Jag har fått i uppdrag av min psykolog att lista det jag skulle vilja klara av att göra. D.v.s. det jag gjorde förut innan jag blev så begränsad av rädslan för andras graviditeter och sårande kommentarer.
Allra helst skulle jag ju vilja kunna gå oberörd genom allt det här och tänka, "det kommer när det kommer". Och så skulle jag vilja vara odelat glad för vänners skull. Men det är inte möjligt, och inget min psykolog utlovat heller.
I dagsläget träffar jag ingen planerat som inte har fertilitetsproblem själv, och dessutom inte är gravid.
Jag skulle vilja kunna fika med vänner, gå på middagar, lajva, åka på kattutställning, gå på fest, träffa släkten.
Undrar om det är för mycket begärt? Och om min psykolog har någon smart metod för att göra det möjligt för mig att göra sånt här utan att bryta ihop totalt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tycker inte det är realistiskt att tänka sig att man skulle segla oberörd genom en kris och det är ju en kris barnlösheten är. Då vore man en känslolös människa. Däremot tror jag man kan komma till en punkt där ens egen sorg och andras glädje kan få samexistera och även om sorgen över infertiliteten då är lika stor så tror jag ändå man kommer må bättre av att nå dit.
Skicka en kommentar