I den ankomstgrupp (grupp på nätet med kvinnor som ska få barn i samma månad) som jag tillhör har man redan börjat prata namn, förlossningar, ny familjesituation o.s.v. Själv vågar knappt tro att det som ligger i min mage fortfarande är kvar, ännu mindre vågar jag tro att det kommer att vara så i morgon också, att börja tänka på framtiden med ett nytt barn är för mig helt otänkbart.
Sån här har jag alltid varit, det är inget som kommer av alla mina svårigheter med att göra barn, även om tendenserna nog förstärkts av det. T.ex. har jag aldrig gjort upp planer för en kattkull innan den verkligen kommit och hunnit bli några veckor (vad som helst kan ju hända i början) Och har jag ändå pratat om kullen har jag avslutat varje mening med ”om det går bra”.
Till sist vill jag (för att undvika kommentarer om det) tillägga att jag inte alls lider av att vara sån här, det ligger i min personlighet. Däremot har jag mått otroligt dåligt om jag någon gång tagit något för givet och det inte inträffat, medan jag nu har möjlighet att bli positivt överraskad när jag väntar mig det sämsta och det blir bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag gjorde så att jag nästan inte alls var på ankomstgruppen i början. Jag kunde som du inte alls planera och ha mig, kändes helt galet. Sen lite senare smög jag mig in då och då och när jag väl gick hem från jobbet 4 veckor 2-3 veckor innan bf då kunde jag ge mig hän åt att drömma jag också :)
Det kommer när det kommer, man för känna precis hur man vill och man behöver inte beställa barnvagn i vecka 7 ;)
Kram
Jag e likadan å lider inte heller av det. Man är som man är.
Du är som du är, Bridz. Det kommer att kännas aningens bättre när du får gå på regelbundna vul (se nu till att få det!).
Jag gick in på fl och la in uppgifter om min graviditet (bara för mig själv att se) i början, men sedan har jag legat lågt till förra veckan. I vecka 15.
Jag är glad för din skull!
KRAM Sanna
Känner igen det där. Jag kunde inte alls glädja mej sådär som "alla andra" verkade göra när dom var gravida, utan kände att jag måste ta det helt i min egen takt. Det betydde att inte läsa om graviditetsveckor innan jag var i själva de veckorna, ej höra på förlossningshistorier, inte hänga i nån ankomstgrupp och bara prata om graviditeten när JAG kände för det. Vet inte hur jag hade klarat av det annars, om jag inte hade fått ta det i egen takt.
Ibland satt jag i bastun i simhallen för mej själv. Satt där som en svettig Buddha med en underbart vacker mage och bara njöt åt det där lilla krypet som sparkade i magen. Då njöt jag! Men då dom där gångerna som man "ska" vara på ett visst sätt när man är gravid (i ankomstgrupperna, när man öht snackar om barnet) så då klarade jag inte av det, behövde ha den där lyckan över att vara gravid för mej själv, bara för mej och ingen annan.
Jag klarade öht inte av att se framåt, tänka hur det skulle bli i framtiden, snacka namn o köpa barnvagn och hela det köret. Var hela tiden rädd att nåt skulle hända, och ärligt talat, var ganska chockad över att jag öht var gravid så jag tror det tog många månader innan jag ens kom över den chocken.
Känner igen min reaktion (och kanske din?) hos många andra som också haft svårt att bli gravida. Det är lite svårt att ta ut nåt i förskott när man vet hur skört livet är.
Men stort lycka till! Ska hålla tummarna att det går bra, och det är kul att få följa med dej och dina tankar! :-)
Är nog lite likadan. Försöker tvinga mig till att vara mer positiv och det funkar till viss del, men innerst inne känns det ändå lite oroligt. Min värsta oro släppte nog efter NUPP:et i vecka 13. Efter det har det känts rätt OK även om jag liksom inte kan tro att det ÄR en riktig bebis därinne. Ibland känns det som om jag inbillat mig alltihop. Så när bebisen sprattlar till blir det som en WOW-upplevelse precis varje gång. Det ÄR på riktigt! (OK, det KAN vara tarmarna också, man vet ju aldrig ;-)).
Jag funkar likadant. När jag blev gravid gick jag runt och sneglade på tidningar och böcker om graviditet, men vågade aldrig ta steget att faktiskt köpa dem. Det fanns en spärr där som sa att om jag accepterade verkligheten och gladdes fullt ut, så skulle allt gå åt h-vete.
Vi diskuterade länge och noga hur vi skulle lägga fram det på ett ödmjukt och försiktigt sätt till våra föräldrar. Men när vi väl stod där hoppade orden "vi ska ha barn" ur makens mun och jag blev livrädd. Att det sedan gick som det gick gör ju inte att det kommer bli lättare att glädjas nästa gång.
Så var jag första gången också - planerande alltså! Sen lärde jag mig att det inte var så smart....
2a gången var lite mindre planerande men ändå fanns lite planer för en framtid - inte så smart det heller visade det sig ju!
Nu ska vi snart börja försöka igen - kanske kan jag våga tro lite denna gång. Men antagligen inte!
/AF
Jo det är säkert en komination av att all min erfarenhet säger att det inte kan gå bra och min personlighet.
Fast jag måste säga att jag verkligen trivs med att skriva i en ankomstgrupp, jag har redan hunnit skriva massor av inlägg. Jag låter bara bli att planera själv, och svarar inte på frågor som jag tycker är för obehagliga.
På frågan om jag väntade första barnet svarad jag att jag inte hade något barn nu... diplomatiskt för mitt eget välbefinnande men ändå ett svar på frågan :-)
Med problem att bli gravid och två (i och för sig tidiga men ändå) missfall i bagaget var jag så paralyserad av nervositet att jag var helt upptagen av det i tre månader. Jag vågade inte kolla åt nån ankomstgrupp. Jag tyckte inte det kändes lugnare förrrän det gick att känna att det faktiskt var en bebis därinne. Men jag tror det är bra att leva i nuet som du skriver att du försöker göra. Sakerna man kan oroa sig för när de gäller barn tar ju aldrig slut. Först att man överhuvudtaget ska bli gravid, sen att det ska komma ut ett barn, sen att det inte ska hända någo den första tiden, sen blir de större och yrar runt utan vett, sen vill de utforska värden utom ens synhåll och sen blir de tonåringar och sen...Oron ligger allid i bakgrunden och lurar, det enda man (jag) kan göra är att försöka hålla det på en rimlig nivå så man inte driver sig själv (och barnen) till vansinne.
Den där inställningen är den enda rätta, för då kan man BARA bli positivt överraskad. De som kallar en för pesimist kan kamma sig, vi är bara smarta! Punkt. Man ska aldrig ta något för givet men heller inte förbjuda sig att njuta av det som ÄR. Kram!
Skicka en kommentar