Nuförtiden föredrar jag att sitta med en tekopp framför datorn en lördagskväll. Kattpappan är ute på puben med massor av kompisar, men jag hade ingen lust att följa med.
Jag har tappat all lust att umgås.
Min psykolog tycker att jag ska göra sociala saker fast jag egentligen inte har någon lust, men jag känner inte för att slösa bort den lilla lediga tid jag har på en pub. Förmodligen är det ännu mer slöseri att sitta här ensam i mjukisbyxor framför datorn... men jag har valt det själv.
En kompis ringde förresten tidigare idag och frågade om jag hade lust att fika med henne, jag snoppade av henne rakt av. Hon är en av alla dem som jag verkligen inte tycker hanterat min sorg på ett bra sätt. Bl.a. har hon sagt, och det gjorde hon bara några veckor efter mitt missfall, att hon förstår precis hur jag känner det eftersom hon minsann inte har det så roligt hon heller, för på hennes jobb är inte alla kollegor så snälla.
Så därför sitter jag här med bara katterna som sällskap och känner mig lite patetisk, men samtidigt ganska nöjd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du måste ju göra det som känns bäst för dig, men om du isolerar dig nu, hur blir det sen när du blir gravid och förälder och vill börja umgås med folk igen? Visst bör vänskap kunna stå på standby till en viss gräns men på något sätt måste man ju ändå underhålla den för att den ska finnas kvar.
Gör inte Kattmamman osäker nu. Jag tycker hon jämt berättar att hon träffar än den ena, än den andra. Dessutom finns riktiga vänner kvar.
Riktiga vänner finns kvar! Så är det!
/A
Skicka en kommentar