall haft mycket stöd av varandra just nu när vi behöver det.

Jag är säker på att ifall jag någon gång i framtiden vill ha ett socialt liv med många bekanta, så finns det där. T.ex. ankomstgrupper på nätet med folk som föder barn i samma månad och mammagrupper på MVC alternativt adoptivföräldrar som hämtar barn samtidigt i samma land.

Sen finns det en annan diskussion, och det är den där att min psykolog säkert har rätt i att jag mår ännu sämre av att sitta hemma själv. Men jag tror alltså inte att jag kommer att förlora mina vänner.

Och som avslutning på det här försvarstalet, kan jag berätta att jag faktiskt var ute i fredags på restaurang, och då tog jag t.o.m. en drink... så jag är ganska duktig ändå.