Jag har nästan läst ut boken Längtansbarnen som handlar om adoptioner. Överallt har jag läst hur otroligt bra den boken ska vara.
Men jag blir ganska beklämd när jag läser den. Författaren som är journalist har själv adopterat barn och skriver om hela sin procedur, och den är läsvärd. Men däremellan har hon inflikat massor av berättelser av andra adoptivföräldrar och några av dem tycker jag är obehagliga. Flera stycken skriver att det var viktigt för dem att få vita barn eftersom de inte skulle kunna knyta ann till ett svart barn, och någonstans läste jag att en förälder säger att i andra kulturer har man inte för vana att ha nära relationer, ytterligare någon säger att eftersom mitt barn kommer från Sydamerika ligger det i hennes gener att vara mer hetsig än svenska barn.
Däremellan finns det massor av underbara berättelser om föräldrar som älskar sina barn precis för vad de är oavsett hudfärg och handikapp.
Eftersom så många jag pratat med sagt att det här är den bästa bok de läst, och att det var efter den de bestämde sig för att adoptera är jag lite förvånad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Den boken har jag tänkt läsa många gånger, men aldrig gjort... Kanske just för att det som adopterad är jobbigt att läsa sådana tankar som adoptivföräldrar har... De tycker ju många gånger att det är precis lika jobbigt att läsa adopterades berättelser och tankar.
Men det är bra att tankar ventileras, samtidigt som det är svårt eftersom det gäller så känsliga saker.
Själv blev jag otroligt glad över den boken för innan Längtansbarnen fanns det mest adoptionslitteratur som verkligen BARA fokuserade på hur missanpassade adopterade kan komma att bli i livet och hur komplicerat och annorlunda det är att vara adopivförälder, vilket fick mig att undra om jag var missanpassad som känner mig ungefär så normal som de flesta.
Jag tycker man i en bok om föräldraskap av vilken typ som helst bör förmedla både glädjen och kärleken men också de mer "förbjudna" tankar som kan finnas. När man blir adoptivförälder ställs man inför vissa avväganden som man inte gör som biologisk förälder. Om man uppfyller landets krav kan man ha möjlighet att välja del av världen som barnet kommer ifrån. För en del kanske det då är viktigt med en slags yttre likhet av olika anledningar, om man nu har möjlighet att välja. Jag tror också man kan tänka att "mitt barn kanske har ett hetsigt temperament pga sitt ursprung" lika väl som en biologisk förälder kan tänka att "mitt barn har säkert sitt hetsiga temperament efter sin morfar".
När vi skulle adoptera ville jag i första hand, om de var möjligt, adoptera från Asien, alltså ett barn som antagligen skulle ha en viss yttre likhet med mig. Hade inte det varit möjligt hade vi säkert sett de i ett annat ljus, men faktiskt, för mig var en viss likhet viktig just då. Kanske var det det ego av mig att tänka så, men så var det och hade nån kommit och intervjuat mig när vi var i det skedet så hade jag sagt att det var så.
Jag tycker att boken är bra, och jag tycker att det är helt rätt att den tar upp alla aspekter av adoption.
Däremot blev jag alltså illa berörd av att läsa den, kanske övertolkar jag och läser in saker som inte står där?
För några månader sedan läste jag Linnea från Yujiang, den har inte alls blivit lika lovordad, men den tyckte jag genuint mycket om. Och eftersom jag tyckte så mycket om den blev jag förvånad över att jag inte blev kär i den här :-)
Vad det gäller att knyta ann till barn med annat utseende tycker jag faktiskt att om man inte kan tänka sig ett barn med annan hårfärg än en själv så ska man nog fundera en gång till på vad man verkligen vill med sin adoption. Sen kan jag ha förståelse för att någon som själv är adopterad gärna vill adoptera från om möjligt samma ställe, men då känns det som att det handlar om något annat än bara just utseendet, mer identifikation och att kunna dela bakgrund? Fast jag kanske har fel?
Och vad det gäller gener så är jag övertygad om att en viss typ av befolkningsgrupp inte har en viss typ av gener vad det gäller temperament/humör/arbetsamhet/tungsinne eller vad man än vill tillskriva ett utseende. Vi människor är så otroligt lika genetiskt att generna i en vargfamilj skiljer sig mer åt än vad en svensk och en etiopier gör.
Kanske har jag feltolkat boken och läst in en massa saker som inte står där, eftersom många andra som jag tror att jag delar många åsikter med läst den och inte läst samma saker som jag?
Jag tycker det beror på hur man menar med det där med att knyta an till ett barn med annan hårfärg eller hudfärg tycker jag. Jag ville inte nödvändigtvis adoptera från samma land som jag kom ifrån och det gjorde vi inte heller. Det fanns inga mer "ädla" motiv som de du beskriver bakom. Jag ville helt enkelt att det för människor att associera mamma-barn när de såg oss. Jag har en blond och blåögd styvdotter. Jag har hört femtioelv människor känna att de behöver påpeka att jag inte är hennes mamma. Om vi då skulle ha adopterat ett svart eller vitt barn, så hade kommentarerna och frågorna antagligen fördubblats. Jag ville inte det. Jag ville få vara självklar.
Jag tror också att det här med att vissa folk är si och andra så genetiskt sett (i hur de beter sig)är struntprat, men jag tror också att vilja se likhet är ett sätt att skapa närhet. Därför tror jag inte heller det är konstigt att adoptivföräldrar som ju ofta påminns om hur betydelsefullt barnets ursprungskultur är, kan tänka på samma sätt men med ursprungslandets "kultur" som referens.
Kanske finns inget rätt eller fel? Man måste ju inte gilla alla böcker. Jag gillade också Linnea från Yu Tang och fattade inte riktigt allt ståhej kring den boken.
utan att ha läst någon av böckerna vill jag ändå dela med mig av mina tankar kring att adoptera.
Jag skulle vilja adoptera ett barn med "indiskt" utseende eller ett från Etiopien.
Indiskt utseende eftersom jag har det själv (även om min mamma ursprungligen kommer från pakistan, själva landet är oviktigt men jag har för mig att det inte är lika vanligt att adoptera från Pakistan). När jag var i Indien och såg de små indiska barnen gjorde det bra mycket mer ont i hjärtat än när jag ser små vita barn med blont hår och blåa ögon. De känns mer som "mina".
Etiopien för att det ligger nära mitt hemland Kenya - och för att jag tycker att etiopierna är ett vackert folk.
Jag tror att många har någon slags relation till vissa världsdelar och det handlar inte om rasism att vilja ha ett barn från en viss världsdel utan man kanske bara vill känna att man har något gemensamt.
Med ett biologiskt barn så har man ju så väldigt mycket gemensamt utan att ens behöva anstränga sig. Det kanske är så att man har samma behov som adoptivförälder?
Skicka en kommentar