Nu vet föräldrarna

Jag var inte och red igår, vilket min mamma noterade eftersom jag har mina ridkläder hemma hos dem och dessutom brukar äta middag där efter ridningen. Så igår ringde hon och frågade om jag var gravid, hon vet ju att jag gjort en IVF.

Jag kunde förstås blånekat och ljugit, men det kändes för konstigt så jag berättade.

Förra gången jag var gravid var mina föräldrar så säkra på att allt skulle gå bra. När jag efter första VUL:et glädjestrålande ringde och berättade att jag sett ett hjärta sa min mamma "Det visste jag redan, det har jag läst i en bok" alternativet inget hjärta och ett dött embryo fanns inte i hennes värld. Av pappa fick jag frågan om det var en tjej eller kille... vilket jag väljer att inte ens kommentera.

Jag ville vänta med att berätta för mina systrar, men eftersom ingen förståelse fanns för att det inte skulle gå hela vägen tyckte pappa synd om systrarna och berättade, någon vecka därefter fick jag missfall.

Min mammas samtliga graviditeter har blivit till av misstag och hon har aldrig haft ett missfall. Hon är dessutom ganska oempatisk i just det här läget och kan inte tänka sig in i vår situation. Hon har förstått att jag tycker att det är jobbigt, men inte varför. Pappa igen förstår faktiskt ingenting, men de som känner min pappa vet varför, och för resten av världen tänker jag inte ge mig in på förklaringar.

Jag har tyckt att det är väldigt jobbigt när folk lite överseende lett åt min oro och talat om för mig att det kommer att gå bra.

Förhoppningsvis fattar mamma den här gången att det inte finns några garantier. Hon började i alla fall inte prata om när den skulle komma utan hoppades att det skulle gå bra.