För ungefär en månad sen pratade jag i telefon med en kompis, jag har skrivit lite om det här.
Hon ringde för att beklaga sig över hur illa hon mådde av att vara gravid.
Jag blev tydligen enormt sårad eftersom jag fortfarande inte kan släppa det. Jag får ont i magen varje gång jag tänker på det.
Hon har själv haft problem med att bli gravid, och hade startat en utredning. Men så blev hon gravid spontant.
Hon visste hur dåligt jag mådde.
Hon visste att jag två månader tidigare hade haft ett missfall.
Ändå ringer hon till mig och låter ynklig och beklagar sig över hur jobbigt det är att vara gravid.
Jag kan inte på något sätt se att hon bara menade väl?!?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det gjorde hon nog inte. Menade väl, alltså.
Men kanske är hon van vid att ni beklagar er för varandra och var lite för självupptagen för att förstå att du kanske inte ville trösta henne för just det här?
Själv är jag också lite långsint när det gäller sådana här saker - jag inbillar mig att det går över när jag blir gravid. När det nu händer...
Jag säger bara. Idiot. Säg upp bekantskapen. Är jag hårdhjärtad? Onormalt ilsket lagd? Well - let be. Jag hade aldrig accepterat. punkt.
Tinsel: Det kommer att hända snart! I alla fall hoppas jag på det.
Erica: Jag har inte pratat med henne sedan den gången så man kan nog säga att det är lite svalt mellan oss nu.
Jag är där själv nu. Igen. Gravid för femte gången på 2,5 år och mår rätt kasst. Jag passar mig för att gnälla och hoppas verkligen inte att jag uppfattas som gnällig nu när jag precis går in i vecka 10 och kanske, kanske snart är safe (vi går på VUL varje vecka).
Jag försöker i alla fall poängtera att jag mår gärna hur j***a illa som helst, blir gärna flebbigare och finnigare bara det går vägen den här gången!
Oron gör ju sitt till också. Och det kan ju låta väldigt gnälligt att inte vara "nöjd" över att vara gravid utan bara nojja över allt hela tiden. Jag avslutar alla meningar med "om allt nu går vägen"...
Det är en berg- och dalbana. På ett sätt känner jag mig som en svikare som är gravid nu! Visst är det lustigt?
Hur som helst, det är inte helt lätt.
KRAM från Sanna
Sanna: Jag tycker verkligen att den som är gravid är i sin fulla rätt att beklaga sig över allt mellan himmel och jord. Och dessutom orkar jag höra oro över att det inte ska gå bra. Men jag vill inte höra om lyxproblem som krämpor som visar att allt är bra.
Jag tycker också att man får välja vem man beklagar sig för.
Jag hoppas verkligen att det går vägen för dig den här gången!!!!
KRAMAR
Vet du, jag tror att hon menade väl. Hon är ju din vän!
En av mina bästa vänner blev gravid på sin smekmånad, ungefär samtidigt som jag fick min endometriosdiagnos efter år av kamp mot diverse läkare. Jag hade klippkort på sös-akuten i flera år innan nån trodde på mig - hon blev inlagd omedelbart eftersom hon fick lite ont i magen, för hon var ju GRAVID.
Jag fick klimakteriesprutor i ett halvår. Under i princip hela det halvåret var hon sjukskriven för illamående. Och jag tror faktiskt att det var illamåendet som räddade vår vänskap. Jag hade inte stått ut med att se henne bli lite gulligt rund och glimrande, medan jag svettades och blev benskör. I stället var det jag som mådde förvånansvärt bra, jag blev smärtfri för första gången på flera år. Under tiden gick hon upp nästan 40 kg (hon är 160 cm lång...) för hon kunde bara äta skräpmat. Hon klagade ganska mycket för mig över hur illa hon mådde. Och ibland tänkte jag så klart att vad fan, JAG TYCKER INTE SYND OM DIG FÖR DU SKA FÅ EN BEBIS. Men jag tror att det var hennes sätt att försöka visa mig att det inte bara är underbart att vara gravid. Att det inte är så jättemycket att sträva efter. Jag valde att förutsätta att hon inte menade nåt ont. Det var mer hennes sätt att försöka trösta mig. Hon köpte en jättefin parfym till mig oxå, som jag skulle spreja på mig när jag svettades för mycket.
Det är snart fyra år sen jag och min man började försöka göra barn. Nästan alla jag känner har sagt minst en riktigt klantig grej nån gång. Men jag har valt att inte hänga upp mig på det. Så klart är det inte att bara välja det, det har varit asjobbigt. Och min svägerskas beteende KAN jag inte ha överseende med. Henne kommer jag aldrig att förlåta.
Men jag tycker ju om mina vänner. Jag vill ju ha kvar dem. Jag vill inte bli bitter. Jag vill fortsätta vara den där glada tjejen som alla vill vara med, även när de fött sina barn och jag sitter med mina jävla sprutor. Jag utgår helt enkelt från att de vill mig väl - för att de är mina vänner.
Nä, man vill f*n inte höra om några jäkla lyxproblem tack vare graviditeten.
Jag tycker att det är oerhört själviskt och elakt av din väninna att beklaga sig för dig. Fick kanske aldrig fram det i min strävan efter att förklara de dubbla känslorna på något vis.
Jag hoppas att du har ett litet frö som växer därinne nu. Verkligen.
KRAM
Skicka en kommentar